Återupprätta kontanter som betalningsmedel, del 4

Förslag till ändring i Förvaltningslagen

Sammanfattning: Jag föreslår ett nytt stycke i Förvaltningslagens §5, om ”Myndigheternas serviceskyldighet”, med ordalydelsen: Myndighet ska på begäran, om det inte möter något hinder, snarast möjligt tillåta inbetalningar från enskilda med lagliga betalningsmedel, enligt Lag om Sveriges Riksbank kap 5 § 1 . Detta ska också gälla för utbetalningar till enskilda. Vid inbetalningar får inbetalarens identitet inte efterfrågas utan endast vad inbetalningen avser och för vems räkning.

Ed: Efter att denna post publicerats har Riksdagen antagit en Skatteförfarandelag, 2011:1244, där § 62, anger att skatt skall betalas till Skattekontot. Denna paragraf behöver alltså också justeras så att en kontant in- eller utbetalning jämställs med insättning eller uttag på skattekontot.

Frågan om kontanter blev då till slut, långt om länge, också en valfråga för gammelpolitikerna, om man nu kan kalla folkpartisten Eva Flyborg så (hon är fyra år yngre än jag). Och som hon skriver finns det gott om plats kvar för integritetsvännerna på den barrikaden. Välkommen, Eva! (Hon fick också en replik från några piratpartister på sitt inlägg). Att folket vill ha kontanter visste vi sedan förut.

Ed: Eva Flyborg interpellerade i frågan redan i mars, som framgår av artikeln i SvD länkad ovan. Det skall hon ha en eloge för, och det visar på mod. Mycket riktigt fick hon också en rejäl avhyvling av Mats Odell.

Sammanfattning av tidigare poster i serien

Jag har tidigare skrivit om vikten av kontanter, här och lite mera i denna series första del, här. Del 1 handlade i övrigt mest om Riksbankens syn på valet av betalningsmedel som en fri avtalsfråga. Därför undersökte jag i del 2 avtalslagens § 36, om oskäliga avtalsvillkor, och kom fram till att kontanternas ställning inte kan återupprättas den vägen. I del 3 tog jag sedan upp Skuldebrevslagen, som visserligen föreskriver att man har rätt att betala i ”ortens mynt”, men som då fritt kan avtalas bort. Ingen väg framåt där heller och lika mörkt såg det ut efter att ha tittat på några andra lagar.

Jag kom därför fram till att det blir nödvändigt att lagstifta fram en inskränkning i det fria avtalet och därigenom tvinga fram att det blir möjligt att kräva att få betala och att få betalt i kontanter, det vill säga en reglerad kontraheringsplikt. I del 3 skrev jag också om under vilka förutsättningar som en reglerad kontraheringsplikt kan anses rimlig.

Ed: Riksgälden, det vill säga staten själv, har ett avtal med ICA-Banken om så kallade ”kontantkort” för att slippa göra utbetalningar kontant till den som saknar bankkonto. Om staten åter skall försvara sitt eget betalningsmedel måste det alltså ske med lagstiftning, på politisk väg.

Lagförslaget

En sådan förutsättning för kontraheringsplikt är när den ena parten har ett monopol, eller motsvarande monopol. Det har i allmänhet myndigheter. Därför föreslår jag att Förvaltningslagen (1986:223) § 5, om myndigheters serviceskyldighet får ett fjärde stycke med följande lydelse

Myndighet ska på begäran, om det inte möter något hinder, snarast möjligt tillåta inbetalningar från enskilda med lagliga betalningsmedel, enligt Lag om Sveriges Riksbank (1988:1385) kap 5 § 1 . Detta ska också gälla för utbetalningar till enskilda. Vid inbetalningar får inbetalarens identitet inte efterfrågas utan endast vad inbetalningen avser och för vems räkning

Är detta juridiskt möjligt?

Nu kan man förstås ifrågasätta om det är rimligt med ytterligare en lag som inskränker avtalsfriheten, även om syftet är gott. Men så sent som i tisdags klubbade riksdagen igenom en lag som förbjuder avgifter vid inköp med kort. Och det är definitivt en inskränkning av det fria avtalet och ett klockrent exempel på en reglerad kontraheringsplikt. Om nu regeringen och sittande riksdag inte ser några juridiska eller ideologiska hinder med en sådan lag, då känner jag mig som privatperson (och riksdagsledamot in spe 🙂 ) oförhindrad att lägga ett liknande förslag om kontraheringsplikt. Fast då till förmån för kontanter.

Ett juridiskt problem skulle mitt förslag att inbetalarens identitet inte skall kunna efterforskas kunna vara, eftersom det skulle kunna komma i strid med Penningtvättsdirektivet, (2009:62), som föreskriver kännedom om ”kunden” vid transaktioner över ett visst belopp. Men enligt samma lag gäller inte denna föreskrift för myndigheter.

Man skall i och för sig också vara medveten om att Förvaltningslagen i § 3 säger att hela förvaltningslagen är underställd alla andra lagar. Men jag tror att man måste börja här, som en tydlig markering.

Praktiska problem

Antalet myndighetskontor minskar och alltmer av kontakter med enskilda sker via telefon eller över Internet. Självklart innebär det svårigheter för såväl myndigheter som för enskilda att kunna göra in- och utbetalningar kontant vilket i praktiken blir det samma som ”på plats”. Men jag anser inte att det är något man behöver ta större hänsyn till än vad som redan gjorts genom formuleringen ”om det inte möter något hinder”. En sådan begränsning måste man nog å andra sidan ha i en lag som faktiskt skall fungera i verkligheten.

Författningsskrivning – hur och språk och stil

Regeringskansliet har en lista på handböcker och dokument i författningsskrivning. Dessa har jag åtminstone översiktligt tagit del av och försökt följa. En avvikelse är att lagparagrafer helst inte skall ha fler än tre stycken (”moment”) för överskådlighetens skull. Med mitt förslag får FL § 5 fyra stycken. Jag anser den avvikelsen försvarlig därför att

a) Annars hade hela § 5 fått skrivas om i punktform

b) De nuvarande styckena 1 och 2 är relativt korta

c) FL § 5 är, vad jag kan förstå, det lämpligaste stället att reglera en kontraheringsplikt för myndigheter att acceptera kontanter som betalningsmedel. Det är en serviceskyldighet (förutom att också ligga i statens eget intresse). Därför vill jag ha kontantskyddet där.

Jag använder uttrycket ”snarast möjligt” istället för det elegantare ”utan dröjsmål”, som dock finns på svarta listan över förbjudna uttryck i lagar och förordningar.

Likaså ”om det inte möter något hinder” istället för ”om hinder ej möter” av samma skäl.

Jag har delat upp stycket på flera meningar för läsförståelsens skull. Och använt ord som betala in och utbetalningar istället för ”gälda” och ”utskylder”.

Jag har också använt uttrycket ”tillåta” istället för ”medge”, likaså av svartlistningsskäl. Men det gör jag motvilligt, eftersom medge är ett betydligt starkare ord än tillåta.

Vad krävs mer för ingredienser i denna soppa?

Tillsätt endast politisk vilja!

Om man bor i Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland kan man ta fram förstoringsglaset och leta reda på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista. Där står mitt namn, Bengt Jonsson, och framför finns en ruta att sätta ett kryss i. Och där finns den politiska viljan, hörru!, serru!

Men jag tror att det går precis lika bra med sell…, förlåt valfri piratlista.

Att rösta på Eva Flyborg och hennes folkpartister skulle jag däremot inte chansa på, med all respekt. Då får man FRA och Swift-avtalet på köpet. Och den soppan blir bitter.

Fortsättning

Det kommer fler inlägg i den här serien, räkna med det. Har fler uppslag än dagar i almanackan.

En historisk utvikning

I Gunnar Wetterbergs bok om Riksbankens historia (se marginalen) berättas om Johan Jacob Anckarströms egentliga motiv för att skjuta Gustav lll. Kungen hade nämligen lagstadgat att sedlar, utan täckning, som riksgälden, Riksdaler riksgälds, gett ut för att finansiera krigen skulle gälla för lika mycket som de sedlar Riksens ständers bank, Riksdaler banco, hade gett ut enligt de striktare reglerna att sedlarna måste ha täckning i banken. Tidigare hade nämligen Rd riksgälds i handeln gällt för mindre än Rd banco. Men nu skulle alla privatpersoner acceptera Rd riksgälds som lika med Rd banco i värde. Men Riksbanken behövde i sin tur även i fortsättningen bara acceptera Rd banco som betalning för skulder.

Anckarström livnärde sig på att låna ut i Rd banco. Efter lagändringen tvingades han alltså acceptera en valuta i gengäld, som han själv inte kunde använda gentemot Riksbanken. Det blev en rejäl ekonomisk smäll för honom och hans huvudmotiv för att skjuta kungen.

Jag kan inte låta bli att något dra parallellen med att regeringen nu förbjuder avgifter vid handel med kort. Trots att för den lille handlaren en kortbetalning är mindre värd än en med kontanter (på grund av de avgifter till banken den för med sig), så måste han eller hon nu godta kort som fullgott mynt!

Inget är således nytt under solen. Vi får bara hoppas att inte någon tobakshandlare får för sig att lönnmörda Mats Odell eller Fredrik Reinfeldt…