Viktualiebrodern

Återupprätta kontanter som betalningsmedel, del 2

with 25 comments

Varför avtalslagens §36, om oskälighet, tyvärr inte duger

Björn Ulveus ställde i ett inlägg på Newsmill den retoriska frågan Vem vill ställa sig upp och försvara kontanterna?, underförstått att ingen kan väl vara så stollig.

Jag vill. Och jag har efter bästa förstånd argumenterat för detta i den här posten och ytterligare i del 1 i denna bloggserie. Om fler skulle dela min stollighet i den här frågan får ni gärna rösta Pirat och kryssa mig den 19 september.

I denna första del skrev jag också om hur Riksbanken misstar sitt egenintresse för samhällsintresset. När det i Lag om Sveriges Riksbank, 5 kapitlet § 1 står Sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken är lagliga betalningsmedel, då väljer Riksbanken att tolka detta ”lagliga” som att valet av betalningsmedel i en transaktion uteslutande är en avtalsfråga mellan köpare och säljare.

(Om det nu är så att ”lagliga” blott indikerar något som fritt kan avtalas bort, väcker det frågan om den allmänna rättsprincipen ”avtal skall hållas” också skall tolkas som att det är en avtalsfråga huruvida den skall gälla eller inte? Kan man då avtala bort att avtal skall hållas?! Riksbanken är ute på djupt vatten med en sådan vågad rättstolkning)

Men om val av betalningsmedel för en transaktion är en avtalsfråga, då finns det anledning att se närmare på Avtalslagen, och då speciellt dess §36, om avtalsvillkor som anses oskäliga och skall leda till jämkning eller annulation av avtalet.

AvtL §36 anses allmänt som en slasktratt. Vad som egentligen anses oskäligt framgår inte, utan detta är något som avgörs genom praxis och som kan ändras över tiden. När det gäller konsumentfrågor (där en speciell konsumentlag, AvtK kompletterar) är det i praktiken Konsumentombudsmannen och Marknadsdomstolen som avgör.

(En intressant generell diskussion om den filosofiska grunden för att oskäliga avtalsvillkor skall kunna inskränka avtalsfriheten, med utgångspunkt i John Rawls teorier om rättvisa, görs i en uppsats av Karl Dahlstrand som finns här (pdf).)

Vad anses som oskäliga avtalsvillkor?

På sin hemsida har konsumentverket en lista med vad som enligt praxis anses vara oskäliga avtalsvillkor. Jag skall emellertid i första hand hålla mig till mera allmänna principer som jag kunnat utläsa ur uppsatser i ämnet.

Ett oskäligt avtalsvillkor är ett villkor som ger en obalans i partsförhållandet till konsumentens nackdel, där konsumentens hamnar i ett underläge. Det kan vara ett villkor som ger den starkare parten ensam beslutanderätt i en fråga. Det kan vara ett missbruk av ett förhandlingsläge, till exempel genom tidspress eller utnyttjande av att den svagare parten inte haft reella alternativ till att ingå avtalet.

Ett exempel man då spontant tänker på är när man stiger på en buss och förvärvar en biljett. Det finns en tidspress (Quick-hand transaction). Det saknas ofta alternativ, om det är en av det allmänna subventionerad trafik. Det kan på grund av tid och plats saknas reella möjligheter att skaffa fram sådana betalningsmedel som bussbolaget kräver.

I tolkningen av vad som anses oskäligt skall ingå en konsekvensanalys för parterna. Att vägras transport därför att konsumenten enbart har lagliga betalningsmedel att tillgå, och endast med stor svårighet eller inte alls, givet plats och tidpunkt, kan förvärva trafikbolagets särvaluta, innebär en negativ konsekvens för konsumenten. Och den konsekvensen är dessutom inte alltid ringa, som jag givit exempel på tidigare.

Det gäller också för kontantstoppet på vårdcentraler. Att den som saknar Internetbank, eller till och med bankkonto, skall tvingas betala höga avgifter för att betala – ofta just personer som har dåligt ställt – är likaså en konsekvens som inte står i proportion till den andra partens nytta.

Däremot skall allmänna resonemang huruvida villkor leder till en samhällsekonomisk effektivitet eller inte spela någon roll för om det skall anses oskäligt eller inte. Vilket inte hindrar Konsumentverket själva från att diffust skriva om skälighet i samband med ”diskussionen om en minskad kontanthantering” (i remissvar (sista stycket) till regeringens proposition om genomförande av betaltjänstdirektivet).

När det gäller just persontransport innebär ofta den av transportbolaget anvisade särvalutan (busskort, jojo-kort etc) att konsumenten påtvingas ett längre kundförhållande och måste deponera en större summa pengar i förväg. Hur mycket som finns kvar på kortet kan också bara med svårighet utrönas, och då enbart på av transportbolaget anvisade apparater. Detta kan också anses som oskäliga avtalsvillkor, i synnerhet om tillgodohavandet efter en tid brinner inne, se punkt 6 på Konsumentverkets lista över oskäliga avtalsvillkor.

Varför det inte går att återupprätta kontanter enbart med stöd i avtalslagens §36

Man kunde tycka att flera av de uppräknade kriterierna för vad som skall anses vara oskäliga avtalsvillkor hade kunnat användas för att tvinga fram ett återupprättande av kontanter som betalningsmedel. Men tyvärr är det inte troligt, av flera skäl.

För det första därför att det krävs att ett förbud mot ett avtalsvillkor är av större vikt och påkallat från allmän synpunkt. Jag hävdar förstås att möjligheten att betala kontant är av större vikt och alla gånger påkallat från allmän synpunkt. Tyvärr tycks inte Konsumentverket och Marknadsdomstolen dela den synen.

För det andra därför att det enligt Konsumentavtalslagens §4 är Konsumentombudsmannen eller ”en sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller företagare” som kan ansöka om att ett fall tas upp i Marknadsdomstolen. Det är Konsumentombudsmannen (vid sidan av Finansinspektionen när det gäller finansiella tjänster) som skall utöva tillsyn över avtalsvillkor. Någon enskild, till exempel ungdomarna från Fagersta som jag skrivit om tidigare, kan alltså inte föra någon talan inför Marknadsdomstolen om KO lämnar walk over.

För det tredje därför att Marknadsdomstolens beslut sedan inte kan överklagas. Man kan alltså råka ut för att (ofrivilligt) ha satt ett prejudikat om man driver en fråga dit och förlorar.

För det fjärde därför att Marknadsdomstolen skall ta hänsyn till vad som är brukligt i branschen när de avgör om ett villkor är oskäligt eller inte. När hetsen mot kontanter gått så långt som den gjort, kan det rentav hävdas att kontantförbud är något som är ”brukligt i branschen”.

För det femte därför att ett beslut i Marknadsdomstolen endast gäller ett specifikt fall. Varje nytt fall skulle alltså kräva ny talan.

(Ed: Angående Finansinspektionen är dess inställning ganska klar som framgår av den här (pdf) debattartikeln. Kontanter ses enbart som en kostnad, och kostnaderna för ett sårbart övervakningssamhälle utan kontanter bagatelliseras, alternativt externaliseras, välj vilket.)

Lex specialis legi generali derogat

Om nu avtalslagens §36 om oskäliga avtalsvillkor inte duger för att återupprätta respekten för kontanter, måste uttryckliga lagändringar till på annat håll. Underrubriken betyder på svenska att speciallagar står över generella lagar. Och det som är uttryckligen förbjudet (eller påbjudet) på annat håll i lagen anses också per definition som ett oskäligt avtalsvillkor om det inte följs i avtal. Jag skall därför i senare inlägg i den här bloggserien resonera kring var man i så fall kan sätta in stötarna. Och så tänkte jag ta upp något om kontraheringsplikt, om lagen om kassaregister, och om lagarna om betaltjänster och penningtvätt. Det finns alltså stoff för några poster till…

Källor för uppgifterna i den här posten är, förutom lagtexter, också flera uppsatser framförallt av Suzana Petersson, här och Christian Karlsson, här. Jakob Heidbrinks post om Intressant krock mellan offentlig och privat rätt har också inspirerat. Tankar om kortfällanl har också en del intressant att ta del av.

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.

Written by viktualiebroder

27 maj 2010 den 16:30

25 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. […] This post was mentioned on Twitter by Piratbloggar, Partito Pirata. Partito Pirata said: RT @piratbloggar: Viktualiebrodern: Återupprätta kontanter som betalningsmedel, del 2: Varför avtalslagens §36, om oskälighet,… http://tinyurl.com/37e575f […]

  2. Bara som en rättelse: att sättet att betala är en avtalsfråga, är helt riktigt, och det följer inte av avtalslagen och inte heller någon annan lag som du anför, utan av skuldebrevslagen (som i närmast i sin helhet kan avtalas bort). Att det måste vara så, kan du inse själv: att du kan betala med kreditkort, är en avtalsfråga. Att du kan betala med check, är en avtalsfråga. Om man drar din mening till sin spets, måste vi återinföra kassakistorna. Jag är med dig vad gäller själva din centrala poäng, men juridiken du anför, blir inte bra.

    Det börjar redan i början: det är inte Riksbanken som har ett problem med kontanter, det är Arbetsmiljöverket (som anser att kontanthantering främjar rån, vilket faktiskt är sant). Även om Riksbanken skulle ha ett problem med kontanter, innebär den paragraf du anför ingenting i sammanhanget. De sedlar och mynt som Riksbanken utger, utgör lagliga betalningsmedel. Om Riksbanken inte utger sedlar och mynt, finns inga lagliga betalningsmedel. Av paragrafen du anför följer ingen skyldighet att utge sedlar och mynt.

    Det centrala problemet uppstår när nu Riksbanken utger sedlar och mynt (vilket den gör) och någon vägrar att ta emot dem. Finns ett avtal där motparten gått med på att betala genom kreditkort, check eller på något annat sätt (alternativt gått med på att acceptera andra betalningsmedel än de lagliga som betalning), är detta inget problem. Problemet uppstår när inget avtal finns: då kan nämligen på rent civilrättsliga grunder inte den parten vägra ta emot sedlar och mynt. När dock samtidigt Arbetsmiljöverket hotar att stänga ner den partens verksamhet när hon accepterar sedlar och mynt, sitter personen i fråga i en sann och elak rävsax.

    Det är det som jag menar med mitt inlägg som du hänvisar till, inget annat. Jag ger dig politiskt rätt, men juridiskt är du tyvärr ute och cyklar i stort sett hela ditt inlägg igenom (fast resonemanget om 36 § avtalslagen har vissa intressanta delar som inte helt går att vifta undan).

    jheidbrink

    27 maj 2010 at 22:00

  3. Tack för kommentaren.

    Jag kommer att ta upp skuldebrevslagen senare. Och andra lagar. Men jag var tvungen att börja någonstans, och då blev det Avtalslagen, med anledning av att Riksbanken hävdar avtalsfriheten. Men AvtL §36 duger alltså inte. Även om den borde kunna göra det, om inte den legat helt i händerna på KO och MD.

    Arbetsmiljöverkets, Svensk Handels och affärsbankernas agenda anser jag vara ett sidospår. Det gängse säkerhetsnacket. Det sparar jag till allra sist. Det är viktigare att föreslå positiva lagar än att bli ett särintresse bland andra särintressen.

    Men mitt primära intresse är att finna plats för lex specialis, gärna på flera ställen. En början är absolut skuldebrevslagen, som kan användas för att myndigheter och av det allmänna finansierade verksamheter skall tvingas kontrahera och acceptera kontanter för in- och utbetalningar.

    Nästa post kommer att handla om kontraheringsplikt, tror jag.

    Ed: Jag är helt införstådd med att det är rimligt att det är en avtalsfråga vad man betalar med. Det har jag också skrivit i en tidigare post. Men också att det inte nödvändigtvis är i statens intresse att betalning sker i guld, silver eller björkved, har jag också skrivit om.

    viktualiebroder

    28 maj 2010 at 09:18

  4. […] att se valet av betalningsmedel i en transaktion som något för parterna att fritt avtala om. I del 2 tittade jag därför närmare på Avtalslagens § 36, om jämkning som följd av oskäliga […]

  5. […] om Riksbankens syn på valet av betalningsmedel som en fri avtalsfråga. Därför undersökte jag i del 2 avtalslagens § 36, om oskäliga avtalsvillkor, och kom fram till att kontanternas ställning inte […]

  6. Inlägget påminner mig om en artikel jag läste för ett tag sedan om Sydkoreas användning av mobiltelefonen för betalningar. Just den hittade jag inte men den här duger: (OBS: 2 sidor)

    http://www.nytimes.com/2009/05/25/technology/25iht-mobile.html

    Peter Eriksson

    25 juni 2010 at 07:35

  7. Tack för länken. Fast jag litar nog rent principiellt mer på icke-elektroniska föremål…

    viktualiebroder

    25 juni 2010 at 11:06

  8. […] annat därför är det viktigt att värna om kontanterna. Det har jag skrivit om här, här, här, här och […]

  9. […] vill bli invald i riksdagen i höst för Piratpartiet på en politik för att Återupprätta kontanter som […]

  10. […] och delvis i del 1 i serien ”Återupprätta kontanter som betalningsmedel”. I delarna 2 och 3 undersökte jag vad som kan göras med nuvarande lagstiftning. Inte mycket, kom jag fram […]

  11. […] mera om detta, samt tog upp Riksbankens syn på val av betalningsmedel – en avtalsfråga. I del 2 såg jag då på Avtalslagen och dess § 36 om oskäliga avtalsvillkor, men kom fram till att den […]

  12. […] har skrivit om kontanter flera gånger förut. Och jag har gått igenom lagar och föreslagit nya som skulle återupprätta kontanter som betalningsmedel. Med en dåres […]

  13. […] kandiderar jag för en politik att Återupprätta kontanter som betalningsmedel. Och det har jag skrivit om i ett antal poster, och senast […]

  14. […] Och säkerhetsskäl på olika nivåer är en viktig anledning för mig att vilja Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel. I hittills fem delar, del 5 […]

  15. […] min mening är det därför nödvändigt att Återupprätta Kontanter som […]

  16. […] har jag skrivit om tidigare. Och därför har jag också föreslagit lagändringar för att Återupprätta Kontanter som […]

  17. […] fler skäl, och vad som bör göras för att Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel, se länkar i den här […]

  18. […] resilient än kontanter finns inte, åtminstone inte än. Av många skäl bör därför Kontanter Återupprättas som Betalningsmedel. Bland annat bör Kollektivtrafiklagen ändras så att det blir ett villkor […]

  19. […] vanligt länkar jag till min bloggserie Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel för eventuellt nytillkomna […]

  20. […] en politik för att Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel! De är viktiga i en ficka nära dig. Inte enbart av […]

  21. […] jag kan se är att i allmänna val söka stöd för en politik att Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel. Inte minst av sociala skäl. Och där ingår en ändring av Förvaltningslagen så att myndigheter […]

  22. […] att återupprättas som betalningsmedel har jag skrivit förut. Med åtföljande resonemang om varför nuvarande lagstiftning inte duger, utan till exempel Förvaltningslagen och Kollektivtrafiklagen behöver […]

  23. […] att återupprättas som betalningsmedel har jag skrivit förut. Med åtföljande resonemang om varför nuvarande lagstiftning inte duger, utan till exempel Förvaltningslagen och Kollektivtrafiklagen behöver […]

  24. […] flera skäl behöver istället kontanter återupprättas som betalningsmedel. Flera lagar, som Förvaltningslagen, Kollektivtrafiklagen och […]

  25. […] val 2010 och har för avsikt att, om jag får förtroendet, gå till val 2014 på en politik för att Återupprätta kontanter som Betalningsmedel. Därför att de är viktiga. Share […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s