Fler betalningsmedel i skatteuppbörden, del 2

I denna post skriver jag om behovet av en diversitet av olika betalningsmedel, av olika typ, för att främja en stabilitet, såväl i betalningssystemet som i de demokratiska fri- och rättigheterna. Jag menar att skatteuppbörden är lämplig som ett verktyg för att öka diversiteten av betalningsmedel. Ett återupprättande av kontanter som betalningsmedel samt inrättandet av ett Riksbanksgiro ”für alle” är steg på vägen. Distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel kommer först i del 3. Del 1 var en historisk exposé.

Ed: I en motion till Piratpartiets vårmöte 2013 ansåg mötet att kontanter, statens egna skuldsedlar, ska godtas i skatteuppbörden, med röstetalet 41 mot 12, samt att ett statligt elektroniskt betalningsmedel, enligt nedan, likaså ska godtas för att betala skatt, med röstetalet 25 mot 24.

Varför fokusera på skatteuppbörden?

In this world nothing can be said to be certain, except death and taxes (Benjamin Franklin)

Om man av olika skäl vill se en större diversitet på betalningsmedel, varför då rikta in sig på vilka som godtas i skatteuppbörden? Svaret ges indirekt av citatet ovan. Den enda betalning vi i det närmaste alldeles säkert kommer att göra är skatten, och den enda transaktionspartner vi alldeles säkert kommer att beständigt ha är Skatteverket. Bara den som är så flintskallig att han inte kan luggas kommer undan. Betalningsmedel som godtas i skatteuppbörden kan därför sägas ha ett inneboende, inert, värde som gör dem gångbara överallt. If they make it there, they’ll make it anywhere.

Varför är diversitet i betalningsmedlen viktigt? Av två skäl. Dels för stabiliteten, robustheten, i betalningssystemet. Stabilitet kan förstås uppnås också genom regler, avgränsningar och garantier, se SOU 2013:6 ”Att förebygga och hantera finansiella kriser”. Men regler, avgränsningar och garantier tenderar att förstärka sig själva och eskalera, vilket i slutändan bara ökar fallhöjden när det går illa. När vi ser att regler, avgränsningar och garantier ensidigt stärks utan att situationen blir bättre, vet vi att vi har hamnat i en systemfälla. Då är systemet vi vill stabilisera helt enkelt inte lämpligt att stabilisera med regler, utan kan bara stabiliseras med diversitet och redundans, för att hålla kostnaderna (regler och garantier är inte gratis) och fallhöjden nere.

Diversitet är också viktigt av demokratiska, maktdelande skäl. Den som fått alltför stor kontroll över betalningsmedlen kan också kontrollera och bestämma över människor.  Den som i dagens monokultur av betalningsmedel ogillas av de dominerande bankerna, eller ogillas av dem som i sin tur har makt att gilla/ogilla bankerna,  är körd som företagare och rentav körd också som enskild människa, som vi sett konkreta exempel på de senaste åren.

Det är därför viktigt att säkerställa en så stor diversitet på betalningsmedel som möjligt.

Olika typer av betalningsmedel

Betalningsmedel kan, som jag ser det, delas in utifrån följande kategorier

* fysiska kontra elektroniska

* tredjepartsberoende kontra en strikt intern affär mellan transaktionsparterna (utväxlande av egna skuldsedlar)

* de tredjepartsberoende kan sedan i sin tur delas in i om denna tredje part är en utpekbar entitet, eller distribuerad över en större mängd entiteter.

Ur en matematisk-statistisk utgångspunkt är det förstås ”bättre” i betydelsen driftsäkrare för betalningsförmedlingen i ett samhälle  ju fler olika typer av betalningsmedel som finns tillgängliga. Men som sagts ovan också för bevarandet av demokratiska fri- och rättigheter och för att minska effekterna av om något betalningsmedel skulle ”kapas” av kriminella krafter. Vilket delvis är samma sak – en monokultur i betalningssystemen öppnar för ett starkt incitament för kriminella att infiltrera staten och för statliga företrädare att byta sida vilket i båda fallen, speciellt tagna tillsammans, ”kleptokratiserar” den. En utveckling i auktoritär riktning ser jag som en i bästa fall fördröjd kleptokratisering. Likgiltigt hur moralisk och självuppoffrande självbild den första generationen av en härskande elit än har, kommer  den andra generationen inte att vara lika moralisk och självuppoffrande, och på den vägen är det.

En bekräftelse på att utfasningen av kontanter till förmån för en monokultur av elektroniska bankskuldsedlar redan fört till en utveckling i den riktningen ges av Rikskriminalpolisens rapport: Polisens lägesbild av grov organiserad brottslighet 2012

Ett exempel på detta är samhällets åtgärd att minska kontanthanteringen på bankkontor…snabb omställning mot andra…metoder…ökar incitamenten att försöka komma på insidan av…samhällsfunktioner. Behovet av att placera eller rekrytera insiders ökar således. Det finns exempel på detta i…stat, landsting och kommun m.fl. (sidan 11)

Monokulturer är känsliga. För förändringar i omvärlden, för parasiter.

(Utvikning: Staten kan för all del per definition anses kleptokratisk, se en tidigare post om Mancur Olsens rövarteorier, men mer eller mindre. Jag ser politiken som att minimera det onda, vilket inte är det samma som att minimera staten.)

Betalningsmedel idag

Riksbanken är enligt lag ansvarigt för att ”främja ett säkert och effektivt betalningsväsende”, Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 kapitel 1 § 2 Stycke 3. De har valt en annan väg än diversitet för att främja säkerheten nämligen en renodling till privata elektroniska bankskuldsedlar åtföljt av allt hårdare lagregler på bankerna och allt vidlyftigare statliga garantier.

När det gäller fysiska kontra elektroniska betalningsmedel uppgår de fysiska i form av kontanter till knappt 4% av betalningsmedlen, medan 96% är i elektronisk form, i november 2012.

(beräknat med viss möda och med reservation från tabell 2.5, sidan 22, i SCB:s Finansmarknadsstatistik) – Riksbanken särskiljer inte längre i sin officiella statistik kontanter från allmänhetens innehav av elektroniska bankskuldsedlar (siffror på konton), se Rodney Edvinssons studie ”Penningmängd 1871-2006”)

Men regler och garantier som eskalerar garanterar inget. Däremot ökar eskalationen fallhöjden när något till slut händer. I Affärsvärlden citerades Peter Neu från Boston Consulting Group angående Basel III (snart Basel IV, still counting)  i raden av skärpta regelverk

Det påminner mig om diskussionen om flygplatssäkerhet, det blir fler och fler kontroller och nu införs kroppsscanning av passagerarna. Tyvärr kommer kontrollerna aldrig att kunna skydda oss mot alla hot eftersom det krävs att vi lär oss läsa människors tankar och ändra deras beteende. Det gäller för bankerna också. Det kommer aldrig att finnas ett regelverk som täpper till alla hål och det kommer alltid att finnas människor som gör regelarbitrage.

”Regelarbitrage” är här ett finare ord för fiffel och att utnyttja kryphål. (Regulatory arbitrage)

När det gäller beroendet av tredje part kontrolleras i stort sett all betalningsförmedling i samhället av privata banker och, på senare tid, av telefonbolag. Detta gäller också för betalningar till och från staten, som enbart är möjliga med bankerna som tredje part. Staten erkänner ej sina egna skuldförbindelser i form av sedlar i skatteuppbörden (se del 1). (Inte heller statsskuldväxlar, men att staten skulle göra det är inte så långsökt som det verkar eftersom man 1940 faktiskt bestämde att försvarsobligationer kunde användas för att betala arvsskatt, Förordning 1940:860.)

Något tredjepartsberoende betalningsmedel med en distribuerad tredje part finns ej, om man nu möjligen inte kan anse metalliskt guld som ett betalningsmedel (dock ovanligt förekommande) och guldets ”inarbetade” status som värdebeständigt betalningsmedel över tiden och geografin som en form av distribuerat tredjepartsberoende (en tredje, fast ännu obekant, part/”greater fool” skall i sin tur vilja ta emot guldet som betalning vid ett senare tillfälle).

(När det gäller guld är det den österrikiska ekonomiska skolans uppfattning att guldmyntfoten bör återinföras för att förhindra återkommande kriser som en följd av statliga manipulationer av penningmängden. Det hamnar utanför det här förslaget som handlar snävt om diversitet och, i viss mån, om deltagarkultur i betalningssystemet).

Fler betalningsmedel: återupprätta kontanter

Kontanter är statens skuldsedlar och det är alldeles orimligt att de inte kan användas för att befria sig från skatteskulder. Även om det medför olägenheter för Skatteverket och även om servicekontoren numera blivit betydligt färre, måste kontanter åter godtas för att betala skatt. I nuläget tvingar staten till inväxling av sina egna skuldsedlar hos ”hederlige Harry” mot privata bankskuldsedlar.

Något ansvar för ”hederlige Harrys” hederlighet tar man inte, som Panaxiaskandalen visade.

(Panaxia är förresten inget nytt. Redan på 1800-talet skedde inväxling i Riksbanken genom kassapersonalen som privata ”kommissionärer”, vilket innebar att Riksbanken vägrade ta ansvar för de 38 860 Riksdaler som en av deras anställda gav sig av med, förmodligen till Amerika, en lördag 1867. En vaktmästare från Stockholms Enskilda Bank (A O Wallenbergs bank) hade förgäves försökt växla pengarna i kassan men hade uppehållits med en mängd svepskäl. Riksbanken hade kassabiträden som också var kassa biträden… Källa Gunnar Wetterberg: Riksbankens historia sidan 202)

Jag har för övrigt föreslagit också andra lagändringar för att Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel, som i Kollektivtrafiklagen och i Förvaltningslagen.

Fler betalningsmedel: statligt elektroniskt

”…börjar man allmänt oroa sig över den tidpunkt, då Riksbanken, fortfarande styrd av skollärare och politici, skall bli allena härskande över landets rörelsemedel” (Knut Agathon Wallenberg i brev 1900, citerad i Wetterberg sidan 239)

Knut Agathon Wallenberg hämtade sig nog ganska snabbt från sin besvikelse över Riksbankens sedelmonopol. Måhända satsade han istället, i enlighet med sin brors, Marcus Wallenbergs valspråk Esse non videri, sina krafter på att påverka dessa ”skollärare och politici”?

Må vara hur det vill med den saken, men i november 2012 tog sig i alla fall Riksbankens ensamrätt att utge fysiska lagliga betalningsmedel det uttrycket, att knappt 4% av penningmängden (M3)  utgjordes av kontanter (M0), medan ca 89% bestod av privata elektroniska bankskuldsedlar (se SCB:s Finansmarknadsstatistik ovan).

Men jag tror ändå att Knut Agathon Wallenberg skulle ha blivit ytterligt förvånad om han erfarit att dryga hundra år efter hans bittra kommentar skulle SE-Banken, en avläggare till hans faders Stockholms Enskilda Bank, ha ensamrätt på att kontoföra alla skattebetalningar (IBAN SE82 5 000 0000 0522 1100 0347, ESSESESS)

Med  siffror i denna storleksordning, 4 mot 89, torde man med fog kunna hävda att Riksbanken inte längre är bundet av sitt löfte att inte tillåta inlåning från allmänheten (se del 1). Enligt  Lag om Sveriges Riksbank kapitel 6 § 7 Stycke 1 får Riksbanken tillhandahålla girosystem

Riksbanken får tillhandahålla system för avveckling av betalningar och på annat sätt medverka i betalningsavveckling.

Speciellt är, enligt kapitel 8 § 1, Riksbanken skyldigt  att ta emot betalningar till och göra utbetalningar för staten

Riksbanken skall ta emot betalningar till och göra utbetalningar för staten.

Jag föreslår därför att Riksbanken genom att starta en giroverksamhet ”für alle”, till exempel genom att öppna upp RIX för privatpersoner, skapar ett statligt elektroniskt betalningsmedel och att betalningar till och från Skattekontot därmed kan ske utan inblandning av tredje part. Detta har också andra skrivit om, till exempel härom dagen Frans Lundberg som gästbloggade hos Cornucopia. Jag har själv också skrivit en tidigare post i ämnet.

Riksbankens egen syn på saken är lite oklar, även om Stefan Ingves redan 1998 höll ett tal med titeln ”Elektroniska pengar ur ett centralbanksperspektiv” där han säger att Riksbanken inte ”eftersträvar” någon ”operativ roll”. Några konkreta invändningar verkar de inte ha, i alla fall inte officiellt.

Någon har menat att ett sådant statligt giro skulle passa bättre hos Riksgälden, men jag tror inte det av två skäl. För det första finns redan lagarna som tillåter Riksbanken att starta ett allmänt giro och clearing sköter de redan via RIX. Tillsätt endast politisk vilja.

För det andra slutade det förra gången Riksgälden gav ut sedlar mindre bra – till slut gick det fyra Riksdaler Riksgälds på en Riksdaler Specie (silverbaserad). Riksgälden är helt enkelt inte att lita på när det gäller betalningsmedel.

Fler betalningsmedel: distribuerat tredjepartsberoende

Med tanke på den systemfälla, med exponentiellt ökande regler och garantier som Riksbanken hamnat i för att ”främja ett säkert och effektivt betalningsväsende” tror jag att vi måste vända oss just till de av K A Wallenberg så föraktade ”skollärare och politici” för att komma ur den eskalationsfällan.

”Skollärare” uppfattat ironiskt, och jag tänker då på personen bakom pseudonymen Satoshi Nakamoto, alldeles säkert med en högre akademisk bakgrund, som konstruerade Bitcoin. Men det får jag skriva mer om i del 3, detta har redan blivit långt.

Till ”politici” i plural får jag väl lite skamset räkna in mig själv. Jag tänker i alla fall motionera till Piratpartiets vårmöte att införliva en sådan här politik i programmet och sedan kandidera för nominering till riksdagslistorna 2014. Skam den som tänker illa därom.