Viktualiebrodern

Motsättningar i sak är så mycket bättre

with 5 comments

Anna Ardin och kontantfrågan

Ibland kan man känna en irrationell känslomässig tveksamhet mot en person, men utan att ha något sakligt att ta på. I sådana lägen är det bäst att nöja sig med konstaterandet att personligheter är olika och ”alla kan inte älska alla här i världen”. Och tiga. Vi har alla olika erfarenheter som format oss och den som är utan skuld kaste första stenen.

Speciellt är det viktigt att tiga i ett fall där det skapas långa trådar på Flashback där det letas fram mer eller mindre relevanta omständigheter som, så att säga i efterhand, får sminka upp en polityr av saklighet åt ett kollektivs samlade irrationella tveksamheter mot en person. Eller hämndbegär.

Sånt vill jag inte delta i.

När jag nu ser att Anna Ardin i den för mig viktiga kontantfrågan intar en diametralt motsatt uppfattning, så känns det nästan som en lättnad. En politisk motståndare är egentligen ingen motståndare alls, utan någon man skulle kunna heja på utan vidare. Om man nu varit bekanta förstås, vilket ju inte är fallet. Men i princip.

Ardin har skrivit en motion som syftar till att ”minska kontantanvändningen”. Den slår som något självklar fast att Samhället behöver därför minska kontanthanteringen till förmån för mer effektiva och mindre kostsamma lösningar. Väsentliga invändningar bemöts med fromma önskningar som till exempel att banktransaktionerna behöver skiljas från köptransaktionerna och En avvägning mellan behoven att minska möjligheterna för skattebrott och organiserad brottlighet och personlig integritet behöver göras.

Och så vill hon att små betalningar bör kunna anonymiseras. Det håller jag förstås helt med om, men Skatteverket och Finansinspektionen har där en helt annan, och väldigt stark, politisk uppfattning och jag tror inte att Ardin riktigt har tänkt igenom hur det skulle gå till att sidsteppa de två elefanterna. Mina små rotanden i lagstiftningen och elefanternas rättsuppfattning säger mig att det är ganska knepigt och kräver såväl flera direkta lagändringar som ändringar i förordningarna för de två myndigheterna.

Jag gick till val 2010 och har för avsikt att, om jag får förtroendet, gå till val 2014 på en politik för att Återupprätta kontanter som Betalningsmedel. Därför att de är viktiga.

Written by viktualiebroder

22 februari 2012 den 14:46

5 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. På ett sätt förstår jag dig, tror jag, och det är ju mot den bakgrund jag levde, eller snarare överlevde om jag ser rent kvantitativt på det hela, de sista 16 åren av mitt liv innan jag helt friställde mig från tvånget att sälja min arbetskraft för att överleva för dagen. Utan kontanter i samhället hade mitt beslut att inte mer ”stå till arbetsmarknadens förfogande” inte gått att genomföra, hur mycket jag än levde som ur hand till mun denna tid.
    Från den reflektionen är det lätt för mig att inse kontantmedlet som förutsättning och den ventil ut ur ”systemets totalitet” jag kunde välja att gå.
    Eftersom den skara av kulturarbetande personligheter jag, så att säga, valde till min försörjning inte själva var några tjocka plånböcker, förstår du att själva umgänget, mat och tak över huvudet var huvudelen i min inkomst. Det betyder automatiskt att det medborgerligt övergripande ”sociala samvetet” inte gjorde sig påmint som ett dåligt samvete speciellt ofta, snarare kan man nog säga, att vår dubbelmoral rättfärdigades i det att vi såg på oss själva som individer i ett enda stort antikapitalistiskt företag.

    Olydnad är civilt och lydnad är militärt! Så skulle man kanske kunna sammanfatta vår tysta dygd.

    Men så alldeles rent var ju inte mjölet i den mentala påsen. Jag skulle nog, uppriktigt sagt, inte ha valt anställningsbefrielsen permanenta väg om inte mina vänner är de personer de är, utan var vanliga knösar som gärna köpte svart för att berika sig billigt. Och det tredje alternativet som droppouts, att lägga sig på gatan å sova, var aldrig i tanken.

    Förr hade vi lösdrivarlagar till att driva folk från gårdarna till slaverit inom industrin. Senare fick vi bidrag- eller försäkringssystem mot förbehållet ”att stå till utsugningens förfogande”. Uttrymmet för självvalt ”utanförskap” är minimalt: kriminalitet eller uteliggare står till buds. Och den goda fén vill nu stänga dörren för de kriminella.

    i min kluvenhet inför denna pekuniära frågas vara eller icke vara i en framtid ligger förstås tanken, att i de lokala samfälligheterna håller ett ords löfte lika fast som handslagets avtryck på en datorskärm eller som signaturen på din skuldsedels heder och samvete. Jag föreställer mig inte detta i en realisering av en fortsatt ”utveckling” och inte nödvändigtvis heller som ett enda omtag efter den ”stora katastrofen”, utan som en serie av ”invecklingar” med produktionslivets avveckling av tillväxtslogiken till förmån för reproduktionssfären återväxtslogik… vad nu det mer konkret betyder… utöver en ren munktillvaro… lätt och smärfritt kommer det inte bli.

    Alternativet som jag förstår det förblir då denna eviga dubbelmoral; en som värnar om helheten och en som värnar om det partikulära. Och låt säga, att uthärdandet av denna paradox är något ofrånkomligt – men jag begriper inte att det ”partikulära” ordets kroppsliga-personlighets-själ måste värnas av kontanter, vilkas värnvärde måste värnas av staten i sista hand i alla fall?

    Så länge systemet måste hållas ihop av en statsmakt, så länge vill jag gärna att kontanter finns i min hand. Men i ett samväldes ovälde är staten upphävd och där behövs inget bytas som inte kan bytas med ord som håller ordandets rätt i mun..

    Nils Ivar Tenmann

    22 februari 2012 at 19:55

  2. Apropå en kontrareplik du gav mig, med en tolkning av min replik som ”filosofiskt” anlagd, vill jag bara tillrättalägga, att även om jag uttrycker mig kryptiskt då och då, är mitt handlande aldrig filosofiskt utan retoriskt och hela tiden en praktiskt konkret språkhandling.

    I ett försök att locka dig att tänka på och med det vi tänker med om det ena och det andra provoserar jag dig med en länk http://www.retorikportalen.org/sv/node/418

    Nils Ivar Tenmann

    25 februari 2012 at 11:35

  3. #Nils-Ivar

    Du skriver reflekterande och impressionistiskt. Det går bara att svara på samma sätt, även om det nog förvirrar dem som läst posten att sedan läsa sådana kommentarer…

    Drömmen om det fasta, manliga, handslagets kreditvärdighet har en väldig attraktionskraft! Alla subkulturer, mer eller mindre utanför lagen, lever på den idén.

    Men oftast är den en myt. Hells Angels, Maffian, religiösa och politiska sekter hålls samman av en självbild som brödra- och systerskap. Men alltför ofta är det den personliga nyttan för dem i toppen det hela snurrar kring.

    Och ett samhälle som bygger på handslaget vore knappt något samhälle. Det vore på sin höjd en nomadiserande jägar- och samlarkultur som kanske jorden kan föda några miljoner invider av. Några sju miljarder vore en omöjlighet. Ett liv som vore obehagligt, brutalt och kort som Thomas Hobbes uttryckte det. Nasty, brutish and short.

    Så gör oss samvet till pultroner alla. Beslutsamhetens friska hy går i eftertankens kranka blekhet över.

    För att inte tala om ”reproduktionssfärens tillväxtlogik”… Den som inte själv springer och gömmer sig måste åtminstone slå ner blicken och tiga. Och önska allt gott åt dem som hemfaller åt den, som Du gjorde mot mig och de mina (tack för det!).

    Du får mig att tänka på Samuel Beckett. Det omöjliga i att leva men det samtidiga tvånget. Ingen väg framåt, men på något sätt framåt.

    Livet måste levas framåt, men kan bara förstås bakåt skrev Kierkegaard.

    På Johan Olov Wallins gravsten står: Jordens oro wiker , för den frid som varar. Graven allt förliker, himlen allt förklarar.

    På Strindbergs står: Korset mitt sista hopp (Crux ultima spes mea).

    På en stupad nittonårig soldat på en krigskyrkogård i Australien som jag en gång besökte stod: He played the game.

    Det kanske har levt i storleksordningen femtio miljarder människor nån gång. Jag tänker – hur många av dem hann nånsin komma fram till att se en mening före slutsignalen och spelet var över?

    Jag tycker inte om när det talas förklenande och illa om troende människor (som inte försöker bestämma över andra). Vilka tror människor som gör så egentligen att de själva är?

    viktualiebroder

    28 februari 2012 at 22:42

  4. Ja. bror, jag tror vi talar bredvid varandra. Du översätter mitt uppfordrande Ord; Gud eller Lagen, till dess raka motsats med ”handslagets” olagliga garanti och ”den starkes rätt” till ett ”nackskott” vid löftesbrott.

    Förlåt, men det skulle jag kunna uppfatta som ett tydligt exempel på att tala illa och förklenande om troende människor. Nu tar jag inte vid mig på det sättet därför att jag ser inte intellektuellt någon mening med att göra skillnad mellan människor och så kallat ”troende människor”. Emotionellt har jag ännu inget behov av att sekulärisera (tänk nu hermenuetiskt) den för alla människor o-begreppsligt Allt- tings och inget-Tings Hela Heligheters varande Större reducerat till dophandlingens mänskliga benämning ”Gud”.

    Härmed sagt, och beskrivet, min trosats om det för-givet-tagnas Hela Början för vår del i och med Ordet ”Handling” som muntligt språkbrukande varelser. Om den bekännande kristne nu säger till mig om denna min trosats – ”Gud är större”… så har jag inget problem med det eftersom jag tror jag vet vad hen menar och jag har inget behov av att jämte hen mena något annat. I den här metafysiska kontexten tror jag vi förstår varandra. Preciseras det metafysiska samtalet till dess ontologiska aspekter kan kanske samtalet kompliceras av skillnaden på våra språkbruk om ”metafysik” och ”ontologisk” metafysik

    I andra ändan kan jag intellektuellt se en mening i att likna beteckningen ”Gud” med det alltid minstas o-begripligt mindre innevarande, ”orsaks” benämnda språkhandling med beteckningen ”slumpen”. Olikheten mellan det ”Störstas” större bakgrund och det ”minstas” mindre orsak framgår ur denna av-handlings språkbruk, uppenbart, och någon, närmare bestämt vår bekanting Cristian Engström, vill tillägga att skillnaden också är att Gud per definition är god medan slumpen kan slå hur som helst åt alla håll… den saken kan diskuteras… poängen min är att hur som helst uppgår Allt för oss inte i Ordet ”handling” som tänkt beskriven begreppslighet, utan i och med ordalydelsens faktiskt muntliga framställningshandling. Solipsis är fallet, det övriga ett antal förnuftiga fredsavtal.

    Härvidlag åter till ”saken” eller ”pudelns kärna”: Jag ser framför mig möjligheten till en ordnad värld, där den naiva godtrogenheten gäller lagbundet, på samma övertygande vis som ”våra naturlagars” relativt absoluta gilltighet verkar varande, i enlighet med vårt förnufts strävande vilja…

    …om jag inte missförstått dig, så invänder du mot denna naivism, just att det är naivt godtroget att tänka bort Hells Angels eller liknande representationer för att människorna besitter lika mycket förmåga till att handla gott som ont… Men jag ”tänker” inte bort, jag försöker i varje konkret givet fall ”handla” mig bort från att göra eller möta ondskap. Jag undviker möta ondskan utanför mig själv, om inte annat gives beger jag mig till närmsta kyrka i god tro, och avstår eller adlar ondskan till något gott inom mig själv… och försöker det inte minst svåra; att kritiskt låta granska min goda avsikts eller omedvetna handlings möjligen onda verkan…

    Situationen inom mig själv är verkligen svår, ty som Aristoteles lär; forskar jag inte efter vad det är att vara god, utan för att bli det… och som sagt, vi lever framåt men förstår bakåt… jag får försöka bättra mig efter hand… naturkatastrofen har inget med ondska att göra även om den gör ont… den kan vi bara undvika genom att bättra vår beredskap inför det ”oförutsägbara”… ondskan är ett göra oss människor mellan och det vi människor skapat och kan vi också göra bättre … möter jag ondskan med min erfarenhets fördom vet jag inte med säkerhet vad som väntar… i osäkerheten går jag över gatan och tar en annan väg… blir mötet oundvikligt, försöker jag förhoppningsvis undkomma genom regeln, ”att vända andra kinden till”….

    Som gammal marxist har jag sett den mänskliga tillvaron genom ”misstankens hermenuetik”: ”Dom” gör oss illa, varför ”vi” bara försvarar ”oss” när ”vi” gör illa mot ”dom”… skillnaden är att handlingen tar sin utgångspunkt i en abstraktion av en ”ond verklighet” likt en krigssituation med militärisk logik, och den blir därför laglydig med sin utgångspunkt och i slutändans konkreta förlängning en i handling verklig krigsförklaring mot det civilrättsliga samhällets stat… och i extremfallen en faktisk våldsutövning mot levande människor, vilket naturligtvis bara gör ont värre…

    Med en godtrogenhetens hermenuetik inbillar jag mig att civilisationens kedja från det direkta våldet, över till hotets maktvärn, som kyrka och förste monark, till stats bildningens yttre militärvärn och inre polisvärn blir till lag och så småningom parlamentariskt ordnat och civilrättsligt delat och reglerat… Men det vore verkligen naivt att tro att denna civilisation av lydnadens ordning är en gång för alla given, att den nuvarande parlamentariska ordningen ger demokratiskt representativitet för alla till det bästa och att den nuvarande maktdelningen är klanderfri och allt i genom gäller som det som styr och ställer… således behåller jag nog en smula misstänksamhet och som person riktar jag den mot ”statsmakten”

    Därför denna reservation i godtrogenhetens namn: Olydnad är civilt, lydnad militärt. Som hermenuetiker kan man inte förneka positivismen. Den är värdefull i sitt ontologiska sammanhang, där det handlar om att veta något om det vi själva inte har skapat och därför inget kan veta, utan bara vet, ”som om” det Är, vad det bevisligen tycks oss vara för oss tills vidare. I så motto är jag positivist, för i annat fall är man inte hermenuetiker. Men en positivist kan inte vara hermenuetiker, det ser hen inget värde med.
    I själva verket av sin intrumentellt metodiskt vetenskapliga betraktelses storhet ser positivisten inget vetenskapligt värde i att tala med människor, om oss som bärare av rättfärdiga och orättfärdiga handlingar, riktiga eller mindre riktiga värderingar… bara om vi håller oss till hens dygd att hålla sånt som oss själva med våra mänskliga fördomar och försanthållna värden borta från samtalet i objektivitetens namn… eller om det nu inte var i hens eget sanningstalande namn. Så vem tror positivisten han är när han förpassar de troende i parentesens villkorliga karaten (som inte försöker bestämma över andra).

    Säger inte positivisten i själva verket, att ska ni vara med i det ”demokratiska” samtalet får ni hålla era värderingar för er själva eller gå till er kyrka och prata… annars lämnar hen själv lokalen så får ni tjattra bäst ni kan… är du bror positivist?

    I en viss mening kan jag tänka kontantmaterialiteten som representation för ”staten” – översatt till allmänintresset – och samtidigt varande representationen för det individuellas möjliga existensbas… men garantivärdet beror av staten i sista hand, inte av kontanten… ska jag förstå dig så, att utan kontanter ingen stat och utan stat rent anarkistiskt helvete? Och omvänt, utan stat ingen kontantgaranti, etc.?

    Jag har svårt för att uttrycka statens borttynande och samtidigt kvarvarande i en materialiserad andra natur. Men låt mig pröva en liknelse. När jag ung 17-åring började ta mitt flygcertifikat kom semester månaderna in som ett avbrott i flygträningen och jag bad läraren om att få flyga en lektion med honom i cockpit eftersom det gått en tid sedan jag flög ensam. ”Nej, flyga glömmer man inte, det sitter i dig precis lika självklart som du kan simma om du lärt det en gång.

    Med samma självklara förverkligande av en rättsordning involverad med den lika uppenbart självklara vardagens ofria göromålslighet som följer med reproduktionstvångets förtydligande under knapphetens dalande stjärna, ser jag inte nödvändighetens rike mindre självklar än den var för bönderna att bistå varandra i skördetider förr om åren inget annat. Och utrymmet för frihetliga utsvävningar kommer lika självklart vara begränsat till kontemplerat andeliv, skådespel, lekar, musik och dans… blir det inte just så knapert jag här beskriver det… får du själv försöka översätta det till ett leverne genom detta språkrör, denna kyrka, denna domstol, bank och spelhall vi för tillfället ganska munklikt tillbringar vår tid

    Nils Ivar Tenmann

    29 februari 2012 at 12:11

  5. Äh hon vill bara att det ska vara fullständigt omöjligt med att härleda elektroniska transaktioner så hon kan syssla med det på fritiden…

    li

    29 mars 2012 at 16:34


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s