Svar från Finansinspektionen om kontanter i bankfack

Inte vårt bord, men med vårt goda minne

Jag har fått svar från Finansinspektionen på mitt ”tips” rörande kartellverksamhet mellan bankerna när det gällde förbudet mot kontanter i bankfack.

Svaret lämnar en del övrigt att önska. Å ena sidan konstaterar man att bankfack är en tjänst som ligger utanför regelverket för betalningssystemen – alltså egentligen utanför FI:s räjong. Å andra sidan hänvisar man ändå dunkelt till Lagen om Penningtvätt, 2009:62.

Svaret (jag utelämnar namnet på sagespersonen eftersom jag inte inhämtat uttryckligt tillstånd av vederbörande att publicera på bloggen)

Tack för ditt mejl till Finansinspektionen. Några reflektioner med anledning av din frågeställning. Enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse (SFS 2004:297) måste en bank tillhandahålla betalningsförmedling via generella betalsystem och ta emot inlåning, som efter uppsägning ska vara tillgängliga inom högst 30 dagar. Att tillhandahålla bankfack är däremot inte nödvändigt för ett banktillstånd. Om banken väljer att ha det i sin verksamhet ska den styras och kontrolleras precis som all annan verksamhet. Så det är alltså banken som väljer vad som kan/ska förvaras utifrån den risknivå dess styrelse fattat beslut om. Reglerna om penningtvätt stramades upp våren 2009 och har också inneburit att regelverken i bankerna har förändrats. Du kan läsa mer om det på vår hemsida www.fi.se under Regler/Penningtvätt, snabblänk http://www.fi.se/Regler/Penningtvatt/.

På detta har jag svarat

Jag tackar för svaret, och förstår att frågan om kartellverksamhet för vad som förvaras i bankfack faller utanför FI:s område, och är en fråga för Konkurrensverket.

Vad som förvaras i ett bankfack är naturligtvis en avtalsfråga mellan en enskild bank och dess kunder efter den enskilda bankens riskbedömning (förhoppningsvis också efter kundens riskbedömning). Men i det här fallet handlar det om ett standardavtal, dvs kartellverksamhet med mycket oklara grunder, bland annat också med hänvisning just till FI och lagen om penningtvätt.

Men lagen om penningtvätt tar överhuvudtaget inte upp passiv förvaring av värdesaker, med tillgångar som (efter en medveten riskbedömning av kunden) hålls utanför betalningssystemen/fiatekonomin. Nyckelorden i lagen är ”transaktioner”, ”förvaltning”, men sådana äger inte rum i bankfack, som per definition är förvaringsutrymmen *utanför* banksystemet. Inte heller företräds bankfackinnehavaren på något sätt juridiskt av den som tillhandahåller bankfacket.

Jag tolkar de luddiga och skiftande förklaringarna från Bankföreningen, och Finansinspektionens indirekta gillande men samtidiga oförmåga att visa på lagstöd för hur förvaring i bankfack kan innebära ”transaktion”, ”förvaltning” eller ”företräda”, som ett ytterligare tecken på den överimplementering ”för säkerhets skull” av lagar som blir följden av principen om operatörsansvar. Den förenkling (lägre entropi) operatörsansvar innebär för överheten motsvaras av en större oordning och större kostnader längre ner i kedjan (högre entropi).

Enligt min mening verkar principen om operatörsansvar dränerande på samhällets resurser. Den representerar ett systemfel, inte endast när det gäller bankerna.

Det väsentliga i mitt svar är de luddiga hänvisningarna till Lagen om Penningtvätt, som alltså berör ”transaktioner”, ”förvaltning” och ”(juridiskt) företräda”. Inget av detta är relevant för passiv förvaring av värdesaker åt en kund.

När det gäller systemfelet med operatörsansvar – hur ett önskat rent gränssnitt för överheten för divergerande problem, istället lägger över det komplicerade till ”någon annan”, som för att undvika kostnader överimplementerar – det hoppas jag kunna skriva en hel serie poster om så småningom.

På ju lägre nivå ett divergerande problem skall angripas, ju mer har det under resans gång divergerat, och den sammanlagda kostnaden och komplexiteten för att framgångsrikt angripa det är större än det var från början.

Kriminalitet är ett sådant divergerande problem. Det minst kostsamma för samhället är att angripa det problemet på en hög nivå. Jag skriver ”angripa”, därför att lösa går inte. Den som tror det (”nollvision”) är dåraktig, eller likgiltig för att i så fall ”någon annan” måste betala.

Om Finansinspektionen och andra i det kontantfria samhällets hallelujahkör skall räknas in bland dårarna eller bland likgiltighetsförövarna är en öppen fråga.

Över alternativ till riskspridning utanför banksystemet, se Cornucopia.