Viktualiebrodern

Posts Tagged ‘Kontanter

Anna Ardins inkonsekvens i kontantfrågan

with one comment

Samt något om manikeism

Anna Ardin har lyckats göra en konstinstallation – ja när någon lyckas få känslorna att svalla bland de enögda är nog ”konst” och ”installation”  rimliga ord. Den här gången gäller det en Coop-butik som satt upp ett anslag på rumänska om att de inte längre lämnar kontant betalning för returpant. Också på rumänska. Men det var tillräckligt för att de enögda skulle känna sig träffade och de lättkränkta att bli kränkta. Vilket kränkte andra lättkränkta och så vidare enligt bekant mönster. Diskursanalysen blir i detta fall mycket enkel: Ad nauseam.

Jag anser i och för sig att det bästa är att ”låta de döda begrava sina döda” och hålla en konsekvent linje mot all manikeism.  Manikeisten missar aldrig ett tillfälle att påpeka att ”den som inte är med oss är mot oss”. Också om det innebär att alla som ”säger Jehovah” automatiskt räknas till ”de andra”. För manikeisten är ett ord, eller en handling, aldrig något för sig själv, utan skall bedömas efter sin verkan. Vad avsändaren själv avsåg anses irrelevant, och vederbörande kan alltså avkrävas avbön också om något uppsåt helt saknas, eller om utsagan till och med var sakligt korrekt.

Mot detta tror jag på att helt enkelt, på ett närmast autistiskt sakligt vis,  konstatera, att bara för att man är kritisk mot A är man inte automatiskt för B och att oberoende av A-ism och B-ism är det manikeismen som är den -ism som bor närmast granne med ondskan. Och så långt det går välja sina strider och som sagt ”låta de döda begrava sina döda”.

Men eftersom detta berör kontantfrågan, som jag skrivit en del om, vill ändå peka på inkonsekvensen i Anna Ardins politik och hur hon här agerar som en vindflöjel.

Några citat, det första från Anna Ardins blogginlägg i måndags och de andra från en motion till den socialdemokratiska förbundskongressen, i februari 2012

Så Coop: plocka ner era skyltar, växla in pantkvitton mot kontanter och be om ursäkt, omedelbart. (130520)

Och i en kommentar

om ens huvudsakliga inkomstkälla är pant så vill man troligtvis ha kontanter exempelvis för hyra, vilket man ju inte kan betala på coop (130520)

26 februari 2012 skrev hon i en motion betitlad ”Minska kontanthanteringen”

Att minska kontanthanteringen är ett effektivt sätt att minska de faktiska möjligheterna för både skattefusk och droger. Minskad kontanthantering drar helt enkelt undan mattan för flera typer av brottlighet som är beroende av kontanter. (120219)

och vidare

Vi kan utgå från att teknik och elektronisk handel är framtiden och att kontanterna allt mer bör och kommer att fasas ut. (…) Den svenska staten behöver snarast bli en mer aktiv aktör på den marknaden. (120219)

Nu har för all del Ardin en liten brasklapp i texten, om än av ett önskebetonat slag

Morgondagens betalningslösningar måste vara tillgängliga för alla som idag hanterar cash, oavsett ekonomisk eller legal situation, ålder eller medborgarskap. (120219)

Bedöm själv.

PS: I kommentarstråden hos Anna Ardin framkom att det förekommer bedrägerier i pantandet. Vilket i och för sig inte påverkar den enskilda butiken mer än om möjligen volymerna skulle bli ohanterliga.

Annonser

Written by viktualiebroder

21 maj 2013 at 22:01

Publicerat i kontanter

Tagged with , , ,

Om inlösen av ogiltiga sedlar

with 14 comments

En rätt att överklaga beslut av Riksbanken att vägra inlösen

Jag föreslår att beslut av Riksbanken att vägra inlösen av sedlar som inte längre är lagliga betalningsmedel blir möjliga att överklaga.

Ed: I en motion till Piratpartiets vårmöte 2013 antog mötet ställningstagandet att riksbanksbeslut att vägra inlösen av ogiltiga sedlar blir möjliga att överklaga, med röstetalet 38 mot 21.

Vi står inför ett byte av sedlar 2015. De officiella syftena utåt med detta byte är oklara, men mera i skymundan är motiven bakom desto mera uttalade. I en översyn utgiven 2008 konstaterar Riksbanken

Det finns idag inte praktiska problem som motiverar en helt ny sedel- och myntserie (bilaga 1)

Skälen för nya sedlar är istället mera direkta ekonomiska intressen för Riksbanken

Om äldre sedlar och mynt ogiltigförklaras kommer kostnaden för en ny sedel- och myntserie att finansieras genom att en del av de sedlar och mynt som blivit ogiltiga inte lämnas in till Riksbanken. (PM DNR 2008-286-ADM 2010-03-18, sidan 4)

En indragning av äldre sedlar 2005 innebar att en tredjedel aldrig löstes in (se meningen efter den närmast ovan citerade). Det skulle om det mönstret bestod innebära att ca 30 miljarder av den utestående kontantmängden på dryga 90 miljarder inte löses in utan kan bokföras som vinst för Riksbanken. Väl att märka skjuter Riksbanken trots detta över en väsentlig del av kostnaderna på andra, nämligen handeln (och i förlängningen på konsumenterna) som räknar med betydligt större volymer kontanter under övergångsperioden.

Riksbanken verkar dock inte ha någon entydig policy för när ogiltiga sedlar slutligt intäktsförs (se revisionsrapport från Riksrevisionen 2007-02-28) .

Man önskar också en kort övergångstid, istället för tre år vid tidigare indragningstillfällen, endast ett år. Detta anser man vara tillräckligt med hänvisning till en självbild av att vara mycket generösa med tolkningen av kravet i riksbankslagen på särskilda skäl för inlösen av sedlar som upphört att vara lagliga betalningsmedel

Riksbanken tolkar kravet i riksbankslagen på särskilda skäl för inlösen av sedlar som upphört att vara lagliga betalningsmedel generöst (Framställning till riksdagen 2003/04:RB4, stycke 3.1)

Upprepat senast i ett betänkande 2012/13:FiU8 från Finansutskottet i oktober 2012

Riksbanken anger dock att man tolkar kravet på ”särskilda skäl” för inlösen i paragrafen generöst.

Den lagtext som avses är Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 kapitel 5 § 4 stycke 2

Om särskilda skäl finns, får Riksbanken lösa in sedlar och mynt som upphört att vara lagliga betalningsmedel

Av Riksbankens Författningssamling RFBS 2009:1 framgår närmare vilka kriterier man följer vid avgörande om utgångna sedlar skall lösas in eller ej

1 § Riksbanken löser in (sedlar som inte längre är lagliga betalningsmedel) under förutsättning
att Riksbanken bedömer att det inte finns anledning att anta att
a) sedeln härrör från brottsligt förvärv, eller
b) att inlösenförfarandet kan dölja att någon har berikat sig genom
brottslig gärning.

Så långt är allt gott och väl. Men för att kunna tolka vad Riksbanken lägger in i ”generöst” och ”brottsligt förvärv och brottslig gärning” måste vi se till Riksbankens praxis. Det finns som tur är ett rättsfall som visar var ribban ligger.

Robert Parsons vs Sveriges Riksbank

Den som flugit har säkert sett de genomskinliga insamlingskannorna för välgörande ändamål som står på internationella flygplatser. Flygresenärerna uppmanas skänka överblivna sedlar och mynt oberoende av varifrån de härrör. De sorteras senare och samlas ihop från olika delar av världen för inväxling i ursprungslandet.

Robert Parsons representerar en sådan välgörenhetsverksamhet. Bland de svenska mynt och sedlar man samlat in fanns också sådana som inte längre var lagliga betalningsmedel. Man anhöll därför om inlösen av dessa, sammanlagt 69 270 kronor, hos Riksbanken. Som särskilda skäl anförde man förutom välgörenhetsaspekten också hur insamlingen gått till – det tar med nödvändighet tid att samla ihop och sortera sedlar och mynt från hela världen.

Riksbanken vägrade inlösen med hänvisning till att det gått en längre tid sedan sedlarna upphört att vara lagliga betalningsmedel.

Vi ser alltså att ett välgörande ändamål och en högst rimlig förklaring för dröjsmål inte passerade Riksbankens ribba för ”generös” tolkning, eller ”ej brottsligt förvärv eller brottslig gärning”.

Action speaks louder than words. Vi kan på goda goda grunder ifrågasätta Riksbankens goda vilja vid inlösenbeslut.

Parsons överklagan

Robert Parsons överklagade detta beslut, först till Länsrätten i Stockholm, sedan till Kammarrätten. Denna överklagan avslogs i båda instanserna med hänvisning till att beslut av Riksbanken rörande inlösen inte kan överklagas (Kammarrätten Beslut i Mål 3971-07, 2007-10-04, måste beställas från Kammarrätten).

I Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 framgår av kapitel 11 § 5 vilka beslut som får överklagas. Beslut om inlösen är inte uppräknat bland dem. Enligt lag om överklagande av administrativa beslut av Riksdagsförvaltningen 1989:186 § 6 är beslut om inlösen därmed inte överklagningsbara.

Rättsvetenskapliga principer för vad som bör vara möjliga att överklaga

Vilka är då de allmänna rättsprinciperna för vilka beslut som bör vara möjliga att överklaga? I ”Förvaltningsprocessrättens grunder” skriver Hans Ragnemalm

Grundtanken är, som antytts, att besvärsvägen endast bör stå öppen, då beslutet är ägnat att i inte alltför obetydlig mån påverka någons personliga eller ekonomiska situation (kapitel 4.3, sidan 109)

Håkan Strömberg skriver i ”Allmän förvaltningsrätt” rörande så kallade ”förvaltningsbesvär”

Helt allmänt kan sägas att man måste ställa vissa minimikrav på ett besluts verkningar för att det skall kunna överklagas. (…) Det kan räcka att det har påtagliga personliga eller ekonomiska verkningar för dem som berörs av beslutet. (kapitel 9.3, sidan 187)

Sådana verkningar på någons ekonomiska situation har, närmast per definition, en vägran att lösa in ogiltiga sedlar och mynt.

Riksbanksbeslut att vägra inlösen bör därför vara överklagningsbara.

Sammanfattning

* Riksbanken har ett egenintresse att vägra inlösen

* Praxis uppvisar stor diskrepans mot vad man säger

* Grundläggande rättsprinciper talar för att vägran om inlösen bör vara möjligt att överklaga

* Sociala skäl, senast belyst med sedelbytet i Norge, talar för att inlösensförfarandet bör rättsligt regleras.

* Förtroendet för statens egna betalningsmedel, kontanter, talar för att Riksbankens godtycke är en olämplig domare. I Gunnar Wetterbergs bok om Riksbankens historia ”Pengarna och Makten” nämns på sidan 108 hur en handlare i Kristinestad (nuvarande Finland) 1762 fälldes för förtal av riksbankssedlar därför att han sagt att ”Den som inte löser in sina skulder är en skälm” (Riksbanken hade gjort en paus i löftet att lösa in sedlar mot motsvarande mängd silver).

Ja, Riksbanken är förvisso en ”skälm” om man godtyckligt, i eget vinningssyfte, kan vägra lösa in ogiltiga sedlar man lika godtyckligt och brådstörtat gjort ogiltiga. Kanske borde rentav statens betalningsmedel kontanter befrias från Riksbankens fögderi?

Förslag

Jag föreslår därför att beslut av Riksbanken att vägra lösa in ogiltiga sedlar blir möjliga att överklaga genom att, i god tid före det förestående sedelbytet, bland de uppräknade besluten som är möjliga att överklaga i Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 kapitel 11 § 5 också ingår beslut enligt kapitel 5 § 4 i samma lag.

För att ytterligare stärka kontanternas ställning som betalningsmedel föreslår jag också att i denna kapitel 5 § 4 stycke 2 förs in orden ”underlåta att”, så att texten då istället lyder

Om särskilda skäl finns, får Riksbanken underlåta att lösa in sedlar och mynt som upphört att vara lagliga betalningsmedel

Det skall krävas särskilda skäl för att inte lösa in, och att lösa in bör vara normalfallet.

Ed: Det finns politiska krafter i en helt motsatt riktning som ser kontanter som något i sig suspekt och kräver ”åtgärder” för att förhindra att sedelbytet används för att tvätta pengar, som Leif Jakobsson (s) i en fråga till finansmarknadsminister Peter Norman.

Ed2: För att skilja ut årgångar i den nu gällande sedelserien, se ”1985 års sedelserie”. Det är alltså ur siffrorna två och tre i sedelnumret som ungefärligt tryckår kan utläsas.

Ed3: En närmast tragikomisk händelse refereras i Dagens Nyheter 2016-06-14. Ett paket med ogiltiga sedlar till Riksbanken kom inte fram, eventuellt på grund av obefintlig adress, men eftersom Posten konstaterade att det innehöll pengar, vilket är förbjudet, fick avsändaren åka till Jönköping och hämta försändelsen där.

För Ann-Cathrine Jonsson innebär det att hon är tillbaka på ruta ett. Det enda hon vill är att hitta ett säkert sätt att få i väg pengarna till Riksbanken.

Att det är förbjudet att sända pengar i paket är en historia som förtjänar att berättas för sig.

Ed4: En 91-årig dam i Kristianstad vägrades lösa in 108 000 i utgångna sedlar rapporterar Svt 20161230. Det underliga är att det påstås att förvaltningsrätten gav banken rätt, när förvaltningsrätten enligt lagen alltså inte ens skall ta upp ärendet, då det inte är överklagningsbart. En pikant detalj är hennes motivering för att ha så stora summor hemma ”Kvinnan sparade först pengarna i byrålådan, eftersom hon inte litade på bankerna. ” Hon hade rätt – men gjorde misstaget att tro att Riksbanken var annorlunda. Lärdomen är att satsa på ett betalningsmedel som ingen enskild kan kontrollera, förslagsvis guld i fysisk form.

I Expressen 20161230 påstår Riksbankens Anna-Leena Mikiver att

Vi prövar oerhört många ärenden och för att ha en tydlig rutin så gör vi på samma sätt. Ärendet faller då under penningtvättslagen. Kan man inte på något sätt styrka hur man har fått sedlarna så måste vi avslå, men det är alltid möjligt att överklaga till högre instanser.

Det är två lögner på en gång. Penningtvättlagen undantar uttryckligen myndigheter från att tvingas efterfråga ursprung till pengarna. Det är Riksbankens egna påfund att ställa frågor om detta, av allt att döma i eget ekonomiskt intresse, för att slippa ära sina skulder. Penningtvättlagen 2009:62, kap 2, § 5, lydelse från 2017-01-01 (identiskt i detta avseende med tidigare)

Bestämmelserna om grundläggande kundkännedom och om fortlöpande uppföljning av affärsförbindelser i 3, 4 och 10 §§ gäller inte för

1. svenska myndigheter,

Den andra lögnen är alltså att det är möjligt att överklaga, vilket det alltså inte är, enligt ovan.

Written by viktualiebroder

01 mars 2013 at 18:47

Fler betalningsmedel i skatteuppbörden, del 2

with 8 comments

I denna post skriver jag om behovet av en diversitet av olika betalningsmedel, av olika typ, för att främja en stabilitet, såväl i betalningssystemet som i de demokratiska fri- och rättigheterna. Jag menar att skatteuppbörden är lämplig som ett verktyg för att öka diversiteten av betalningsmedel. Ett återupprättande av kontanter som betalningsmedel samt inrättandet av ett Riksbanksgiro ”für alle” är steg på vägen. Distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel kommer först i del 3. Del 1 var en historisk exposé.

Ed: I en motion till Piratpartiets vårmöte 2013 ansåg mötet att kontanter, statens egna skuldsedlar, ska godtas i skatteuppbörden, med röstetalet 41 mot 12, samt att ett statligt elektroniskt betalningsmedel, enligt nedan, likaså ska godtas för att betala skatt, med röstetalet 25 mot 24.

Varför fokusera på skatteuppbörden?

In this world nothing can be said to be certain, except death and taxes (Benjamin Franklin)

Om man av olika skäl vill se en större diversitet på betalningsmedel, varför då rikta in sig på vilka som godtas i skatteuppbörden? Svaret ges indirekt av citatet ovan. Den enda betalning vi i det närmaste alldeles säkert kommer att göra är skatten, och den enda transaktionspartner vi alldeles säkert kommer att beständigt ha är Skatteverket. Bara den som är så flintskallig att han inte kan luggas kommer undan. Betalningsmedel som godtas i skatteuppbörden kan därför sägas ha ett inneboende, inert, värde som gör dem gångbara överallt. If they make it there, they’ll make it anywhere.

Varför är diversitet i betalningsmedlen viktigt? Av två skäl. Dels för stabiliteten, robustheten, i betalningssystemet. Stabilitet kan förstås uppnås också genom regler, avgränsningar och garantier, se SOU 2013:6 ”Att förebygga och hantera finansiella kriser”. Men regler, avgränsningar och garantier tenderar att förstärka sig själva och eskalera, vilket i slutändan bara ökar fallhöjden när det går illa. När vi ser att regler, avgränsningar och garantier ensidigt stärks utan att situationen blir bättre, vet vi att vi har hamnat i en systemfälla. Då är systemet vi vill stabilisera helt enkelt inte lämpligt att stabilisera med regler, utan kan bara stabiliseras med diversitet och redundans, för att hålla kostnaderna (regler och garantier är inte gratis) och fallhöjden nere.

Diversitet är också viktigt av demokratiska, maktdelande skäl. Den som fått alltför stor kontroll över betalningsmedlen kan också kontrollera och bestämma över människor.  Den som i dagens monokultur av betalningsmedel ogillas av de dominerande bankerna, eller ogillas av dem som i sin tur har makt att gilla/ogilla bankerna,  är körd som företagare och rentav körd också som enskild människa, som vi sett konkreta exempel på de senaste åren.

Det är därför viktigt att säkerställa en så stor diversitet på betalningsmedel som möjligt.

Olika typer av betalningsmedel

Betalningsmedel kan, som jag ser det, delas in utifrån följande kategorier

* fysiska kontra elektroniska

* tredjepartsberoende kontra en strikt intern affär mellan transaktionsparterna (utväxlande av egna skuldsedlar)

* de tredjepartsberoende kan sedan i sin tur delas in i om denna tredje part är en utpekbar entitet, eller distribuerad över en större mängd entiteter.

Ur en matematisk-statistisk utgångspunkt är det förstås ”bättre” i betydelsen driftsäkrare för betalningsförmedlingen i ett samhälle  ju fler olika typer av betalningsmedel som finns tillgängliga. Men som sagts ovan också för bevarandet av demokratiska fri- och rättigheter och för att minska effekterna av om något betalningsmedel skulle ”kapas” av kriminella krafter. Vilket delvis är samma sak – en monokultur i betalningssystemen öppnar för ett starkt incitament för kriminella att infiltrera staten och för statliga företrädare att byta sida vilket i båda fallen, speciellt tagna tillsammans, ”kleptokratiserar” den. En utveckling i auktoritär riktning ser jag som en i bästa fall fördröjd kleptokratisering. Likgiltigt hur moralisk och självuppoffrande självbild den första generationen av en härskande elit än har, kommer  den andra generationen inte att vara lika moralisk och självuppoffrande, och på den vägen är det.

En bekräftelse på att utfasningen av kontanter till förmån för en monokultur av elektroniska bankskuldsedlar redan fört till en utveckling i den riktningen ges av Rikskriminalpolisens rapport: Polisens lägesbild av grov organiserad brottslighet 2012

Ett exempel på detta är samhällets åtgärd att minska kontanthanteringen på bankkontor…snabb omställning mot andra…metoder…ökar incitamenten att försöka komma på insidan av…samhällsfunktioner. Behovet av att placera eller rekrytera insiders ökar således. Det finns exempel på detta i…stat, landsting och kommun m.fl. (sidan 11)

Monokulturer är känsliga. För förändringar i omvärlden, för parasiter.

(Utvikning: Staten kan för all del per definition anses kleptokratisk, se en tidigare post om Mancur Olsens rövarteorier, men mer eller mindre. Jag ser politiken som att minimera det onda, vilket inte är det samma som att minimera staten.)

Betalningsmedel idag

Riksbanken är enligt lag ansvarigt för att ”främja ett säkert och effektivt betalningsväsende”, Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 kapitel 1 § 2 Stycke 3. De har valt en annan väg än diversitet för att främja säkerheten nämligen en renodling till privata elektroniska bankskuldsedlar åtföljt av allt hårdare lagregler på bankerna och allt vidlyftigare statliga garantier.

När det gäller fysiska kontra elektroniska betalningsmedel uppgår de fysiska i form av kontanter till knappt 4% av betalningsmedlen, medan 96% är i elektronisk form, i november 2012.

(beräknat med viss möda och med reservation från tabell 2.5, sidan 22, i SCB:s Finansmarknadsstatistik) – Riksbanken särskiljer inte längre i sin officiella statistik kontanter från allmänhetens innehav av elektroniska bankskuldsedlar (siffror på konton), se Rodney Edvinssons studie ”Penningmängd 1871-2006”)

Men regler och garantier som eskalerar garanterar inget. Däremot ökar eskalationen fallhöjden när något till slut händer. I Affärsvärlden citerades Peter Neu från Boston Consulting Group angående Basel III (snart Basel IV, still counting)  i raden av skärpta regelverk

Det påminner mig om diskussionen om flygplatssäkerhet, det blir fler och fler kontroller och nu införs kroppsscanning av passagerarna. Tyvärr kommer kontrollerna aldrig att kunna skydda oss mot alla hot eftersom det krävs att vi lär oss läsa människors tankar och ändra deras beteende. Det gäller för bankerna också. Det kommer aldrig att finnas ett regelverk som täpper till alla hål och det kommer alltid att finnas människor som gör regelarbitrage.

”Regelarbitrage” är här ett finare ord för fiffel och att utnyttja kryphål. (Regulatory arbitrage)

När det gäller beroendet av tredje part kontrolleras i stort sett all betalningsförmedling i samhället av privata banker och, på senare tid, av telefonbolag. Detta gäller också för betalningar till och från staten, som enbart är möjliga med bankerna som tredje part. Staten erkänner ej sina egna skuldförbindelser i form av sedlar i skatteuppbörden (se del 1). (Inte heller statsskuldväxlar, men att staten skulle göra det är inte så långsökt som det verkar eftersom man 1940 faktiskt bestämde att försvarsobligationer kunde användas för att betala arvsskatt, Förordning 1940:860.)

Något tredjepartsberoende betalningsmedel med en distribuerad tredje part finns ej, om man nu möjligen inte kan anse metalliskt guld som ett betalningsmedel (dock ovanligt förekommande) och guldets ”inarbetade” status som värdebeständigt betalningsmedel över tiden och geografin som en form av distribuerat tredjepartsberoende (en tredje, fast ännu obekant, part/”greater fool” skall i sin tur vilja ta emot guldet som betalning vid ett senare tillfälle).

(När det gäller guld är det den österrikiska ekonomiska skolans uppfattning att guldmyntfoten bör återinföras för att förhindra återkommande kriser som en följd av statliga manipulationer av penningmängden. Det hamnar utanför det här förslaget som handlar snävt om diversitet och, i viss mån, om deltagarkultur i betalningssystemet).

Fler betalningsmedel: återupprätta kontanter

Kontanter är statens skuldsedlar och det är alldeles orimligt att de inte kan användas för att befria sig från skatteskulder. Även om det medför olägenheter för Skatteverket och även om servicekontoren numera blivit betydligt färre, måste kontanter åter godtas för att betala skatt. I nuläget tvingar staten till inväxling av sina egna skuldsedlar hos ”hederlige Harry” mot privata bankskuldsedlar.

Något ansvar för ”hederlige Harrys” hederlighet tar man inte, som Panaxiaskandalen visade.

(Panaxia är förresten inget nytt. Redan på 1800-talet skedde inväxling i Riksbanken genom kassapersonalen som privata ”kommissionärer”, vilket innebar att Riksbanken vägrade ta ansvar för de 38 860 Riksdaler som en av deras anställda gav sig av med, förmodligen till Amerika, en lördag 1867. En vaktmästare från Stockholms Enskilda Bank (A O Wallenbergs bank) hade förgäves försökt växla pengarna i kassan men hade uppehållits med en mängd svepskäl. Riksbanken hade kassabiträden som också var kassa biträden… Källa Gunnar Wetterberg: Riksbankens historia sidan 202)

Jag har för övrigt föreslagit också andra lagändringar för att Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel, som i Kollektivtrafiklagen och i Förvaltningslagen.

Fler betalningsmedel: statligt elektroniskt

”…börjar man allmänt oroa sig över den tidpunkt, då Riksbanken, fortfarande styrd av skollärare och politici, skall bli allena härskande över landets rörelsemedel” (Knut Agathon Wallenberg i brev 1900, citerad i Wetterberg sidan 239)

Knut Agathon Wallenberg hämtade sig nog ganska snabbt från sin besvikelse över Riksbankens sedelmonopol. Måhända satsade han istället, i enlighet med sin brors, Marcus Wallenbergs valspråk Esse non videri, sina krafter på att påverka dessa ”skollärare och politici”?

Må vara hur det vill med den saken, men i november 2012 tog sig i alla fall Riksbankens ensamrätt att utge fysiska lagliga betalningsmedel det uttrycket, att knappt 4% av penningmängden (M3)  utgjordes av kontanter (M0), medan ca 89% bestod av privata elektroniska bankskuldsedlar (se SCB:s Finansmarknadsstatistik ovan).

Men jag tror ändå att Knut Agathon Wallenberg skulle ha blivit ytterligt förvånad om han erfarit att dryga hundra år efter hans bittra kommentar skulle SE-Banken, en avläggare till hans faders Stockholms Enskilda Bank, ha ensamrätt på att kontoföra alla skattebetalningar (IBAN SE82 5 000 0000 0522 1100 0347, ESSESESS)

Med  siffror i denna storleksordning, 4 mot 89, torde man med fog kunna hävda att Riksbanken inte längre är bundet av sitt löfte att inte tillåta inlåning från allmänheten (se del 1). Enligt  Lag om Sveriges Riksbank kapitel 6 § 7 Stycke 1 får Riksbanken tillhandahålla girosystem

Riksbanken får tillhandahålla system för avveckling av betalningar och på annat sätt medverka i betalningsavveckling.

Speciellt är, enligt kapitel 8 § 1, Riksbanken skyldigt  att ta emot betalningar till och göra utbetalningar för staten

Riksbanken skall ta emot betalningar till och göra utbetalningar för staten.

Jag föreslår därför att Riksbanken genom att starta en giroverksamhet ”für alle”, till exempel genom att öppna upp RIX för privatpersoner, skapar ett statligt elektroniskt betalningsmedel och att betalningar till och från Skattekontot därmed kan ske utan inblandning av tredje part. Detta har också andra skrivit om, till exempel härom dagen Frans Lundberg som gästbloggade hos Cornucopia. Jag har själv också skrivit en tidigare post i ämnet.

Riksbankens egen syn på saken är lite oklar, även om Stefan Ingves redan 1998 höll ett tal med titeln ”Elektroniska pengar ur ett centralbanksperspektiv” där han säger att Riksbanken inte ”eftersträvar” någon ”operativ roll”. Några konkreta invändningar verkar de inte ha, i alla fall inte officiellt.

Någon har menat att ett sådant statligt giro skulle passa bättre hos Riksgälden, men jag tror inte det av två skäl. För det första finns redan lagarna som tillåter Riksbanken att starta ett allmänt giro och clearing sköter de redan via RIX. Tillsätt endast politisk vilja.

För det andra slutade det förra gången Riksgälden gav ut sedlar mindre bra – till slut gick det fyra Riksdaler Riksgälds på en Riksdaler Specie (silverbaserad). Riksgälden är helt enkelt inte att lita på när det gäller betalningsmedel.

Fler betalningsmedel: distribuerat tredjepartsberoende

Med tanke på den systemfälla, med exponentiellt ökande regler och garantier som Riksbanken hamnat i för att ”främja ett säkert och effektivt betalningsväsende” tror jag att vi måste vända oss just till de av K A Wallenberg så föraktade ”skollärare och politici” för att komma ur den eskalationsfällan.

”Skollärare” uppfattat ironiskt, och jag tänker då på personen bakom pseudonymen Satoshi Nakamoto, alldeles säkert med en högre akademisk bakgrund, som konstruerade Bitcoin. Men det får jag skriva mer om i del 3, detta har redan blivit långt.

Till ”politici” i plural får jag väl lite skamset räkna in mig själv. Jag tänker i alla fall motionera till Piratpartiets vårmöte att införliva en sådan här politik i programmet och sedan kandidera för nominering till riksdagslistorna 2014. Skam den som tänker illa därom.

Written by viktualiebroder

30 januari 2013 at 22:40

Motsättningar i sak är så mycket bättre

with 5 comments

Anna Ardin och kontantfrågan

Ibland kan man känna en irrationell känslomässig tveksamhet mot en person, men utan att ha något sakligt att ta på. I sådana lägen är det bäst att nöja sig med konstaterandet att personligheter är olika och ”alla kan inte älska alla här i världen”. Och tiga. Vi har alla olika erfarenheter som format oss och den som är utan skuld kaste första stenen.

Speciellt är det viktigt att tiga i ett fall där det skapas långa trådar på Flashback där det letas fram mer eller mindre relevanta omständigheter som, så att säga i efterhand, får sminka upp en polityr av saklighet åt ett kollektivs samlade irrationella tveksamheter mot en person. Eller hämndbegär.

Sånt vill jag inte delta i.

När jag nu ser att Anna Ardin i den för mig viktiga kontantfrågan intar en diametralt motsatt uppfattning, så känns det nästan som en lättnad. En politisk motståndare är egentligen ingen motståndare alls, utan någon man skulle kunna heja på utan vidare. Om man nu varit bekanta förstås, vilket ju inte är fallet. Men i princip.

Ardin har skrivit en motion som syftar till att ”minska kontantanvändningen”. Den slår som något självklar fast att Samhället behöver därför minska kontanthanteringen till förmån för mer effektiva och mindre kostsamma lösningar. Väsentliga invändningar bemöts med fromma önskningar som till exempel att banktransaktionerna behöver skiljas från köptransaktionerna och En avvägning mellan behoven att minska möjligheterna för skattebrott och organiserad brottlighet och personlig integritet behöver göras.

Och så vill hon att små betalningar bör kunna anonymiseras. Det håller jag förstås helt med om, men Skatteverket och Finansinspektionen har där en helt annan, och väldigt stark, politisk uppfattning och jag tror inte att Ardin riktigt har tänkt igenom hur det skulle gå till att sidsteppa de två elefanterna. Mina små rotanden i lagstiftningen och elefanternas rättsuppfattning säger mig att det är ganska knepigt och kräver såväl flera direkta lagändringar som ändringar i förordningarna för de två myndigheterna.

Jag gick till val 2010 och har för avsikt att, om jag får förtroendet, gå till val 2014 på en politik för att Återupprätta kontanter som Betalningsmedel. Därför att de är viktiga.

Written by viktualiebroder

22 februari 2012 at 14:46

Nej till lag om sluten kontanthantering

with 12 comments

Men en liten glimt av förnuft räcker inte

Enligt Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet säger regeringen nej till ett krav framfört av Riksdagen att sluten kontanthantering skulle göras obligatorisk för alla butiker.

Det är förstås ett rimligt beslut. Något mer än en tillfällig minskning av stölder och traumatiserade brottsoffer skulle det inte ha lett till, utan efter en anpassningsperiod hade kriminaliteten sökt sig andra vägar, högst sannolikt med fler traumatiserade individer som resultat, när istället privatpersoner, på gatan eller hemma, fallit offer. Med frustrationsvåld mot butikspersonal i tillägg.

Men med en kapitalinsats, ohjälpligt sjunken och borta, för alla dessa slutna kontantsystem. Och med en rasering av robusthet mot strömavbrott som bara kontanter kan ge – några slutna kontantsystem som klarar sig utan el torde inte finnas. Slutet var  ordet, sa Bill. Kortslutet sa Bull.

Anmärkningsvärt är, tyvärr, Josefin Brinks (v) kommentar: Det finns inga hållbara skäl att lägga sig platt för näringslivet. Det skulle inte ha varit näringslivet som drabbats… I varje fall inte enbart och definitivt inte mest. Och då de allra minsta i näringslivet – småbutikerna som fått lägga ner.

Vilka är egentligen intressenter i målet?

Regeringen hävdar att parterna inte kan komma överens. Med parterna avser de då fack och affärskedjorna. Det är i sig en cynisk inställning, eftersom den inte tar hänsyn till alla som traumatiseras när kriminaliteten sprids till privatpersoner, inte heller till svårigheterna för många när det blir svårare att använda kontanter och betydligt längre till affär, inte till driftssäkerheten i affärssystemet när el- och teleförsörjning fallerar, och sist men inte minst inte tar hänsyn till vilken avkastning som samhället skulle ha av en sådan gigantisk ”investering”.

Brink och Raimo Pärssinen (s) är däremot kritiska från en helt annan utgångspunkt. De är sublimt likgiltiga för följderna av en lag om sluten kassahantering, både för ökningen av antalet offer, för nerläggningen av affärer,  för den minskade välfärden av bortkastade investeringar och för den ökade sårbarheten i varuförsörjningen som en följd av ett undanträngande av kontanter. För att inte tala om de ökade riskerna för våra demokratiska fri- och rättigheter som en följd av allt mera spårbara transaktioner. Nej, de menar att

…uppgiften för regeringen inte var att fråga vad parterna tycker utan att tillsammans med dem ta fram en lagstiftning.

Tja, de totalitära locktonerna genom historien finner fortfarande sitt eko…”Därefter haven I eder att rätta och packa skrev Gustav Vasa… ”Med järnhand driver vi människorna mot lycka” stod det skrivet på en skylt i Gulaglägret på Solovetskijöarna. Det är inte alla som förstår problemet med den texten…

Obevisat samband

Netto vann ju faktiskt i Kammarrätten mot krav från Arbetsmiljöverket på sluten kontanthantering, där domstolen konstaterade att det inte var bevisat att våldet i butikerna då skulle minska – Netto hade ju till och med kunnat visa att det faktiskt hade ökat i de butiker där de infört sluten kontanthantering. Också kommunarbetarförbundet har konstaterat att våldet mot busschaufförer inte minskat, bara för att kontanterna försvunnit.

Återupprätta kontanter som betalningsmedel

Av flera skäl behöver istället kontanter återupprättas som betalningsmedel. Flera lagar, som Förvaltningslagen, Kollektivtrafiklagen och moms- och bokföringslagarna bör därför ändras. Med flera.

Jag kommer att sträva efter att bli nominerad som kandidat för Piratpartiet till Riksdagen 2014, bland annat på en profilpolitik för att Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel.

Det behövs motvikter i Riksdagen mot järnhänderna som vill föra oss mot ”lyckan” och tror att det kan ske utan konsekvenser.

Written by viktualiebroder

31 januari 2012 at 20:01

Kontanter och våld återigen

with one comment

Ta bort kontanter tog inte bort våldet

Ed: Här var det en bankanställd som blev påpucklad. Se också separat post om bankpersonal och våld.

Jag ser att Kommunalarbetarförbundet i en rapport kommit fram till att våld riktat mot busschaufförer ökar. Däremot minskar rånen, vilket är ett trivialt konstaterande då kontanterna i stort sett försvunnit från bussarna.

Men våldet minskade alltså inte av det. I själva verket ökade våldet efter kontantförbuden. Det måste inte föreligga ett samband, men det kan göra det. Och kontantförbudet var inte gratis, varken för resenärerna eller för kollektivtrafikbolagen. Var finns den oberoende  utvärderingen? (De jag sett från Arbetsmiljöverket och BRÅ tar inte upp sekundära effekter, som kan ta tid innan de utvecklas, och knappast heller kostnaderna, utan är lite väl triumfatoriska, och ropar hej lite för tidigt, för att vara trovärdiga).

Vad återstår nu för kraftfulla slag i luften av Kommunalarbetarförbundet att kräva och av Arbetsmiljöverket att genomdriva?

Vi behöver nog inte tvivla på att de kommer på någon ”nödvändig”,  för problemet verkningslös, men för andra drakoniskt kännbar åtgärd. Även om det inte lär bli som tågbolaget i Indonesien, som tillgrep en ”nödvändig” åtgärd (”man måste få stopp på”) för att hindra åkandet på tågens tak. Men principen är den samma, och skillnaden är endast ett tidsmässigt avstånd på ett sluttande plan.

Hotet om ett instrumentellt, kalkylerat, våld för att komma över pengar är sannolikt mindre allvarligt än det känslomässiga våld som kommer ur frustration. Senast exemplifierat av ett fall i  i Malmö. Ikväll på Efterlyst i TV3.

Det har jag skrivit om förut när det gäller kollektivtrafiken. Kontantlöshet höjer aggressionsnivån.

Att kontantlöshet förs fram som något som minskar våldet är en ”sanning” som i inskränkt mening möjligen kan vara sann för banker (men deras övriga verksamhet har potentialen att generera ett för de anställda mycket allvarligare våld). Men den innebär större risker för enskilda.

Written by viktualiebroder

18 januari 2012 at 19:30

Lite blandat om kontanter och Euro igen

with one comment

Riskbedömning och Förvaltningslagen

Dagens Nyheter återger några olika scenarion om hur det skulle kunna bli i Spanien om euron över en natt ersattes med pesetan. Man glömmer dock det faktum att euron är ”ursprungsmärkt” och därför redan nu skulle kunna gälla för olika mycket beroende på till exempel om den är tysk eller spansk. Som jag skrev för en tid sedan finns redan en tendens i Tyskland att föredra tyska eurosedlar.

En intressant sak som står i artikeln är erfarenheterna från Argentina, där man införde uttagsbegränsningar för att förhindra en rusning till bankerna för att ta ut pengar. I praktiken har bankerna i Sverige redan själva infört sådana uttagsbegränsningar i Sverige, genom att kraftigt begränsa möjligheterna att ta ut pengar.

En uttagsbegränsning, vilket Argentina tillämpade vid sin statsbankrutt 2001, kan förhindra bankkollapser, men en sådan innebär också stora sociala orättvisor. Alla har inte sina viktigaste tillgångar på bankkonton.

Ja, att förhindra en rusning mot bankerna genom att införa kontantfria bankkontor och ha uttagsbegränsningar i bankomaterna innebär stora sociala orättvisor mellan dem som kan göra en korrekt riskbedömning och öka kontantandelen när svårigheterna att komma över kontanter ökar parallellt med att riskerna i bankerna ökar, och dem som inte kan eller inte vill eller inte förstår att göra sådana uppdaterade riskbedömningar och varför bankerna gör det svårt att ta ut pengar. De kontantfria bankkontoren minskar riskerna för bankerna, men de ökar riskerna för kunderna.

Svenska Dagbladet skriver också om pesetans eventuella återkomst.

Förvaltningslagen

En ytterligare påminnelse om vikten av att ändra Förvaltningslagen så att myndigheter blir skyldiga att på anfordran göra in- och utbetalningar kontant (vilket jag föreslagit här), får vi idag när Expressen skriver om hur en person som av socialförvaltningen beviljats 200 kronor i stöd inför jul fick se hur banken tog hälften av den summan, 100 kronor, i inlösningsavgift för checken. En illustration också av hur Swedbanks åtgärder för att försvåra uttag och en eventuell rusning mot dem  redan nu ”innebär stora sociala orättvisor”.

Sluten kontanthantering

Arbetsmarknadsminsiter Hillevi Engström bemöter i Svenska Dagbladet Handelsanställdas förbunds krav på en lag om slutna kontanthanteringssystem. Det är bra att hon avvisar en sådan lag, men argumentet är om möjligt ännu sämre

Idag bedriver Arbetsmiljöverket, i samråd med arbetsmarknadens parter, ett självständigt arbete med att reglera arbetsmiljön genom arbetsmiljöföreskrifter. Att frångå denna ordning och övergå till lagstiftning skulle innebära ett stort principskifte och skapa en stelbenthet i det viktiga arbetsmiljöarbetet

—————————————-

Att ersätta Arbetsmiljöverkets föreskriftsarbete med lagstiftning skulle innebära att långa processer skulle behöva föregå hanteringen av nya utmaningar i arbetslivet.

Här hemfaller Engström åt den sortens delegerande som innebär att man inte vill känna till och ta ansvar för de smutsiga detaljerna eller konsekvenserna av de ”nödvändiga” åtgärderna för att uppnå utopiska mål. Alla små krångliga detaljer, ”friktioner” på vägen till det utopiska målet, som Carl von Clausewitz kallade dem i Om Kriget, får ”nån annan” ta hand om. En rättsskipning enligt sovjetisk modell, v administrativnom porjadke.

Men rättsskipning v administrativnom porjadke är bara snävt effektiv ur ett myndighetsutövningsperspektiv och snävt behaglig ur en ansvarig politikersynvinkel. För rättssäkerheten och nationalekonomiskt är rättsskipning v adminsitrativnom porjadke en katastrof.

Written by viktualiebroder

21 december 2011 at 08:27