Viktualiebrodern

Archive for the ‘kontanter’ Category

Anna Ardins inkonsekvens i kontantfrågan

with one comment

Samt något om manikeism

Anna Ardin har lyckats göra en konstinstallation – ja när någon lyckas få känslorna att svalla bland de enögda är nog ”konst” och ”installation”  rimliga ord. Den här gången gäller det en Coop-butik som satt upp ett anslag på rumänska om att de inte längre lämnar kontant betalning för returpant. Också på rumänska. Men det var tillräckligt för att de enögda skulle känna sig träffade och de lättkränkta att bli kränkta. Vilket kränkte andra lättkränkta och så vidare enligt bekant mönster. Diskursanalysen blir i detta fall mycket enkel: Ad nauseam.

Jag anser i och för sig att det bästa är att ”låta de döda begrava sina döda” och hålla en konsekvent linje mot all manikeism.  Manikeisten missar aldrig ett tillfälle att påpeka att ”den som inte är med oss är mot oss”. Också om det innebär att alla som ”säger Jehovah” automatiskt räknas till ”de andra”. För manikeisten är ett ord, eller en handling, aldrig något för sig själv, utan skall bedömas efter sin verkan. Vad avsändaren själv avsåg anses irrelevant, och vederbörande kan alltså avkrävas avbön också om något uppsåt helt saknas, eller om utsagan till och med var sakligt korrekt.

Mot detta tror jag på att helt enkelt, på ett närmast autistiskt sakligt vis,  konstatera, att bara för att man är kritisk mot A är man inte automatiskt för B och att oberoende av A-ism och B-ism är det manikeismen som är den -ism som bor närmast granne med ondskan. Och så långt det går välja sina strider och som sagt ”låta de döda begrava sina döda”.

Men eftersom detta berör kontantfrågan, som jag skrivit en del om, vill ändå peka på inkonsekvensen i Anna Ardins politik och hur hon här agerar som en vindflöjel.

Några citat, det första från Anna Ardins blogginlägg i måndags och de andra från en motion till den socialdemokratiska förbundskongressen, i februari 2012

Så Coop: plocka ner era skyltar, växla in pantkvitton mot kontanter och be om ursäkt, omedelbart. (130520)

Och i en kommentar

om ens huvudsakliga inkomstkälla är pant så vill man troligtvis ha kontanter exempelvis för hyra, vilket man ju inte kan betala på coop (130520)

26 februari 2012 skrev hon i en motion betitlad ”Minska kontanthanteringen”

Att minska kontanthanteringen är ett effektivt sätt att minska de faktiska möjligheterna för både skattefusk och droger. Minskad kontanthantering drar helt enkelt undan mattan för flera typer av brottlighet som är beroende av kontanter. (120219)

och vidare

Vi kan utgå från att teknik och elektronisk handel är framtiden och att kontanterna allt mer bör och kommer att fasas ut. (…) Den svenska staten behöver snarast bli en mer aktiv aktör på den marknaden. (120219)

Nu har för all del Ardin en liten brasklapp i texten, om än av ett önskebetonat slag

Morgondagens betalningslösningar måste vara tillgängliga för alla som idag hanterar cash, oavsett ekonomisk eller legal situation, ålder eller medborgarskap. (120219)

Bedöm själv.

PS: I kommentarstråden hos Anna Ardin framkom att det förekommer bedrägerier i pantandet. Vilket i och för sig inte påverkar den enskilda butiken mer än om möjligen volymerna skulle bli ohanterliga.

Written by viktualiebroder

21 maj 2013 at 22:01

Publicerat i kontanter

Tagged with , , ,

Mina yrkanden på Piratpartiets vårmöte

with 2 comments

Fem av fem

Jag hade fem motioner, varav två tillsammans med René Malmgren, på Piratpartiets vårmöte. Det gick ganska bra i omröstningarna, samtliga fem gick igenom om än i vissa fall efter modifieringar. (Höstmötet 2012)

B11 Ett statligt girosystem med elektroniska kontanter (Med René)

Huvudyrkandet ”att mötet anser att det bör vara Piratpartiets politik att staten driver en giroverksamhet för allmänheten för att inte tvinga till användning av privata bankkonton för betalningar och för att på sätt också främja ett stabilare betalningssystem” gick igenom med röstetalet 40 mot 25 och 9 nedlagda.

Däremot röstades tilläggsyrkandet att det vore lämpligt att detta girosystem drevs i Riksbankens regi ner med 31 röster mot 12 och 18 nerlagda.

B12 Möjlighet att överklaga riksbanksbeslut att vägra lösa in ogiltiga sedlar

Bifölls med röstetalet 38 röster mot 21 och 3 nedlagda.

B14 Revidera Riksbankens guldreserv

Gick igenom i lätt modifierat skick med röstetalet 37 mot 16 och 2 nedlagda.

B38 Häktespraktik för blivande åklagare

Gick igenom med 47 röster mot 19 och 3 nedlagda.

B49 Fler betalningsmedel i skatteuppbörden (med René)

Där blev visserligen huvudyrkandet nerröstat med 28 röster mot 23 och 7 nedlagda. Men samtliga tilläggsyrkanden om konkreta ytterligare betalningsmedel gick igenom!

Kontanter med 41 röster mot 12 och 6 nedlagda och Ett statligt elektroniskt betalningsmedel (som i B11) om än ytterst knappt med 25 röster mot 24 och 9 nedlagda.

Dessutom bestämdes med 29 röster mot 23 och 7 nedlagda att det bör utredas under vilka förutsättningar ett distribuerat tredjepartsberoende elektroniskt betalningsmedel, som Bitcoin, skulle kunna godtas i skatteuppbörden.

B60 Om infrastruktur, järnväg

Hade här ett tilläggsyrkande att medlemsmötet anser att det ska vara Piratpartiets politik att södra delen av Inlandsbanan åter sätts i stånd så att stopp någonstans lättare kan routas runt enligt förebild av Internet, B60-Y08. som inte gick igenom utan röstades ner med 49 röster mot 10 och 6 nedlagda.

Roligt att åtminstone tio personer ändå förstod jämförelsen med Internet.

Kommentar

Den här gången blev det väldigt ensidigt med ekonomiska motioner, förutom den om häktespraktik. Men jag är ändå glad och nöjd över att ha fått ihop fem stycken till mötet. Med de röda trådarna diversitet – balans – förståelse, men utan löften om gröna skogar.

Framtiden

Hur det blir i framtiden vet jag förstås inte. Men jag har en önskelista för fler motioner av vilka förhoppningsvis några kan materialiseras till höstmötet. Lite blandat av egna idéer och sånt som skvalpar i den allmänna debatten. Några smakprov (utan prioritetsordning och i högst varierande stadier av förberedelser)

* Rätt till grundläggande militärutbildning (handeldvapen, IED, psykologisk krigföring/maskirovka)

* Offentliga partibidrag kopplade till partiernas egna insamlingsförmåga

* Momsfrihet för silver och platina använda som betalningsmedel

* Större tonvikt på statistik och risk i skolans matematikundervisning

* Rätten att reparera som princip

* En minsta andel av ståplats på arenor som villkor för offentliga bidrag (stillasittande en hälsofara och negativt för kollektivt handlande)

* Redundans i järnvägsnätet – resiliens uppgraderat till samma vikt som snabbhet i infrastrukturen

* Förstatliga rättspsykiatrin – landstingsbudgeten skall inte avgöra samhällets behov av skydd och rehabilitering av störda kriminella

* Särskilda fängelser för utvecklingsstörda och lågbegåvade, en kategori som ökat stort på fängelserna

* Andel i bostadsrättsföreningens skulder skall anges vid bostadsrättsförsäljning, för en korrektare värdering, så som redan sker i Norge.

* Lägg ner patentdelen av Patent- och Registreringsverket och ersätt med ett informationskontor för Europeiska Patentverket

Om någon orkat ta sig hit och tycker att något av de här uppslagen känns lite mer spännande än de andra så tyck gärna till. Jag gör vad jag själv vill, men är INTE okänslig för andras tyckande. Faktiskt 🙂

Written by viktualiebroder

07 maj 2013 at 22:00

Om inlösen av ogiltiga sedlar

with 14 comments

En rätt att överklaga beslut av Riksbanken att vägra inlösen

Jag föreslår att beslut av Riksbanken att vägra inlösen av sedlar som inte längre är lagliga betalningsmedel blir möjliga att överklaga.

Ed: I en motion till Piratpartiets vårmöte 2013 antog mötet ställningstagandet att riksbanksbeslut att vägra inlösen av ogiltiga sedlar blir möjliga att överklaga, med röstetalet 38 mot 21.

Vi står inför ett byte av sedlar 2015. De officiella syftena utåt med detta byte är oklara, men mera i skymundan är motiven bakom desto mera uttalade. I en översyn utgiven 2008 konstaterar Riksbanken

Det finns idag inte praktiska problem som motiverar en helt ny sedel- och myntserie (bilaga 1)

Skälen för nya sedlar är istället mera direkta ekonomiska intressen för Riksbanken

Om äldre sedlar och mynt ogiltigförklaras kommer kostnaden för en ny sedel- och myntserie att finansieras genom att en del av de sedlar och mynt som blivit ogiltiga inte lämnas in till Riksbanken. (PM DNR 2008-286-ADM 2010-03-18, sidan 4)

En indragning av äldre sedlar 2005 innebar att en tredjedel aldrig löstes in (se meningen efter den närmast ovan citerade). Det skulle om det mönstret bestod innebära att ca 30 miljarder av den utestående kontantmängden på dryga 90 miljarder inte löses in utan kan bokföras som vinst för Riksbanken. Väl att märka skjuter Riksbanken trots detta över en väsentlig del av kostnaderna på andra, nämligen handeln (och i förlängningen på konsumenterna) som räknar med betydligt större volymer kontanter under övergångsperioden.

Riksbanken verkar dock inte ha någon entydig policy för när ogiltiga sedlar slutligt intäktsförs (se revisionsrapport från Riksrevisionen 2007-02-28) .

Man önskar också en kort övergångstid, istället för tre år vid tidigare indragningstillfällen, endast ett år. Detta anser man vara tillräckligt med hänvisning till en självbild av att vara mycket generösa med tolkningen av kravet i riksbankslagen på särskilda skäl för inlösen av sedlar som upphört att vara lagliga betalningsmedel

Riksbanken tolkar kravet i riksbankslagen på särskilda skäl för inlösen av sedlar som upphört att vara lagliga betalningsmedel generöst (Framställning till riksdagen 2003/04:RB4, stycke 3.1)

Upprepat senast i ett betänkande 2012/13:FiU8 från Finansutskottet i oktober 2012

Riksbanken anger dock att man tolkar kravet på ”särskilda skäl” för inlösen i paragrafen generöst.

Den lagtext som avses är Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 kapitel 5 § 4 stycke 2

Om särskilda skäl finns, får Riksbanken lösa in sedlar och mynt som upphört att vara lagliga betalningsmedel

Av Riksbankens Författningssamling RFBS 2009:1 framgår närmare vilka kriterier man följer vid avgörande om utgångna sedlar skall lösas in eller ej

1 § Riksbanken löser in (sedlar som inte längre är lagliga betalningsmedel) under förutsättning
att Riksbanken bedömer att det inte finns anledning att anta att
a) sedeln härrör från brottsligt förvärv, eller
b) att inlösenförfarandet kan dölja att någon har berikat sig genom
brottslig gärning.

Så långt är allt gott och väl. Men för att kunna tolka vad Riksbanken lägger in i ”generöst” och ”brottsligt förvärv och brottslig gärning” måste vi se till Riksbankens praxis. Det finns som tur är ett rättsfall som visar var ribban ligger.

Robert Parsons vs Sveriges Riksbank

Den som flugit har säkert sett de genomskinliga insamlingskannorna för välgörande ändamål som står på internationella flygplatser. Flygresenärerna uppmanas skänka överblivna sedlar och mynt oberoende av varifrån de härrör. De sorteras senare och samlas ihop från olika delar av världen för inväxling i ursprungslandet.

Robert Parsons representerar en sådan välgörenhetsverksamhet. Bland de svenska mynt och sedlar man samlat in fanns också sådana som inte längre var lagliga betalningsmedel. Man anhöll därför om inlösen av dessa, sammanlagt 69 270 kronor, hos Riksbanken. Som särskilda skäl anförde man förutom välgörenhetsaspekten också hur insamlingen gått till – det tar med nödvändighet tid att samla ihop och sortera sedlar och mynt från hela världen.

Riksbanken vägrade inlösen med hänvisning till att det gått en längre tid sedan sedlarna upphört att vara lagliga betalningsmedel.

Vi ser alltså att ett välgörande ändamål och en högst rimlig förklaring för dröjsmål inte passerade Riksbankens ribba för ”generös” tolkning, eller ”ej brottsligt förvärv eller brottslig gärning”.

Action speaks louder than words. Vi kan på goda goda grunder ifrågasätta Riksbankens goda vilja vid inlösenbeslut.

Parsons överklagan

Robert Parsons överklagade detta beslut, först till Länsrätten i Stockholm, sedan till Kammarrätten. Denna överklagan avslogs i båda instanserna med hänvisning till att beslut av Riksbanken rörande inlösen inte kan överklagas (Kammarrätten Beslut i Mål 3971-07, 2007-10-04, måste beställas från Kammarrätten).

I Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 framgår av kapitel 11 § 5 vilka beslut som får överklagas. Beslut om inlösen är inte uppräknat bland dem. Enligt lag om överklagande av administrativa beslut av Riksdagsförvaltningen 1989:186 § 6 är beslut om inlösen därmed inte överklagningsbara.

Rättsvetenskapliga principer för vad som bör vara möjliga att överklaga

Vilka är då de allmänna rättsprinciperna för vilka beslut som bör vara möjliga att överklaga? I ”Förvaltningsprocessrättens grunder” skriver Hans Ragnemalm

Grundtanken är, som antytts, att besvärsvägen endast bör stå öppen, då beslutet är ägnat att i inte alltför obetydlig mån påverka någons personliga eller ekonomiska situation (kapitel 4.3, sidan 109)

Håkan Strömberg skriver i ”Allmän förvaltningsrätt” rörande så kallade ”förvaltningsbesvär”

Helt allmänt kan sägas att man måste ställa vissa minimikrav på ett besluts verkningar för att det skall kunna överklagas. (…) Det kan räcka att det har påtagliga personliga eller ekonomiska verkningar för dem som berörs av beslutet. (kapitel 9.3, sidan 187)

Sådana verkningar på någons ekonomiska situation har, närmast per definition, en vägran att lösa in ogiltiga sedlar och mynt.

Riksbanksbeslut att vägra inlösen bör därför vara överklagningsbara.

Sammanfattning

* Riksbanken har ett egenintresse att vägra inlösen

* Praxis uppvisar stor diskrepans mot vad man säger

* Grundläggande rättsprinciper talar för att vägran om inlösen bör vara möjligt att överklaga

* Sociala skäl, senast belyst med sedelbytet i Norge, talar för att inlösensförfarandet bör rättsligt regleras.

* Förtroendet för statens egna betalningsmedel, kontanter, talar för att Riksbankens godtycke är en olämplig domare. I Gunnar Wetterbergs bok om Riksbankens historia ”Pengarna och Makten” nämns på sidan 108 hur en handlare i Kristinestad (nuvarande Finland) 1762 fälldes för förtal av riksbankssedlar därför att han sagt att ”Den som inte löser in sina skulder är en skälm” (Riksbanken hade gjort en paus i löftet att lösa in sedlar mot motsvarande mängd silver).

Ja, Riksbanken är förvisso en ”skälm” om man godtyckligt, i eget vinningssyfte, kan vägra lösa in ogiltiga sedlar man lika godtyckligt och brådstörtat gjort ogiltiga. Kanske borde rentav statens betalningsmedel kontanter befrias från Riksbankens fögderi?

Förslag

Jag föreslår därför att beslut av Riksbanken att vägra lösa in ogiltiga sedlar blir möjliga att överklaga genom att, i god tid före det förestående sedelbytet, bland de uppräknade besluten som är möjliga att överklaga i Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 kapitel 11 § 5 också ingår beslut enligt kapitel 5 § 4 i samma lag.

För att ytterligare stärka kontanternas ställning som betalningsmedel föreslår jag också att i denna kapitel 5 § 4 stycke 2 förs in orden ”underlåta att”, så att texten då istället lyder

Om särskilda skäl finns, får Riksbanken underlåta att lösa in sedlar och mynt som upphört att vara lagliga betalningsmedel

Det skall krävas särskilda skäl för att inte lösa in, och att lösa in bör vara normalfallet.

Ed: Det finns politiska krafter i en helt motsatt riktning som ser kontanter som något i sig suspekt och kräver ”åtgärder” för att förhindra att sedelbytet används för att tvätta pengar, som Leif Jakobsson (s) i en fråga till finansmarknadsminister Peter Norman.

Ed2: För att skilja ut årgångar i den nu gällande sedelserien, se ”1985 års sedelserie”. Det är alltså ur siffrorna två och tre i sedelnumret som ungefärligt tryckår kan utläsas.

Ed3: En närmast tragikomisk händelse refereras i Dagens Nyheter 2016-06-14. Ett paket med ogiltiga sedlar till Riksbanken kom inte fram, eventuellt på grund av obefintlig adress, men eftersom Posten konstaterade att det innehöll pengar, vilket är förbjudet, fick avsändaren åka till Jönköping och hämta försändelsen där.

För Ann-Cathrine Jonsson innebär det att hon är tillbaka på ruta ett. Det enda hon vill är att hitta ett säkert sätt att få i väg pengarna till Riksbanken.

Att det är förbjudet att sända pengar i paket är en historia som förtjänar att berättas för sig.

Ed4: En 91-årig dam i Kristianstad vägrades lösa in 108 000 i utgångna sedlar rapporterar Svt 20161230. Det underliga är att det påstås att förvaltningsrätten gav banken rätt, när förvaltningsrätten enligt lagen alltså inte ens skall ta upp ärendet, då det inte är överklagningsbart. En pikant detalj är hennes motivering för att ha så stora summor hemma ”Kvinnan sparade först pengarna i byrålådan, eftersom hon inte litade på bankerna. ” Hon hade rätt – men gjorde misstaget att tro att Riksbanken var annorlunda. Lärdomen är att satsa på ett betalningsmedel som ingen enskild kan kontrollera, förslagsvis guld i fysisk form.

I Expressen 20161230 påstår Riksbankens Anna-Leena Mikiver att

Vi prövar oerhört många ärenden och för att ha en tydlig rutin så gör vi på samma sätt. Ärendet faller då under penningtvättslagen. Kan man inte på något sätt styrka hur man har fått sedlarna så måste vi avslå, men det är alltid möjligt att överklaga till högre instanser.

Det är två lögner på en gång. Penningtvättlagen undantar uttryckligen myndigheter från att tvingas efterfråga ursprung till pengarna. Det är Riksbankens egna påfund att ställa frågor om detta, av allt att döma i eget ekonomiskt intresse, för att slippa ära sina skulder. Penningtvättlagen 2009:62, kap 2, § 5, lydelse från 2017-01-01 (identiskt i detta avseende med tidigare)

Bestämmelserna om grundläggande kundkännedom och om fortlöpande uppföljning av affärsförbindelser i 3, 4 och 10 §§ gäller inte för

1. svenska myndigheter,

Den andra lögnen är alltså att det är möjligt att överklaga, vilket det alltså inte är, enligt ovan.

Written by viktualiebroder

01 mars 2013 at 18:47

Fler betalningsmedel i skatteuppbörden, del 2

with 8 comments

I denna post skriver jag om behovet av en diversitet av olika betalningsmedel, av olika typ, för att främja en stabilitet, såväl i betalningssystemet som i de demokratiska fri- och rättigheterna. Jag menar att skatteuppbörden är lämplig som ett verktyg för att öka diversiteten av betalningsmedel. Ett återupprättande av kontanter som betalningsmedel samt inrättandet av ett Riksbanksgiro ”für alle” är steg på vägen. Distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel kommer först i del 3. Del 1 var en historisk exposé.

Ed: I en motion till Piratpartiets vårmöte 2013 ansåg mötet att kontanter, statens egna skuldsedlar, ska godtas i skatteuppbörden, med röstetalet 41 mot 12, samt att ett statligt elektroniskt betalningsmedel, enligt nedan, likaså ska godtas för att betala skatt, med röstetalet 25 mot 24.

Varför fokusera på skatteuppbörden?

In this world nothing can be said to be certain, except death and taxes (Benjamin Franklin)

Om man av olika skäl vill se en större diversitet på betalningsmedel, varför då rikta in sig på vilka som godtas i skatteuppbörden? Svaret ges indirekt av citatet ovan. Den enda betalning vi i det närmaste alldeles säkert kommer att göra är skatten, och den enda transaktionspartner vi alldeles säkert kommer att beständigt ha är Skatteverket. Bara den som är så flintskallig att han inte kan luggas kommer undan. Betalningsmedel som godtas i skatteuppbörden kan därför sägas ha ett inneboende, inert, värde som gör dem gångbara överallt. If they make it there, they’ll make it anywhere.

Varför är diversitet i betalningsmedlen viktigt? Av två skäl. Dels för stabiliteten, robustheten, i betalningssystemet. Stabilitet kan förstås uppnås också genom regler, avgränsningar och garantier, se SOU 2013:6 ”Att förebygga och hantera finansiella kriser”. Men regler, avgränsningar och garantier tenderar att förstärka sig själva och eskalera, vilket i slutändan bara ökar fallhöjden när det går illa. När vi ser att regler, avgränsningar och garantier ensidigt stärks utan att situationen blir bättre, vet vi att vi har hamnat i en systemfälla. Då är systemet vi vill stabilisera helt enkelt inte lämpligt att stabilisera med regler, utan kan bara stabiliseras med diversitet och redundans, för att hålla kostnaderna (regler och garantier är inte gratis) och fallhöjden nere.

Diversitet är också viktigt av demokratiska, maktdelande skäl. Den som fått alltför stor kontroll över betalningsmedlen kan också kontrollera och bestämma över människor.  Den som i dagens monokultur av betalningsmedel ogillas av de dominerande bankerna, eller ogillas av dem som i sin tur har makt att gilla/ogilla bankerna,  är körd som företagare och rentav körd också som enskild människa, som vi sett konkreta exempel på de senaste åren.

Det är därför viktigt att säkerställa en så stor diversitet på betalningsmedel som möjligt.

Olika typer av betalningsmedel

Betalningsmedel kan, som jag ser det, delas in utifrån följande kategorier

* fysiska kontra elektroniska

* tredjepartsberoende kontra en strikt intern affär mellan transaktionsparterna (utväxlande av egna skuldsedlar)

* de tredjepartsberoende kan sedan i sin tur delas in i om denna tredje part är en utpekbar entitet, eller distribuerad över en större mängd entiteter.

Ur en matematisk-statistisk utgångspunkt är det förstås ”bättre” i betydelsen driftsäkrare för betalningsförmedlingen i ett samhälle  ju fler olika typer av betalningsmedel som finns tillgängliga. Men som sagts ovan också för bevarandet av demokratiska fri- och rättigheter och för att minska effekterna av om något betalningsmedel skulle ”kapas” av kriminella krafter. Vilket delvis är samma sak – en monokultur i betalningssystemen öppnar för ett starkt incitament för kriminella att infiltrera staten och för statliga företrädare att byta sida vilket i båda fallen, speciellt tagna tillsammans, ”kleptokratiserar” den. En utveckling i auktoritär riktning ser jag som en i bästa fall fördröjd kleptokratisering. Likgiltigt hur moralisk och självuppoffrande självbild den första generationen av en härskande elit än har, kommer  den andra generationen inte att vara lika moralisk och självuppoffrande, och på den vägen är det.

En bekräftelse på att utfasningen av kontanter till förmån för en monokultur av elektroniska bankskuldsedlar redan fört till en utveckling i den riktningen ges av Rikskriminalpolisens rapport: Polisens lägesbild av grov organiserad brottslighet 2012

Ett exempel på detta är samhällets åtgärd att minska kontanthanteringen på bankkontor…snabb omställning mot andra…metoder…ökar incitamenten att försöka komma på insidan av…samhällsfunktioner. Behovet av att placera eller rekrytera insiders ökar således. Det finns exempel på detta i…stat, landsting och kommun m.fl. (sidan 11)

Monokulturer är känsliga. För förändringar i omvärlden, för parasiter.

(Utvikning: Staten kan för all del per definition anses kleptokratisk, se en tidigare post om Mancur Olsens rövarteorier, men mer eller mindre. Jag ser politiken som att minimera det onda, vilket inte är det samma som att minimera staten.)

Betalningsmedel idag

Riksbanken är enligt lag ansvarigt för att ”främja ett säkert och effektivt betalningsväsende”, Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 kapitel 1 § 2 Stycke 3. De har valt en annan väg än diversitet för att främja säkerheten nämligen en renodling till privata elektroniska bankskuldsedlar åtföljt av allt hårdare lagregler på bankerna och allt vidlyftigare statliga garantier.

När det gäller fysiska kontra elektroniska betalningsmedel uppgår de fysiska i form av kontanter till knappt 4% av betalningsmedlen, medan 96% är i elektronisk form, i november 2012.

(beräknat med viss möda och med reservation från tabell 2.5, sidan 22, i SCB:s Finansmarknadsstatistik) – Riksbanken särskiljer inte längre i sin officiella statistik kontanter från allmänhetens innehav av elektroniska bankskuldsedlar (siffror på konton), se Rodney Edvinssons studie ”Penningmängd 1871-2006”)

Men regler och garantier som eskalerar garanterar inget. Däremot ökar eskalationen fallhöjden när något till slut händer. I Affärsvärlden citerades Peter Neu från Boston Consulting Group angående Basel III (snart Basel IV, still counting)  i raden av skärpta regelverk

Det påminner mig om diskussionen om flygplatssäkerhet, det blir fler och fler kontroller och nu införs kroppsscanning av passagerarna. Tyvärr kommer kontrollerna aldrig att kunna skydda oss mot alla hot eftersom det krävs att vi lär oss läsa människors tankar och ändra deras beteende. Det gäller för bankerna också. Det kommer aldrig att finnas ett regelverk som täpper till alla hål och det kommer alltid att finnas människor som gör regelarbitrage.

”Regelarbitrage” är här ett finare ord för fiffel och att utnyttja kryphål. (Regulatory arbitrage)

När det gäller beroendet av tredje part kontrolleras i stort sett all betalningsförmedling i samhället av privata banker och, på senare tid, av telefonbolag. Detta gäller också för betalningar till och från staten, som enbart är möjliga med bankerna som tredje part. Staten erkänner ej sina egna skuldförbindelser i form av sedlar i skatteuppbörden (se del 1). (Inte heller statsskuldväxlar, men att staten skulle göra det är inte så långsökt som det verkar eftersom man 1940 faktiskt bestämde att försvarsobligationer kunde användas för att betala arvsskatt, Förordning 1940:860.)

Något tredjepartsberoende betalningsmedel med en distribuerad tredje part finns ej, om man nu möjligen inte kan anse metalliskt guld som ett betalningsmedel (dock ovanligt förekommande) och guldets ”inarbetade” status som värdebeständigt betalningsmedel över tiden och geografin som en form av distribuerat tredjepartsberoende (en tredje, fast ännu obekant, part/”greater fool” skall i sin tur vilja ta emot guldet som betalning vid ett senare tillfälle).

(När det gäller guld är det den österrikiska ekonomiska skolans uppfattning att guldmyntfoten bör återinföras för att förhindra återkommande kriser som en följd av statliga manipulationer av penningmängden. Det hamnar utanför det här förslaget som handlar snävt om diversitet och, i viss mån, om deltagarkultur i betalningssystemet).

Fler betalningsmedel: återupprätta kontanter

Kontanter är statens skuldsedlar och det är alldeles orimligt att de inte kan användas för att befria sig från skatteskulder. Även om det medför olägenheter för Skatteverket och även om servicekontoren numera blivit betydligt färre, måste kontanter åter godtas för att betala skatt. I nuläget tvingar staten till inväxling av sina egna skuldsedlar hos ”hederlige Harry” mot privata bankskuldsedlar.

Något ansvar för ”hederlige Harrys” hederlighet tar man inte, som Panaxiaskandalen visade.

(Panaxia är förresten inget nytt. Redan på 1800-talet skedde inväxling i Riksbanken genom kassapersonalen som privata ”kommissionärer”, vilket innebar att Riksbanken vägrade ta ansvar för de 38 860 Riksdaler som en av deras anställda gav sig av med, förmodligen till Amerika, en lördag 1867. En vaktmästare från Stockholms Enskilda Bank (A O Wallenbergs bank) hade förgäves försökt växla pengarna i kassan men hade uppehållits med en mängd svepskäl. Riksbanken hade kassabiträden som också var kassa biträden… Källa Gunnar Wetterberg: Riksbankens historia sidan 202)

Jag har för övrigt föreslagit också andra lagändringar för att Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel, som i Kollektivtrafiklagen och i Förvaltningslagen.

Fler betalningsmedel: statligt elektroniskt

”…börjar man allmänt oroa sig över den tidpunkt, då Riksbanken, fortfarande styrd av skollärare och politici, skall bli allena härskande över landets rörelsemedel” (Knut Agathon Wallenberg i brev 1900, citerad i Wetterberg sidan 239)

Knut Agathon Wallenberg hämtade sig nog ganska snabbt från sin besvikelse över Riksbankens sedelmonopol. Måhända satsade han istället, i enlighet med sin brors, Marcus Wallenbergs valspråk Esse non videri, sina krafter på att påverka dessa ”skollärare och politici”?

Må vara hur det vill med den saken, men i november 2012 tog sig i alla fall Riksbankens ensamrätt att utge fysiska lagliga betalningsmedel det uttrycket, att knappt 4% av penningmängden (M3)  utgjordes av kontanter (M0), medan ca 89% bestod av privata elektroniska bankskuldsedlar (se SCB:s Finansmarknadsstatistik ovan).

Men jag tror ändå att Knut Agathon Wallenberg skulle ha blivit ytterligt förvånad om han erfarit att dryga hundra år efter hans bittra kommentar skulle SE-Banken, en avläggare till hans faders Stockholms Enskilda Bank, ha ensamrätt på att kontoföra alla skattebetalningar (IBAN SE82 5 000 0000 0522 1100 0347, ESSESESS)

Med  siffror i denna storleksordning, 4 mot 89, torde man med fog kunna hävda att Riksbanken inte längre är bundet av sitt löfte att inte tillåta inlåning från allmänheten (se del 1). Enligt  Lag om Sveriges Riksbank kapitel 6 § 7 Stycke 1 får Riksbanken tillhandahålla girosystem

Riksbanken får tillhandahålla system för avveckling av betalningar och på annat sätt medverka i betalningsavveckling.

Speciellt är, enligt kapitel 8 § 1, Riksbanken skyldigt  att ta emot betalningar till och göra utbetalningar för staten

Riksbanken skall ta emot betalningar till och göra utbetalningar för staten.

Jag föreslår därför att Riksbanken genom att starta en giroverksamhet ”für alle”, till exempel genom att öppna upp RIX för privatpersoner, skapar ett statligt elektroniskt betalningsmedel och att betalningar till och från Skattekontot därmed kan ske utan inblandning av tredje part. Detta har också andra skrivit om, till exempel härom dagen Frans Lundberg som gästbloggade hos Cornucopia. Jag har själv också skrivit en tidigare post i ämnet.

Riksbankens egen syn på saken är lite oklar, även om Stefan Ingves redan 1998 höll ett tal med titeln ”Elektroniska pengar ur ett centralbanksperspektiv” där han säger att Riksbanken inte ”eftersträvar” någon ”operativ roll”. Några konkreta invändningar verkar de inte ha, i alla fall inte officiellt.

Någon har menat att ett sådant statligt giro skulle passa bättre hos Riksgälden, men jag tror inte det av två skäl. För det första finns redan lagarna som tillåter Riksbanken att starta ett allmänt giro och clearing sköter de redan via RIX. Tillsätt endast politisk vilja.

För det andra slutade det förra gången Riksgälden gav ut sedlar mindre bra – till slut gick det fyra Riksdaler Riksgälds på en Riksdaler Specie (silverbaserad). Riksgälden är helt enkelt inte att lita på när det gäller betalningsmedel.

Fler betalningsmedel: distribuerat tredjepartsberoende

Med tanke på den systemfälla, med exponentiellt ökande regler och garantier som Riksbanken hamnat i för att ”främja ett säkert och effektivt betalningsväsende” tror jag att vi måste vända oss just till de av K A Wallenberg så föraktade ”skollärare och politici” för att komma ur den eskalationsfällan.

”Skollärare” uppfattat ironiskt, och jag tänker då på personen bakom pseudonymen Satoshi Nakamoto, alldeles säkert med en högre akademisk bakgrund, som konstruerade Bitcoin. Men det får jag skriva mer om i del 3, detta har redan blivit långt.

Till ”politici” i plural får jag väl lite skamset räkna in mig själv. Jag tänker i alla fall motionera till Piratpartiets vårmöte att införliva en sådan här politik i programmet och sedan kandidera för nominering till riksdagslistorna 2014. Skam den som tänker illa därom.

Written by viktualiebroder

30 januari 2013 at 22:40

Fler betalningsmedel i skatteuppbörden, del 1

with 19 comments

Villkor, ”mycket hårde och alldeles odräglige”

Denna post handlar om hur privata elektroniska bankskuldsedlar blev det enda betalningsmedel som godtas för att betala skatt

Skatteuppbörden enligt Skatteförfarandelagen

Enligt Skatteförfarandelagen kapitel 62 § 2 skall all skatt betalas in till ”Skatteverkets särskilda konto för skattebetalningar”. Skatteförfarandeförordningen kapitel 14 går inte närmare in på hur betalningar till detta konto görs, utan detta är något som Skatteverket självt får bestämma om.

Det har man gjort genom att anvisa ett bankgironummer dit skatteinbetalningar skall ske. Detta är den enda möjlighet som bjuds den skattskyldige.

Men inbetalning via bankgirosystemet innebär att den skattskyldige måste gå via det privata banksystemet. Bankgirot är visserligen ett öppet system, men ett öppet system för den som skaffat en bankoktroj och betalar en rundlig årlig avgift.

Vad som sker vid en betalning via bankgirosystemet är att elektroniska skuldsedlar som en bank ställt ut mot innehavarens kontoinnehav överförs till Skatteverkets bank, S-E Banken närmare bestämt, som sedan krediterar Skatteverkets konto i banken med samma belopp. ”Överföring av viss fordran och information” som det hette i en rapport från Finansinspektionen 1998 (sidan 27). Hela risken och kostnaden för transaktionen hamnar hos betalaren – skatten anses först betald då den inkommit på Skatteverket bankgirokonto.

Det betalningsmedel som skatteuppbörden sker med är alltså att jämställa med privata bankskuldsedlar. Statliga kontanter godtas inte av Skatteverket som fullgott mynt vid skatteuppbörden. Några elektroniska statliga betalningsmedel finns inte (Tillgodohavanden i RIX, statsskuldväxlar, premieobligationer möjligen). En tredje part har fått monopol för sitt privata betalningsmedel.

(Ett dyrt sätt att ändå betala skatteskulder kontant är att låta dem gå till Kronofogden. Men Kronofogdemyndigheten är minst sagt ambivalent till kontanter. Å ena sidan vill de driva in pengar, å andra sidan vill de anmäla kontantbetalningar till polisen för misstänkt penningtvätt. Däremot är länsstyrelserna skyldiga att godta kontanter när pengar ”nedsättes” hos dem enligt en dom i Svea hovrätt refererad av Jacob Heidbrink).

(I några specialfall godtar staten på sätt och vis skuldsedlar från skattebetalaren, som uppskov för reavinstskatt för bostadsförsäljning, vissa pensionsavsättningar, skogskonto etc)

Hur har det kunnat bli så att staten ratar sina egna skuldsedlar och inte heller godtar något annat tredjepartsoberoende betalningsmedel, utan uteslutande bankernas privata skuldsedlar i elektronisk form?

Betalningsmedel i skatteuppbörden historiskt

I äldre tider var pengar i cirkulation sällsynt och valutorna var mer rena räkneenheter som skatten i form av varor omräknades i. Om pengar har förekommit har det antingen varit för myntens rent metalliska värde, eller har staten präglat mynt som varit stämplade över sitt metalliska värde och föreskrivit att skatten enbart kan erläggas i detta mynt.

Ibland har det funnits starka grupper inom staterna som kunnat genomdriva annat. Till exempel lyckades tobaksodlare i Virginia på 1600-talet genomdriva att tobaksblad skulle godtas i skatteuppbörden, alltså inte som vara eller betalningsmedel, utan som den valuta skatten beräknades i.

Man kan dra slutsatsen att den som bestämmer vilka betalningsmedel som är giltiga för skatt har stort inflytande. Så svarade ju Jesus också på frågan om det var rätt att betala skatt till kejsaren med en motfråga: Vems bild ser ni på penningar ni använder för att betala skatten med? ”Giv då åt kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”.

Denna rätt att föreskriva vilka betalningsmedel som godtas i skatteuppbörden, och alltså i praktiken vilka som är i cirkulation, har ett ekonomiskt värde. Den utestående mängden stämplat värde, minus kostnaderna för metallen och för präglingen, blir ett räntefritt lån från befolkningen till staten. Den räntevinsten kallas för seigniorage.

I Sverige började reda pengar först på 1600-talet bli mera allmänna, genom att kopparen från Falu gruva myntades ut istället för att exporteras. De största av dessa var mycket otympliga, så otympliga att vid något tillfälle en fogde skrev till drottning Kristina och klagade över att han saknade vagnar för att kunna driva in skatten.

Stockholm Banco och kreditivsedlar

När Stockholm Banco 1661 började ställa ut sedlar, så kallade ”kreditivsedlar”,  uppkom frågan om inte dessa kunde godtas i skatteuppbörden. Banken var vid den tiden visserligen formellt privat, men i praktiken en statlig institution. Då banken fick problem med att betala ut pengar till insättare som ville ta ut, uppfann Johan Palmstruch kreditivsedlar, som alltså var en skuldsedel direkt ställd på banken och inte var ett kvitto på insatta pengar på ett namngivet konto. De hade alltså endast täckning i bankens goda namn, eller snarare i bankens möjligheter att vid behov kunna säga upp utstående lån.

Men frågan om huruvida skuldsedlar utan direkt motsvarighet till något i sinnevärlden kunde godtas för skattebetalningar var kontroversiell. Rådet, det vill säga regeringen, var tveksamt och till slut bestämde man sig för att godta dem i praktiken, men inte lämna någon offentlig kungörelse om det (Gunnar Wetterberg: Pengarna & Makten – Riksbankens historia, 38-39). Föga förvånande kraschade också Stockholm Banco, även om alla sedlar till slut lösts in 1668.

När Riksens Ständers Bank inrättades 1666 hade man bränt sig på försöket med kreditivsedlar som inte var kopplade till ett särskilt konto. Riksens Ständers Bank var statlig (under Riksdagen minus bönderna)  men det hade funnits privata intressenter att driva Stockholm Banco vidare. Men bland annat kravet på ensamrätt för skattebetalningar genom banken ansåg rådet vara villkor som ”vore mycket hårde och alldeles odräglige” (Wetterberg sidan 47).

(Kronan lade faktiskt under 1600-talet ut skatteindrivning och tullindrivning på entreprenad, mot provision. Men det är en annan historia).

Behovet av sedlar fanns dock kvar och man använde då  så kallade transportsedlar, där en ny innehavare efter en transaktion skrev till sitt namn. Emellertid kom den signeringen efterhand ur bruk, och banken åtog sig att betala ut motsvarande summa ur den förste utfärdarens tillgodohavanden i banken, utan att mellanliggande ägare signerat, vilket bidrog till en popularisering av transportsedlarna då många inte ville skylta med att ha hanterat ibland stora belopp. År 1726 godtogs sådana transportsedlar, alltså en skuldsedel från Riksens Ständers Bank med täckning i en namngiven persons konto i banken, i skatteuppbörden. Efter hand släppte även kravet på direkt namngivet konto för täckning och banken började åter ge ut rena sedlar i eget namn.

Privatbanksedlar

Riksens Ständers Bank var statlig, men mer eller mindre av en slump fick privata banker rätt att utge sedlar från 1830-talet (Svensk Numismatisk Tidskrift 8/2004,  180-181). Dessa godtogs dock inte i skatteuppbörden och om de trots allt råkade slinka med var utställande bank skyldigt att ”omgående” växla in dem mot bankosedlar. Frågan var en het politisk fråga tills riksdagen 1853/54 kom fram till att de privata banksedlarna kunde godtas för cirkulation men inte i skatteuppbörden (SNT ovan).

Frågan ställdes på sin spets 1857 när Skånes Enskilda Bank i Ystad hamnat på obestånd och ett beslut att godta deras banksedlar i skatteuppbörden skulle ha räddat banken. Men finansminister Johan August Gripenstedt vägrade.

(Staten räddade ändå Skånes Enskilda Bank efter att ha tagit upp ett (dyrt) lån i utlandet och efter att Gripenstedt i riksdagen (Riddarhuset) fällt de klassiska orden: ”…en bankinrättning obestridligen står i ett helt annat förhållande till allmänheten, än andra industriella anstalter, såsom t.ex. ett bomullsspinneri och en badinrättning” (Wetterberg sidan 194). Bo Lundgren kunde ha sagt det samma under kronkrisen 1992.)

Riksbankens monopol att utge lagliga betalningsmedel infördes sedan 1903, mot att Riksbanken inofficiellt förbundit sig att inte ta emot inlåning från allmänheten (Wetterberg 238, Arne Håfors: ”En statlig affärsbank i Sverige”, sidan10 not 13).

Postgirots inrättande

Det statliga Postgirot inrättades 1925 efter att en utredning kommit fram till det samhällsekonomiskt effektiva med att ha ett gireringssystem där medel kunde överföras direkt mellan konton, utan att hantera kontanter eller behöva gå mellan olika bankkonton. Ännu 2002 var Postgirot ett sådant slutet system. Från 1947 fram till Skatteförfarandelagen 2012 leddes skatteuppbörden via Postgirot och fram till 1992 var myndigheter anvisade att i första hand använda Postgirot för in- och utbetalningar. Man kan se tillgodohavanden på Postgirot som en form av (digitala) kontanter, eftersom Postgirot var skilt från Postbanken/Postgiro Bank och tillgångarna var direkt statliga skuldsedlar och inte innebar någon tredjepartsrisk när staten var ena transaktionsparten (se till exempel uppsatsen ”Svenska Girot” kapitel 2.2 av Gabriel Rudbeck)

Liberaliseringen som blev ett privat oligopol

I en motion 1986/87:Fi809 av Lars Tobisson med flera begärdes att Postgirots monopol på offentliga betalningar skulle brytas och öppna för konkurrens. Finansutskottet ville dock gå försiktigare fram, men betonade att om Postgirot förlorade sitt monopol var det ändå viktigt att i ett sådant system … välja mellan olika betalningsformer. Motionärerna reserverade sig mot Finansutskottets betänkande, men ansåg också att valfrihet borde råda ”…möjligheterna för betalningsmottagare eller inbetalare att fritt kunna välja betalningsform.”. Men motionärerna ville också att ”…denna typ av banktjänster upphandlas på samma villkor som övriga tjänster och varor i statsförvaltningen”.

Lars Tobisson med flera hade nog lite otur när de tänkte där. Att Staten skall genomföra en upphandlingsprocess och inbetalare samtidigt skall kunna fritt välja går helt enkelt inte logiskt ihop.

Det gick inte ihop. Staten konkurrensutsatte tjänsterna 1994 och det blev då möjligt att betala skatt såväl via postgirot som bankgirot. 2002 övertogs Postgirot av Nordea. Sedan 2012 är alltså då skattekontot endast åtkomligt via bankgirocentralen. Någon valfrihet för inbetalare finnes ej, utan ett statligt monopol ersattes med ett privat oligopol. Men att ersätta statliga monopol med privata oligopol är en  ”förbättring” på samma sätt som trekantiga ”hjul” på vagnen kan sägas vara bättre än  kvadratiska eftersom det blir en ”bump” mindre. Ingen som åkt i en sådan vagn torde hålla med.

Ed: Off topic så föreslår Mehrsa Baradaran i Harward Law Review 24 februari 2014 att ett motsvarande postgiro införs i USA.

Sammanfattning

De villkor som Rådet 1666 ansåg ”vore mycket hårde och alldeles odräglige”, att privata banker skall få monopol på att förmedla skattebetalningarna, är nu ett faktum.

Av den konkurrens i statens betalningar, inklusive skatteuppbörden, som Lars Tobisson med flera eftersträvade 1986 har blivit ett privat oligopol, låt vara formellt öppet, men ur riskspridningssynpunkt jämställbart med, och lika värdelöst som, ett monopol. Talet om valfrihet var tydligen inte allvarligt menat.

Det finns anledning att föreslå fler betalningsmedel i skatteuppbörden. Betalningsmedel  som är oberoende av tredje part, eller beroende av en distribuerad tredje part. Det tänker jag göra i del 2.

Mera läsning

Det vore intressant att ta del av riksdagsprotokollet från 1853-54 års riksdag för att få veta hur diskussionen gick rörande frågan om privata banksedlar.

Likaså SOU:n som ledde fram till Postgirot 1925. SOU 1929:17 om ”Rationell skatteuppbörd”. SOU 1979:35 om ”Rationellare girohantering” samt SOU 1995:69 ”Betaltjänstutredningen”.

Det har jag inte kommit till att göra.

Del 2 handlar om en diversitet, mångfald, inom betalningsmedlen. Del 3 specifikt om ett distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel.

Written by viktualiebroder

18 januari 2013 at 21:38

Anonymisera kontantfakturor för privatpersoner

with 8 comments

Undantag i reglerna för fakturor och verifikationer

Jag föreslår att privatpersoner som betalar kontant mot kontantfaktura inte längre skall behöva uppge namn och adress. Detta kräver ändringar i Bokföringslagen och i Lagen om mervärdesskatt.

Under hösten tänker jag rensa i högen av oskrivna poster. Då blir det ett antal småtråkiga som den här. Kan inte hjälpas.

Lagen om kassaregister

Kassaregisterlagen (nu inbakad i Skatteförfarandelagen, 2011:1244 från kapitel 39) innebär att näringsidkare som har en kontant försäljning över ett visst belopp (ca 170 000 kronor) måste ha ett certifierat kassaregister.

Eftersom ett sådant kassaregister innebär en viss kostnad för näringsidkaren, innebar lagen att många som enbart hade en mindre del av försäljningen i kontant form valde att i stället för att skaffa ett kassaregister i sådana fall ställa ut en faktura, en så kallad kontantfaktura.

Hur en faktura skall se ut regleras i Bokföringslagen (1999:1078),  kapitel 5 § 7 om verifikationer och i Mervärdesskattelagen ( 1994:200)  kapitel 11 § 8 (version som träder i kraft 2013-01-01).

En faktura måste alltså innehålla uppgift om köparens namn och adress.

Varför privatpersoner måste uppge namn och adress

Propositionen om en kassaregisterlag, (2006/07:105), säger inget om varför privatpersoner måste uppge namn och adress vid köp mot en kontantfaktura. Hela övervägandet om krav på kontantfaktura handlar om risken för fusk och köparens intresse förbises helt (punkt 7.1, sidan 41)

För att räknas som fakturerad försäljning skall fakturan uppfylla de krav som anges i 5 kap. 7 § bokföringslagen (1999:1078). Om en näringsidkare medvetet skulle vilja kringgå kassaregisterkravet genom att, istället för att registrera försäljningen i kassaregistret och ge kunden ett kvitto, ställa ut en ”faktura” samtidigt som han mottar kontant betalning, och utan att följa de regler som finns för bokföring av fakturor bör detta bedömas som kontant betalning.

Som synes görs ingen värdering i propositionen av vilka uppgifter som egentligen är nödvändiga, utan samtliga villkor för fakturor/verifikationer bör gälla. För alla, utan urskiljning.

Skatteverket tolkar förstås detta bokstavligt

Skatteverket anser att uppgifterna om motpart ska vara sådana att köparen kan identifieras, vilket normalt bör innebära att kontantfakturan ska innehålla uppgift om namn och adress. (SKVFS 2009:1, rubriken ”kontantfaktura”)

Enligt ett tidigare ”svar på vanliga frågor” på Skatteverkets sida finns dock inget krav på att köparen skall legitimera sig. Ett svar som ”mirakulöst” nog försvunnit från deras hemsida…

Finns skäl för registrering av privatpersoner vid kontant betalning?

Vare sig Bokföringslagen eller  Mervärdesskattelagen förutsåg att privatpersoners kontanta köp skulle omfattas av uppgiftskrav på faktura/verifikation. Inget av de förarbeten till historiska ändringar av kapitel 11 § 8 i Mervärdesskattelagen som anges på lagen.nu berör frågan om köparens namn och adress, om inte köparen är momspliktig eller i eget intresse önskar en verifikation på betald moms.

Inte heller har jag sett att det berörts i juridiska läroböcker.

I ett helt annat ärende (Om faktura vid försäljning och distribution av telefonkort), har Skatteverket i ett ställningstagande 2007 uttryckligen skrivit att

Omsättning av tjänster till privatpersoner omfattas inte av faktureringsskyldigheten. (stycke 4.1)

Även i de fall (…)  föreligger skyldighet för distributören att utfärda faktura avseende den administrativa tjänsten till slutkunden. Detta gäller dock inte i de fall denne är en privatperson (stycke 4.2)

Skatteverket ansåg alltså 2007 att faktura inte var nödvändig då köparen var en privatperson. Rimligen kan det inte innebära annat än att identitetskravet på köparen vid kontantfaktura saknar mening för skatteuppbörden när köparen är en privatperson.

Samtidigt har bestämmelserna om så kallad tredjemannarevision inneburit att Skatteverket i princip kan begära in ett företags bokföring för att kontrollera andras transaktioner. Reglerna för detta har kritiserats, bland annat av professorn i finansrätt vid Stockholms universitet Anders Hultqvist.

Undantag för privatpersoner i lagen

Det finns alltså skäl för att föra in ett undantag i Bokförings- och Mervärdesskattelagen från köparens uppgiftsskyldighet när betalningen sker kontant och köparen är en privatperson, som inte redovisar moms.

Åtminstone finns det inget skäl för att kräva en sådan uppgiftsskyldighet, utan att det blivit så beror förmodligen på ett förbiseende eller likgiltighet eller både och.

Momsens historia

Lite anekdotiskt kan man nämna att Adam Smith 1776 i ”On the wealth of nations” var kritisk mot ett införande av en allmän omsättningsskatt med just integritetsfrågan som argument

It would have been impossible to proportion with tolerable exactness the tax upon a shop to the extent of the trade carried on in it, without such an inquisition as would have been altogether insupportable in a free country. (Bok 5, kapitel 2, sidorna 460-61)

…utan en efterforskning av sådant slag att den skulle vara fullkomligt outhärdlig i ett fritt land”. Detta skrevs alltså 1776, 154 år innan den mig veterligt första allmänna omsättningsskatten infördes, i Kentucky i USA 1930. I Sverige infördes den först 1960.

Nu är inte min avsikt att ifrågasätta momsen som skatt. Men det är intressant att den avgörande invändningen mycket tidigt var integritetsfrågan.

Slutsats

Bokföringslagens krav på verifikationer och Mervärdesskattelagens krav på fakturor bör ändras med ett undantag för privatpersoners skyldighet att vid kontant betalning uppge namn och adress.

Ed: Riksdagen antog den 9 maj 2012 ett förslag till möjlighet för en förenklad faktura i vissa fall. Denna ändring träder i kraft den 1 januari 2013.

I ny text kapitel 11 §9 står

Bestämmelserna i 8§ om fakturors innehåll får frångås och en förenklad faktura utfärdas om
1. fakturans totalbelopp inte överstiger 2000 kr inklusive moms
2. handelsbruket inom den berörda verksamhetssektorn, administrativ praxis eller de tekniska förutsättningarna för utfärdandet av fakturan gör det svårt att följa alla de krav som anges i 8 §.

Som framgår av nästa stycke behöver en sådan förenklad faktura inte innehålla uppgift om köparen.

Jag anser att det rimligen vore enkelt att i uppräkningen av fall i 2. ovan också ta upp det som motionen gäller, att en förenklad faktura också är möjlig när köparen är privatperson och betalningen sker kontant. Med ”får frångås” i det fallet utbytt mot ”ska frångås om köparen så begär”.

Ed2: Ett företag som sålt mot faktura utan att ange köparen på fakturan har dömts för försvårande av skattekontroll, men alltså då för försvårande av skattekontroll hos köparen.  I övrigt är företagets bokföring oklanderlig. Eventuellt kommer Högsta Domstolen att ta upp målet, enligt Hallands Nyheter. Detta blir mycket intressant om HD skulle ta upp fallet, om man förmår stå emot och väga för och emot. En möjlighet om jag får spekulera är att man tar fasta på den nya lagen om förenklade fakturor och faktiskt ger tillåtelse för fakturor under 2000 kronor att sakna uppgift om köpare. Skulle HD ta upp fallet överväger jag att försöka skriva ihop ett brev till HD där jag klargör den åsikt om anonymisering av kontantfakturor som Piratpartiet antog vid senaste höstmötet. Annars finns risken att enbart rent fiskala argument kommer fram i rätten.

Written by viktualiebroder

05 september 2012 at 19:38

Om att förutse oförutsedda konsekvenser av beslut

with 10 comments

Och kanske lära sig något för framtiden

Ledarredaktionen på Expressen konstaterar att hot och våld ökade som en följd av Arbetsmiljöverkets förbud mot kontanthantering på bussar. Dyrt blev det också

Säkerhetsåtgärden har alltså gjort jobbet otryggare. Förlusterna av biljettsmitningen är dessutom vida högre än rånförlusterna.

Men någon omprövning av det tidigare beslutet har detta inte lett till. Tvärtom kräver Kommunal en eskalering genom att vilja förbjuda biljettvisering ombord på bussarna

Nu kräver Kommunal runt om i landet att förarna ska slippa utföra biljettkontroll – för när förarna påpekar att en sms-biljett är för gammal eller falsk, eller att det inte finns tillräckligt med pengar på åkkortet, då möts de ofta av otidigheter.

Jag skrev om detta när frågan var aktuell. Flera gånger.

Men någon särskild glädje över att få rätt känner jag inte. Och i den mån jag kanske känner en lättnad över att tydligen ändå inte vara helt tokig, så saknar mina subjektiva känslor allmänintresse.

Vi bör istället fråga oss vilka psykologiska mekanismer som ligger bakom sådana beslut som Arbetsmiljöverkets och den eskalering som Kommunals hållning innebär.

Om vi förstår dessa mekanismer bättre, kan vi bättre argumentera mot dem, och kanske övertyga och förhindra liknande felbeslut i framtiden. Det kommer alldeles säkert fler säkerhetsproblem och fler höga röster för ”lösningar” som bara i sin tur ger nya, och större, problem.

Joyce Ehrlinger

Joyce Ehrlinger heter en forskare i psykologi verksam i Florida Washington som, tillsammans med andra, skrivit två artiklar där hon just försökt reda ut denna fråga, How focalism contributes to the failure to anticipate unintended consequences och Psychological contributors to the failure to anticipate unintended consequences.

Orsaker till att oavsedda effekter förbises:

Okunnighet. Detta är förstås självklart. Det är klart att vi alltid skulle vilja veta mer än vi gör, men det är lätt att säga och svårare att göra något åt och våra kunskaper kommer ändå aldrig att räcka till för de beslut vi måste ta.

Önskan att nå ett mål. Vi vill väldigt gärna uppnå den avsedda konsekvensen av våra beslut. Den önskan kan ge oss skygglappar mot att ta in fakta som kan peka mot oönskade effekter. Sådana fakta kommer vi att betrakta betydligt mera kritiskt och mera detaljinriktat ( för att om möjligt finna fel) än fakta som talar för att de önskade effekterna kan nås. Med vårt kunskapssamlande söker vi i första hand bekräfta vår hypotes.

Teorierna om ”mindset” urskiljer fyra faser i våra beslut. Först kommer fasen där vi funderar över och väljer mellan alternativen. Sedan kommer planeringsfasen för det alternativ vi valt. Därefter handlingsfasen, där vi utför den plan vi tagit fram. Slutligen utvärderar vi resultatet.

När vi kommit in i planeringsfasen, är den mentala ”kostnaden” för att ta in mera fakta som talar emot det alternativ vi valt stor. Vi tenderar att stanna vid (”stick to it”) det vi en gång valt och vill helt enkelt ogärna ta in sådant som talar emot det.

Fokalism. Hur frågan ursprungligen är ställd, hur problemet är formulerat, påverkar vår förmåga att ta in andra synsätt. En effekt av sådan fokalism är att vi enbart ser till konsekvenserna av vårt eget handlande och underskattar hur detta påverkar andras agerande som vi ser som oförändrat. Men andras beteende förändras av vad vi gör. Ehrlinger ger exemplet straffkast i basket. Om personer gissar på hur många kast en enskild person sätter i korgen på hundra försök, så ligger den prediktionen i genomsnitt betydligt närmare det faktiska utfallet, än om frågan istället gäller om 5 personer parallellt kastar 20 bollar vardera. Skälet är att de fem personernas kast kommer att störa varandra, så att 5×20 kast får klart färre träffar än 1×100. Men denna ”krock”-effekt underskattas alltså konsekvent och förutsägelserna på antalet träffar kommer att ligga mycket över utfallet i genomsnitt.

Under fokalism kan man också räkna in planeringsvillan (”planning fallacy”), som innebär det välkända att alla projekt kommer att ta betydligt längre tid och bli betydligt dyrare i verkligheten än som var tänkt.

Anchoring. När vi en gång fastnat vid en tanke så normaliseras den tanken på så sätt, att alla ändringar sker med denna som utgångspunkt. Om vi ställs inför övertygande fakta som tvingar oss att ändra uppfattning, , så kommer vår nya tanke inte att vara oberoende av vad vi trodde tidigare, utan den kommer att vara fel åt det håll vi tänkte innan vi tvingades ändra uppfattning.

Sådan ”anchoring” blir förstärkt när vi är stressade och har annat att tänka på (”kognitiv upptagenhet”, cognitive busyness).

Vad göra?

Med dessa insikter kan vi försöka identifiera punkter där det går att påverka. Antingen sitt/vårt eget beslutsfattande, eller också andras.  Lite slarvigt och blandat (man måste ständigt handla, inklusive skriva bloggposter, på bristfälligt underlag) urskiljer jag de här

a) Opinionsbilda redan under  den första fasen i beslutsfattarnas mindset medan de ännu har öppenhet för alternativ

b) Om möjligt ta ”problemformuleringsinitiativet” för att förhindra fokalism (med risk att själv falla för det förstås)

c) Söka så stressfria omständigheter för beslutsfattande som möjligt (varför utbrett skuldslaveri är en mycket dålig miljö för ett samhälle att fatta beslut i)

d) Motverka planeringsvillan (”planning fallacy”)  genom att beräkna kostnader och tidsåtgång mer efter hur andra liknande projekt gått (distributiv information) än på den egna planen och vad den säger om kostnader och tidsåtgång (”singulär information”).

e) Ta in utomstående utan fokalistiska eller mindset-bindningar till projektet.

f) Aktivt genomföra defokaliserande övningar. Ehrlinger ger exempel på sådana i den första av de två artiklarna.

Daniel Kahneman nämner i ”Thinking, Fast and Slow” en sista check innan man fattar ett beslut: Man tänker sig en situation vid en viss tidpunkt i framtiden när projektet misslyckats. Varför misslyckades det?

Om man tvingas svara på varför ett projekt man tror på skulle kunna misslyckas inom en viss tid från nu, tvingas man defokalisera och ta in alla negativa fakta.

Slutord

Den här posten borde ha varit mycket mera inriktad på konkret tolkning av det ursprungliga exemplet och på vad  som bör göras  än den blev. Men allt man gör är med nödvändighet ofullständigt (man måste ju leva också), och jag får nöja mig med att kanske ha gett lite idéer hos läsaren om vad som bör göras och var och hos vem. Och inte minst viktigt – reda ut lite tankar för mig själv.

När Marie Demker i en bloggpost kritiserar beslutet att bygga de penningslukande högsäkerhetsfängelserna (det har jag också varit kritisk mot), och menar att mera kunskap hade kunnat ändra beslutet (medialogiken tog över istället), så tror jag man kan säga att hon bara delvis har rätt. Och min fixering vid Bodströms person var ganska så vid sidan om målet. Det är inte okunnighet i första hand som leder fram till dåliga beslut, och därför lönar det sig inte att avfärda beslutsfattarna som okunniga eller rentav ”idioter”. Det finns betydligt starkare psykologiska drivkrafter bakom. Antingen det nu gäller tjänstemannens på Arbetsmiljöverkets kontantförbud eller Thomas Bodströms beslut om högsäkerhetsfängelser.

Ont skall med ont fördrivas, och feltänk som en följd av mänsklig natur måste bemötas med kunskaper om den mänskliga psykologiska naturen. Det gäller även mediadrev.

Fast det finns många okunniga och en hel del ”idioter” också förstås…

Written by viktualiebroder

28 augusti 2012 at 01:12