Viktualiebrodern

Återupprätta kontanter som betalningsmedel, del 3

with 19 comments

Om kontraheringsplikt

Jag har tidigare här och delvis i del 1 i denna serie argumenterat för kontanter som ett anonymt, överallt gångbart, fysiskt påtagligt, uppräkningsbart (med både syn och känsel) och, i huvudsak, ej spårbart betalningsmedel. Vilket allt bidrar till dess roll som förtroendeskapare för fiatvalutor, vilket i högsta grad ligger i statens intresse. Jag har också skrivit om hur Riksbanken förväxlar allmänintresset med sitt egenintresse, och hur de väljer att se valet av betalningsmedel i en transaktion som något för parterna att fritt avtala om. I del 2 tittade jag därför närmare på Avtalslagens § 36, om jämkning som följd av oskäliga avtalsvillkor, för att se om det den vägen skulle gå att stärka kontanternas ställning i samhället. Jag konstaterade att det sannolikt inte går, därtill är villkoren för oskälighet alltför otydliga och varierande med samhällsklimatet och de huvudsakliga aktörerna, Konsumentverket, Finansinspektionen och Marknadsdomstolen alltför negativt stämda/oberäkneliga.

Skuldebrevslagen

Den lag som specifikt avtalas bort vid val av betalningsmedel är Skuldebrevslagens kapitel 1 §7, där i första stycket står

Är skuldebrev ställt att betalas i myntslag som icke är gångbart å den ort där betalningen sker, må, där ej annat förbehåll träffats, skulden gäldas i ortens mynt efter värdet å betalningsdagen.

Den skuld som varje ekonomisk transaktion ger upphov till, oavsett om det finns ett fysiskt skuldebrev eller ej, det vill säga också skulden som uppstått när kassören på ICA knappat in dina varor på rullbandet, kan alltså enligt Skuldebrevslagen ”gäldas” i ”ortens mynt”, det vill säga i vårt fall sedlar och mynt utfärdade av Riksbanken. Men observera bisatsen där ej annat förbehåll träffats. Stycket är alltså möjligt att avtala bort, och innebär inget förpliktigande för någon part, om det på förhand varit klart att annat betalningsmedel skulle komma ifråga.

Jakob Heidbrink skrev en post där han gick igenom det hypotetiska fallet där en affärsidkare inte tar emot kontanter, men misslyckats att kommunicera detta före ”gäldandet” av skulden. Då gäller Skuldebrevslagen 1:7, och köparen skulle alltså lagligen kunna lämna butiken med varan obetald, efter att ha erbjudit betalning ”i ortens mynt”, men fått nej.

Men det specialfallet gäller endast om köparen kan hävda god tro, det vill säga haft skälig grund att förlita sig på att kontanter skulle accepteras, alltså att SkbrL inte avtalats bort. Bortsett från att det redan första gången krävs en hel del ”guts” för att trava ut ur en butik med en vara utan att ha betalat, med hänvisning till SkbrL, så skulle det endast fungera en gång. Nästa gång kan man svårligen åberopa god tro, i synnerhet allteftersom hetsen mot kontanter börjat få ett allt större genomslag.

Vad Joakim Heidbrink alltså visat är att SkbrL inte duger för att återupprätta kontanter som betalningsmedel.

Fler lagar som inte duger

Det finns också andra lagar som vid en första titt skulle kunna vara relevanta för att hävda kontanternas ställning som betalningsmedel, men som vid en närmare titt inte duger.

Av Konkurrenslagen kapitel 2 §7, punkt 4 framgår, att avtalsvillkor som ett företag använder för att missbruka sin dominerande ställning genom att

ställa som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet

…är ogiltiga. Val av betalningsmedel har sällan något samband med föremålet för avtalet. Då borde ett villkor som uteslöt det mest grundläggande betalningsmedlet, kontanter, vara i strid med KL. Men KL gäller i första hand mellan näringsidkare. Det skulle vara svårt för enskilda att i ett civilmål stämma till exempel ett kollektivtrafikbolag för brott mot KL för att det inte accepterar kontanter som betalningsmedel på linjebussar. Tyvärr kan man också förmoda, att domstolar i ett sådant fall tar hänsyn till ”handelsbrukets” förändring i kontanthetsens spår och ser valet av betalningsmedel som ett villkor som inte faller under KkL.

Vad bör göras?

Vad som behövs är alltså tydliga lagar av typen ”Du skall” och ”Du skall icke” som i vissa fall inskränker det fria avtalet om val av betalningsmedel. Sådana inskränkningar i det fria avtalet som tvingar ena parten att mot sin vilja ingå ett avtal kallas kontraheringsplikt.

Kontraheringsplikt

Att inskränka det fria avtalet mellan människor är sådant som normalt stöter bort liberalt sinnade människor. Kontraheringsplikt har emellertid av en del tänkare förts tillbaka till privatautonomibegreppet, genom att det skyddar en svagare parts autonomi mot en starkare parts dominansförsök. Den som vill läsa mer om detta får Googla på det.

Anders Victorin har i sin bok ”Om kontraheringsplikt inom förmögenhetsrätten, citerad i Maria Edebloms uppsats ”Kontraheringsplikt – i skuggan av avtalsfriheten”, ställt upp följande tre skäl för att en kontraheringsplikt kan komma ifråga

Vårt behov av att marknaden fungerar tillfredställande (marknadseffektivitet), och att varor kommer ut på marknaden till det gemensamma bästa samt att naturtillgångar tillvaratas (allmänintresset),

Vårt beroende av andra individer. Att utan obefogade hinder av andra utöva verksamhet, att inte diskrimineras och att inte utlämnas åt godtycke i beroendeförhållanden,

En kollektivistisk, socialistiskt färgad tradition inom framförallt fastighetsrätten (til exempel besittningsskydd).

I förhållande till den första punkten går det att hävda kontanters värde genom att de är överallt gångbara, och därmed minskar arbetet/kostnaden för att informera sig om och skaffa speciella betalningsmedel, till exempel kollektivtrafikbolags busskort, i varje enskild transaktion. Också genom kontanters anonyma karaktär och låga grad av spårbarhet minskar de en osäkerhet att alls ingå avtal, och därigenom underlättar de för att varor omsätts och naturtillgångar tillvaratas. Också statens intressen i förtroendet för fiatvalutor och inkomsten genom seignoraget kan motivera en kontraheringsplikt enligt första punkten.

I förhållande till den andra punkten kan man hävda att eftersom inte alla kan få tillgång till andra betalningsmedel som kort (se del 2 för skäl), innebär en vägran att acceptera kontanter en diskriminering av enskilda människor. Att ”kanske” få åka med en buss trots att man saknar bussbolagets särvaluta, innebär att man utelämnats åt ett godtycke i det beroendeförhållande det innebär att vilja åka med en buss där transportalternativ saknas. (Diskriminering på grund av ursprung, hudfärg, kön, sexuell läggning med mera regleras i Brottsbalken kapitel 16 §9. Det är däremot inte en egentlig kontrahering, utan en möjlighet att kräva skadestånd i efterhand).

Kontraheringsplikten kan vara reglerad i lag, men den kan också vara oreglerad som en följd av till exempel ett statligt monopol. Systembolaget kan till exempel inte utan grund (till exempel berusning, ålder) vägra någon att köpa alkohol, detta utan att Systemet är lagstadgat tvunget att ”kontrahera”.

SJ är däremot, i järnvägsförordningen 1985:200 skyldigt att befordra var och en som betalat biljett och inte uppför sig störande. (Se också det här inlägget om varför de alltså enligt min mening inte kan avvisa Kalle Anka, Ulla-Bella Sekreterare eller Rick Falkvinges Villkoret Bestrides, enbart på den grunden att de vägrar legitimera sig. Legitimationstvånget är ett avtalsvillkor som alltså fullt lagligt kan bestridas, och det torde bli dyrt för SJ att slänga av någon och sedan bli stämda för brott mot 1985:200).

När det gäller en oreglerad kontraheringsplikt som allmän rättsprincip så är det tveksamt om den verkligen gäller eller inte. Men om, så i de fall då

Tjänsten får anses nödvändig för individen

Om företaget har en dominerande ställning, rentav ett rättsligt eller faktiskt monopol på ett område av allmän betydelse.

Genom att många privatiseringar skett, av tidigare offentliga verksamheter med en (sannolik) oreglerad kontraheringsplikt, anser Frey Nybergh att det uppstått ett behov att i lagstiftningen införa fler fall av reglerad kontraheringsplikt. (Detta för in på ett sidospår, nämligen affärsbankernas skyldighet att tillhandahålla kontanter, sedan kontanthanteringen i praktiken privatiserats från att tidigare ha varit en angelägenhet för Riksbanken. Värt en egen post. Sen!).

När det gäller beroendeställning råder det delade meningar om en affär är skyldigt att sälja till vem som helst, eller om de kan vägra vissa. Det beror också på grunderna för en vägran (diskrimineringslagstiftningen) och på om butiken ligger i glesbygd (och är enda rimliga alternativet) eller i en stad med många butiker att handla i.

Jag menar att offentliga tjänster uppfyller kravet på rättsliga/faktiska monopol. Jag kommer därför i nästa del föreslå en kontraheringsplikt i förvaltningslagen, så att myndigheter blir skyldiga att på begäran genomföra in- och utbetalningar i sedlar och mynt. Detta också därför att det, menar jag åtminstone i motsats till populära uppfattningar, ligger i statens eget intresse med kontanter.

Vidare kommer jag att i samma del föreslå kontraheringsplikt att acceptera kontanter som betalningsmedel när det gäller offentliga transporter, antingen de bedrivs i offentlig regi, på entreprenad eller erhållit statlig koncession. Lagar som reglerar persontransport är flera, men se nästa del.

De här förslagen kommer naturligtvis inte att lösa problemet. Men man måste börja någonstans.

Den här serien bloggposter kommer att bli lång. Stay tuned. Men har jag nu tagit denna f-n i båten har jag för avsikt att ro honom i land.

Jag har också haft utbyte av David Lindéns uppsats Oreglerad kontraheringsplikt.

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.

Written by viktualiebroder

02 juni 2010 den 16:15

19 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. […] avtalsvillkor, och kom fram till att kontanternas ställning inte kan återupprättas den vägen. I del 3 tog jag sedan upp Skuldebrevslagen, som visserligen föreskriver att man har rätt att betala i […]

  2. […] annat därför är det viktigt att värna om kontanterna. Det har jag skrivit om här, här, här, här och […]

  3. […] Jag vill bli invald i riksdagen i höst för Piratpartiet på en politik för att Återupprätta kontanter som betalningsmedel. […]

  4. […] delvis i del 1 i serien ”Återupprätta kontanter som betalningsmedel”. I delarna 2 och 3 undersökte jag vad som kan göras med nuvarande lagstiftning. Inte mycket, kom jag fram till, och […]

  5. […] men kom fram till att den inte dög för att återuppätta kontanter som betalningsmedel. I del 3 tog jag så upp ytterligare några andra lagar som inte dög, bland annat Skuldebrevslagen. Jag kom […]

  6. […] har skrivit om kontanter flera gånger förut. Och jag har gått igenom lagar och föreslagit nya som skulle återupprätta kontanter som betalningsmedel. Med en dåres envishet kommer jag att […]

  7. […] jag för en politik att Återupprätta kontanter som betalningsmedel. Och det har jag skrivit om i ett antal poster, och senast […]

  8. […] Jag har tidigare skrivit om kontraheringsplikt isamband med den politik jag gick till val på, nämligen Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel, speciellt del 3, här. […]

  9. […] på olika nivåer är en viktig anledning för mig att vilja Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel. I hittills fem delar, del 5 […]

  10. […] min mening är det därför nödvändigt att Återupprätta Kontanter som […]

  11. […] skrivit om tidigare. Och därför har jag också föreslagit lagändringar för att Återupprätta Kontanter som […]

  12. […] fler skäl, och vad som bör göras för att Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel, se länkar i den här […]

  13. […] finns inte, åtminstone inte än. Av många skäl bör därför Kontanter Återupprättas som Betalningsmedel. Bland annat bör Kollektivtrafiklagen ändras så att det blir ett villkor för trafiktillstånd […]

  14. […] vanligt länkar jag till min bloggserie Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel för eventuellt nytillkomna […]

  15. […] en politik för att Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel! De är viktiga i en ficka nära dig. Inte enbart av sociala skäl. […]

  16. […] har jag skrivit förut. Med åtföljande resonemang om varför nuvarande lagstiftning inte duger, utan till exempel Förvaltningslagen och Kollektivtrafiklagen behöver […]

  17. […] har jag skrivit förut. Med åtföljande resonemang om varför nuvarande lagstiftning inte duger, utan till exempel Förvaltningslagen och Kollektivtrafiklagen behöver […]

  18. […] flera skäl behöver istället kontanter återupprättas som betalningsmedel. Flera lagar, som Förvaltningslagen, Kollektivtrafiklagen och moms- och […]

  19. […] 2010 och har för avsikt att, om jag får förtroendet, gå till val 2014 på en politik för att Återupprätta kontanter som Betalningsmedel. Därför att de är viktiga. Share […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s