Viktualiebrodern

Posts Tagged ‘kontraheringsplikt

Oreglerad kontraheringsplikt

with 4 comments

Fackförbund och sverigedemokrater

Det råder en juridisk strid huruvida Vårdförbundet har rätt att utesluta aktiva sverigedemokrater eller inte. Det är faktiskt en intressant fråga, eftersom det var just det Högsta Domstolen avgjorde 1948, och som utgör det enda (fast otydliga och svårtolkade) exemplet på så kallad oreglerad kontraheringsplikt i svensk lag.

Bland annat skriver Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Metro.

Jag har tidigare skrivit om kontraheringsplikt i samband med den politik jag gick till val på, nämligen Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel, speciellt del 3, här.

Nå, i Högsta Domstolens avgörande NJA 1948 s 213 tillerkändes en norsk murare rätten att vara medlem i Murareförbundet. Han hade som flykting anlänt till Sverige 1943 och velat här försörja sig i sitt yrke som murare. Av konkurrensskäl(?) kunde han dock inte få medlemsskap i det svenska murareförbundet, formellt därför att han inte fått ett ”flyttbetyg” från dess norska motsvarighet. På grund av den tyska ockupationen av Norge kunde han emellertid inte få något sådant flyttbetyg. Då han inte var medlem i murareförbundet kunde han heller inte få arbete, då varje arbetsgivare som skulle ha velat anställa honom i så fall hamnat i blockad från murareförbundet.

Emellertid ansåg Högsta Domstolen att murareförbundet inte kunde neka honom medlemsskap av två skäl. Dels därför att han var beroende av fackförbundet för att kunna få anställning, dels därför att murareförbundet enligt sina stadgar inte kunde vägra någon medlemsskap som var verksam inom muraryrket.

Tolkningen av detta avgörande har varit att part som är väsentligt beroende av annan part har rätt att teckna avtal med denna, även om det inte är specifikt reglerat i lag.

Nu framgår inte av artikeln om Vårdförbundet enligt sina stadgar kan vägra någon medlemsskap. Inte heller om någon som uteslutits ur Vårdförbundet kan utöva sitt yrke eller ej. När Anne Ramberg gör parallellen till Advokatsamfundet är det inte säkert att det är relevant – den som inte är medlem av Advokatsamfundet kan inte utöva sitt yrke och därmed gäller NJA 1948 s 213.

För mer om oreglerad kontraheringsplikt, se till exempel två uppsatser av respektive David Lindén och Maria Edeblom.

Written by viktualiebroder

29 september 2010 at 12:59

Återupprätta kontanter som betalningsmedel, del 4

with 26 comments

Förslag till ändring i Förvaltningslagen

Sammanfattning: Jag föreslår ett nytt stycke i Förvaltningslagens §5, om ”Myndigheternas serviceskyldighet”, med ordalydelsen: Myndighet ska på begäran, om det inte möter något hinder, snarast möjligt tillåta inbetalningar från enskilda med lagliga betalningsmedel, enligt Lag om Sveriges Riksbank kap 5 § 1 . Detta ska också gälla för utbetalningar till enskilda. Vid inbetalningar får inbetalarens identitet inte efterfrågas utan endast vad inbetalningen avser och för vems räkning.

Ed: Efter att denna post publicerats har Riksdagen antagit en Skatteförfarandelag, 2011:1244, där § 62, anger att skatt skall betalas till Skattekontot. Denna paragraf behöver alltså också justeras så att en kontant in- eller utbetalning jämställs med insättning eller uttag på skattekontot.

Frågan om kontanter blev då till slut, långt om länge, också en valfråga för gammelpolitikerna, om man nu kan kalla folkpartisten Eva Flyborg så (hon är fyra år yngre än jag). Och som hon skriver finns det gott om plats kvar för integritetsvännerna på den barrikaden. Välkommen, Eva! (Hon fick också en replik från några piratpartister på sitt inlägg). Att folket vill ha kontanter visste vi sedan förut.

Ed: Eva Flyborg interpellerade i frågan redan i mars, som framgår av artikeln i SvD länkad ovan. Det skall hon ha en eloge för, och det visar på mod. Mycket riktigt fick hon också en rejäl avhyvling av Mats Odell.

Sammanfattning av tidigare poster i serien

Jag har tidigare skrivit om vikten av kontanter, här och lite mera i denna series första del, här. Del 1 handlade i övrigt mest om Riksbankens syn på valet av betalningsmedel som en fri avtalsfråga. Därför undersökte jag i del 2 avtalslagens § 36, om oskäliga avtalsvillkor, och kom fram till att kontanternas ställning inte kan återupprättas den vägen. I del 3 tog jag sedan upp Skuldebrevslagen, som visserligen föreskriver att man har rätt att betala i ”ortens mynt”, men som då fritt kan avtalas bort. Ingen väg framåt där heller och lika mörkt såg det ut efter att ha tittat på några andra lagar.

Jag kom därför fram till att det blir nödvändigt att lagstifta fram en inskränkning i det fria avtalet och därigenom tvinga fram att det blir möjligt att kräva att få betala och att få betalt i kontanter, det vill säga en reglerad kontraheringsplikt. I del 3 skrev jag också om under vilka förutsättningar som en reglerad kontraheringsplikt kan anses rimlig.

Ed: Riksgälden, det vill säga staten själv, har ett avtal med ICA-Banken om så kallade ”kontantkort” för att slippa göra utbetalningar kontant till den som saknar bankkonto. Om staten åter skall försvara sitt eget betalningsmedel måste det alltså ske med lagstiftning, på politisk väg.

Lagförslaget

En sådan förutsättning för kontraheringsplikt är när den ena parten har ett monopol, eller motsvarande monopol. Det har i allmänhet myndigheter. Därför föreslår jag att Förvaltningslagen (1986:223) § 5, om myndigheters serviceskyldighet får ett fjärde stycke med följande lydelse

Myndighet ska på begäran, om det inte möter något hinder, snarast möjligt tillåta inbetalningar från enskilda med lagliga betalningsmedel, enligt Lag om Sveriges Riksbank (1988:1385) kap 5 § 1 . Detta ska också gälla för utbetalningar till enskilda. Vid inbetalningar får inbetalarens identitet inte efterfrågas utan endast vad inbetalningen avser och för vems räkning

Är detta juridiskt möjligt?

Nu kan man förstås ifrågasätta om det är rimligt med ytterligare en lag som inskränker avtalsfriheten, även om syftet är gott. Men så sent som i tisdags klubbade riksdagen igenom en lag som förbjuder avgifter vid inköp med kort. Och det är definitivt en inskränkning av det fria avtalet och ett klockrent exempel på en reglerad kontraheringsplikt. Om nu regeringen och sittande riksdag inte ser några juridiska eller ideologiska hinder med en sådan lag, då känner jag mig som privatperson (och riksdagsledamot in spe 🙂 ) oförhindrad att lägga ett liknande förslag om kontraheringsplikt. Fast då till förmån för kontanter.

Ett juridiskt problem skulle mitt förslag att inbetalarens identitet inte skall kunna efterforskas kunna vara, eftersom det skulle kunna komma i strid med Penningtvättsdirektivet, (2009:62), som föreskriver kännedom om ”kunden” vid transaktioner över ett visst belopp. Men enligt samma lag gäller inte denna föreskrift för myndigheter.

Man skall i och för sig också vara medveten om att Förvaltningslagen i § 3 säger att hela förvaltningslagen är underställd alla andra lagar. Men jag tror att man måste börja här, som en tydlig markering.

Praktiska problem

Antalet myndighetskontor minskar och alltmer av kontakter med enskilda sker via telefon eller över Internet. Självklart innebär det svårigheter för såväl myndigheter som för enskilda att kunna göra in- och utbetalningar kontant vilket i praktiken blir det samma som ”på plats”. Men jag anser inte att det är något man behöver ta större hänsyn till än vad som redan gjorts genom formuleringen ”om det inte möter något hinder”. En sådan begränsning måste man nog å andra sidan ha i en lag som faktiskt skall fungera i verkligheten.

Författningsskrivning – hur och språk och stil

Regeringskansliet har en lista på handböcker och dokument i författningsskrivning. Dessa har jag åtminstone översiktligt tagit del av och försökt följa. En avvikelse är att lagparagrafer helst inte skall ha fler än tre stycken (”moment”) för överskådlighetens skull. Med mitt förslag får FL § 5 fyra stycken. Jag anser den avvikelsen försvarlig därför att

a) Annars hade hela § 5 fått skrivas om i punktform

b) De nuvarande styckena 1 och 2 är relativt korta

c) FL § 5 är, vad jag kan förstå, det lämpligaste stället att reglera en kontraheringsplikt för myndigheter att acceptera kontanter som betalningsmedel. Det är en serviceskyldighet (förutom att också ligga i statens eget intresse). Därför vill jag ha kontantskyddet där.

Jag använder uttrycket ”snarast möjligt” istället för det elegantare ”utan dröjsmål”, som dock finns på svarta listan över förbjudna uttryck i lagar och förordningar.

Likaså ”om det inte möter något hinder” istället för ”om hinder ej möter” av samma skäl.

Jag har delat upp stycket på flera meningar för läsförståelsens skull. Och använt ord som betala in och utbetalningar istället för ”gälda” och ”utskylder”.

Jag har också använt uttrycket ”tillåta” istället för ”medge”, likaså av svartlistningsskäl. Men det gör jag motvilligt, eftersom medge är ett betydligt starkare ord än tillåta.

Vad krävs mer för ingredienser i denna soppa?

Tillsätt endast politisk vilja!

Om man bor i Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland kan man ta fram förstoringsglaset och leta reda på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista. Där står mitt namn, Bengt Jonsson, och framför finns en ruta att sätta ett kryss i. Och där finns den politiska viljan, hörru!, serru!

Men jag tror att det går precis lika bra med sell…, förlåt valfri piratlista.

Att rösta på Eva Flyborg och hennes folkpartister skulle jag däremot inte chansa på, med all respekt. Då får man FRA och Swift-avtalet på köpet. Och den soppan blir bitter.

Fortsättning

Det kommer fler inlägg i den här serien, räkna med det. Har fler uppslag än dagar i almanackan.

En historisk utvikning

I Gunnar Wetterbergs bok om Riksbankens historia (se marginalen) berättas om Johan Jacob Anckarströms egentliga motiv för att skjuta Gustav lll. Kungen hade nämligen lagstadgat att sedlar, utan täckning, som riksgälden, Riksdaler riksgälds, gett ut för att finansiera krigen skulle gälla för lika mycket som de sedlar Riksens ständers bank, Riksdaler banco, hade gett ut enligt de striktare reglerna att sedlarna måste ha täckning i banken. Tidigare hade nämligen Rd riksgälds i handeln gällt för mindre än Rd banco. Men nu skulle alla privatpersoner acceptera Rd riksgälds som lika med Rd banco i värde. Men Riksbanken behövde i sin tur även i fortsättningen bara acceptera Rd banco som betalning för skulder.

Anckarström livnärde sig på att låna ut i Rd banco. Efter lagändringen tvingades han alltså acceptera en valuta i gengäld, som han själv inte kunde använda gentemot Riksbanken. Det blev en rejäl ekonomisk smäll för honom och hans huvudmotiv för att skjuta kungen.

Jag kan inte låta bli att något dra parallellen med att regeringen nu förbjuder avgifter vid handel med kort. Trots att för den lille handlaren en kortbetalning är mindre värd än en med kontanter (på grund av de avgifter till banken den för med sig), så måste han eller hon nu godta kort som fullgott mynt!

Inget är således nytt under solen. Vi får bara hoppas att inte någon tobakshandlare får för sig att lönnmörda Mats Odell eller Fredrik Reinfeldt…

Written by viktualiebroder

24 juni 2010 at 16:35

Återupprätta kontanter som betalningsmedel, del 3

with 19 comments

Om kontraheringsplikt

Jag har tidigare här och delvis i del 1 i denna serie argumenterat för kontanter som ett anonymt, överallt gångbart, fysiskt påtagligt, uppräkningsbart (med både syn och känsel) och, i huvudsak, ej spårbart betalningsmedel. Vilket allt bidrar till dess roll som förtroendeskapare för fiatvalutor, vilket i högsta grad ligger i statens intresse. Jag har också skrivit om hur Riksbanken förväxlar allmänintresset med sitt egenintresse, och hur de väljer att se valet av betalningsmedel i en transaktion som något för parterna att fritt avtala om. I del 2 tittade jag därför närmare på Avtalslagens § 36, om jämkning som följd av oskäliga avtalsvillkor, för att se om det den vägen skulle gå att stärka kontanternas ställning i samhället. Jag konstaterade att det sannolikt inte går, därtill är villkoren för oskälighet alltför otydliga och varierande med samhällsklimatet och de huvudsakliga aktörerna, Konsumentverket, Finansinspektionen och Marknadsdomstolen alltför negativt stämda/oberäkneliga.

Skuldebrevslagen

Den lag som specifikt avtalas bort vid val av betalningsmedel är Skuldebrevslagens kapitel 1 §7, där i första stycket står

Är skuldebrev ställt att betalas i myntslag som icke är gångbart å den ort där betalningen sker, må, där ej annat förbehåll träffats, skulden gäldas i ortens mynt efter värdet å betalningsdagen.

Den skuld som varje ekonomisk transaktion ger upphov till, oavsett om det finns ett fysiskt skuldebrev eller ej, det vill säga också skulden som uppstått när kassören på ICA knappat in dina varor på rullbandet, kan alltså enligt Skuldebrevslagen ”gäldas” i ”ortens mynt”, det vill säga i vårt fall sedlar och mynt utfärdade av Riksbanken. Men observera bisatsen där ej annat förbehåll träffats. Stycket är alltså möjligt att avtala bort, och innebär inget förpliktigande för någon part, om det på förhand varit klart att annat betalningsmedel skulle komma ifråga.

Jakob Heidbrink skrev en post där han gick igenom det hypotetiska fallet där en affärsidkare inte tar emot kontanter, men misslyckats att kommunicera detta före ”gäldandet” av skulden. Då gäller Skuldebrevslagen 1:7, och köparen skulle alltså lagligen kunna lämna butiken med varan obetald, efter att ha erbjudit betalning ”i ortens mynt”, men fått nej.

Men det specialfallet gäller endast om köparen kan hävda god tro, det vill säga haft skälig grund att förlita sig på att kontanter skulle accepteras, alltså att SkbrL inte avtalats bort. Bortsett från att det redan första gången krävs en hel del ”guts” för att trava ut ur en butik med en vara utan att ha betalat, med hänvisning till SkbrL, så skulle det endast fungera en gång. Nästa gång kan man svårligen åberopa god tro, i synnerhet allteftersom hetsen mot kontanter börjat få ett allt större genomslag.

Vad Joakim Heidbrink alltså visat är att SkbrL inte duger för att återupprätta kontanter som betalningsmedel.

Fler lagar som inte duger

Det finns också andra lagar som vid en första titt skulle kunna vara relevanta för att hävda kontanternas ställning som betalningsmedel, men som vid en närmare titt inte duger.

Av Konkurrenslagen kapitel 2 §7, punkt 4 framgår, att avtalsvillkor som ett företag använder för att missbruka sin dominerande ställning genom att

ställa som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet

…är ogiltiga. Val av betalningsmedel har sällan något samband med föremålet för avtalet. Då borde ett villkor som uteslöt det mest grundläggande betalningsmedlet, kontanter, vara i strid med KL. Men KL gäller i första hand mellan näringsidkare. Det skulle vara svårt för enskilda att i ett civilmål stämma till exempel ett kollektivtrafikbolag för brott mot KL för att det inte accepterar kontanter som betalningsmedel på linjebussar. Tyvärr kan man också förmoda, att domstolar i ett sådant fall tar hänsyn till ”handelsbrukets” förändring i kontanthetsens spår och ser valet av betalningsmedel som ett villkor som inte faller under KkL.

Vad bör göras?

Vad som behövs är alltså tydliga lagar av typen ”Du skall” och ”Du skall icke” som i vissa fall inskränker det fria avtalet om val av betalningsmedel. Sådana inskränkningar i det fria avtalet som tvingar ena parten att mot sin vilja ingå ett avtal kallas kontraheringsplikt.

Kontraheringsplikt

Att inskränka det fria avtalet mellan människor är sådant som normalt stöter bort liberalt sinnade människor. Kontraheringsplikt har emellertid av en del tänkare förts tillbaka till privatautonomibegreppet, genom att det skyddar en svagare parts autonomi mot en starkare parts dominansförsök. Den som vill läsa mer om detta får Googla på det.

Anders Victorin har i sin bok ”Om kontraheringsplikt inom förmögenhetsrätten, citerad i Maria Edebloms uppsats ”Kontraheringsplikt – i skuggan av avtalsfriheten”, ställt upp följande tre skäl för att en kontraheringsplikt kan komma ifråga

Vårt behov av att marknaden fungerar tillfredställande (marknadseffektivitet), och att varor kommer ut på marknaden till det gemensamma bästa samt att naturtillgångar tillvaratas (allmänintresset),

Vårt beroende av andra individer. Att utan obefogade hinder av andra utöva verksamhet, att inte diskrimineras och att inte utlämnas åt godtycke i beroendeförhållanden,

En kollektivistisk, socialistiskt färgad tradition inom framförallt fastighetsrätten (til exempel besittningsskydd).

I förhållande till den första punkten går det att hävda kontanters värde genom att de är överallt gångbara, och därmed minskar arbetet/kostnaden för att informera sig om och skaffa speciella betalningsmedel, till exempel kollektivtrafikbolags busskort, i varje enskild transaktion. Också genom kontanters anonyma karaktär och låga grad av spårbarhet minskar de en osäkerhet att alls ingå avtal, och därigenom underlättar de för att varor omsätts och naturtillgångar tillvaratas. Också statens intressen i förtroendet för fiatvalutor och inkomsten genom seignoraget kan motivera en kontraheringsplikt enligt första punkten.

I förhållande till den andra punkten kan man hävda att eftersom inte alla kan få tillgång till andra betalningsmedel som kort (se del 2 för skäl), innebär en vägran att acceptera kontanter en diskriminering av enskilda människor. Att ”kanske” få åka med en buss trots att man saknar bussbolagets särvaluta, innebär att man utelämnats åt ett godtycke i det beroendeförhållande det innebär att vilja åka med en buss där transportalternativ saknas. (Diskriminering på grund av ursprung, hudfärg, kön, sexuell läggning med mera regleras i Brottsbalken kapitel 16 §9. Det är däremot inte en egentlig kontrahering, utan en möjlighet att kräva skadestånd i efterhand).

Kontraheringsplikten kan vara reglerad i lag, men den kan också vara oreglerad som en följd av till exempel ett statligt monopol. Systembolaget kan till exempel inte utan grund (till exempel berusning, ålder) vägra någon att köpa alkohol, detta utan att Systemet är lagstadgat tvunget att ”kontrahera”.

SJ är däremot, i järnvägsförordningen 1985:200 skyldigt att befordra var och en som betalat biljett och inte uppför sig störande. (Se också det här inlägget om varför de alltså enligt min mening inte kan avvisa Kalle Anka, Ulla-Bella Sekreterare eller Rick Falkvinges Villkoret Bestrides, enbart på den grunden att de vägrar legitimera sig. Legitimationstvånget är ett avtalsvillkor som alltså fullt lagligt kan bestridas, och det torde bli dyrt för SJ att slänga av någon och sedan bli stämda för brott mot 1985:200).

När det gäller en oreglerad kontraheringsplikt som allmän rättsprincip så är det tveksamt om den verkligen gäller eller inte. Men om, så i de fall då

Tjänsten får anses nödvändig för individen

Om företaget har en dominerande ställning, rentav ett rättsligt eller faktiskt monopol på ett område av allmän betydelse.

Genom att många privatiseringar skett, av tidigare offentliga verksamheter med en (sannolik) oreglerad kontraheringsplikt, anser Frey Nybergh att det uppstått ett behov att i lagstiftningen införa fler fall av reglerad kontraheringsplikt. (Detta för in på ett sidospår, nämligen affärsbankernas skyldighet att tillhandahålla kontanter, sedan kontanthanteringen i praktiken privatiserats från att tidigare ha varit en angelägenhet för Riksbanken. Värt en egen post. Sen!).

När det gäller beroendeställning råder det delade meningar om en affär är skyldigt att sälja till vem som helst, eller om de kan vägra vissa. Det beror också på grunderna för en vägran (diskrimineringslagstiftningen) och på om butiken ligger i glesbygd (och är enda rimliga alternativet) eller i en stad med många butiker att handla i.

Jag menar att offentliga tjänster uppfyller kravet på rättsliga/faktiska monopol. Jag kommer därför i nästa del föreslå en kontraheringsplikt i förvaltningslagen, så att myndigheter blir skyldiga att på begäran genomföra in- och utbetalningar i sedlar och mynt. Detta också därför att det, menar jag åtminstone i motsats till populära uppfattningar, ligger i statens eget intresse med kontanter.

Vidare kommer jag att i samma del föreslå kontraheringsplikt att acceptera kontanter som betalningsmedel när det gäller offentliga transporter, antingen de bedrivs i offentlig regi, på entreprenad eller erhållit statlig koncession. Lagar som reglerar persontransport är flera, men se nästa del.

De här förslagen kommer naturligtvis inte att lösa problemet. Men man måste börja någonstans.

Den här serien bloggposter kommer att bli lång. Stay tuned. Men har jag nu tagit denna f-n i båten har jag för avsikt att ro honom i land.

Jag har också haft utbyte av David Lindéns uppsats Oreglerad kontraheringsplikt.

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.

Written by viktualiebroder

02 juni 2010 at 16:15

Återupprätta kontanter som betalningsmedel, del 1

with 32 comments

Läget som jag uppfattar det.

Jag har tidigare skrivit om skäl för kontanter kontra elektroniska pengar, nämligen här. Åtminstone av två skäl ligger det i statens intresse att kontanter cirkulerar och accepteras som betalning. För det första genom att räntefritt kunna låna upp medel mot ”skuldsedlar”, som ju är vad kontanter i praktiken är (så kallat seigniorage.) Det var också huvudskälet till att Riksbanken 1903 fick ensamrätt på att utge mynt och sedlar (Regeringsformen kap 9, § 14). Tidigare hade ett större antal banker gett ut privata sedlar, och därmed kunnat dra nytta av en räntefri upplåning.

Det finns röster för att ”privata” pengar åter skulle bli tillåtna att ge ut, bland annat i Piratpartiet, forumtråd här. Moderata Studentförbundet har också föreslagit detta, se här (pdf).

Jag skall inte gå in på dessa tankar i denna post, men nämner dem bara för fullständighetens skull.

Förtroendet för ”Fiat-pengar”

Till skillnad mot de privata banker som gav ut sedlar behöver Riksbanken inte ha täckning för de pengar de skapar, åtminstone inte sedan guldmyntfoten avskaffades 1931. Sedan dess bygger utstående pengar, kontanter eller nu också elektroniska pengar enbart på förtroende. Förtroende för att de pengar man accepterar som betalning också sedan kommer att accepteras av någon annan. Det ligger i statens intresse att det förtroendet bibehålls, därför att annars kommer inflationen som ett brev på posten när alla skyndar sig att handla för sina pengar så fort som möjligt, eller övergår till byteshandel eller med guld och silver som betalningsmedel istället för med statens pengar. Då försvinner seignioraget och all penningpolitik blir ett minne blott.

En mycket viktig del i det förtroendet är att pengars värde är oberoende av innehavaren.

Historiska erfarenheter

Inte minst det judiska folket har genom århundradena gjorts medvetna om vikten av att pengar inte ser till person. Det finns en judisk levnadsregel som säger att en del (tiondel?) av ägodelarna skall vara i form av guld och ädelstenar som man. när man måste ge sig av, kan ta med sig i fickan. Alltså inte om man måste ge sig av. Utan när.

Elektroniska pengar kan man inte stoppa i fickan, de är knutna till en person. De som ser till att du kanske måste ge dig av ser garanterat till att dina elektroniska tillhörigheter inte följer med.

Exemplet med de terrorstämplade somalierna som godtyckligt fick sina tillgångar frysta efter 9/11, är förödande för förtroendet för Fiat-pengar (Fiat = förtroende) och leder till inflation, om risken med att sitta med Svarte-Petter i form av elektroniska pengar ökar, och därmed driver människor till att omsätta dem i sakvärden så fort som möjligt.

Ett kontantlöst samhälle är ännu ett medel för att underlätta myndighetsutövning under ett auktoritärt samhällsskick. Vi är inte där än, men det är min övertygelse att antalet sådana medel när de efter hand blir fler, kommer att leda till en utveckling i auktoritär riktning (den dialektiska principen om kvantitetens övergång i kvalitet).

Enhetlig valuta minskar transaktionskostnaden

Om samma sorts pengar är gångbara överallt, inom ett definierat område, minskar besvär och kostnader förbundna med det att få tag på rätt betalningsmedel vid rätt tillfälle. En enhetlig valuta är en social uppfinning. Vad som händer när till exempel kollektivtrafikbolag inför egna betalningsmedel i form av kort eller remsor, är att det uppstår en kostnad för deras kunder att se till att inneha sådana kort i det ögonblick, och på den plats, personen önskar resa. Den kostnaden är inte trivial. Vilket till exempel signaturen LoveMee i Piratpartiets forum, som avvisats från SL-buss långt från köpställe för SL-valuta, kan intyga. Eller ungdomarna från Fagersta, som tvingades övernatta på busstationen i Avesta.

Att vara tvungen att deponera en större summa pengar på ett sådant kort, och dessutom med begränsade möjligheter att kunna skaffa en överblick över hur mycket man har kvar på kortet – det kan också översättas till en kostnad, eftersom det innebär att man alltid måste se till att hålla sig på den säkra sidan och överladda kortet.

Motståndskraft och resiliens

Kontanter har den fördelen att de kan få en affär att komma till stånd också vid strömavbrott eller vid ett avbrott i datatrafiken. Det kan inte elektroniska pengar. Att inte kunna genomföra en affär vid den tidpunkt man önskar, utan tvingas skjuta upp den, innebär också en kostnad. Om det nu blir som jag tror, att det allt mer optimerade samhället, med redundans som ett främmande ord, kommer att tvingas uppleva allt tätare el- och teleavbrott, då blir summan av kostnaderna för handelsstopp inte ringa.

Alla kan inte få

Alla kan inte få tillgång till elektroniska pengar. Minderåriga, de utan fast bostad och hemvist i Sverige är hänvisade till sedlar och mynt. Inte heller de med betalningsanmärkning kan få kort.

Kontanters kvantitativa överblickbarhet och konkreta, fysiska påtaglighet

Som nämnts ovan är det inte omedelbart enkelt att avläsa kontoställningen på ett kort. Det ställer till problem, inte bara för oss ”normalstörda”, det försvårar också för a) personer i skuldfällan som får svårt att överblicka hur mycket de gör av med, b) barn som aldrig lär sig pengars värde, c) handikappade av olika slag, som är beroende av sitt känselsinne, eller förståndshandikappade som har svårt att förstå abstrakta begrepp.

Lagliga betalningsmedel

I Lag om Sveriges Riksbank kapitel 5, § 1 står (bland annat)

Sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken är lagliga betalningsmedel

Detta tolkas av Riksbanken själva så, att det är möjligt att neka att ta emot betalning för en skuld i sedlar och mynt, om så på förhand avtalats, uttryckligen eller underförstått.

Frågan om kontanter accepteras som betalning eller inte är alltså något som regleras av Avtalslagen. Det tycker jag i och för sig är är en rimlig princip när det gäller frivilliga avtal på konkurrensutsatta marknader. Om man vill göra upp ett avtal om betalning i guld, silver eller prima björkved skall förstås vara parternas ensak. Om det är ett skäligt avtalsvillkor att kräva betalning i annat medel än sedlar och mynt i en given situation är en annan fråga. Och det kommer jag att ta upp i en senare post.

Riksbankens särintresse

Man kunde tycka att Riksbanken borde se till statens intresse av att upprätthålla förtroendet för sedlar och mynt och, därmed, ytterst för FIAT-pengar. Men det gör man inte. Riksbanken ser kontanthantering enbart som en kostnad, (som i remissvar här, pdf) och bortser därmed ifrån de kostnader för den enskilde, för samhället och för staten som uppstår genom en ökad användning av elektroniska pengar och diverse olika särvalutor, som till exempel de som olika kollektivtrafikföretag utfärdar. Riksbanken externaliserar kostnaderna av en minskad kontantanvändning. Riksbankschefen Ingves är för övrigt helt öppen med Riksbankens suboptimerande särintresse i denna fråga, men har mage att kalla det för största möjliga samhälllsekonomiska effektivitet.

Öh, nää. Som amatörkunnig i historia och med vissa grundläggande kunskaper i sannolikhetslära och statistik sticker jag ut hakan och säger att Ingves har fel på den punkten. Ett kontantlöst samhälle är effektivt ungefär som ”säkerställda obligationer” är säkra. Det går så länge som det går, och sen går det inte alls, som Ernst Rolf sjöng. Men Ingves tycks istället följa Ulla Billquists råd – Räkna de lyckliga dagarna blott.

Skälet till Riksbankens ovilja att ta hänsyn till en minskad kontanthanterings kostnader är att den sedan 1999 är bolagiserad och sedan 2007 privatiserad till affärsbankerna. Man vill inte störa den privatiseringen och framförallt inte lägga några ytterligare villkor på affärsbankerna för denna hantering. Speciellt inte då man av Riksdagens finansutskott fick mycket skarp kritik för denna privatisering, som skedde helt utanför en demokratisk kontroll (kritiken gällde dock inte utvecklingen från kontantsamhället i sig).

Kontraheringsplikt

I sin bok Avtalsfrihet – rätt till avtal. En nordisk undersökning om kontraheringsplikt till förmån för privatpersoner skriver Frey Nybergh om att utvecklingen av att tidigare offentliga verksamheter privatiseras också ställer större krav på att en kontraheringsplikt, som tidigare när tjänsten var i det allmännas drift var oreglererad, istället måste regleras genom lagstiftning. Det vill säga, om myndigheterna tidigare haft vissa krav på sig att behandla alla lika, så bör också de privata aktörer som övertagit tjänsten från det allmänna i lag åläggas att göra det samma, under vissa förutsättningar.

Jag kommer att i en senare bloggpost ta upp detta med kontraheringsplikt och samtidigt föreslå konkreta lagändringar för att återupprätta kontanter som betalningsmedel.

Till sist

Till sist vill jag bara säga att jag tar till mig sakargument också från dem som ofta avfärdas som konspirationsteoretiker. Nyckelord: Illuminati, NWO, Bilderberggruppen, Alex Jones och så vidare. Men jag tror inte på Den Stora Konspirationen. Jag håller mig till Hanlon’s Razor: Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity.

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.

Om ett love all, serve all för SJ

with 10 comments

En lagstadgad befordringsplikt utan krav på id-handling!

HAX länkar i sin blogg till en diskussion han varit involverad i om riskerna med lagring av passageraruppgifter för flyget. Det är inte svårt att föreställa sig att de förslag som finns att detta skall gälla alla persontransporter kommer att hamna på dagordningen ganska snart.

Jag har ett förslag att preventivt ändra i lagen för att motverka detta.

I §2 av Förordning (1985:200) om järnvägs befordringsskyldighet m.m. står

Om annat inte följer av lag eller annan författning eller av vad som föreskrivs i denna förordning, får en järnväg inte vägra att mot fastställd avgift i mån av utrymme befordra resande med personförande tåg som har upptagits i en offentlig tidtabell.

Jag menar visserligen att redan av denna existerande lag, kan SJ inte kräva giltig legitimation som villkor för att befordra en passagerare. En så kallad oreglerad kontraheringsplikt, i kraft av SJ:s faktiska monopolställning och tillika statliga koncession för järnvägstrafik.

Men uppenbarligen är denna oreglerade kontraheringsplikt inte tillräcklig för att förmå SJ att avstå från krav på giltig legitimation.

Jag föreslår därför att §2 får ett tillägg som uttryckligen stadgar att SJ inte får kräva att få veta identiteten på passageraren som villkor för befordran. Det vill säga att den nuvarande oreglerade kontraheringsplikten övergår i en lagstadgad.

Om jag skulle bli invald i riksdagen kommer jag att lägga en motion i frågan.

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.

Written by viktualiebroder

29 april 2010 at 21:49