Övervakning leder till fattigdom

Den som inget vågar, vinner heller inget

Ser man ut över världen och bakåt i historien så ser man att länder med mycket övervakning och kontroll också är länder med en låg allmän levnadsstandard.

Vid första anblicken är det logiskt. Låg levnadsstandard leder till missnöje, missnöje leder till social oro, social oro leder till otrygghet och otrygghet föranleder ”övervakning med åtgärd” som det heter på modernt väktarlingo. En enkel orsaksskedja som alla förstår.

Men kan processen också gå åt andra hållet? Kan övervakning och kontroll leda till ett lägre allmänt välstånd? Kan vi rentav få det som inom reglerteorin kallas för ”positiv återkoppling” som gör så att de två ömsesidigt förstärker varandra, övervakningen och fattigdomen?

Jag tror det. En första effekt av en smygande ökning av övervakning och kontroll är att människor begränsar sig själva. Det kan förstås också i det individuella fallet ha goda följder i att minska destruktiva beteenden. Men ännu mer gör det människor frustrerade, när de ”jämför hur det är, med hur det hade kunnat va”. Frustrerade människor blir aggressiva. Aggressiva människor blir misstrodda och misstror i sin tur (till slut också på goda grunder) varandra.

Begränsar alla människor sig lika mycket? Nej, de som anser sig ”ha rent mjöl i påsen” begränsar sig mindre, åtminstone efter vad de själva hävdar.

Nu kommer jag med ett påstående: Att ”ha rent mjöl i påsen” är en omskrivning för att vara mindre kreativ, mindre benägen att ifrågasätta och mindre benägen att ta risker för att av det som finns göra något som inte finns. En ökad övervakning har alltså störst påverkan på de individer som för världen och ekonomin framåt.

Det finns övertygande studier som visar att graden av förtroende mellan människor, framförallt förtroende mellan människor som inte känner varandra är intimt förknippad med välstånd i ett samhälle. Varför? Därför att människor som litar på varandra lägger mindre resurser på att skydda sig. Och istället vågar satsa mer på långsiktiga projekt som förutsätter att man också i en framtid kan lita på sin ”nästa”.

I sin bok ”The Collapse of Complex Societies” driver Joseph Tainter tesen att samhällen undergår en livscykel, där efter hand allt större del av resurserna läggs på att bygga en komplex samhällsstruktur, med allt lägre avkastning på varje ny satsning i denna komplexitet. Till slut kollapsar samhällen av tyngden av sin egen komplexitet. Romarriket är ett sådant exempel. Det knäcktes av att det aldrig kunde försörja sig självt utan för sin överlevnad krävde expansion och ”stöld” av de erövrade områdenas tillgångar. Men då den expansionen och upprätthållandet av imperiet krävde så stora militära resurser, kollapsade till slut imperiet av sin egen tyngd, nämligen av kostnaderna för att upprätthålla ”säkerheten” dvs den ohindrade utplundringen av främmande länder. Tainters bok skrevs före Sovjetunionens fall, men kan säkert appliceras på det också.

Det finns forskare som hävdar, att den frenetiska ökning av övervakningen som blev en följd av 9/11 leder till allt lägre avkastning på satsade pengar. Och som ställer frågan om detta rentav inte kan hota stabiliteten i de länder som gör dessa satsningar. It is all downhill from here.

Vi måste ha en politik som söker öka förtroendet mellan främmande människor. Inte minskar den.

Då måste vi minska övervakningen. Det är en makroekonomisk fråga. Också.

(Jag kandiderar för nominering till Piratpartiets valsedlar till riksdagsvalet 2010.)

Ed: Jag heter Bengt Jonsson och står på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.