Viktualiebrodern

Staten, inte kommunerna, skall beivra brott

with 9 comments

Kommunaliseringen driver övervakningsutvecklingen

I en tidigare post har jag skrivit om Torkild Strandbergs övervakningsförslag för att komma tillrätta med brottsligheten i Landskrona. Jag vill här förtydliga litet om min syn på att ansvaret för att beivra brott och rehabilitera brottslingar, också minderåriga brottslingar, är en statlig angelägenhet och inte en kommunal.

Minderåriga som begår brott blir de kommunala socialförvaltningarnas ansvar. Socialförvaltningar som sällan har möjlighet att ”ta tag” i sådana fall omedelbart. Det finns alltid akutare uppgifter, mera angelägna saker att lägga pengarna på. Någon sanktion behöver de unga förövarna också sällan frukta, när socialen väl kommit ikapp heller. Några möten på socialkontoret blir oftast hela resultatet. Men vilken effekt får då denna, de facto, straffrihet?

Straffrihet, eller impunitet, som jag väljer att kalla den, suddar ut skillnaden mellan den laglydige och lagbrytaren. Incitamentet för att ta en, ofta besvärligare för stunden, laglydig väg minskar.

Impuniteten befäster sociala ojämlikheter genom att såväl förövare som offer och ”andra” accepterar och finner sina roller i en normaliserad hierarki. Där mängden ”andra” minskar och slutligen gör alla till offer eller förövare eller både och.

Impunitet undergräver respekten för samhällets institutioner och för samhället som sådant. Ett samhälle som bygger på ömsesidigt förtroende, med en låg våldsnivå och platt hierarki förutsätter, paradoxalt nog, en makt som kan hota de som inte söker samarbete utan vill utnyttja sina medmänniskor för sin egen vinning.

Det finns alltså en pedagogisk verkan av impuniteten. Hos såväl offer som förövare minskar den incitamenten till samarbete, till samhällsbygge. Minskar förtroendet mellan människor som inte är släkt eller känner varandra.

Detta förvärras om människor växer upp i miljöer med en kultur som i utgångsläget har en lägre grad av förtroende och identifikation med samhället, där istället familjen, klanen och den egna etniska folkgruppen har en självbild som varande i opposition mot samhället i dess helhet. Så är fallet bland många invandrargrupper.

Allra allvarligast blir impuniteten när den sker bland unga människor, i färd med att forma sin syn på livet och världen. Men genom rådande lagstiftning och praxis är det just bland de unga som impuniteten är som mest utbredd.

Här är ett exempel: Ett femtiotal ungdomar bryter sig in i, och vandaliserar, en gymnastiksal. När ett flertal polispatruller kommer till platsen utsätts de för stenkastning. Resultat: En person, en sjuttonåring får visa id-handlingar. Senare under kvällen ytterligare två.

Vad händer dem som fick visa legitimation? Sannolikt inte mycket. En anmälan till socialförvaltningen med tillhörande kallelse till möte. Vilka signaler sänder det till övriga som deltog? Vilka signaler sänder det till dem som inte alls var där?

Effekter av kommunaliseringen

Kommunerna saknar de facto förmågan att göra den åtskillnad på förövare, offer och ”övriga” som är nödvändig för att bygga det förtroendefulla samhället. Ytterst blir det kommunens revisorer, som vakar över socialförvaltningens budgetkontroll, som avgör om minderåriga förövare kan omhändertas eller ej. Detta innebär att likhet inför lagen oberoende av bostadsort saknas.

Kommunaliseringen av beivrande av brott leder också till en sammanblandning av socialförvaltningens uppgifter. Detta i sin tur leder till ett förråande av socialförvaltningens kultur och till att andra uppgifter prioriteras ner, ibland med fatala följder.

Kommunaliseringen driver övervakningskulturen

Kommunerna, som fått beivrandet av brott utförda av minderåriga på sitt bord, står inför ett dilemma. De saknar i praktiken andra möjligheter att agera än att öka övervakningen. Kameraövervakning på offentlig plats och i offentliga lokaler. ”Frivilliga” drogtester av skolelever. Men finns det någon som tror att detta är effektiva åtgärder för att öka förtroendet mellan människor? Nej, där impuniteteten råder är latenta förövare redan kända. Öppen impunitet är till och med ännu mera förödande än dold.

Detta är ett systemfel. Om beivrandet av minderårigas brott återförs till att bli en statlig angelägenhet, som inte belastar kommunala budgetar, inte korrumperar kommunala socialförvaltningar, som markerar skillnaden mellan lagbrytare och laglydiga och blir ett stöd för dem som vill bygga samhället, bortom klantänkande och makthierarkier, då minskar också en stark drivkraft för marschen mot övervakningssamhället.

Mera om Torkilds dilemma

Torkild Strandberg har fått mycket kritik, inte minst från pirater, för sin debattartikel i SvD där han anklagar staten för att motarbeta hans försök att bekämpa kriminaliteten i Landskrona. Torkild har fel när han bara ser övervakning och kontroll som lösningar på problemet, men man måste också se bakgrunden till hans artikel. I valet 2006 gjorde Torkild Strandbergs folkparti ett mycket starkt val i Landskrona. I traditionellt moderat dominerade stadsdelar, som Borstahusen, inte minst. Torkild var den som skulle minska brottsligheten och stoppa sverigedemokraternas frammarsch. Nu fyra år senare står det klart att han misslyckats. Det enda övervakningskamerorna och polisnärvaron åstadkommit, är att ändra brottslighetens karaktär. Bostadsinbrotten har istället blivit mer än tre gånger så många.

Det är i det ljuset man skall se hans debattinlägg. Han vill i god tid före valet i september, och dess i Landskrona högst ovissa utgång, skylla alla sd-framgångar på staten. Torkild tvår sina händer och går fri.

Men Torkilds övervakningsåtgärder skulle ändå inte ha löst impunitetsproblemet. Ännu mindre brottsproblemet. Det kan bara ett återförstatligande av ansvaret för att beivra brott göra.

Hur staten sedan sköter, eller inte sköter, rehabiliteringen av brottslingar är ett helt annat ämne.

Självklart är sociala problem en starkt bidragande faktor för kriminalitet. Men sociala problem löses inte med impunitet, tvärtom. Och inte löses de av mera övervakning heller. Eller av SD:s islamofoba föreställningar för den delen.

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.

Ed: Johan Pehrson skriver om att fler brott begångna av personer under 15 år skall utredas av polis. Att han tycker kommunaliseringen är bra och förordar mera övervakning och drogtester förvånar väl ingen. Att han kräver Google-konto för att kunna kommentera är också helt logiskt.

Written by viktualiebroder

10 februari 2010 den 17:29

9 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. […] får nej, därför att kameraövervakning är ett slag i luften, , som inte fungerar så länge som förövare ändå inte kan skiljas från oskyldiga. Och eftersom övervakning ständigt kräver mer och mer av samma […]

  2. Jag tycker denna blogg e kanon, men jag skulle vilja tipsa om en sak.
    Jag var den första eleven och fungerar kanonbra idag.
    Integrationscoaching har hjälpt mig i mycket svåra tider.
    Integrationscoaching är en integrationskurs som syftar till att ge hemlösa och utsatta i samhället, en chans att komma tillbaka till ett normalt liv.
    målet är att göra eleverna till självförsörjande och produtiva människor.
    Medans olika behandlingshem tar 3-5000 per dygn och efter behandlingen tillbaka till ett liv med soc och utan jobb sa är detta allternativet mycket bättre, billigare och ger mer tycker jag
    Tryck mitt namn och kom till hemsidan!

    Pierre

    23 mars 2010 at 19:24

  3. Jag skall titta på sidan. Men jag ser ärligt talat inte riktigt vad den skulle ha att göra med min bloggpost.

    viktualiebroder

    23 mars 2010 at 19:43

  4. […] Denna rådande säkerhetsfilosofi som bygger på statiska system, kvickfixar och övervakning med kollektiva bestraffningar leder inte till säkerhet, inte heller till någon varaktigt upplevd trygghet. Den representerar ett empatilöst förakt för andra människor, som är likgiltigt för andras lidande, och likgiltigt för kostnader för enskilda och för samhället som blir följden av en sådan missriktad handlingskraft. Ett ytterligare exempel på en externalisering av kostnader. Man sparar in på ordningsmakten, och låter någon annan betala för ordningens upprätthållande och beivrandet av brott. […]

  5. […] är precis vad jag befarat hela tiden. Se också den här […]

  6. […] Jag har tidigare skrivit om problemen med kommunaliseringen av bekämpning och beivrande av brott, här. […]

  7. […] alltmera utav, inte bara i upphovsrättsfrågan utan också i andra sammanhang. Jag menar att den privatiseringstendensen driver övervakningen, speciellt […]

  8. […] brottsbekämpning, straffutmätning och rehabilitering är uppgifter för staten, som kan kontrolleras demokratiskt och öppet. En privatisering av de uppgifterna innebär en […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s