Viktualiebrodern

C liblan ki dicid

with 7 comments

Det är de vita som bestämmer

Mats Lundahl skriver i DN om att enda utvägen för Haiti är att bli en protektorat under någon annan, rimligen USA. Det finns ett kreolskt uttryck, som står i titeln på denna post, c liblan ki dicid, på franska ce sont les blancs qui décident, det är de vita som bestämmer.

Jag tror Mats Lundahl har rätt, även om det tar emot. Ayiti har varit en misslyckad statsbildning i stort sett sedan Toussaint Louverture avsattes av fransmännen i syfte att återinföra slaveriet, och fördes till Frankrike för att dö i fängelse. Med en kort strimma av hopp efter Aristides valseger i spetsen för rörelsen Lavalas 1990. Som (förstås) avbröts av en statskupp efter ett år.

Gérard Latortue, en tidigare premiärminister efter Aristides helt misslyckade tredje presidentperiod 2001 till 2004, uttalar sig i senaste numret av Jeune Afrique (intervjun saknas på nätet, dessutom på franska) där han också framför som sin uppfattning att USA behövs för att ”fylla ett tomrum”, men där en tänkbar Marshallplan skulle kunna ske under överinseende av EU.

Det grundläggande förtroende mellan människor, som är en förutsättning för ett samhälle, saknas på Ayiti efter alla dessa år av kleptokrati. Morally repugnant elite, MRE, som USA-diplomaten Strobe Talbot uttryckte det efter statskuppen 1991. En moraliskt frånstötande elit.

Ayiti är ett storskaligt exempel på Prisoner’s Dilemma, där den som söker samarbete och samhällsbygge förlorar, varför då ingen söker samarbete och därför alla förlorar. Ett ineffektivt Nash ekvilibrium, för att tala i spelteoretiska termer.

Hur skall man då ta sig ur detta onda ekvilibrium och nå ett samarbetande ekvilibrium? Visst kan människor börja kommunicera med varandra och komma överens, men inga avtal är något värda om det grundläggande förtroendet mellan människor saknas. Om homo homini lupus, människan är mot människan en varg.

Den enda möjligheten, som jag ser det, ur detta dilemma, är att en rättsordning, en makt som garanterar att ingångna avtal hålls och bestraffar brott, implementeras utifrån. Men en sådan rättsordning, för att få legitimitet, kommer inte undan frågan om rättvisa bakåt i tiden. Impunity, straffrihet, att begångna brott går ostraffade och sopas under mattan är förödande för en process att bygga upp ett förlorat förtroende.

Just på denna punkt har USA visat sig, i sina tidigare interventioner på Haiti, svika grovt. När Aristide med amerikanska vapen återinsattes på presidentposten 1994, gick begångna brott under MRE-regimen 1991 till 1994 ostraffade. Utredningar lades ner, eller öppnades aldrig. Åklagare, domare och journalister mördades. USA visade sig ointresserade av en uppgörelse med det förflutna. Det är inte svårt att ana sig till varför de var så ointresserade av att rota i det förgångna. Statskuppen 1991 kunde misstänkas ha en ”american connection”. Den moraliskt frånstötande eliten visste för mycket.

Om ett nytt försök av c liblan ki dicid skall lyckas, måste ett rättsystem ställas på fötter. Den kriminella MRE måste lagföras. De som mördat åklagare, domare och journalister måste förpassas bakom lås och bom. De som använt staten för sina egna syften måste stå till svars för detta. En sanningskommission är oundgänglig.

Just me. Just you, Justus. som Thelonius Monk uttryckte det.

Nu finns det anledning att stanna upp ett ögonblick och ställa några frågor. För det första, varför är det de vita som bestämmer i världen? Varför inte de svarta, poukwa pa li nwa ki dicid? , pourquoi ils ne sont pas les noirs qui décident?

Jared Diamond har skrivit en bok som heter ”Vete, vapen och virus” där han tar upp grunderna för varför det finns så stora skillnader i världen idag. Det skulle bära för långt att skriva om det här, i alla fall denna gången.

Nej, den andra viktigare frågan vi måste ställa oss är: Tänk om vi levde i ett samhälle med så litet förtroende mellan människor? En så kallat kontrafaktisk fråga alltså. Sådana är väldigt viktiga att ställa sig ibland. Som Evert Taube sjunger

Och vem har sagt att just Du kom till världen

för att få lycka och solsken på färden?

Även om vårt svenska samhälle idag, visserligen med fel och brister och elände i hörnen, ändå har ett välstånd och en umgängesform mellan människor som inte på något sätt kan jämföras med Ayitis, så är detta inte något som står skrivet i sten. Ayitis exempel bör istället göra det ännu mera angeläget för oss att bevara och bygga ut förtroendeskapande åtgärder mellan människor, framförallt mellan människor som inte känner varandra.

Då måste övervakningssamhället motas i grind och rullas tillbaka. Den uppgiften är en politisk uppgift, som utförs i riksdagen.

Piratpartiet går först i den kampen. Rösta in Piratpartiet i riksdagen den 19 september!

Jag heter Bengt Jonsson och står på plats 20 på Piratpartiets riksdagsvalsedel för Mitt (Dalarna, Gävleborg, Jämtland och Västernorrland).

Annonser

Written by viktualiebroder

20 januari 2010 den 12:02

7 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. I min mening en mycket bra sammanfattning av Haitis problem.

    Dock misstänker jag att USA inte i längden kommer vilja ta på sig uppgiften att både stabilisera och bygga upp ett så i grunden misslyckat samhälle – oaktat eventuell ovilja att göra upp med tidigare förbrytelser och regimer.

    Haiti saknar både naturresurser, strategiskt läge eller djupare emotionella bindningar till USA. Möjligen kan det hela ske som ett FN-uppdrag under amerikansk ledning men kostnaden spridd på ett flertal stater?

    Jens-Jasper G.

    20 januari 2010 at 14:02

  2. Tack.

    Nej USA har nog helt enkelt slängt bort för mycket pengar på andra, ”sexigare” krig under senare år. Som du säger saknar Haiti naturresurser. Inte heller finns det någon ”ond makt”, förutom den vanliga vardagsondskan att mobilisera emot.

    Jag menar att de som okritiskt försvarat USA:s religionskrig på olika håll i världen det senaste årtiondet har en del att fundera över nu när amerikanerna kan se botten av penningpåsen.

    Ja kanske som en koalition mellan flera länder. Obama har tydligen kontaktat Brasilien (som ställer en stor del av FN:s Minustah-styrka) och Kanada.

    viktualiebroder

    20 januari 2010 at 14:12

  3. ”Ayiti är ett storskaligt exempel på Prisoner’s Dilemma, där den som söker samarbete och samhällsbygge förlorar, varför då ingen söker samarbete och därför alla förlorar.”

    Nja, i PD så har man väl visat att den effektivaste taktiken är tit for tat, alternativt tit for two tats (det finns vissa taktiker som kan slå tit for tat, men som är ganska svaga i övrigt, som slås av tit for two tats). Åtminstone borde detta gälla här, där man inte har en definierad ”slutrunda”.

    I vilket fall, det kan vara så att yttre krafter behöver sättas in för att ordna upp situationen, men i så fall så ska det inte ske genom en amerikansk invasion och ockupation. Vi ser i tex Afghanistan och Irak hur illa det funkar, och hur moraliskt korrupt det är. Som jag ser det så ska några förutsättningar gälla (en av dem är inte seriöst menad):

    * Styrkan ska vara inbjuden av den formella regeringen på Haiti.
    * Den ska vara under FN-flagg, inte någon enskild nation.
    * Den ska vara utrustad för att hantera zombies.
    * När den väl går in så ska den inte göra det enligt amerikansk modell, dvs bomba tills man har slut på bomber och sedan gå in på marken, utan det ska hanteras lika prydligt som australiensarna gick in i Östtimor. De gick in på marken direkt och etablerade en närvaro. De hotade ingen, de skaffade inte sig någon egen maktbas, de bara var där och utstrålade ”Vi vill inte bråka med någon, men om någon bråkar så bråkar man med oss också.”. Ett skolexempel på hur det ska skötas.

    Anders Troberg

    20 januari 2010 at 15:04

  4. Hej Anders.

    Du har rätt i att ett PD med slutrunda (man träffar aldrig motspelarna igen) skiljer sig från ett PD utan (man riskerar träffas igen). Och att något mera tit-for-tat liknande då blir ett ”faktiskt” (fast oegentligt) Nash ekvilibrium. ”The folk theorem” kallar Binmore (i högermarginalen) det efter Bob Aumann.

    Men det förutsätter en överenskommelse innan spelet börjar. Men om utgångspunkten är att andra är opålitliga saknas förutsättningar för en sådan inledande förhandling, eller åtminstone att lita på att den andre kommer att hålla den. I alla fall i det hål Haiti lyckats hamna i.

    Det finns tydligen många exempel ”i verkliga livet” på låsningar i ineffektiva Nash ekvilibrier (suboptimal Paretolösning skulle kanske en ekonom säga). Tröskeln till det effektiva/optimala tillståndet är helt enkelt för stor för att kunna hoppas över spontant. Sverige gick inte från vänster- till högertrafik spontant (tack och lov!), trots att det mesta talade för högertrafik. Det kan ta mycket lång tid innan situationen så att säga ”rättas till” av sig självt. Och i det långa loppet är vi som bekant alla döda.

    Tit-for-tat, dvs ge igen samma som man själv erfar, eller varianter på det med lite slumpfaktor ovanpå, är väl det som, som du säger, har visat sig fungera bäst. Men, återigen, utgångspunkten måste då vara ”samarbete”. Stenhård tit-for-tat som möter någon annan av samma skrot och korn som för säkerhets skull börjar med ”hök” – det slutar inte så väl.

    Du har väl ganska klart för dig hur en aktion skulle se ut. Fast legitimiteten hos den sittande formella regeringen är väl inte alldeles överväldigande. Och att acceptera någon sorts immunitet mot eventuella förövare därför att de skulle sitta i regeringen tror jag inte på. Men vid en andra läsning av intervjun med förre premiärministern Latortue, ser jag att han förespråkar någon sorts formell haitisk skuggregering. Fast en sådan regering som varken har vålds- eller ekonomisk makt är väl ingen regering egentligen?

    Men australiensarnas närvaro i Östtimor var nog ganska föredömlig. Fast deras uppgift var på sätt och vis lättare, eftersom motsättningarna där var mer etniska, och många indonesier lämnade ju området. Och den kultur av ”den starkes rätt” och kriminellt styre som finns på Haiti fanns inte på Östtimor.

    viktualiebroder

    20 januari 2010 at 18:36

  5. Mycket Haitiinfo i tråden och kommentaren som var obekant. Tackar för välskrivet inlägg!

    Thomas Tvivlaren

    20 januari 2010 at 21:45

  6. Tack.

    Din blogg kommer snart i blogglistan!

    viktualiebroder

    21 januari 2010 at 10:52

  7. […] En mera innehålsrik post om Ayiti finns här. Publicerad […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s