Underrättelsetjänsters inre logik

Några spekulationer

Efter Piratpartiets samarbete med wikileaks har jag haft anledning att fundera lite över hur underrättelsetjänster hanterar förhållandet mellan sina önskningar att få reda på relevanta saker och det i en ofullkomlig värld faktiska utfallet att sitta med en massa strunt istället.

Speciellt kan det finnas anledning att fundera lite över vad vi kan vänta oss i form av harm reduction från de militära underrättelsetjänsternas sida efter wikileaks publiceringar.

Underrättelsetjänsters logik

Jag har sysslat med att leta efter saker i många år. En sak vet jag alldeles säkert: Man måste veta vad man letar efter. Om det är oklart vad man letar efter, blir det mycket svårt att hitta något meningsfullt i en kaotisk värld av data och information, till synes utan struktur, eller åtminstone inte med den struktur man behöver. Samma sak tycks gälla för informationstjänster. Efter 9/11 kunde man konstatera att de flesta av de inblandade terroristerna redan på något sätt hade fått ögonen på sig, men det hade inte kommit så långt att den informationen kunnat bearbetas och föranleda någon åtgärd. FBI fick mycket kritik för det, och omständigheten närde konspirationsteorierna om att USA:s regering kände till planerna, men inte ville ingripa.

Det tror jag är rent nonsens. Att ha en massa lösa ändar som borde tittas närmare på, men bara fyller hårddisken eller skrivbordet utan åtgärd, är en naturlig följd av information overload.

Men kritiken fanns där. Resultat måste visas. Underrättelsetjänsterna själva kanske tror att lösningen ligger i att samla in mer information, men förr eller senare kommer de till insikt om att avkastningen i form av resultat inte står i någon rimlig proportion till kostnaden för insamlandet av information. Det okontrollerade (och oöverskådliga) svällandet av informationsstjänsternas storlek, leder istället till enorma kostnader, som i förlängningen leder till fattigdom. Underrättelsetjänsterna kan visserligen vara nödvändiga, men som helhet hävdar jag att de innebär förlorade investeringar, åtminstone om det inte tidigt sätts spärrar som motverkar dynamiken mot att bli statsbudgetens gökunge.

Varje underrättelsechef med självaktning slår i det ögonblicket näven i bordet och ryter: Resultat, för i h-e!

Men att leta efter saker är som historien om mannen som i mörkret tappat något på vägen hem och sedan letade under gatlyktorna. Inte för att det var mera sannolikt att han skulle ha tappat det han tappat just där, utan för att det var bara där som han kunde se nog att hitta om det var där han tappat det. Och man kan dra fram den gamla sången av Stephen Stills (If you can´t be with the one you love,) Love the one you´re with, som ett annat uttryck för samma sak.

Så om man inte, med rimlig ansträngning, kan hitta relevant information, då får man se till vilken information man faktiskt har. Har A varit otrogen mot sin partner? Har B varit ute på sex-chattar? Intressant, det lägger vi på minnet.

Underrättelsetjänsters inre logik gör att intresset går från information till person. Man använder det man vet som kapital för att köpa annan information, tilltvinga sig samarbete, tystnad eller som kanal för desinformation.

Några exempel (på hög nivå)

J Edgar Hoover, FBI-chef under många år, samlade systematiskt in komprometterande information om kända personer för att, vid behov, kunna använda det mot dem. Själv blev han sedan sannolikt utpressad av maffian i sin tur, som hotade dra ut honom ur skåpet som homosexuell.

Ed: Om Hovver och hans makt skall Lyndon B Johnson ha sagt att ”Det är förmodligen bättre att han står inne i tältet och pissar ut, än att han står utanför och pissar in”.

Erich Mielke, chef för Ministerium für Staatsicherhet, stasi i dagligt tal, hade ett förhörsprotokoll från Gestapo 1935 (diskuterat (och kritiserat) här, på tyska av rättrogna stalinister iofs), av vilket framgick att DDR:s statschef Erich Honecker hade tjallat till Gestapo om sina kamrater i den kommunistiska ungdomsorganisation han var medlem i. Därmed överlevde Erich kriget i fängelse, medan hans kamrater råkade värre ut. Nu var det väl förstås inget nöje direkt att sitta åtta år i Zuchthaus Brandenburg-Görden, allraminst under nazitiden men, som sagt, han överlevde.

Är utpressning dåligt?

Är då utpressning dåligt? En del libertarianska rättsfilosofer, med Walter Block i spetsen menar att utpressning borde vara tillåtet, som en fri affärsuppgörelse. Utan att ha satt mig in i hela litteraturen om Utpressning som brott än, håller jag inte med. Om inte annat, får utpressning negativa konsekvenser för andra, för tredje person, för allmänheten, som får leva i ovisshet om eventuell för dem relevant information och som kan bli lurade av offer för utpressning.

Andra, som i likhet med libertarianer avvisar ekonomiska och utilitaristiska synsätt, och fokuserar på om en handling är god i sig, eller inte, menar att det avgörande är syftet med handlingen. Kommer de negativa konsekvenserna för andra människor som en oavsiktlig bieffekt eller är de det som är handlingens syfte? Se denna tidigare post, om wikileaks och etiken.

Men allvarligare är att ett allmänt medvetande om risken att bli drabbad av utpressning styr människors beteende och gör dem mera konformistiska. Det kanske kan uppfattas som bra i vissa sammanhang, men min övertygelse är att det i förlängningen får fattigdom som konsekvens.

Guilt by association

Med Piratpartiets samarbete med wikileaks har då tillfället kommit, när samlad överskottsinformation av privat natur kan plockas fram och komma till användning för att misskreditera wikileaks. Idag har vi sett hur helt öppen information har förenklats och vantolkats för att manövrera ut Dick Wase från Piratpartiets riksdagskandidater. Naturligtvis är Dick Wases person i sammanhanget oväsentlig – det handlar om att fästa epitetet ”pedofiler” till Piratpartiet, för att därigenom kunna svärta wikileaks genom ”Guilt by association”.

Vi kommer sannolikt att se fler fall där enskilda kandidater för Piratpartiet hängs ut, för wikileaks skull.

Ed: Och Julian Assange är anhållen för våldtäkt rapporterar Expressen idag 100821. Samma sak står i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Det blev alltså som jag trodde. Och nyheten står, precis som i fallet Wase, först i Expressen.

Så tvivel om sanningen

Förutom att angripa wikileaks motiv, genom konspirationsteorier och att ifrågasätta wikileaks moral, genom deras vänner, gäller det för underrättelsetjänsterna att a) så tvivel om sanningshalten i det publicerade och b) dölja sanningen i ett moln av utsläppt stanniol.

När det gäller a) är det nästan alldeles säkert så att det finns felaktigheter i de släppta dokumenten. Det gör det alltid i hemligstämplade handlingar, dels därför att uppgiftslämnare har en naturlig vilja att ”bättra på” sina uppgifter, dels därför att det ligger i hemlighetens natur att fel inte blir korrigerade genom kontrollerande feedback.

Jag kan föreställa mig att det snart påpekas felaktigheter i de läckta dokumenten med avsikt att så tvivel om sanningshalten generellt.

När det gäller b) tror jag att vi snart får se flera konspirationsteorier. Ju fler desto mer brusas sanningen ut. Ett större antal olika konspirationsteorier tolkar jag som stor sannolikhet för att aktiv desinformation pågår.

Ed: Mycket riktigt skriver Expressen(sic!) idag 100821 på samma tema: Konspirationsteorierna kommer att flöda. Dagens Nyheter också.

Ed2: Snowden har avslöjat att NSA kartlade muslimers sexvanor för ”just in case”.

Slutsats

Det pågår intensiva diskussioner mellan svensk militär underrättelsetjänst och deras ”väntjänster” hur man bäst, på extra-judiciell väg kan minska skadorna som wikileaks publicering verkat på deras särintressen.

Men allmänintresset är ett annat. Och det är det vi kämpar för och söker stöd för den 19 september.

Vi lever i intressanta tider…

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.