Patentundersökningsbranschens historia i Sverige
Patent- och Registreringsverket har bedrivit en uppdragsverksamhet för allmänheten, som blev till Interpat, sedan 1947, när Johan August Schmidt blev den förste kommissionären. Schmidt var en trotjänare med sammanlagt betydligt över 50 år på verket när han 1968 vid 86 års ålder slutligen avgick med pension. Han är flitigt nämnd av Nils Avelius i dennes krönikebok ”Patentverket från gamla tider till nu”. Några år in på 50-talet efterträddes han dock som kommissionär av Albert Linné.På den privata sidan är Gunlög Gadh, ”Gaddan” rätt och slätt, en legend sedan hon från fyrtiotalet och fram till sent 1990-tal var en flitig gäst i Patentverkets läsesal på Valhallavägen i Stockholm och, inte minst, i USA-arkivets katakomber under kontorskomplexet Garnisonen på Karlavägen.
”Gaddan” lär ha startat sin uppdragsverksamhet sedan hon som ombud på en patentbyrå upplevt hur lättvindigt patent kan meddelas. Man flyttar en dragkedja i förhållande till vad som är förut känt och vips har uppfinningshöjden blivit tillräcklig för ett godkännande. Så fungerade patentsystemet enligt hennes förmenande.(Det svenska patentet SE115214, ”Amningsbysthållare”, beviljat 23 augusti 1945 måste ha varit det som så påverkade hennes yrkesverksamma liv.)
”Gaddan” satt alltid på samma plats i läsesalen, till höger alldeles framför en pelare, så att hon var delvis skymd från ingången sett. Eftersom de flesta återkommande besökare i läsesalen kände till detta stod platsen ledig även när hon inte var där. Nu var det förstås relativt sällan läsesalen var fullbesatt om det inte råkade vara något studiebesök.
”Gaddan” var en färgstark person med en engagerad personlighet vars kynne passade yrket perfekt. Att hon tog sökandet på allvar kunde var och en förvissa sig om när hon mumlande kommenterade ”godheten” i de patentskrifter hon bläddrade igenom. Besviket muttrande och en och annan svordom avlöstes ibland av ett rop i triumf när hon hittat ett guldkorn, ”dräparen” på patentjargong.
”Gaddan” var still going strong väl över 80 år fyllda när hon tragiskt gick bort i slutet av 1990-talet i sviterna av att ha blivit påkörd av en smitande cyklist.
Monica Bengtsson bör också nämnas som tidigt aktiv med patentundersökningar på uppdrag. Likaså Marjolaine Thulin, fortfarande aktiv.
Nyhetsundersökningar som tjänst tog emellertid först riktigt fart när databassökningar blev mera allmänt tillgängliga. Pionjärer var World Patent Technology WPT AB med den färgstarke Sven Fenger-Krog som medgrundare och visionär 1991. Många var tvivlarna som inte trodde att det skulle finnas underlag för eller tekniska möjligheter till att bedriva en sådan verksamhet, men Sven och medgrundaren Fredrik Erlandson kom belackarna på skam.
Sven trodde inte bara på att de kommersiella möjligheterna skulle finnas där, utan var också övertygad om värdet av att sprida kunskapen som fanns i patentlitteraturen. Han hade också, delvis betingat av egna mindre goda erfarenheter från Patentverket, mycket klara idéer om hur ”Det Goda” företaget skulle fungera. På WPT rådde också i alla år, även efter Svens bortgång, en mycket kamratlig stämning.
Från början var tanken att verksamheten skulle etableras i Singapore därav det något vidlyftiga namnet ”World Patent Technology”.
Nedan följer de företag som idag är verksamma i branschen i Sverige. Det tillkommer patentbyråer med nyhetsundersökningsverksamhet ”i huset”, och så känner förstås branschen inga gränser, utan många andra alternativ utanför Sverige finns för den som vill få en undersökning gjord. Se till exempel PIUG för en internationell länksamling.
Boklista 2017
That our minds , our views, are in a way a product of ”society” is trivially true. The most important part of our environment is its social part; thought, in particular, is very largely dependent on social intercourse; language, the medium of thought, is a social phenomenon.
But it simply cannot be denied that we can examine thoughts, that we can criticize them, improve them, and further that we can change and improve our physical environment according to our changed, improved thoughts.
And the same is true of our social environment. (Karl Popper: the Open Society and its Enemies)
Tidigare år: 2016, 2015, 2014, 2013, 2012, 2011, 2010
Jan Garnert: Ut ur mörkret – Ljusets och belysningens kulturhistoria
Karl Popper: The Open Society and its Enemies
Torill Kornfeldt: Mammutens återkomst – De utdöda arternas andra chans
Theodore Dalrymple: Life at the Bottom
Christina Bicchieri: The Grammar of Society
Maria Konnikova: The Confidence Game
Jim Al-Khalili/Johnjoe McFadden: Kvantbiologi – En expedition till forskningens frontlinjer
Karl Sigmund: Wienkretsen – Filosofi vid avgrundens rand
Lawrence Freedman: Strategy
Yuval Noah Harari: Homo Deus
Hugo Montgomery: Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr.
Russell K. Standish: Theory of Nothing
Daniel P. Keating: Born anxious – the lifelong impct of early life adversity and how to break the cycle
Boklista 2016
Error is the normal state of our knowledge, and it is no disgrace. There is nothing bad about false philosophy…
Bad philosophy has always existed too. For instance, children have always been told, ”Because I say so”… First, it is a perfect example of bad explanation: it could be used to ”explain” anything.
Second, … it is about who said something, not what they said…
Third, it reinterprets a request for true explanation (…) as a request for justification…
Fourth, it confuses the nonexistent authority for ideas with human authority (power)… And,
fifth, it claims by this means to stand outside the jurisdiction of normal criticism. (David Deutsch: The Beginning of Infinity)
Tidigare boklistor: 2015, 2014, 2013, 2012, 2011, 2010
Sverre Sjölander: Från Urhund till Sällskapshund – En zoologs funderingar över hundens historia, beteende och psykologi
Yuval Noah Harari: Sapiens – A Brief History of Humankind
David Deutsch: The Beginning of Infinity – Explanations that Transform the World
Thomas Sowell: Race and Culture – a World View
Philip Tetlock/Dan Gardner: Superforecasting – The Art & Science of Prediction
Mark Changizi: Harnessed – How Language and Music Mimicked Nature and Transformed Ape to Man
Dave Eggers: Era fäder, var är de? Och profeterna, lever de kvar för evigt?
Norman Ohler: Droger i Tredje Riket – Det dopade blixtkriget
Torkel Klingberg: Hjärna, gener och jävlar anamma – Hur barn lär
Räkna brott mot åldringar som hatbrott
Även om det blir obekvämt
Rikspolischefen Dan Eliasson signalerar för en utökad satsning på att utreda hatbrott. Samtidigt lägger man ner den särskilda gruppen i Söderort i Stockholm för brott mot äldre.
I listan över motiv för hatbrott hos Brottsförebyggande Rådet återfinns inte brott mot äldre.
Så är det inte i Storbrittanien. I en statlig rapport 2014 från åklagarämbetet ingår Crimes against older people tillsammans med hatbrotten. Bland kriterierna för när ett brott mot en äldre person skall räknas som ett hatbrott nämns bland annat
where the offence is specifically targeted at the old person because they areperceived as being vulnerable or an ‘easy target’ e.g. a distraction burglary or a mugging
Likaså
where there is a relationship and an expectation of trust e.g. assault/theft by a carer or family member
I en handledning i åtal i mål med en äldre person som offer skriver det brittiska åklagarämbetet att tidigare brottslighet riktad mot äldre skall tolkas som att ett hatmotiv ingår
Evidence, such as previous convictions for offences where the offender has targeted older people… may support the prosecutor to build the case that a crime was motivated by hostility on the part of the perpetrator instead of, or in addition to, any inherent vulnerability of the older person or their situation.
I en artikel från 2007 säger brittiska åklagare att de kommer att behandla brott mot äldre på samma sätt som brott med rasistiska eller homofobiska motiv.
Enligt den långa, aldrig upphörande, tråden på Flashback om åldringsbrott är förövarna till åldringsbrott i Sverige i mycket stor utsträckning av romsk härkomst, i varierande grad finska Kaale-romer, polska romer invandrade under 1980-talet eller, under de allra sista åren, Kalderash/Vlach-romer med ursprung i Rumänien/Bulgarien/Balkanländerna.
Man kan inte undgå att dra slutsatsen att detta faktum är anledningen till att BRÅ och Rikspolischefen inte vill inkludera brott mot äldre bland hatbrotten.
Det finns alltså också en etnisk dimension i detta, så att också hatbrott på etnisk grund skulle kunna anföras i många fall av brott mot äldre. Den råa, cyniska distansen med vilken många av dessa brott genomförs leder tanken till att förövarna inte fullt ut erkänner offrens mänskliga natur, utan ser dem som mindre värda. Som rovdjur ser sitt byte.
Paulina Neuding har skrivit i Svenska Dagbladet, förvånande nog.
Piet Hein om negativa räntor
Pengar är ett bekymmer, men bekymmer är sällan som pengar
Jag ser i Svenska Dagbladet att Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén vill att Riksbanken skall sänka räntan till under noll, alltså att bankerna får betalt för att låna. Då kommer jag att tänka på en liten ”gruk” av Piet Hein som jag tillåter mig att översätta till svenska
Bekymmer löper
med en negativ ränta
de växer sig små
om man låter dem vänta
(original: Bekymringer traekker en negativ rente. De voxer sig små, hvis man ka la dem vente.)
Piet Heins egna illustration till gruken finns här.
Har man inte pengar till tvål skall man inte hålla sig med ett koncentrationsläger!
Några humorister som mördades i Auschwitz respektive Dachau, samt några till
När nu sjuttioårsdagen av befrielsen av Auschwitz av Röda Armén firas så tycker jag att det saknas något i den allmänna ”om detta må ni berätta”-floden.
Jag tänker på några judiska kabarettister och humorister verksamma i Wien och Berlin under tjugo- och trettiotalen.
Franz Engel. † Auschwitz 1944-10-16.
En av hans mest kända sånger var ”Man soll mit Pollaks nicht verkehrn”, ”Med Pollakarna skall man inte ha något att göra”, där han lyckas ironisera såväl över östjudar, aschkenazim, och deras, åtminstone i majoritetsbefolkningens och de sig själva bättre anseende västjudarna, sefardim, tveksamma moral, som med just dessa fördomar själva. Pollack var/är alltså ett namn som indikerade att de härstammade från Polen. (Pollacks i Sverige är dock vad jag förstår oftast inte judar, några tillhörande resandefolket men långtifrån alla).
En annan mycket känd sång är en lång utläggning om den komplicerade arbetsdelningen i ett modernt samhälle Von was leben die Leut? – Vad lever människor av? Och allt med utgångspunkt i när han betraktar sin smoking – ”Något sånt kommer inte bara till, liksom?”.
Fritz Grünbaum. † Dachau 1941-01-14.
Grünbaum var författare till den fullkomligt vansinniga (i positiv bemärkelse) sången (i foxtrot!) från 1928, Einen grossen Nazi hat sie, einen kleinen Nazi hat sie, som handlar om en kvinna som har två älskare, en stor nazist och en liten nazist, ”så när det gäller nazister är hon expert” – ”denn sie ist in punkto nazi kennerin”.
Det finns flera anekdoter från Grünbaums tid i Dachau. När en av vakterna vägrade honom en tvål (sic!) svarade han att ”Har man inte pengar till tvål skall man inte hålla sig med ett koncentrationsläger!”.
I en nyårsrevy(!), bara två veckor före sin död i lungsvikt, skämtade han om att hunger var ett utmärkt medel mot diabetes (fast knappast mot hans tuberkulos).
I dödsrunan i exiltidningen Aufbau i New York stod det om hans sista tid att ”det värsta var att han inte såg ut som en Dachaufånge, utan som Fritz Grünbaum som spelade en Dachaufånge”.
Armin Berg. Exil i New York. † 1956-11-23
Mir ist schon alles ganz egal – Jag bryr mig inte. Så hette en av hans sånger. Ich glaub’ ich bin nicht ganz normal – Jag är nog inte riktigt normal, en annan. En tredje Ich wundere mich über gar nichts mehr – Ingenting förvånar mig längre. (Skriven för och fantastiskt tolkad på bred berlindialekt av Otto Reutter).
Max Hansen † 1961-11-12
Max Hansen var inte av judisk härkomst, utan oäkta barn till en svensk officer som aldrig erkände honom och en dansk operettsångerska som dock lämnade bort honom till fosterföräldrar i Tyskland där han växte upp. Däremot gällde han länge för att vara halvjude, eftersom det i dopböckerna angavs en ungersk judisk kollega till modern som fader (möjligen var detta ett trick för att få arierintyg – med Max Hansen vet man aldrig så noga). Med sitt barnsligt oskyldiga utseende, sin fantastiska röst och sina manipulativa förmågor (får man nog säga) hade han en minst sagt brokig och ambulerande uppväxt runtom i Europa. I sin självbiografi skriver han bland annat om hur han och en skådespelerska tar en springnota från ett hotell i Malmö under första världskriget.
Att jag nämner honom i det här sammanhanget beror på att han, liksom Grünbaum, skämtade om nazisterna i en sång Warn Sie schon mal in mich verliebt? – Har ni varit förälskad i mig? framförd på scen utklädd till Adolf Hitler men med sätt och åtbörder som en stereotypisk bög. ”Nach dem fünften Fass werden Hitlers Augen nass” – efter öl nr fem blir Hitlers ögon fuktiga (det finns ett i sammanhanget mera passande ord som rimmar på fem för den som önskar en mera litterär översättning…). När nazisterna tog över den 31 januari 1933 fanns Hansen det därför för gott att lämna, först till Wien (där han introducerade Zarah Leander) och sedan 1938, efter Anschluss, till Köpenhamn.
Det finns ett inom fysiken berömt möte i Köpenhamn under kriget mellan kärnfysikerna Werner Heisenberg, chef för det tyska kärnvapenprogrammet och Niels Bohr. Vad som då sas, och innebörden av Heisenbergs besök är ännu idag ett tvisteämne. Var Heisenberg kanske rentav ovillig att utveckla en nazistisk bomb och sökte moraliskt stöd av Bohr? Eller var det bara Heisenbergs egen önskade minnesbild av mötet i efterhand? Det finns en osäkerhetsprincip också när det gäller mänskliga avsikter…
Det förekom ett annat udda möte i Köpenhamn under kriget. Propagandaminister Goebbels hade konstaterat att den tyska nöjesvärlden var helt under isen efter att judarna rensats ut. Riksteateransvarige Gustaf Gründgens fick order att bygga upp en ny nöjesindustri. Gründgens, själv en seriös skådespelare, fick lägga pannan i djupa veck. Det fanns ju inga komiska artister av klass kvar som inte antingen var judar eller hade gått i exil!
Den ende han kunde komma på var Max Hansen i Köpenhamn. Efter att Goebbels motvilligt, efter att ha förstått läget, gått med på att ”förlåta” Hansen hans bögkarikatyr av Hitler, begav sig Gründgens till Köpenhamn och träffade Hansen i teaterlogen. Att Max Hansen blev överraskad är en underdrift! Gründgens budskap var enkelt: Kom hem till Berlin, allt är förlåtet, Tyskland behöver dig.
Den manipulativt förslagne (jo!) Hansen förstod att det var bäst att spela med och tackade ja. Men först måste han fullfölja ett engagemang han hade i Stockholm! Vilket nu inte var helt sant – han hade visserligen ett stående erbjudande men hade själv inget lovat, ännu mindre skrivit något kontrakt.
Och så var det ju detta med ett utresetillstånd för hans fru samtidigt? De hade så svårt att vara ifrån varandra. Kunde Gründgens ordna det? Sen skulle han direkt komma till Berlin, världsapråmiss!
Gründgens var förstås ingen dumskalle. Men han satt illa till för egen del och gick därför med på villkoret. Någon dag senare fick Hansen en Ausreisegehnemigung utfärdad av Reichskulturamt i Berlin utställd på honom och hans fru.
Max Hansen i sin självbiografi skriver att han många år senare träffade Gustaf Gründgens igen som då hade lett ett snett leende och undrat något om när det där engagemanget i Stockholm egentligen skulle ta slut…
Sammanfattning: Här fanns väl ingen särskild röd tråd i denna post. Men jag tycker om tysk kabarésång från tjugo- och början av trettiotalen. Och så saknade jag den här aspekten i den väl mycket gravallvarliga skrivandeströmmen till årsminnet av Auschwitz befrielse.
Ich glaub’ ich bin nicht ganz normal.
Ich wunder mich über gar nichts mehr. Allt är möjligt, som Hannah Arendt skrev. Och det är väl den yttersta lärdomen av Auschwitz.
Boklista 2015
Förnuftets röst är lågmäld, men den ger sig ingen ro, förrän den vunnit gehör
(Die Stimme der Vernunft ist leise, aber sie ruht nicht, ehe sie sich Gehör verschafft hat, Sigmund Freud)
Tidigare boklistor: 2014, 2013, 2012, 2011, 2010
Diego Gambetta and Heather Hamill: Streetwise – How Taxi Drivers Establish Their Customers Thrustworthiness
M.I. Finley: Politics in the ancient world
Joel Cooper: Cognitive Dissonance – 50 Years of a Classic Theory
Kevin Dutton: Flipnosis – The Art of Split-Second Persuasion
Jonathan Glover: Humanity – a moral history of the 20th century
Odd Zschiedrich: Vad är bildning och 100 andra jätteviktiga frågor
Brian Barry: Culture & Equality
Max Tegmark: Our Mathematical Universe – My quest for the Ultimate Nature of Reality
Walther O. Weyrauch (ed): Gypsy Law – Romani legal traditions and culture
Eric R. Kandel: In Search of Memory – The Emergence of a New Science of Mind
Svante Lundgren: Assyrierna – Från Nineve till Södertälje
Gregory Cochran/Henry Harpending: The 10,000 year Explosion – How Civilization Accelerated Human Evolution
Randall Munroe: tänk om… seriösa vetenskapliga svar på absurda hypotetiska frågor
Jonathan Slack: Kort om stamceller
Björn Cederberg: Turistens blick: Nedslag i resandets historia
Lars Öhrström: Den siste alkemisten i Paris (och andra egendomliga episoder ur det periodiska systemet)
J Craig Venter: Liv i ljusets hastighet – Från dubbelspiralen till det digitala livets födelse
Torkel Klingberg: Den lärande hjärnan – om barns minne och utveckling
Robin Dunbar: Historien om människan
Ulrika Torell: Socker och söta saker – en kulturhistorisk studie av sockerkonsumtionen i Sverige
Ulf Ellervik: Njutning – Berättelser om kärlek, känslor och kemi
Herman Lindqvist: Våra kolonier – De vi hade, De som aldrig blev av
Stephen Toulmin: Cosmopolis – The hidden agenda of modernity
Per-Erik Åbom: Farsoter och epidemier – en historisk odyssé från pest till ebola
Vikram Chandra: Geek sublime – The beauty of code, the code of beauty
Robert B. Cialdini: Influence – the psychology of persuasion
Daniel L. Schacter: Searching for memory – the brain, the mind and the past
Ronald Inglehart/Christian Welzel: Modernization, Cultural Change, and Democracy – The Human Development Sequence
Predrag Petrović: Känslostormar – Emotionell instabilitet och hjärnan
Pontus Wasling: Minnet – Fram och Tillbaka
Eva Jablonka/Marion Lamb: Evolution if Four Dimensions – Genetic, Epigenetic, Behavioral, and Symbolic Variation in the History of Life
Vänliga hälsningar, förresten
Philippe Honoré överlevde dock som tur är 
Ja, hälsa är viktig. Men yttrandefrihet är ännu viktigare.
Ed: Översättning: (Al-Baghdadi säger:) Och särskilt hälsan.
(I rutan): Önskar/hälsar Al-Baghdadi också
(På Charlie Hebdos twitter): *vänliga* hälsningar, förresten. (alltså ”Best wishes”).
https://twitter.com/charlie_hebdo_
Det hela syftar sannolikt tillbaka på en tidigare teckning för några dagar sedan där chefredaktören för Charlie Hebdo konstaterar att ”ännu inga terrordåd i år” och där en skäggig terrorist svarar: ”Man har hela januari på sig att avge nyårslöften/önskningar!”.
Några mindre kända encyklopedister
James Tytler i Edinburgh och Sverker Johansson i Falun
James Tytler i Edinburgh, 1745 – 1804
När personer som Horace Engdahl med närmast darr på rösten talar om encyklopedisterna, representanter för 1700-talets Upplysning, så avser de oftast Denis Diderot och Jean le Rond d’Alembert. Och visst var Diderot och d’Alembert på sitt sätt bildningsgiganter som kunde något om många ting. I Diderots fall också philosophe, om än mindre av det originella slaget än de samtida Jean-Jacques Rousseau eller Voltaire.
Men de glömmer då att de största bildningsgiganterna inte var de trots allt aristokratiska* Diderot (som till skillnad mot d’Alembert stod upp för idealen och fick lida för det personligen – en aristokrat med hedern i behåll), utan numera tämligen okända personer som deras föregångare i England, boktryckarlärlingen Ephraim Chambers. Eller den störste av dem alla, en polyhistor (”allvetare”) av historiska mått, den lågbetalde, nedvärderade och bortglömde James Tytler, som stod för en stor del av artiklarna i andra upplagan av Encyclopedia Britannica. Låt vara genom att klippa och klistra en del, men också genom eget skrivande. Framförallt var han en mästare i den svåra konsten att sammanfatta längre verk på kort tid.
Tytler hade en brokig bakgrund – studier i latin och grekiska, avbruten kirurgutbildning, skeppsläkare på Grönlandsresor, tryckare, författare, apotekare och ballongfarare. En mångsysslare med konstant dålig ekonomi som inte kunde hålla fast vid ett jobb men som på något sätt hamnade rätt som redaktör för ett uppslagsverk 1777. Under de följande sju åren stod han egenhändigt för tre fjärdedelar av de 9 000 sidorna av Encyclopedia Britannicas andra utgåva i tio volymer som kom av trycket 1784. Men hans namn kom trots detta inte på försättsbladet. Och hans biograf menade att han blev svårt utnyttjad av förläggarna som betalade honom illa, trots att han ”possessed a general knowledge of almost every subject”. Men han var inte av adlig börd och han stod inte för några vetenskapliga upptäckter, vilket avgjorde saken på den tiden.
När Encyclopedia Britannica skulle få sin tredje upplaga var tiden för enskilda redaktörer ute, dels på grund av vetenskapernas utveckling, dels på grund av att statusen för att skriva för en encyklopedi nått långt över den sociala nivån för boktryckarlärlingar och hoppjerkor som inte klarade att behålla ett jobb.
Tytler blev landsförvist 1792, efter att ha kallat det brittiska överhuset för ”en ondskefull junta av aristokrater”, och flyttade då till USA och dog där alkoholiserad 1804.
Sverker Johansson i Falun, 1961 –
Svenska Dagbladet (och Dagens Industri och Dagens Nyheter, tidigare också IDG) rapporterar om att den svenska delen av wikipedia nu blivit den näst största, efter den engelska. Till en inte ringa del är det Sverker Johanssons, en utbildad fysiker bosatt i Falun, förtjänst. Han har visserligen inte skrivit allt själv precis, utan använt robotar för att söka av Nätet på information och på så sätt åstadkommit runt 1,3 miljoner artiklar, huvudsakligen inom växt- och djurvärlden.
Även om Tytlers klippande och klistrande och sammanfattande inte heller alltid var originalarbete, så får ändå Sverker Johansson stå tillbaka i historieboken för denne. Tytler var heller inte begränsad till något särskilt vetandeområde. Men Johansson förtjänar ändå ett omnämnande tillsammans med honom.
Dessvärre är det så illa att James Tytler saknar artikel på svenska wikipedia. Om Sverker (mot förmodan) skulle läsa det här så får han härmed en passning: Det är dags nu. Skriv en artikel om James Tytler! Vem kan förstå honom bättre än du? Du behöver inte kalla Riksdagen för ”en ondskefull junta” och även om du ör behöver du inte gå i landsflykt.
* Diderot hade ingen aristokratisk härstamning. Hans far var knivsmed. Misstag av mig.
Tyvärr, Evy var inte först med kassaavskiljare
Det fanns ”kassa” avskiljare före henne
Det har stått en del i pressen om hur kassaavskiljare (kassakloss, kundpinne etc etc), den pinne som skiljer kunderna åt på kassabandet, tycks få fötter och försvinna spårlöst. I samband med det har Aftonbladet också pekat ut Evy Willén som den som 1974 kastade fram idéen till sina först tröga chefer om att ha en pinne som skiljde kundernas varor åt.
Tyvärr, Evy, redan den 2 juli 1970 kl 14 lämnade Otto Bosshard från Grüt-Wetzikon i Schweiz för Zellweger AG i Uster in en patentansökan på ”Markierkörper und verwendung derselben” som också blev godkänd, se till exempel den motsvarande patentskriften US3820498 eller GB1354743, (Den schweiziska patentskriften CH 526290) I beskrivningen till den står också att det också ännu tidigare var känt att lägga pinnar som avskiljare mellan kunderna
It has been proposed that, in order to avoid errors in identification and computation as a result of indefiniteness in the separation of the individual groups of articles of different customers, a bar, for example, is placed between the individual groups so that the cashier has a clear indication as to where a given group of articles begins and ends.
Så den verkliga uppfinnaren av kassaavskiljaren var alltså ytterligare någon annan. Vem är höljt i historiens dunkel – någon äldre pinne kan jag inte hitta i patentlitteraturen.
Det finns för övrigt en Otto Bosshard som bor i Uster och som står som verktygsmakare i telefonkatalogen över Schweiz. På en annan sida finns också en Otto Bosshard i Grüt, dock ej i telefonkatalogen. Kanske är kassapinnens tidigast kände upphovsman inte längre i livet?
För en väldigt ironisk syn på symboliken i hur kundpinnar sätter upp barriärer mellan människor, så finns det här: California Set to ban grocery store checkout lane dividers.
Ed: På den här sidan (tyska) hävdas att kassatillverkaren Hartwin Tackenberg uppfann, eller var väldigt tidiga, med en ”Kundentrennstab”. Årtal anges dock inte, men lite snygga bilder på utvecklingen genom åren.
Viktualiebrodern 
