Viktualiebrodern

Archive for the ‘Världspolitiken’ Category

Vänliga hälsningar, förresten

with 2 comments

Le mot-clé #JeSuisCharlie a été repris plus de 250 000 fois sur Twitter.

Philippe Honoré överlevde dock som tur är B6vY6mDIAAEI5k1.jpg:large Ja, hälsa är viktig. Men yttrandefrihet är ännu viktigare.

Ed: Översättning: (Al-Baghdadi säger:) Och särskilt hälsan.

(I rutan): Önskar/hälsar Al-Baghdadi också

(På Charlie Hebdos twitter): *vänliga* hälsningar, förresten. (alltså ”Best wishes”).

https://twitter.com/charlie_hebdo_

Det hela syftar sannolikt  tillbaka på en tidigare teckning för några dagar sedan där chefredaktören för Charlie Hebdo konstaterar att ”ännu inga terrordåd i år” och där en skäggig terrorist svarar: ”Man har hela januari på sig att avge nyårslöften/önskningar!”.

B6vs5uPCEAEE1pZ

Written by viktualiebroder

07 januari 2015 at 14:02

Publicerat i Friheten, Världspolitiken

Tagged with , , ,

Russia irredenta

with 3 comments

Irredentism är inte separatism

Medierna kallar de proryska i östra Ukraina för ”separatister”. Jag kan inte annat än att tro att vi här ser ett resultat av en framgångsrik propaganda, en desinformation. Som tjänar flera krafter samtidigt, och därför lyckas få stå oemotsagd.

Det är möjligt att det också finns separatistiska strömningar, som strävar efter autonomi för östra Ukraina. Men den beväpnade milis som syns och de röster som hörs talar inte för autonomi, utan för en anslutning till den Ryska Federationen.

Sådana, som alltså strävar efter revision av nuvarande nationsgränser i syfte att ansluta till ”hemlandet” är emellertid inte separatister. De kallas för irredentister, efter italienskans irredentista, vilket ungefär betyder ”ännu ej återlösta”, ”ännu ofrälsta”.

Det var nämligen stridsropet, mottot, den samlande strofen för dem som på 1800-talet strävade efter bildandet av en italiensk stat, på bekostnad av alla andra stater som då inom sina nationsgränser hade en italiensktalande befolkning Italia irredenta.

Allt sedan dess kallas alla ivrare för pankulturella strömningar på etnisk grund som vill bryta sönder existerande nationer för att samla alla av en viss etnicitet i en stat för irredentister.

Ö)-kända är de ord som använts för detta inom pangermanismen, med Tyskland som ledare: Blut und Boden! Heim ins Reich! Med målet Anschluss. Inom panslavismen ses alltså Ryssland på samma sätt som ledare av en särskild historisk kulturell mission att förena alla ryssar (och i slutändan alla slaver) i ett Ryskt rike.

Men varför iakttas då inte den högst väsentliga skillnaden mellan separatism (med målet autonomi, inte nödvändigtvis på etnisk grund) och irredentism (med målet anslutning, på etnisk grund) i svensk press?

Jag tror, förutom förstås beroende på ren okunnighet, att det finns ett intresse i en unionsvänlig miljö, som den svenska mediavärlden, där gränser och autonomisträvanden närmast kommit att likställas med främlingsfientlighet och rasism, att vilja svartvitställa världen så att separatism likställs med och placeras i samma fålla som en de facto främlingsfientlig och etniskt suspekt irredentism.

Så har vi då tragiken, att såväl Ryssland som vill skönmåla erövringssträvandena genom att kalla dem för separatism, och unionsvännerna, som vill framställa verkligheten som en manikeistisk kamp mellan den goda gränslösheten och den onda främlingsfientligheten, har ett gemensamt intresse av att kalla irredentisterna i östra Ukraina för separatister.

Ett exempel på unionsvännernas intresse av att, felaktigt, kalla irredentisterna för separatister framgår av rubriksättningen i Dagens Nyheter 20140514 ”De blev offer för hatet mot ett enat Ukraina”. Nej, pro primo drivs inte separatismsträvanden  av hat mot enighet, utan av en önskan om autonomi, och pro secundo är den proryska milisen inte separatister, utan irredentister. Rörelser för att lämna EU kommer inte heller att ”drivas av ett hat mot ett enat Europa”, hur mycket manikeisterna än kommer att vilja framställa det så.

Se också en annan bloggare i ämnet.

Written by viktualiebroder

26 april 2014 at 16:47

Googles ballonger

with 3 comments

Lagen bortom Limes piraticus

Ed: Det som står i den här posten stämmer inte, se kommentarerna.

Google planerar skicka upp ballonger som skall erbjuda uppkoppling också i områden som saknar sådan.

Det intressanta är att de planeras ligga på en höjd av 12 miles nautiska mil eller drygt 20 km över jordytan.

Det är precis den gräns under vilken nationell suveränitet gäller, motsvarande territorialvattengränser. Jag hittar i hastigheten inte detta förhållande omnämnt någonstans, men det kan knappast vara en slump.

Över 12 miles nautiska mil torde då inte heller immaterialrättsliga lagar gälla . Det räddar förvisso inte Google, så länge de har ett kontor i något land på jorden.

Här kan man ana intressanta utvecklingar. Lagen ovanför Limes Piraticus…

Se också posten om Chris Hadfields framförande av David Bowies ”Space Oddity” från den internationella rymdstationen.

Written by viktualiebroder

15 juni 2013 at 13:52

Arbetets dubbelbottnade lov

leave a comment »

Om ett monument i Bangui

Det är inte ofta Bangui, huvudstad i Centralafrikanska republiken, förekommer i svenska medier. Men Expressen skriver lite om stormningen av Banguis fängelse och frisläppandet av alla fångar, därför att anställda till den svensk som driver en safaripark i östra delen av landet suttit inspärrade där, misstänkta för mord på ett antal guldgrävare (Expressen skriver guldvaskare, men jag tvivlar på att man i öknen/savannen vaskar efter guld) inom parkens gränser.

Nu tycks de vara friade från misstankarna – istället tror man Joseph Konys beryktade ”Herrens befrielsearmé” är de skyldiga.

Nå, i Bangui finns ett märkligt monument, som jag har en inramad bild av ovanför mitt skrivbord. Det visar en kostymklädd tjänsteman i brådskad gångart och svängande på en portfölj som är ett ur. Ovanför står texten (på franska)  ”Arbetet. Enda vägen till utveckling”. Nästan kaninen som har bråttom, bråttom, bråttom i Alice i Underlandet.

Man får nog ändå säga att detta är en extrem form av ”arbetslinjen”.  En utsaga som i sin förödande ovedersäglighet är just  svår att säga emot, men som ändå är utmanande i sin förenkling av verkligheten. Det båtar föga att enstaka, eller ens de flesta, arbetar för sitt eget och det allmänna bästa när ett fåtal korrupta, tjuvar och våldsverkare inte gör det. Och sådana har man haft några stycken av i Centralafrikanska Republiken, med den självutnämde kejsaren Jean-Bédel Bokassa som (tragisk) höjdpunkt.

Det var republikens tilltänkte förste president Barthélemy Boganda som lät uppföra monumentet och det var hans eget valspråk, lätt modifierat, som fick bli inskription.

Boganda dog i en ”mystisk” flygolycka kort innan landet blev självständigt. Som sagt hjälper det inte med hederligt arbete när det finns andra som vill låta andra arbeta för sig i stället. Och inte drar sig för mord för att nå det målet. Så gick det som det brukat gå i afrika efter självständigheten.

Men denna dubbelhet i budskapet, dessa förhoppningar, dessa dimensioner bakåt i tiden och grunderna för att människor skall kunna leva tillsammans…

I Dagens Nyheter ställer Kristina Lindquist frågan om det rentav bara är rika som tror att arbete ger framgång? I antal uppräknade länder tror en majoritet inte att det är så, och jag vågar påstå att en enkät i Centralafrikanske Republiken gett samma resultat.

Men finns det någon annan väg? Eller är det den enda, som det står skrivet i Bangui?

Jag tittar ofta på bilden av monumentet och funderar över den. Ibland är förenklingar, när de inte kommer lastade med maktanspråk och dominans, väldigt vackra.

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas…

Written by viktualiebroder

03 augusti 2012 at 19:50

Varför budgetstöd ibland är motiverat

leave a comment »

Exemplet Mali

I en post för sju veckor sedan ifrågasatte jag det kloka i att stryka budgetsstödet till afrikanska länder (samtidigt som man i praktiken inför ett massivt budgetstöd till Grekland och tidigare till Irland).

Framförallt påpekade jag alternativet till en centralmakt i ett land som Mali, som fått ett visst svenskt budgetstöd.

Nu ser jag i Dagens Nyheter att centralmakten tycks tillhöra ett passerat stadium i Mali. Nomader, med kontakter till diverse kriminella och/eller terrororganisationer har redan i princip delat upp landet.Eftersom liknande motsättningar finns i Niger, finns en ganska stor spridningsrisk. När centralmakten föll, föll hela landet.

Inte för att ett fortsatt svenskt budgetstöd hade gjort någon skillnad, men kanske händelserna innebär en liten tillnyktring när det gäller sådant absoluttänkande som ”avskaffa budgetstödet utan att tänka efter” representerar?

Hoppas kan man ju. Men absoluttänkare brukar ha inte vara så intresserade av verkligheten.

Written by viktualiebroder

03 april 2012 at 07:43

Noshörningshorn och traditionell kinesisk medicin

leave a comment »

Kan något göras?

På senare tid har det skett flera uppmärksammade stölder, eller försök till stölder, av noshörningshorn på muséer. Skälet är i korthet en växande kinesisk medelklass och användningen av noshörningshorn i traditionell kinesisk medicin.

Det är inte enbart i potensmedel som noshörningshorn tillhör ingredienserna utan i läkemedel för alla möjliga krämpor. En genomgång av 99 kinesiska patent med ordet ”rhinocer*”, de flesta avseende medicin,  visar att endast någon enstaka har med (manlig) potens att göra. Några av patenten är på olika sorters doftsnus… (Flera av patenten avser dessutom preparat för noshörningar).

Patentering av traditionella kinesiska läkemedel är ganska reglerad, men underligt nog tillåts alltså fortfarande patentering i Kina av läkemedel innehållande delar från utrotningshotade djur.

Användandet av utrotningshotade djur är emellertid inte okontroversiellt, ens i Kina. Så tidigt som 1958 la man fast en policy för att i ökad utsträckning odla fram de ingredienser som behövdes i ”farmer”. Bland annat har man speciella farmer med björnar för att ”skörda” gallan. Men även om sådana farmer lättar på trycket för de utrotningshotade djuren, är de i sig grymma inrättningar. Björnarnas galla skördas till exempel med en permanent kateter in till gallan, en smärtsam anordning för björnarna. (två artiklar i ämnet).

Ed: En man i Umeå, sannolikt av vietnamesisk härstamning, har dömts till dagsböter för artskyddsbrott efter att ha annonserat efter björngalla i en lokaltidning. När björnar faktiskt jagas i Sverige är det förstås lite underligt att gallan inte tas till vara.

Men just för noshörningshorn uppstår ett problem: Noshörningar kan knappast hållas i fångenskap, mer än enstaka djur. Hannarna är starkt revirhävdande och kräver därför stora ytor. Jared Diamond skriver i ”Guns, Germs and Steel” (svenska: Vete, vapen och virus)

Territorial behavior similarly combines with a fierce disposition and a slow growth rate to banish rhinos from the farmyard.

Och längre fram skriver Diamond om de politiska konsekvenserna av den otämjbarheten – konsekvenser vi kan se i skillnader i ekonomisk utveckling mellan olika världsdelar ännu i denna dag

But none of those tamed animals was actually domesticated – that is selectively bred in captivity and genetically modified so as to become more useful to humans. Had Africa’s rhinos and hippos been domesticated and ridden, they would not only have fed armies but also have provided an unstoppable cavalry to cut through the ranks of European horsemen. Rhino-mounted Bantu shock troops could have overthrown the Roman Empire. It never happened.

Det ser alltså inte bra ut för världens noshörningar om inte attityderna ändras i Kina. De traditionella kinesiska medicinerna började utvecklas i en tid när det fanns sextio miljoner kineser. Nu finns det ca tjugo gånger så många. Det säger sig självt att det är omöjligt att fortsätta använda naturliga ingredienser i samma utsträckning som då.  Noshörningarnas antal i världen har redan fallit dramatiskt: 1970 fanns ca 65 000 i södra afrika – nu återstår en rest på ca 2500. BBC meddelade i oktober att noshörningen nu slutligen utrotats i Vietnam. Också i Västafrika är noshörningen borta.

Men så länge efterfrågan finns, finns pengar att tjäna. Och allra mest när de levande noshörningarna är i det närmaste utrotade, och de samvetslösa istället vänder ögonen mot museibestånd. Och där det finns pengar att tjäna lever inte bara noshörningar farligt. Parkvakter och rentav vittnen till museistölder  har liv som väger ganska lätt i sammanhanget.

Frågan är rent av om inte dagens totalförbud mot handel är kontraproduktivt? I Sydafrika funderar man nu på att införa en strängt reglerad legal marknad för noshörningshorn. Det finns två generella lösningar på allmänningens dilemma. När nu statlig våldsmakt och internationella överenskommelser visat sig verkningslösa återstår då att försöka med privat ägande och handel.

Det kan knappast bli sämre.

Ed: Steven Dubner har tänkt till som ”freakonom” om hur man skall kunna rädda den afrikanska noshörningen.

Written by viktualiebroder

11 mars 2012 at 17:13

Budgetstöd till regeringar

with 3 comments

Trovärdighet. Trovärdighet. Trovärdighet.

Biståndsminister Gunilla Carlsson slog lite på trumman för några dagar sedan om att det direkta budgetstödet till regeringar skulle försvinna ur biståndsbudgeten. Anledningen är förstås farhågorna, inte helt utan grund, om att biståndspengar så försvinner i korrupta hål.

Sverige ger i nuläget direkt budgetstöd till fyra afrikanska länder. Tanzania, Mali, Burkina Faso och Moçambique, sammanlagt knappt en miljard kronor årligen.

Nu skall man först konstatera att två av dessa stater, Mali och Burkina Faso, är ganska svaga statsbildningar. Båda två har stora ytor som ingår i det stora ökenområde där såväl kriminella band som Al Qaida-lierade terrororganisationer härjar ganska fritt. Alternativet till dåliga centralmakter är inte helt lockande, vilket nog bör vägas in i kalkylen om budgetstöd till regimer som eventuellt är korrupta. Kommer att tänka på en streamer för bilbakrutan under ett guvernörsval i amerikanska södern under tidigt nittiotal som löd

Vote for the crook. It’s important.

Nå, anledningen till att jag reagerade för detta var nog ändå kontrasten till det ”lån” på hundra miljarder kronor, mot en symbolisk ränta på 0,1% och helt i avsaknad av amorteringsplan som Sverige lämnade till den Internationella Valutafonden, IMF, härförleden.

Detta ”lån”, som i praktiken är ett bidrag, (tror någon verkligen att det någonsin kommer att betalas tillbaka?) kommer IMF att slussa vidare som, just det, budgetstöd till krisdrabbade länder, i första hand Grekland men också andra ingående i det så kallade PIIGS-komplexet.

Action speaks louder than words

Den svenska politiken för att minska stödet till korrupta regimer tar sig alltså det uttrycket, att knappt en miljard i bistånd istället blir hundra miljarder. Eller mer, därför att dessa hundra miljarder måste lånas upp, till en ränta som ändå klart överstiger 0,1% årligen. Sannolikt mer längre fram.

Tänk själv.

Written by viktualiebroder

14 februari 2012 at 22:16