Viktualiebrodern

Har man inte pengar till tvål skall man inte hålla sig med ett koncentrationsläger!

with 2 comments

Några humorister som mördades i Auschwitz respektive Dachau, samt några till

När nu sjuttioårsdagen av befrielsen av Auschwitz av Röda Armén firas så tycker jag att det saknas något i den allmänna ”om detta må ni berätta”-floden.

Jag tänker på några judiska kabarettister och humorister verksamma i Wien och Berlin under tjugo- och trettiotalen.

Franz Engel. † Auschwitz 1944-10-16.

En av hans mest kända sånger var ”Man soll mit Pollaks nicht verkehrn”, ”Med Pollakarna skall man inte ha något att göra”, där han lyckas ironisera såväl över östjudar, aschkenazim, och deras, åtminstone i majoritetsbefolkningens och de sig själva bättre anseende västjudarna, sefardim, tveksamma moral, som med just dessa fördomar själva. Pollack var/är alltså ett namn som indikerade att de härstammade från Polen. (Pollacks i Sverige är dock vad jag förstår oftast inte judar, några tillhörande resandefolket men långtifrån alla).

En annan mycket känd sång är en lång utläggning om den komplicerade arbetsdelningen i ett modernt samhälle Von was leben die Leut? – Vad lever människor av? Och allt med utgångspunkt i när han betraktar sin smoking – ”Något sånt kommer inte bara till, liksom?”.

Fritz Grünbaum. † Dachau 1941-01-14.

Grünbaum var författare till den fullkomligt vansinniga (i positiv bemärkelse) sången (i foxtrot!) från 1928, Einen grossen Nazi hat sie, einen kleinen Nazi hat sie, som handlar om en kvinna som har två älskare, en stor nazist och en liten nazist, ”så när det gäller nazister är hon expert” – ”denn sie ist in punkto nazi kennerin”.

Det finns flera anekdoter från Grünbaums tid i Dachau. När en av vakterna vägrade honom en tvål (sic!) svarade han att ”Har man inte pengar till tvål skall man inte hålla sig med ett koncentrationsläger!”.

I en nyårsrevy(!), bara två veckor före sin död i lungsvikt, skämtade han om att hunger var ett utmärkt medel mot diabetes (fast knappast mot hans tuberkulos).

I dödsrunan i exiltidningen Aufbau i New York stod det om hans sista tid att ”det värsta var att han inte såg ut som en Dachaufånge, utan som Fritz Grünbaum som spelade en Dachaufånge”.

Armin Berg. Exil i New York. † 1956-11-23

Mir ist schon alles ganz egal – Jag bryr mig inte. Så hette en av hans sånger. Ich glaub’ ich bin nicht ganz normal – Jag är nog inte riktigt normal, en annan. En tredje Ich wundere mich über gar nichts mehr – Ingenting förvånar mig längre. (Skriven för och fantastiskt tolkad på bred berlindialekt av Otto Reutter).

Max Hansen † 1961-11-12

Max Hansen var inte av judisk härkomst, utan oäkta barn till en svensk officer som aldrig erkände honom och en dansk operettsångerska som dock lämnade bort honom till fosterföräldrar i Tyskland där han växte upp. Däremot gällde han länge för att vara halvjude, eftersom det i dopböckerna angavs en ungersk judisk kollega till modern som fader (möjligen var detta ett trick för att få arierintyg – med Max Hansen vet man aldrig så noga). Med sitt barnsligt oskyldiga utseende, sin fantastiska röst och sina manipulativa förmågor (får man nog säga) hade han en minst sagt brokig och ambulerande uppväxt runtom i Europa. I sin självbiografi skriver han bland annat om hur han och en skådespelerska tar en springnota från ett hotell i Malmö under första världskriget.

Att jag nämner honom i det här sammanhanget beror på att han, liksom Grünbaum, skämtade om nazisterna i en sång Warn Sie schon mal in mich verliebt? – Har ni varit förälskad i mig? framförd på scen utklädd till Adolf Hitler men med sätt och åtbörder som en stereotypisk bög. ”Nach dem fünften Fass werden Hitlers Augen nass” – efter öl nr fem blir Hitlers ögon fuktiga (det finns ett i sammanhanget mera passande ord som rimmar på fem för den som önskar en mera litterär översättning…). När nazisterna tog över den 31 januari 1933 fanns Hansen det därför för gott att lämna, först till Wien (där han introducerade Zarah Leander) och sedan 1938, efter Anschluss, till Köpenhamn.

Det finns ett inom fysiken berömt möte i Köpenhamn under kriget mellan kärnfysikerna Werner Heisenberg, chef för det tyska kärnvapenprogrammet och Niels Bohr. Vad som då sas, och innebörden av Heisenbergs besök är ännu idag ett tvisteämne. Var Heisenberg kanske rentav ovillig att utveckla en nazistisk bomb och sökte moraliskt stöd av Bohr? Eller var det bara Heisenbergs egen önskade minnesbild av mötet i efterhand? Det finns en osäkerhetsprincip också när det gäller mänskliga avsikter…

Det förekom ett annat udda möte i Köpenhamn under kriget. Propagandaminister Goebbels hade konstaterat att den tyska nöjesvärlden var helt under isen efter att judarna rensats ut. Riksteateransvarige Gustaf Gründgens fick order att bygga upp en ny nöjesindustri. Gründgens, själv en seriös skådespelare, fick lägga pannan i djupa veck. Det fanns ju inga komiska artister av klass kvar som inte antingen var judar eller hade gått i exil!

Den ende han kunde komma på var Max Hansen i Köpenhamn. Efter att Goebbels motvilligt, efter att ha förstått läget, gått med på att ”förlåta” Hansen hans bögkarikatyr av Hitler, begav sig Gründgens till Köpenhamn och träffade Hansen i teaterlogen. Att Max Hansen blev överraskad är en underdrift! Gründgens budskap var enkelt: Kom hem till Berlin, allt är förlåtet, Tyskland behöver dig.

Den manipulativt förslagne (jo!) Hansen förstod att det var bäst att spela med och tackade ja. Men först måste han fullfölja ett engagemang han hade i Stockholm! Vilket nu inte var helt sant – han hade visserligen ett stående erbjudande men hade själv inget lovat, ännu mindre skrivit något kontrakt.

Och så var det ju detta med ett utresetillstånd för hans fru samtidigt? De hade så svårt att vara ifrån varandra. Kunde Gründgens ordna det? Sen skulle han direkt komma till Berlin, världsapråmiss!

Gründgens var förstås ingen dumskalle. Men han satt illa till för egen del och gick därför med på villkoret. Någon dag senare fick Hansen en Ausreisegehnemigung utfärdad av Reichskulturamt i Berlin utställd på honom och hans fru.

Max Hansen i sin självbiografi skriver att han många år senare träffade Gustaf Gründgens igen som då hade lett ett snett leende och undrat något om när det där engagemanget i Stockholm egentligen skulle ta slut…

Sammanfattning: Här fanns väl ingen särskild röd tråd i denna post. Men jag tycker om tysk kabarésång från tjugo- och början av trettiotalen. Och så saknade jag den här aspekten i den väl mycket gravallvarliga skrivandeströmmen till årsminnet av Auschwitz befrielse.

Ich glaub’ ich bin nicht ganz normal.

Ich wunder mich über gar nichts mehr. Allt är möjligt, som Hannah Arendt skrev. Och det är väl den yttersta lärdomen av Auschwitz.

Written by viktualiebroder

28 januari 2015 den 23:04

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Välgörande beskrivet även så, tack å lov.

    Nils Ivar Tenmann

    29 januari 2015 at 08:46

  2. Den posten tyckte jag om att läsa. Tack🙂

    Mikael

    30 januari 2015 at 16:38


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s