Viktualiebrodern

Archive for the ‘Deltagarkultur’ Category

Några mindre kända encyklopedister

leave a comment »

James Tytler i Edinburgh och Sverker Johansson i Falun

James Tytler i Edinburgh, 1745 – 1804

När personer som Horace Engdahl med närmast darr på rösten talar om encyklopedisterna, representanter för 1700-talets Upplysning, så avser de oftast Denis Diderot och Jean le Rond d’Alembert. Och visst var Diderot och d’Alembert på sitt sätt bildningsgiganter som kunde något om många ting. I Diderots fall också philosophe, om än mindre av det originella slaget än de samtida Jean-Jacques Rousseau eller Voltaire.

Men de glömmer då att de största bildningsgiganterna inte var de trots allt aristokratiska* Diderot (som till skillnad mot d’Alembert stod upp för idealen och fick lida för det personligen – en aristokrat med hedern i behåll), utan numera tämligen okända personer som deras föregångare i England, boktryckarlärlingen Ephraim Chambers. Eller den störste av dem alla, en polyhistor (”allvetare”) av historiska mått, den lågbetalde, nedvärderade och bortglömde James Tytler, som stod för en stor del av artiklarna i andra upplagan av Encyclopedia Britannica. Låt vara genom att klippa och klistra en del, men också genom eget skrivande. Framförallt var han en mästare i den svåra konsten att sammanfatta längre verk på kort tid.

Tytler hade en brokig bakgrund – studier i latin och grekiska, avbruten kirurgutbildning, skeppsläkare på Grönlandsresor, tryckare, författare, apotekare och ballongfarare. En mångsysslare med konstant dålig ekonomi som inte kunde hålla fast vid ett jobb men som på något sätt hamnade rätt som redaktör för ett uppslagsverk 1777. Under de följande sju åren stod han egenhändigt för tre fjärdedelar av de 9 000 sidorna av Encyclopedia Britannicas andra utgåva i tio volymer som kom av trycket 1784. Men hans namn kom trots detta inte på försättsbladet. Och hans biograf menade att han blev svårt utnyttjad av förläggarna som betalade honom illa, trots att han ”possessed a general knowledge of almost every subject”. Men han var inte av adlig börd och han stod inte för några vetenskapliga upptäckter, vilket avgjorde saken på den tiden.

När Encyclopedia Britannica skulle få sin  tredje upplaga var tiden för enskilda redaktörer ute, dels på grund av vetenskapernas utveckling, dels på grund av att statusen för att skriva för en encyklopedi nått långt över den sociala nivån för boktryckarlärlingar och hoppjerkor som inte klarade att behålla ett jobb.

Tytler blev landsförvist 1792, efter att ha kallat det brittiska överhuset för ”en ondskefull junta av aristokrater”, och flyttade då till USA och dog där alkoholiserad 1804.

Sverker Johansson i Falun, 1961 –

Svenska Dagbladet (och Dagens Industri och Dagens Nyheter, tidigare också IDG) rapporterar om att den svenska delen av wikipedia nu blivit den näst största, efter den engelska. Till en inte ringa del är det Sverker Johanssons, en utbildad fysiker bosatt i Falun, förtjänst. Han har visserligen inte skrivit allt själv precis, utan använt robotar för att söka av Nätet på information och på så sätt åstadkommit runt 1,3 miljoner artiklar, huvudsakligen inom växt- och djurvärlden.

Även om Tytlers klippande och klistrande och sammanfattande inte heller alltid var originalarbete, så får ändå Sverker Johansson stå tillbaka i historieboken för denne. Tytler var heller inte begränsad till något särskilt vetandeområde. Men Johansson förtjänar ändå ett omnämnande tillsammans med honom.

Dessvärre är det så illa att James Tytler saknar artikel på svenska wikipedia. Om Sverker (mot förmodan) skulle läsa det här så får han härmed en passning: Det är dags nu. Skriv en artikel om James Tytler! Vem kan förstå honom bättre än du? Du behöver inte kalla Riksdagen för ”en ondskefull junta” och även om du ör behöver du inte gå i landsflykt.

 

* Diderot hade ingen aristokratisk härstamning. Hans far var knivsmed. Misstag av mig.

Annonser

Written by viktualiebroder

31 juli 2014 at 21:56

Regeringen bryter mot Regeringsformen

with 5 comments

Avser utesluta Linuxanvändande företagare från att begära ROT- och RUT-ersättning

Enligt ett pressmeddelande och en lagrådsremiss från regeringen idag avser man i framtiden enbart godta elektronisk begäran om utbetalning till företagare som gjort ROT- eller RUT-arbeten. Notis i Svenska Dagbladet.

Bank-ID, som har den helt dominerande delen av alla e-legitimationer har för avsikt att utesluta Linuxanvändare i den nya version av Bank-ID som skall rullas ut under 2014.

Som jag redan skrivit om är Bank-ID-konsortiets beslut juridiskt tveksamt ur flera synvinklar.

Men om nu regeringen kräver elektronisk ingivning som en förutsättning för att företagare skall kunna åta sig ROT- eller RUT-uppdrag bryter man fullständigt mot Regeringsformens kapitel 2 § 2

Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. (mina markeringar)

Många Linuxanvändare, sannolikt de flesta,  använder Linux just grundat i en åskådning i kulturellt hänseende. ”Fri mjukvara”. Men denna av regeringen föreslagna ordning om krav på elektronisk ingivning av ansökan för att kunna åta sig ROT- eller RUT-uppdrag innebär att det allmänna tvingar till att tillhöra en särskild sammanslutning för åskådning, nämligen den åskådningen att mjukvara skall vara sluten och proprietär, om än uppdelat på flera sammanslutningar som Ägd av Windows, Ägd av Apple, Ägd av Google etc, men samma åskådning i grunden.

Visserligen kan Skatteverket medge dispens från det elektroniska ingivningskravet i vissa fall, till exempel om verksamheten är nystartad. Men en sådan dispens skall enligt lagrådsremissen vara starkt tidsbegränsad

Ett särskilt skäl kan t.ex. vara att utföraren befinner sig i ett uppstartsskede eller av någon annan anledning
inte har tillgång till nödvändig utrustning och det inte skäligen kan krävas att utrustning anskaffas inom kort.
För att inte urholka huvudregeln om elektroniskt uppgiftslämnande bör dispens inte kunna lämnas på obestämd tid. Regeringen föreslår därför att dispens ska kunna medges för högst sex månader räknat från dagen för
dispensbeslutet, vilket t.ex. bör ge en utförare som inte har nödvändig utrustning ett skäligt rådrum för att anpassa sig till ett elektroniskt uppgiftslämnande. (stycke 6.4)

”Skäligt rådrum för att anpassa sig till ett elektroniskt uppgiftslämnande”

I Regeringsformen nämns ingen jämkningsmöjlighet om ett ”skäligt rådrum” för att ”anpassa sig” och ändra sin ”åskådning i kulturellt hänseende”.

Det skall bli intressant att följa hur lagrådet, som skall granska Hur lagförslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt kommer att se på kravet om elektronisk ingivning  i förhållande till RF 2:2 och i ljuset av den nya versionen av Bank-ID.

Ed: Jag har nu skrivit ett brev, Amicus curiae, tror jag det heter till Lagrådet med följande lydelse

Remiss angående Förbättringar av husavdragets fakturamodell, idag 2014-05-28 överlämnat till Lagrådet

Hej

Vid handläggning av ovanstående lagrådsremiss vill jag underdånigast peka på hur kravet på elektronisk ingivning av begäran om RUT- eller ROT-avdragsersättning kan komma i konflikt med RF 2:2 och dess förbud för det allmänna att tvinga någon att tillhöra sammanslutning för åskådning… i kulturellt hänseende.

Bakgrunden är att den nya version av Bank-ID som lanseras under 2014 utesluter Linuxanvändare, och därmed dem som hyser åskådningen att programvara skall vara ”fri”. Ett absolut krav på elektronisk ingivning skulle då innebära ett tvång att tillhöra någon sammanslutning för den omvända åskådningen, nämligen att programvara skall vara proprietär och ”ägd”. Att det råkar vara majoritetsuppfattningen gör det inte mindre till en åskådning.

I lagrådsremissen stycke 6.4 står ”Regeringen föreslår därför att dispens ska kunna medges för högst sex månader räknat från dagen för
dispensbeslutet, vilket t.ex. bör ge en utförare som inte har nödvändig utrustning ett skäligt rådrum för att anpassa sig till ett elektroniskt uppgiftslämnande”

I RF 2:2 saknas emellertid jämkningsmöjlighet för det allmänna att genom att lämna ett skäligt rådrum för anpassning kunna tvinga till anslutning till sammanslutning för åskådning i kulturellt hänseende.

I all vänlighet, Amicus curiae, heter det väl mera pretentiöst

Bengt Jonsson

Ed2 Regeringen har i propositionen 2014-10-21  2014/15:10 föreslagit att ersättningskrav enbart skall kunna inges elektroniskt, se sidan 26. Lagrådet tycks inte ens ha yttrat sig i frågan. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att de inte bryr sig.

Ed3: Lagrådet svarade aldrig på mitt brev, men f.d. justitierådet Leif Thorsson var i alla fall skiljaktig i frågan om obligatorisk elektronisk ingivning, dock ej genom att anföra Regeringsformen 2:2. Se Lagrådets yttrande 2014-06-09.

Ed4: Svenska Dagbladet rapporterar 2015-04-01 om vilka problem kravet på elektronisk ingivning ställer till med för företagare på landsbygden. Se också mitt inlägg om Internet i glesbygd.

Written by viktualiebroder

28 maj 2014 at 23:55

Myndigheternas användning av Bank-ID och Regeringsformen

with 6 comments

Regeringsformens anda

I Regeringsformen kapitel 2 § 2 står

Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen.

Som alla märkt så här i deklarationstider vill Skatteverket att så många som möjligt skall deklarera elektroniskt, med Bank-ID eller e-legitimation.

Samtidigt meddelar nu konsortiet bakom Bank-ID, Finansiell IT-teknik, att ”stödet” för fria operativsystem kommer att upphöra under 2014. Endast de låsta windows och mac kommer att fungera. Övriga hänvisas till mobilt Bank-ID, vilket i sin tur då förutsätter ett beroende under Apple eller Google, vilket också det är allt annat än fritt.

Men frågan om operativsystem, fritt, som Linux, eller ofritt som i windows/mac/appstore/Google play är minst en sådan ”åskådning i kulturellt hänseende” som regeringsformen inte tillåter att ”det allmänna” efterfrågar. Ganska säkert också en åskådning i politiskt hänseende. Och många skulle nog rentav hävda i ett religiöst.

Och då kan till och med diskrimineringslagar komma i spel. Den som aktivt valt ett fritt operativsystem blir diskrimerad på kulturell/politisk/religiös grund av det allmänna.

I Diskrimineringslagen kapitel 1 § 1 definieras ändamålet med lagen

Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder (min fetning)

Här finns inte bestämningarna om kulturell eller politisk åskådning. Men bestämningen ”religion” är å andra sidan utvidgad till att gälla också ”annan trosuppfattning”. I kapitel 1 § 4 kommer sedan definitioner på vad som avses med diskriminering. Av speciellt intresse är punkten 2

indirekt diskriminering: att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som kan komma att särskilt missgynna personer med visst kön, viss könsöverskridande identitet eller uttryck, viss etnisk tillhörighet, viss religion eller annan trosuppfattning, visst funktionshinder, viss sexuell läggning eller viss ålder, såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet (min fetning)

Jag uppfattar det fetade som direkt applicerbart på myndigheters krav på användning av Bank-ID.

Punkten 5 är också intressant, genom att myndigheterna tvår sina händer och hänvisar till bankerna som i sin tur hänvisar till Finansiell IT-teknik

instruktioner att diskriminera: order eller instruktioner att diskriminera någon på ett sätt som avses i 1-4 och som lämnas åt någon som står i lydnads- eller beroendeförhållande till den som lämnar ordern eller instruktionen eller som gentemot denna åtagit sig att fullgöra ett uppdrag.

Ja, myndigheter har genom att blint anamma bankernas säkerhetslösningar hamnat i lydnads- och beroendeställning till dem, och de i sin tur till Finansiell IT-teknik. Finansiell IT-teknik har lämnat ”order eller instruktioner att diskriminera” dem som anammar en ”annan trosuppfattning” än den att vara ägd av window/Apple eller Google.

Se också Ubuntu forum och en tråd hos foss-sthlm om detta.

Ed: Ubuntuföreningen anmälde hanteringen till Post- och Telestyrelsen samt Konsumentombudsmannen. En privatperson har JO-anmält Finansiell ID-Teknik, Skatteverket och Försäkringskassan. JO kommer naturligtvis att avvisa anmälan mot Finansiell ID-teknik, eftersom det inte är en myndighet.

Eller det kanske just vad det är? Är det bankerna som tagit över staten? De kontrollerar redan skatteuppbörden, och nu också identifieringen av personer inför myndigheter. Vad återstår av självständighet för staten om den vare sig kontrollerar skatteuppbörden eller personidentifieringen?

Ed2: Bolagsverket tillämpar en annan, högre, prislista för dem som inte använder e-tjänsten (exempel enskild näringsidkare). Som kräver Bank-ID eller e-leg… Patent- och Registreringsverket har två prislistor, där det billigare alternativet ”elektronisk ansökan”  i praktiken kräver Bank-ID eller e-leg. Till exempel anges för varumärkesansökan

Här har du två alternativ till att signera- eller underteckna din ansökan. Signera med e-legitimation eller Signera inte med e-legitimation. Följande e-legitimationer kan användas:

BankID, Nordea, Steria eller Telia. Har du valt att inte signera din ansökan med e-legitimation ska bekräftelsen skrivas ut och undertecknas. Bekräftelsen skickas sedan undertecknad till PRV.

Tänk själv.

Written by viktualiebroder

27 april 2014 at 10:40

Omvändandet av alla värden

leave a comment »

Anonymitet är påverkan. Frivillighet är korruption. Självbeviljning är demokrati.

Företrädare för (s), (v) och (mp) i Konstitutionsutskottet har skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter där man vill koppla statligt partistöd till (anonyma) bidrag till partierna från annat håll. Det tycker jag också, offentliga partibidrag bör endast utgå i proportion till vad partiernas sympatisörer och medlemmar via gåvor anser partiernas verksamhet värd, se Koppla offentliga partibidrag till privat insamlade, del 1.

Men i debattartikeln ställs alla värden och innebörd i begreppen på huvudet. Korruption uppfattas inte som ett utnyttjande av sin ställning för att tillskansa sig offentliga medel, utan tvärtom uppfattas politisk verksamhet som sker utifrån ideell övertygelse och engagemang som ett korruptionshot. Speciellt om den är anonym. Då skall offentligt partistöd falla bort.

Ed: Enligt Svenska Dagbladet anser företrädare för alliansen nu det samma.

Skribenterna har dock fullkomligt klart sig vad som ligger i potten: Partikanslierna och deras inflytande över politiken. Medlemmar och sympatisörer är man mindre intresserade av, utan önskar snarast befria sig ifrån.

Genom förslaget blir det fortfarande möjligt att ta emot anonyma bidrag, men det parti som gör det får inte längre något partistöd från staten. I praktiken innebär det att partiet blir av med finansieringen av större delen av sina centrala partikanslier.

I vanlig ordning hänvisar man också till Europarådets rekommendationer, dock utan att nämna hur ER i sin rekommendation 1516 lika skarpt varnar för att partier blir alltför beroende av bidrag från det offentliga. Och det är just svällandet av de centrala partikanslierna som är det allvarligaste hotet mot demokratin i sammanhanget, se den tidigare posten länkad ovan.

Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. Orwells Newspeak omvände alla värden i sina motsatser.

Till det kan vi nu alltså lägga skribenternas: Anonymitet är påverkan. Frivillighet är korruption. Självbeviljning är demokrati.

Skulle det vara för mycket begärt om de tre skribenterna offentligt redovisade hur mycket deras politiska intresse kostat dem, i satsade, redligen i anletets svett och huvudets värk, förvärvade, pengar? I uteblivna intäkter de kunde ha haft om inte deras engagemang varit så starkt? I uteblivna pensionsförsäkringar, så att de har att se fram emot att leva på garantipension efter 65? I kraschade äktenskap och relationer?

Men ett sådant politiskt engagemang ser skribenterna med stor misstänksamhet på. Förmodligen för att det är så väsensskilt från deras egna.

Written by viktualiebroder

05 februari 2014 at 11:11

Aftonbladet bekräftar: Registrering hjälpte inte

with 9 comments

Förbud mot anonymitet är ingen lösning mot ”näthatet”

Aftonbladet kräver sedan några år ett konto på Facebook för att kunna kommentera. Det uppgivna skälet var förstås att minimera ”näthatet” genom att avskaffa anonymiteten . Det var vi ganska många som tvivlade på och nu får vi bekräftat att vi hade rätt: I Dagens Nyheter säger Aftonbladets debattchef Karin Lindblom

Jag frågar Aftonbladets debattchef Karin Lindblom hur hon upplever att klimatet har förändrats efter den åtgärden.

– Inte så mycket som vi kanske hade hoppats. Somliga är skamlösa och drar sig inte för att säga både det ena och det andra i eget namn, säger hon.

Men är då sådana här åtgärder, sådant hat mot anonyma åsiktsyttringar harmlöst? Nej, likriktningen ökar och mera nyanserade, eftertänkta åsiktsyttringar undertrycks och dränks i bruset. Se till exempel om Abilene-paradoxen.

Och många drar sig inte för att säga både det ena och det andra i eget namn, vilket för övrigt också gäller för journalister. (Vi kanske skulle kräva ano- eller pseudonymitet av tidningsskribenter för att förbättra debattklimatet? 🙂 )

Vad vi säkert kan säga är att sådana här åtgärder är irreversibla – även om Karin Lindblom medger att det inte ledde någon vart är det alldeles uteslutet att Aftonbladet åter skulle tillåta anonyma kommentarer. Sådan är dynamiken i sådana här åtgärder, utvecklingen kan bara gå åt ett håll. Därför måste vi säga emot och ifrågasätta från början, har beslutet väl tagits är det för yttrandefrihetens vänner lika bra att ”släppa hörnflaggan”, åtminstone just den hörnflaggan. Vi behöver inte sakna nya strider, nya hörnflaggor att klamra oss fast i, i framtiden.

Snowdens avslöjanden om hur Facebook, Apple och Google samarbetar med NSA ger en ytterligare dimension åt saken. Det var en märklig slump, av någon anledning inte uppmäksammat av någon, att Dagens Nyheter just i de dagar då Snowden trädde fram lade ut sitt kommentarfält på Googleapis, så att det blev nödvändigt att inte bara låta dn.se köra javascript, utan också googleapis och Google för att kunna läsa kommentarerna och kommentera på DN.se. Sådant noterar vi som kör noscript, men tydligen gick det i debatten helt obemärkt förbi.

Jag ser att Pressombudsmannen vill utvidga utgivaransvaret också till kommentarsfälten. Det torde inte heller ha den åsyftade verkan, men säkert andra, oavsiktliga, följder. Eller dolt avsiktliga, för att inte helt stänga dörren för en möjlig ”konspiration”, vilket förstås vore dumt att göra på förhand, därtill har historien alltför många gånger bevisat motsatsen för att man alltför tvärsäkert kan avfärda konspirationsteorier.

Written by viktualiebroder

24 juli 2013 at 20:28

Fler betalningsmedel i skatteuppbörden, del 3

with 10 comments

Bitcoin som distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel

Jag föreslår att det tillsätts en statlig utredning som undersöker under vilka förutsättningar ett distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel, som Bitcoin, kan bli möjligt att godta i skatteuppbörden.

Ed: I en motion till Piratpartiets vårmöte 2013 ansåg mötet att det bör utredas under vilka förutsättningar ett distribuerat tredjepartsberoende elektroniskt betalningsmedel, som Bitcoin, kan godtas i skatteuppbörden, med röstetalet 29 mot 23.

Sammanfattning av tidigare

I del 1 av denna serie av bloggposter gick jag igenom lite av historien om olika betalningsmedel i Sverige och speciellt vilka som godtagits i skatteuppbörden och varför. I del 2 drog jag en lans för att fler än enbart privata elektroniska betalningsmedel, som nu, skall tillåtas. Framförallt statliga fysiska (kontanter) och statliga elektroniska (som inte finns för allmänheten, men borde införas) bör godtas. I den här posten tänkte jag se på Bitcoin, som den kanske främsta kandidaten till ett distribuerat tredjepartsberoende elektroniskt betalningsmedel, och något om under vilka förutsättningar som det skulle kunna godtas i skatteuppbörden och hur man i så fall skall gå vidare för att förverkliga det.

Skäl för distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel

Valutor är inte starkare än den som ”garanterar” dem. Därför har valutor som inte garanteras av någon utpekbar person, företag eller stat ett diversitetsvärde, genom att risken fördelas och svängningar i kreditvärdighet hos enskilda aktörer blir mindre betydelsefulla för det allmänna förtroendet för valutan. Traditionellt har detta gällt för fysiskt guld som, genom sin långa historia av förtroende har godtagits ”här och nu” i förvissning om att i sin tur godtas av någon ännu okänd längre fram. Utan att det garanterats av någon yttre makt.

Genom sin struktur av distribuerat godkännande av varje transaktion och genom sin maximala mängd har Bitcoin potential att fungera på samma riskminimerande och förtroendeskapande sätt som fysiskt guld. Till och med en större potential, eftersom autentiseringen trots allt är billigare än äkthetskontroll (”assayering”) av fysiskt guld, och genom att maxmängden är en konstant, medan guld genom något framtida möjligt tekniskt genombrott inte kan sägas ha en maximal mängd.

Man kan också nämna Friedrich A Hayeks förslag om en konkurrens i valutor, framlagd i ”Denationalization of money”. Men det gäller då valutor, och inte strikt betalningsmedel, och vidare avvisar Hayek helt statlig inblandning i betalningssystemet, vilket förstås har att göra med en negativ syn på staten över huvud taget.

Jag tror för min del att privata oligopol, som i det nuvarande betalningssystemet, till och med är en försämring jämfört med statliga monopol.

Kvaliteter hos Bitcoin

Jag tänker inte gå in på tekniska detaljer hos Bitcoin (se wikipedia eller denna mera lättlästa, tillika kritiska artikel), men de väsentliga punkterna är att ägande kan verifieras, samma Bitcoin kan inte spenderas mer än en gång av samma ägare, precis som fysiska kontanter och det finns en maximal mängd som man långsamt rör sig emot, nämligen 21 miljoner,  någon gång efter 2033 (graf).

Varje transaktion måste verifieras av flera tredjeparter, typiskt sex stycken. De gör det genom att kontrollera att aktuell Bitcoin har samma transaktionshistoria som den skall ha enligt deras interna loggbok över samtliga existerande Bitcoins och genom att genomföra krävande beräkningsprocedurer. När sex noder gjort detta, vilket typiskt tar tio minuter, anses transaktionen vara säkrad och denna läggs till i loggböckerna som sänds ut till alla existerande noder för uppdatering av deras loggböcker och samtidigt läggs transaktionen också till i datasträngen för just denna Bitcoin.

Det är alltså öppet för alla att se att en transaktion skett, och till vilket belopp, men det är svårt eller omöjligt för en utomstående att veta mellan vilka transaktionen skett, eftersom Bitcoins visserligen kan kopplas till ”plånböcker”, men dessa ”plånböcker”, som kan finnas på en av transaktionsparternas egna dator eller i en transaktionscentral, inte är självklart kopplade till någon utpekbar person.

Nya Bitcoins skapas, upp till maxmängden, genom att de verifierande noderna får tillgodoräkna sig nyskapade Bitcoins som ersättning för besväret. Den ersättningen minskar efterhand som mängden närmar sig max och eftersom samtidigt ansträngningen för att verifiera ökar, räknar man med att verifieringen i framtiden kommer att kosta en (mindre) avgift från transaktionsparterna.

Bitcoins kan förvärvas genom att köpas på olika börser, eller helt enkelt genom en affär i verkliga världen med någon som har och för över till den nye användarens ”plånbok”, som alltså kan befinna sig på den egna datorn eller hos någon mellanhand.

Myndigheters syn på Bitcoin

Skatteverket har hittills sett Bitcoin som en vara underkastad momsplikt (diskussionstråd på bitcoin.se) och utvinning som en affärsverksamhet. De kan komma att ändra sig angående momsplikten  sedan Finansinspektionen i december erkänt Bitcoin som ett betalningsmedel.

Ed: Skatterättsnämnden anser sedan 2013-10-14 att handel i Bitcoin ej är momspliktigt. Skatteverket har överklagat detta, oklart varför.

Ed2: Kronofogden skall börja efterforska Bitcoin vid indrivningar av skulder enligt Svenska Dagbladet 2014-10-06.

FI anser att det innebär att utgivare är underkastade Betaltjänst- och Penningtvättlagarna och är en tillståndspliktig verksamhet, men hur de skall kunna peka ut en enskild utgivare av Bitcoins är en annan fråga. Lagstiftarna har helt enkelt inte i sin övertro på kontrollåtgärder haft fantasi nog att föreställa sig ett betalningsmedel utan utpekbar ”ansvarig”. De som utvinner (och validerar transaktioner) kan möjligen falla under lagen. Men vem vet deras fysiska lokalisering?

Den Europeiska Centralbanken har gett ut en rapport om ”Virtual currency schemes”. Även de har uppenbara svårigheter att förstå och passa in Bitcoin och liknande valutor utifrån ett existerande regelverk som förutsätter någon ”ansvarig” bakom.

Furthermore, the global scope that most of these virtual communities enjoy not only hinders the identification of the jurisdiction under which the system’s rules and procedures should eventually be interpreted, it also means that the location of the participants and the scheme owner are hard to establish. As a consequence, governments and central banks would face serious difficulties if they tried to control or ban any virtual currency scheme, and it is not even clear to what extent they are permitted to obtain information from them. In the particular case of Bitcoin, which is a decentralised peer-to-peer virtual currency scheme, there is not even a central point of access, i.e. there is no server that could be shut down if the authorities deemed it necessary (sidorna 42-43)

Den enda rimliga slutsatsen av det borde därför vara att bejaka och samexistera med Bitcoin, vid äventyr att annars helt lämna över det till de onda krafterna (sett ur staternas synvinkel).

Erfarenheten säger dock dessvärre att det kommer att finnas de som ändå kommer att försöka  kämpa emot udden och vilja kontrollera och förbjuda. Såvida det inte på politisk väg är möjligt att bejaka utvecklingen innan resurser åter kastats bort till ingen nytta på kontroll och repression. Det kanske något förmätna syftet med denna bloggpost är att bidra till en sådan politisk utveckling.

Problem med Bitcoin som måste beaktas

Jag uppfattar följande problem eller invändningar mot Bitcoin

a) Volatiliteten

Bitcoins värde mot andra valutor har undergått stora svängningar under sin livstid (graf). Vi har sett spekulationsbubblor med åtföljande krascher. Sedan kraschen i juni 2011 har kursen stigit stadigt uppåt, senast uppmärksammat i SvD. Den senaste stigningen beror emellertid också på att det nyligen blivit ”dyrare” att utvinna nya Bitcoins.

Sådana fluktuationer gör Bitcoin mindre lämpligt som valuta, men hindrar inte helt en användning som betalningsmedel. Å andra sidan talar det mesta för att svängningarna efter hand kommer att minska i amplitud, och att de mera långsiktiga förändringarna i växelkurs mot andra valutor kommer att hänga ihop med Bitcoins inbyggda tendens till deflation och bero på hur mycket inflation vi får se i andra valutor.

För att svängningarna skall minska krävs som jag ser det att nytillverkningen sjunker, enligt plan,  och att fördelningen av innehavet blir mera utjämnad, så att ingen enskild aktör längre kan potentiellt påverka utbud och efterfrågan och intresset för spekulation minskar i takt med att omsättningshastigheten ökar.

b) Förknippat med illegal verksamhet

Att Bitcoin drar till sig intresse från skumraskaffärer (som Silk Road) beror förstås i första hand på ett förtroendeproblem för traditionella betalningsmedel. Man har dragit åt tumskruvarna med penningtvätt- och betaltjänstlagar tydligen utan att förstå att kriminaliteten följer minsta motståndets lag och söker sig andra betalningsmedel. Om man på politisk väg undergräver förtroendet för användbarheten av traditionella valutor är det uppenbart, utom för populistiska politiker då tydligen, att det dels uppstår nya och dels att kriminaliteten söker sig dit. Att Bitcoin dragit till sig kriminella beror inte på Bitcoin, utan på den rådande betalningssystempolitiken att söka motverka stabilitetsproblem orsakade av pengars karaktär av skuld med ett eskalerande regelverk, med bekämpandet av kriminalitet som lämplig förpackning för att blanda bort korten och få medicinen att gå lättare ner hos den stora allmänheten. Att tekniska kontrollsystem för brottsbekämpning innebär att de kriminella istället går på person och i slutändan riskerar att kriminalisera kontrollörerna, tycks man bortse ifrån (se ”Om att förutse oförutsedda konsekvenser av beslut”).

Omvänt kan man därför se Bitcoin som ett robustare betalningsmedel, betydligt bättre rustat mot att tas över av kriminella just på grund av att det står utan en central kontroll och genom att ingen därför frestas ta över ett centralt kontrollsystem (som alltså inte finns) i eget syfte.

c) Utanför centralbankernas kontroll

Centralbanker vill ha en kontroll över den totala penningmängden. Men Bitcoin med sin maxmängd är knappast ett problem i så fall. Alla inflationsprogram för att öka penningmängden,  ”kvantitativa lättnader” som centralbankerna själva sysslar med är i så fall ett betydligt större problem. I ECB-rapporten länkad ovan skriver man dock uttryckligen att Bitcoin inte uppfyller kriterierna för ett systemkritiskt betalningsmedel

…they cannot be considered systemically important payment systems. Consequently , it is absolutely clear that they would not be capable of triggering disruptions or transmitting shocks across the financial systems (sidan 42)

I Sverige har Riksbanken ett monopol på utgivande av fysiska lagliga betalningsmedel, och ansvar för att indirekt kontrollera penningmängden. Bitcoin skulle kanske kunna sägas inskränka på det monopolet. Men storleksordningen 95% av den totala penningmängden i Sverige består idag av privata skuldsedlar, tillgodohavanden på konton i privata banker, som ställts ut av andra än Riksbanken, så en sådan invändning går faktiskt inte att ta på allvar. (Det utesluter förstås inte att staten/staterna skulle vilja undertrycka Bitcoin med monopollagstiftningen som tillhygge, hur fåfängt det än vore).

d) Deflation by design

Den traditionella nationalekonomiska synen är att deflation är något dåligt, eftersom den leder till att människor hellre sparar än spenderar sina pengar vilket leder till en minskad aktivitet i ekonomin. Men den synen förutsätter att ekonomin faktiskt kan växa och att inga yttre faktorer tvingar den att minska i alla fall. I ett nolltillväxt- eller tillbakagångsscenario till exempel på grund av en energibrist är deflation en naturlig sak.

Detta att förväntningar på deflation leder till hamstring är också delvis självreglerande. Greshams lag säger att ett ”bättre” betalningsmedel i betydelsen ”värdebeständigare” trängs ut av ett sämre, genom att ”hamstras”. Skulle Bitcoin i längden hamstras skulle användbarheten som betalningsmedel sjunka genom att färre Bitcoins cirkulerade. Det skulle i sin tur leda till att värdet på Bitcoins föll, och locka ut fler Bitcoins på marknaden.

Deflationstendensen hos Bitcoin förstärks också av att Bitcoin, precis som kontanter har ett svinn (se e) nedan), så att den totala mängden faktiskt kommer att minska. Men det är möjligt, och diskuteras, att lägga in en tidsbegränsning så att Bitcoins som inte använts under en given tid förfaller, och kan ersättas av nya som utvinns.

e) Kan förloras

Precis som fysiska kontanter kan Bitcoin förloras. Hårddiskar kan krascha eller bli stulna. Det finns emellertid externa aktörer som åtar sig att mot betalning förvara andras Bitcoins, lite som banker.

Bitcoin har heller ingen insättningsgaranti. Den enda garantin ligger i Internets existens och fortbestånd. Men det säger bara att man aldrig bör lägga alla ägg i samma korg.

f) Tidsfördröjning (latens)

För att en transaktion skall kunna valideras av tillräckligt många andra parter dröjer det i genomsnitt tio minuter. Bitcoin är alltså inget för à vista-köp över disk. Men det är fullt möjligt att tänka sig motsvarigheter till mobila betalningslösningar som använder Bitcoin som underliggande valuta men mot betalning står för risken för validering åt köpare och säljare.  Latensen behöver alltså inte bli ett avgörande hinder mot direkta affärer.

g) Berikning av early adopters

En stor del av alla Bitcoins sitter på ett relativt fåtal händer. Många av dem har köpt på spekulation. Om det visar sig att Bitcoin håller över tiden skulle ett fåtal personer göra en god vinst. Det gör det svårare  att argumentera för Bitcoin, särskilt för den som själv äger (jag kan däremot, för jag har inga). Men jag anser att den berikningen är ett nödvändigt ont, därför att förutsättningen för att Bitcoin alls skulle kunna få ett fotfäste är att ”early adopters”, naiva teknikoptimister och hysteriska undergångsprofeter i en salig blandning (jag överdriver förstås) skulle vilja satsa sina surt förvärvade slantar på ett från början osäkert projekt. De har tagit en högst reell risk.

Det har heller inte varit gratis att utvinna Bitcoins. Billigare i början men ständigt mera krävande för grafikkort och med en allt högre elförbrukning. Bitcoins uppstår inte av sig själva.

Slutligen är det tveksamt om några valutor någonsin tillkommit på ett moraliskt klanderfritt sätt. Man behöver inte vara marxist för att hålla med om att den ”ursprungliga kapitalackumulationen” har varit en mycket smutsig verksamhet som överallt byggt på stöld från och exploatering av andra människor. Alla existerande valutor bygger på att någon, med hot om våld, i extremfallet US-dollarn uppbackad av flera tusen kärnstridsspetsar, garanterar värdet. Bitcoin har i alla fall den moraliska fördelen att dess tillkomsthistoria inte rymmer vare sig våld,  exploatering eller skuldsättning.

Lämplighet med omräkning till SEK

Om Bitcoin skulle accepteras i skatteuppbörden skulle det krävas en omräkning till kronor. Men redan nu ställs företag som redovisar i Euro inför omräkningsproblemet när skatten denomineras i kronor. De får också ta valutarisken som uppstår genom att det går en tid mellan kontohändelser och skattein- och utbetalningar. Omräkningskursen meddelas för varje dag av Riksbanken.

Det vore inte svårare än nu, om Riksbanken för varje dag också meddelade en kurs för omräkning mellan kronor och Bitcoin. Skillnaden mot idag vore förstås att valutarisken inte ensidigt skulle bäras av skattebetalaren utan delas mellan denne och Skatteverket. Men Staten skulle också kunna betala utgifter i Bitcoin.

En förutsättning är förstås som nämnts att volatiliteten minskar, för att minska risken för parterna. Men en acceptans av Bitcoin i skatteuppbörden skulle i sig bidra till att minska volatiliteten.

Förslag

Jag föreslår att det tillsätts en statlig utredning som undersöker under vilka förutsättningar ett distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel, som Bitcoin, kan bli möjligt att godta i skatteuppbörden.

De två avgörande hinder som jag ser för närvarande är volatiliteten och den ojämna fördelningen. Men jag tror att det kommer att förändras med tiden. Någon brådska är heller inte nödvändig – Rick Falkvinge har förutspått att Bitcoin får sitt stora genombrott först 2019.

Men redan att vilja utreda förutsättningarna för att godta Bitcoin i skatteuppbörden är ett politiskt ställningstagande om vikten av ett mera diversifierat, och därmed stabilare, betalningssystem.

Written by viktualiebroder

08 mars 2013 at 19:59

Fler betalningsmedel i skatteuppbörden, del 2

with 8 comments

I denna post skriver jag om behovet av en diversitet av olika betalningsmedel, av olika typ, för att främja en stabilitet, såväl i betalningssystemet som i de demokratiska fri- och rättigheterna. Jag menar att skatteuppbörden är lämplig som ett verktyg för att öka diversiteten av betalningsmedel. Ett återupprättande av kontanter som betalningsmedel samt inrättandet av ett Riksbanksgiro ”für alle” är steg på vägen. Distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel kommer först i del 3. Del 1 var en historisk exposé.

Ed: I en motion till Piratpartiets vårmöte 2013 ansåg mötet att kontanter, statens egna skuldsedlar, ska godtas i skatteuppbörden, med röstetalet 41 mot 12, samt att ett statligt elektroniskt betalningsmedel, enligt nedan, likaså ska godtas för att betala skatt, med röstetalet 25 mot 24.

Varför fokusera på skatteuppbörden?

In this world nothing can be said to be certain, except death and taxes (Benjamin Franklin)

Om man av olika skäl vill se en större diversitet på betalningsmedel, varför då rikta in sig på vilka som godtas i skatteuppbörden? Svaret ges indirekt av citatet ovan. Den enda betalning vi i det närmaste alldeles säkert kommer att göra är skatten, och den enda transaktionspartner vi alldeles säkert kommer att beständigt ha är Skatteverket. Bara den som är så flintskallig att han inte kan luggas kommer undan. Betalningsmedel som godtas i skatteuppbörden kan därför sägas ha ett inneboende, inert, värde som gör dem gångbara överallt. If they make it there, they’ll make it anywhere.

Varför är diversitet i betalningsmedlen viktigt? Av två skäl. Dels för stabiliteten, robustheten, i betalningssystemet. Stabilitet kan förstås uppnås också genom regler, avgränsningar och garantier, se SOU 2013:6 ”Att förebygga och hantera finansiella kriser”. Men regler, avgränsningar och garantier tenderar att förstärka sig själva och eskalera, vilket i slutändan bara ökar fallhöjden när det går illa. När vi ser att regler, avgränsningar och garantier ensidigt stärks utan att situationen blir bättre, vet vi att vi har hamnat i en systemfälla. Då är systemet vi vill stabilisera helt enkelt inte lämpligt att stabilisera med regler, utan kan bara stabiliseras med diversitet och redundans, för att hålla kostnaderna (regler och garantier är inte gratis) och fallhöjden nere.

Diversitet är också viktigt av demokratiska, maktdelande skäl. Den som fått alltför stor kontroll över betalningsmedlen kan också kontrollera och bestämma över människor.  Den som i dagens monokultur av betalningsmedel ogillas av de dominerande bankerna, eller ogillas av dem som i sin tur har makt att gilla/ogilla bankerna,  är körd som företagare och rentav körd också som enskild människa, som vi sett konkreta exempel på de senaste åren.

Det är därför viktigt att säkerställa en så stor diversitet på betalningsmedel som möjligt.

Olika typer av betalningsmedel

Betalningsmedel kan, som jag ser det, delas in utifrån följande kategorier

* fysiska kontra elektroniska

* tredjepartsberoende kontra en strikt intern affär mellan transaktionsparterna (utväxlande av egna skuldsedlar)

* de tredjepartsberoende kan sedan i sin tur delas in i om denna tredje part är en utpekbar entitet, eller distribuerad över en större mängd entiteter.

Ur en matematisk-statistisk utgångspunkt är det förstås ”bättre” i betydelsen driftsäkrare för betalningsförmedlingen i ett samhälle  ju fler olika typer av betalningsmedel som finns tillgängliga. Men som sagts ovan också för bevarandet av demokratiska fri- och rättigheter och för att minska effekterna av om något betalningsmedel skulle ”kapas” av kriminella krafter. Vilket delvis är samma sak – en monokultur i betalningssystemen öppnar för ett starkt incitament för kriminella att infiltrera staten och för statliga företrädare att byta sida vilket i båda fallen, speciellt tagna tillsammans, ”kleptokratiserar” den. En utveckling i auktoritär riktning ser jag som en i bästa fall fördröjd kleptokratisering. Likgiltigt hur moralisk och självuppoffrande självbild den första generationen av en härskande elit än har, kommer  den andra generationen inte att vara lika moralisk och självuppoffrande, och på den vägen är det.

En bekräftelse på att utfasningen av kontanter till förmån för en monokultur av elektroniska bankskuldsedlar redan fört till en utveckling i den riktningen ges av Rikskriminalpolisens rapport: Polisens lägesbild av grov organiserad brottslighet 2012

Ett exempel på detta är samhällets åtgärd att minska kontanthanteringen på bankkontor…snabb omställning mot andra…metoder…ökar incitamenten att försöka komma på insidan av…samhällsfunktioner. Behovet av att placera eller rekrytera insiders ökar således. Det finns exempel på detta i…stat, landsting och kommun m.fl. (sidan 11)

Monokulturer är känsliga. För förändringar i omvärlden, för parasiter.

(Utvikning: Staten kan för all del per definition anses kleptokratisk, se en tidigare post om Mancur Olsens rövarteorier, men mer eller mindre. Jag ser politiken som att minimera det onda, vilket inte är det samma som att minimera staten.)

Betalningsmedel idag

Riksbanken är enligt lag ansvarigt för att ”främja ett säkert och effektivt betalningsväsende”, Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 kapitel 1 § 2 Stycke 3. De har valt en annan väg än diversitet för att främja säkerheten nämligen en renodling till privata elektroniska bankskuldsedlar åtföljt av allt hårdare lagregler på bankerna och allt vidlyftigare statliga garantier.

När det gäller fysiska kontra elektroniska betalningsmedel uppgår de fysiska i form av kontanter till knappt 4% av betalningsmedlen, medan 96% är i elektronisk form, i november 2012.

(beräknat med viss möda och med reservation från tabell 2.5, sidan 22, i SCB:s Finansmarknadsstatistik) – Riksbanken särskiljer inte längre i sin officiella statistik kontanter från allmänhetens innehav av elektroniska bankskuldsedlar (siffror på konton), se Rodney Edvinssons studie ”Penningmängd 1871-2006”)

Men regler och garantier som eskalerar garanterar inget. Däremot ökar eskalationen fallhöjden när något till slut händer. I Affärsvärlden citerades Peter Neu från Boston Consulting Group angående Basel III (snart Basel IV, still counting)  i raden av skärpta regelverk

Det påminner mig om diskussionen om flygplatssäkerhet, det blir fler och fler kontroller och nu införs kroppsscanning av passagerarna. Tyvärr kommer kontrollerna aldrig att kunna skydda oss mot alla hot eftersom det krävs att vi lär oss läsa människors tankar och ändra deras beteende. Det gäller för bankerna också. Det kommer aldrig att finnas ett regelverk som täpper till alla hål och det kommer alltid att finnas människor som gör regelarbitrage.

”Regelarbitrage” är här ett finare ord för fiffel och att utnyttja kryphål. (Regulatory arbitrage)

När det gäller beroendet av tredje part kontrolleras i stort sett all betalningsförmedling i samhället av privata banker och, på senare tid, av telefonbolag. Detta gäller också för betalningar till och från staten, som enbart är möjliga med bankerna som tredje part. Staten erkänner ej sina egna skuldförbindelser i form av sedlar i skatteuppbörden (se del 1). (Inte heller statsskuldväxlar, men att staten skulle göra det är inte så långsökt som det verkar eftersom man 1940 faktiskt bestämde att försvarsobligationer kunde användas för att betala arvsskatt, Förordning 1940:860.)

Något tredjepartsberoende betalningsmedel med en distribuerad tredje part finns ej, om man nu möjligen inte kan anse metalliskt guld som ett betalningsmedel (dock ovanligt förekommande) och guldets ”inarbetade” status som värdebeständigt betalningsmedel över tiden och geografin som en form av distribuerat tredjepartsberoende (en tredje, fast ännu obekant, part/”greater fool” skall i sin tur vilja ta emot guldet som betalning vid ett senare tillfälle).

(När det gäller guld är det den österrikiska ekonomiska skolans uppfattning att guldmyntfoten bör återinföras för att förhindra återkommande kriser som en följd av statliga manipulationer av penningmängden. Det hamnar utanför det här förslaget som handlar snävt om diversitet och, i viss mån, om deltagarkultur i betalningssystemet).

Fler betalningsmedel: återupprätta kontanter

Kontanter är statens skuldsedlar och det är alldeles orimligt att de inte kan användas för att befria sig från skatteskulder. Även om det medför olägenheter för Skatteverket och även om servicekontoren numera blivit betydligt färre, måste kontanter åter godtas för att betala skatt. I nuläget tvingar staten till inväxling av sina egna skuldsedlar hos ”hederlige Harry” mot privata bankskuldsedlar.

Något ansvar för ”hederlige Harrys” hederlighet tar man inte, som Panaxiaskandalen visade.

(Panaxia är förresten inget nytt. Redan på 1800-talet skedde inväxling i Riksbanken genom kassapersonalen som privata ”kommissionärer”, vilket innebar att Riksbanken vägrade ta ansvar för de 38 860 Riksdaler som en av deras anställda gav sig av med, förmodligen till Amerika, en lördag 1867. En vaktmästare från Stockholms Enskilda Bank (A O Wallenbergs bank) hade förgäves försökt växla pengarna i kassan men hade uppehållits med en mängd svepskäl. Riksbanken hade kassabiträden som också var kassa biträden… Källa Gunnar Wetterberg: Riksbankens historia sidan 202)

Jag har för övrigt föreslagit också andra lagändringar för att Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel, som i Kollektivtrafiklagen och i Förvaltningslagen.

Fler betalningsmedel: statligt elektroniskt

”…börjar man allmänt oroa sig över den tidpunkt, då Riksbanken, fortfarande styrd av skollärare och politici, skall bli allena härskande över landets rörelsemedel” (Knut Agathon Wallenberg i brev 1900, citerad i Wetterberg sidan 239)

Knut Agathon Wallenberg hämtade sig nog ganska snabbt från sin besvikelse över Riksbankens sedelmonopol. Måhända satsade han istället, i enlighet med sin brors, Marcus Wallenbergs valspråk Esse non videri, sina krafter på att påverka dessa ”skollärare och politici”?

Må vara hur det vill med den saken, men i november 2012 tog sig i alla fall Riksbankens ensamrätt att utge fysiska lagliga betalningsmedel det uttrycket, att knappt 4% av penningmängden (M3)  utgjordes av kontanter (M0), medan ca 89% bestod av privata elektroniska bankskuldsedlar (se SCB:s Finansmarknadsstatistik ovan).

Men jag tror ändå att Knut Agathon Wallenberg skulle ha blivit ytterligt förvånad om han erfarit att dryga hundra år efter hans bittra kommentar skulle SE-Banken, en avläggare till hans faders Stockholms Enskilda Bank, ha ensamrätt på att kontoföra alla skattebetalningar (IBAN SE82 5 000 0000 0522 1100 0347, ESSESESS)

Med  siffror i denna storleksordning, 4 mot 89, torde man med fog kunna hävda att Riksbanken inte längre är bundet av sitt löfte att inte tillåta inlåning från allmänheten (se del 1). Enligt  Lag om Sveriges Riksbank kapitel 6 § 7 Stycke 1 får Riksbanken tillhandahålla girosystem

Riksbanken får tillhandahålla system för avveckling av betalningar och på annat sätt medverka i betalningsavveckling.

Speciellt är, enligt kapitel 8 § 1, Riksbanken skyldigt  att ta emot betalningar till och göra utbetalningar för staten

Riksbanken skall ta emot betalningar till och göra utbetalningar för staten.

Jag föreslår därför att Riksbanken genom att starta en giroverksamhet ”für alle”, till exempel genom att öppna upp RIX för privatpersoner, skapar ett statligt elektroniskt betalningsmedel och att betalningar till och från Skattekontot därmed kan ske utan inblandning av tredje part. Detta har också andra skrivit om, till exempel härom dagen Frans Lundberg som gästbloggade hos Cornucopia. Jag har själv också skrivit en tidigare post i ämnet.

Riksbankens egen syn på saken är lite oklar, även om Stefan Ingves redan 1998 höll ett tal med titeln ”Elektroniska pengar ur ett centralbanksperspektiv” där han säger att Riksbanken inte ”eftersträvar” någon ”operativ roll”. Några konkreta invändningar verkar de inte ha, i alla fall inte officiellt.

Någon har menat att ett sådant statligt giro skulle passa bättre hos Riksgälden, men jag tror inte det av två skäl. För det första finns redan lagarna som tillåter Riksbanken att starta ett allmänt giro och clearing sköter de redan via RIX. Tillsätt endast politisk vilja.

För det andra slutade det förra gången Riksgälden gav ut sedlar mindre bra – till slut gick det fyra Riksdaler Riksgälds på en Riksdaler Specie (silverbaserad). Riksgälden är helt enkelt inte att lita på när det gäller betalningsmedel.

Fler betalningsmedel: distribuerat tredjepartsberoende

Med tanke på den systemfälla, med exponentiellt ökande regler och garantier som Riksbanken hamnat i för att ”främja ett säkert och effektivt betalningsväsende” tror jag att vi måste vända oss just till de av K A Wallenberg så föraktade ”skollärare och politici” för att komma ur den eskalationsfällan.

”Skollärare” uppfattat ironiskt, och jag tänker då på personen bakom pseudonymen Satoshi Nakamoto, alldeles säkert med en högre akademisk bakgrund, som konstruerade Bitcoin. Men det får jag skriva mer om i del 3, detta har redan blivit långt.

Till ”politici” i plural får jag väl lite skamset räkna in mig själv. Jag tänker i alla fall motionera till Piratpartiets vårmöte att införliva en sådan här politik i programmet och sedan kandidera för nominering till riksdagslistorna 2014. Skam den som tänker illa därom.

Written by viktualiebroder

30 januari 2013 at 22:40