Om en skyldighet att anmäla missförhållanden inom Kriminalvården

En ”Lex Margit” behövs

För sjukvården finns en ”Lex Maria”. För äldrevården finns en ”Lex Sarah”. De innebär en skyldighet för personal att anmäla missförhållanden inom verksamheten. Den anmälningsskyldigheten blir också ett skydd för den som anmäler, som alltså inte behöver räkna med trakasserier på arbetsplatsen. En utredning arbetar just nu med en motsvarande ”Lex Bjästa” för skolan.

I idealfallet behövs förstås inga speciallagar för att säkerställa att missförhållanden läggs fram i ljuset och, förhoppningsvis, rättas till. Och ännu mindre när Internet gett oss sajter som wikileaks. Men tyvärr tror jag inte, som arbetslivet ser ut och människors i allmänhet berättigade försiktighet att sticka ut hakan, att det räcker.

Den statliga utredningen Kriminalvården – ledning och styrning , har föreslagit att en speciell tillsynsmyndighet inrättas för Kriminalvården (Pressmeddelandets titel  ”Ytterligare effektiviseringar möjliga i Kriminalvården” är helt missvisande och  oseriöst populistiskt. Det är inte det utredningen handlar om). Man skall förstås vara tveksam till fler myndigheter i princip, men i det här fallet tror jag att det är såväl lämpligt som nödvändigt. Den särskilda Tillsynsutredningen kom också fram till flera skäl till varför offentligt finansierade verksamheter är i större behov av tillsyn idag än tidigare.

Kriminalvården är väl värt en Lex

Specifikt för Kriminalvården tror jag att följande förändringar gör att det behövs en lagstadgad skyldighet/rätt att anmäla missförhållanden

• Mindre enheter läggs ner till förmån för större fängelser och häktesanläggningar. Därmed blir anonymiteten bland personalen större, ledningen kommer längre från verksamheten och styrningen får alltmer karaktären av kommandostyrning,  kriminalvårdarna lägger mindre tid på kontakter med de intagna (personalen minskas och ersätts med kameror) och mer tid på pappersarbete och på att få det rent praktiska arbetet att fungera.
• Trycket uppifrån leder till en ökad slutenhet, ”kåranda”, eller dess motsats, fraternisering med de intagna (flera kvinnliga vårdare har under de senaste åren tvingats lämna efter att ha inlett relationer med intagna. (Varav minst en sannolikt därefter mördats.) Som jag ser det en följd av att avståndet mellan ledning och ”plitar” på golvet ökat och till slut, för enskilda, blivit större än avståndet till de intagna). Kåranda, fraternisering och uppgivenhet inför situationen utgör samtliga faktorer som ger en grogrund för övergrepp och rättsligt godtycke.
• Det finns en möjlig sned rekrytering av personer till Kriminalvården. Som en psykologisk undersökning, Revisiting the Stanford Prison Experiment: Could Participant Self-Selection Have Led to the Cruelty?, om vilka som söker till sådana arbeten visar, är urvalet snedfördelat mot personer med auktoritära drag. En sådan snedfördelning är, alla psykologiska urvalsmetoder till trots, mycket svår att korrigera (utan att riskera att svänga över åt andra hållet).
• Motparten, de intagna, är en grupp med ett lågt förtroendekapital hos allmänheten. När de klagar är det inget som hamnar i kvällstidningarna, och när det gör det presenteras det som något för en hämndlysten allmänhet att förfasa sig över.
• En femtedel av JO:s årliga 6000 anmälningar gäller Kriminalvården. Samtidigt har JO:s makt urholkats, och dess rekommendationer/prickningar följs inte.
• De incidenter som JO-anmäls är inte nödvändigtvis de humant/rättsligt sett mest allvarliga. Snarare tvärtom, medan en del intagna utvecklar en anmälningskultur för allt möjligt, är människor som trycks ner istället mindre benägna att ens orka anmäla. Vidare är en stor andel av de intagna inte etniska svenskar, och kan inte eller dåligt svenska, och kan inte tillvarata sina rättigheter

En lagstadgad skyldighet att anmäla missförhållanden skulle också vara ett stöd för kriminalvårdare som vill att allt skall gå rätt till att fortsätta arbeta så. Tryck och trakasserier från ledningen att ”sluta gnälla” och vara ”lojal” får mindre tyngd. Man måste komma ihåg att kriminalvårdsyrket inte är något högstatusyrke och att fängelser och häkten på mindre orter kan vara en viktig arbetsgivare. Att våga stå upp för det man tror på och inte känna ansvaret att personligen rätta till organisatoriska problem,  skulle betyda en bättre arbetssituation. Många är de kriminalvårdare som nu arbetar över obetalt, tar jobbet med sig hem och slutar som långtidssjukskrivna.

En ”Lex Margit” skulle också innebära att enskilda kriminalvårdare inte som nu blev tvungna att omvandla ett organisatoriskt problem på arbetsplatsen till ett personligt hälsoproblem.

Varför Lex ”Margit”?

Margit Urtegård arbetade på Hall och fick sluta efter att ha varit kritisk mot ledningen, efter flera konstiga turer.  Mats Werner myntade begreppet ”Lex Margit”.  Jag ser ingen anledning annat än att ansluta mig till det. Lämpligen borde en sådan Lex skrivas in under ett nytt kapitel i den nya Kriminalvårdslag som regeringen lämnat proposition på, och i enlighet med det förslag till Tillsynsmyndighet för Kriminalvården som utredningen jag länkade till ovan föreslog.

Svensk Myndighetskontroll har skrivit ett inlägg om detta som verkligen genomsyras av patos. Rekommenderas!

Några intressanta psykologiska studier är Milgram´s om hur vanliga(?) studenter vid Stanford kunde förvandlas till brutala bödlar (kritiserad i artikeln länkad ovan), Lucifereffekten av Phil Zimbardo samt en kritik av dessa studier Questioning the banality of evil av Alexander Haslam och Steven Reicher.

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.

Ed: I dagens, 100612, Svenska Dagbladet föreslår Gunnar Stetler och Claes Lood en liknande lagstiftning för rättsväsendet. Med delvis samma argument som jag, att inte låta enskilda klä skott för systemfel. Av någon märklig anledning tar de inte med Kriminalvården i sitt förslag.

Också Dagens Nyheter skriver.

Ed2: Idag 101015 skriver Claes Sandgren i Svenska Dagbladet om ett allmänt förstärkt skydd för whistleblowers.

Ed3: I en motion daterad 101025, i punkt 22, efterlyste sju socialdemokrater just en sådan tillsynsmyndighet. Motionen fick tummen ner av justitieutskottet.

Ed4: På Piratpartiets höstmöte 2012 gick min motion om en Tillsynsmyndighet för kriminalvården igenom och är sedan dess Piratpartiets politik.

Ed5: 130422 slår Anette Börjesson (mp) och Lena Olsson (v) på trumman för liknande krav.

Nät bakom galler, del 3

Telefoni blir elektronisk kommunikation

Sammanfattning: Kort, fast ändå långt, gås igenom hur kommunikation med omvärlden för intagna på fängelser och häkten ser ut idag, hur den föreslagna nya lagen är tänkt, samt om en försöksverksamhet i USA och några egna tankar om ett ”Busnät” för intagna, med vitlistade sidor.

Ed: 20151110 skriver idg om att ett ”Busnät” nu snart blir verklighet. Borås blir först (bättre) ut. Drygt 5,5 år efter nedanstående bloggpost.

Jag har tidigare i den här serien skrivit om Rätten att läsa och om Rehabilitering och återanpassning. I den här posten tänkte jag ta upp förslaget till ny anstalts- och häkteslag, som den 26 januari överlämnades till lagrådet för yttrande. Men först en (mycket) översiktlig genomgång av hur kommunikation med omvärlden ser ut idag på fängelser och häkten.

Fängelser – Telefoni

Dessa regler finns beskrivna i Lag 1974:203 (här), samt i Kriminalvårdens föreskrifter 2009:4 (här, pdf) med (relevant) tillägg 2009:10 (här, pdf). För en kort oberoende genomgång, se Fångombudsmannen.

Telefontillstånd kan vara tills vidare, med på förhand bestämda telefonnummer, via Kriminalvårdens INTIK-system, där abonnemanget utanför murarna kan kontrolleras, eller tillfälliga, för särskilda ändamål. Mottagaren måste under alla omständigheter kunna kontrolleras och därför är i princip samtal till IP-telefoner eller mobiler inte tillåtna, åtminstone inte på anstalter med en högre säkerhetsklass än den allra lägsta (tidigare ”öppna” anstalter). Detta leder ofta till problem därför att andelen med fast telefon minskar stadigt (4,2 miljoner fasta mot 865 000 IP i januari, källa här). Många intagna härstammar också från länder där fast telefoni är mindre vanligt (Statistik över världens länder här).

Endast i undantagsfall, och då om det gäller till egna barn (barnets rätt till sina föräldrar enligt FN:s Barnkonvention), andra nära anhöriga eller med advokat, kan samtal till IP-telefon eller mobil tillåtas, om det inte kan lösas på annat sätt. Ett sådant samtal är då oftast avlyssnat (samtal med advokat får dock ej avlyssnas), sker via tjänstetelefon och måste anhållas om separat. Tillstånd är avhängigt om personal för avlyssning kan avsättas. Vilket har viss betydelse när fängelserna är så fyllda som de är just nu.

Den intagne får i allmänhet själv betala samtalen, med vissa undantag.

Mottagaren kontrolleras utifrån eventuell risk för fortsatt brottslighet av den intagne, till exempel genom risk för medhjälp till brott eller omvänt, som eventuellt brottsoffer.

Tillfälliga telefontillstånd inför en förestående frigivning kan också medges, till exempel till myndigheter, arbetsgivare, bostadsföretag och så vidare. Sådana samtal kan bekostas av anstalten.

Post

Brev till och från en intagen får granskas såvida de inte är till, eller kommer från, advokat eller myndighet. Granskning får dock bara ske efter en bedömning eller stickprovsvis, och då främst genom genomlysning och endast i undantagsfall genom läsning av dem. Brev får också hållas kvar tills den intagne lämnar anstalten, alternativt förstöras om de innehåller otillåtna ting, som droger eller vapen.

Datorer och Internet

Är i princip inte tillåtet, inte heller avancerade spelkonsoller (Playstation 2 och uppåt). På anstalter med de lägsta säkerhetsgraderna kan vid godkända studier anstalten tillhandahålla dator. Vid angelägna frigivningsförberedelser (till exempel sökande av arbete) kan tillfällig tillgång till dator med Internetanslutning medges, då övervakat.

Kriminalvårdens närmare riktlinjer för sådana datorer som en anstalt tillfälligt kan tillhandahålla verkar inte vara offentliga, i alla fall finns de inte tillgängliga på Kriminalvårdens hemsida.

Förströelse

Enligt lagen bör den intagne få möjlighet att genom tidningar, radio och tv följa med vad som händer i omvärlden. Litteratur som uppmanar till eller beskriver brott, drogtillverkning, vapen eller brottsverktyg får inte innehas. Den som är dömd för sexualbrott får inte inneha pornografiskt material. Den som undergår behandling för missbruk (droger, spel etc) får inte inneha sådant som förhärligar eller underlättar missbruket. Den som undergår behandling för aggressioner får inte inneha våldsskildringar.

Ett basutbud av tv finns, oftast också en större mängd tilläggskanaler på flera olika språk.

Häkten

Regler finns beskrivna i lag 1976:371, här, Förordning 1976:376, här, KvFS 2007:1, här, (pdf) med (relevant) tillägg 2008:10, här (pdf).

På häkten, det vill säga med intagna som antingen a) ännu inte är dömda, b) vars dom ännu inte vunnit laga kraft, c) vars dom vunnit laga kraft men som inte kan överföras till anstalt därför att plats saknas eller d), är utländska medborgare som avtjänat straffet men där utvisning inte kan verkställas, är reglerna för telefontillstånd striktare.

(Det fjärde fallet, personer som redan avtjänat sitt straff, men sitter häktade på obestämd tid därför att de inte kan utvisas, är något som Sverige flera gånger fått allvarlig kritik för. Kanske jag ägnar en senare post åt det).

Det nya lagförslaget

Utredningen om Framtidens kriminalvård, SOU 2005:54 (här), föreslår att de regler som skall gälla för telefoni och tillgång till media sammanfattas i det nya begreppet ”elektroniska meddelanden”, i regeringens lagförslag ändrat till ”elektronisk kommunikation”. I enlighet med utredningens tankar om en belöningshierarki, anser regeringen att en rätt till (begränsad) tillgång till Internet bör vara en förmån för särskilt skötsamma intagna som har behov av det, till exempel för att kunna delta i utbildning, och då endast när det med hänsyn till ordning och säkerhet är möjligt.

Mottagaren av eventuell e-post bör kunna kontrolleras. Närmare föreskrifter föreslås delegerade, sannolikt menas då till Kriminalvårdsverket självt.

(Något undertecknad finner anmärkningsvärt är, att enligt regeringens remiss till lagrådet ingen av remissinstanserna hade något att säga om den här ändringen. Vilket säger en del om vilken låg vikt informations- och Fri Kunskap-frågor har i rättssammanhang.

Ed: Det gäller också Johan Linander, den ende bloggare jag hittat som kommenterar lagförslaget. Slut Ed.

Piratpartiet har ju visserligen ingen kriminalvårdspolitik, men större delen av det svenska samhället utanför piratkretsen har uppenbarligen ingen informationspolitik. Och det är på sitt sätt ytterligare en illustration av hur viktig roll Piratpartiet har att fylla i svensk politik.)

En ny fängelselag

I ett nytt kapitel 4 §3 står En intagen skall ges möjlighet att på lämpligt sätt följa vad som händer i omvärlden. Detta ersätter den tidigare formuleringen om tidningar, radio och tv. I en kommentar skriver regeringen att detta inte åsyftar någon sänkt ambitionsnivå, utan enbart är en teknikneutral anpassning.

Vilka medier som faktiskt kommer att tillhandahållas sägs komma att avgöras av praktiska förhållanden inom kriminalvården. Vilket i praktiken innebär en mycket liten, eller åtminstone ytterst långsam, förändring mot nu. Endast utrustning som tillhandahålls av Kriminalvården kommer att vara tillåten.

I ett nytt kapitel 7 §4 räknas de vanliga skälen för inskränkningar upp, säkerhet, återanpassning och skada för andra eller för den intagne själv.

I samma kapitels §5 stadgas om avlyssning av elektronisk kommunikation mellan intagen och utomstående. Avlyssning skall vara öppen, det vill säga känd för båda parter. Advokat får ej avlyssnas, inte ens med intagens medgivande (lagändring alltså). (Något märkligt, enligt min mening, är att kommunikation med rättsvårdande myndighet, till exempel JO eller Europadomstolen inte har uteslutits från att kunna avlyssnas. Man har tydligen bara beaktat telefoniaspekten och inte alls e-post, som närmast är att jämföra med de tidigare brevreglerna. Och där får brev från myndigheter inte granskas, om det inte kan misstänkas att avsändaren är falsk).

Utblick över världen

Det finns ett projekt i USA, TRULINCS, ännu i startfasen, som syftar till att ge fångar en möjlighet att skicka och ta emot e-post. Projektet finansieras med överskott från kiosk- och telefonkortsförsäljning samt med avgifter vid användningen. Mail kan bara utväxlas med på förhand godkända personer och efter ansökan. Efter att mottagaren kontrollerats av anstalten, sänds ett e-brev till denne med en förfrågan om personen önskar e-postkontakt med den intagne. Vid ett positivt svar förs personen in på den intagnes godkända kontaktlista. All e-post granskas.

Det finns uppenbara svårigheter i att kontrollera mottagaren av e-post, brev kan eftersändas utan möjlighet att se det från avsändarsidan. Granskning av alla brev är en arbetsintensiv verksamhet som det knappast finns resurser till inom Kriminalvården. Det gör att sådana här försök sannolikt aldrig kommer att bli mer än, mycket begränsade, försök.

Slutsatser och frågor

Genom den nya lagen har åtminstone den lagliga ramen för en begränsad tillgång till Internet på fängelser och häkten skapats. Men med de svårigheter som finns att övervaka och hindra fortsatt brottslighet och andra skador, är det tveksamt om det i praktiken får någon omedelbar betydelse.

Då tror jag mera på ett ”Internet light”, ett ”Busnät”, en vitlista med för intagna godkända sidor. I utgångsläget åtminstone de passiva informationssidor som vi andra tar för självklara och som är svåra att klara sig utan idag. Wikipedia, Eniro/Hitta, myndigheter, dagstidningar – också utländska (kanske framförallt utländska). Sidor av betydelse för frigivningsförberedelser. Jag kan inte se att detta skulle innebära någon större risk eller kräva stora övervakningsresurser. Ett Busnät skulle också kunna växa efterhand som behovet av sidor uppmärksammas och som ett led i den uppmuntrandetrappa som regeringen föreslår.

Ed: det finns faktiskt två patentskrifter som beskriver sådana begränsade datorterminaler för fångar, US 2010299761 och CN 101699365

När det gäller sociala medier är problemet, precis som med e-post, att det är svårt och resurskrävande att kontrollera. Samtidigt kan sociala medier vara ett verksamt medel för återanpassningen, genom att föra in den intagne i nya och mindre destruktiva sociala sammanhang. Eftersom de vinsterna kan vara stora, menar jag att en försöksverksamhet bör starta och utredas efter hand.

Faktiskt finns redan nu bloggar som skrivs av intagna på rättspsykiatriska anstalter, med det uttalade syftet att det skall underlätta tiilfrisknandet. Det finns även bloggar som skrivs av fångar på fängelser, men då genom ombud på utsidan och via snigelpost.

Jag menar att sådana bloggar har ett värde, men då framförallt genom att de presenterar en verklighet som vi utanför murarna annars har svårt att förstå. Det är alltså inte i första hand deras rätt att skriva, utan vår rätt att läsa, som ger dem existensberättigande.

Om några sådana bloggar kommer jag att skriva och resonera kring i nästa post i serien Nät bakom galler.

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.

Nät bakom galler, del 2

Rehabilitering och återanpassning

Jag har i en tidigare post skrivit om den grundläggande Rätten att läsa och att den rätten, med inskränkningar betingade av säkerhetsskäl eller beroende på behandling av den intagnes specifika problem, också skall gälla innanför fängelsemurarna.

Den här posten kommer att handla mindre om rättigheter och mer om den samhälleliga aspekten av att vilja minska risken för att den intagne återfaller i brott efter frigivningen och istället kan (och vill) försörja sig på hederligt vis. Den första frågan blir då

Lönar sig försök att rehabilitera?

Undersökningar har visat att påverkan på intagna under fängelsetiden kan sänka risken för återfall i brott (recidiv) efter frigivning, men då endast på vissa faktorer och omständigheter hos den intagne, så kallade kriminogena faktorer. De är till exempel

En asocial personlighet (fientlighet, vrede)

Asociala attityder och värderingar

Asocial omgivning

Dysfunktionell familjebakgrund

Svag självkontroll, svag förmåga att konstruktivt lösa problem

Drogberoende

Arbetslöshet, avsaknad av yrkeskunskaper

Några vanliga bestraffningsmetoder som inte berör några av de ovanstående faktorerna, och som visat sig också helt sakna verkan är till exempel

Hårda tag (”boot camps”, ”vatten och bröd”)

Skrämselåtgärder mot ungdomsbrottslingar (”scared straight”, vildmarksäventyr, seglingsäventyr)

Metoder ensidigt inriktade på straff

Metoder ensidigt inriktade på kontroll och övervakning

Psykologiska behandlingsmetoder som inte anpassats individuellt

Behandlingar för att höja den intagnes självkänsla

Källa till ovanstående finns här.

Fängelsevistelser helt utan behandling har visat sig öka risken för återfall i brott, och detta mer ju längre straffet är. Olika undersökningar ger olika resultat, men slutsatsen är entydig. Till exempel redovisar James Bonta i uppsatsen Offender Rehabilitation: From Research to Practice, (här som pdf) en höjd återfallsrisk vid fängelse utan behandling runt 7%, vid felaktig behandling (metoderna som inte fungerar enligt ovan) en 6%-igt förhöjd risk, medan en effektiv behandling av de kriminogena faktorerna ger en sänkt återfallsrisk med ca 30%, se figur sidan 10 i uppsatsen.

Jag tänkte inte gå in på de olika behandlingsmetoder som föreslås och till viss del används, också i svenska fängelser. Jag rekommenderar läsning av den här tidigare nämnda länken. För mitt intresse, Internets betydelse för rehabiliteringen, är i alla fall två punkter värda att gå närmare in på.

Arbetslöshet, avsaknad av yrkeskunskaper

Man behöver inte skriva långt om detta eftersom det är så uppenbart att den mesta utbildningen idag bygger på, ibland till och med förutsätter, tillgång till Internet. För att den här posten inte skall bli alltför lång, nöjer jag mig med ett citat av en anonym fånge

Tyvärr har vi ej tillgång till Internet som skulle kunna underlätta våra studier och öka valmöjligheten av distanskurser som vi då skulle kunna söka.

(citerad i Information innanför murarna- en studie av fängelsebibliotekariers uppfattningar om informationsförmedling till interner, som pdf här)

Asocial omgivning

En kriminells sociala nätverk består ofta av andra kriminella. Förutom sporadisk kontakt med kriminalvårdspersonal består umgänget också inne på fängelset av andra kriminella. Här skulle den deltagarkultur och de sociala kontakter på tryggt fysiskt avstånd som Internet erbjuder kunna öppna möjligheter för att bygga upp ett annat och mindre destruktivt umgänge. Naturligtvis med de tidigare nämnda begränsningarna för att den intagne inte skall kunna fortsätta sin kriminella verksamhet eller fastna i något missbruk. Jag tänker inte heller här gå in på detaljer utan överlämnar detta till läsarens fantasi.

Icke-kriminogena faktorer

Det kan finnas anledning att också påverka livsomständigheter hos en intagen, som i sig inte påverkar risken att återfalla i brott, men som påverkar möjligheterna att socialt fungera i samhället, och att ha en fysisk och psykisk hälsa som minskar risken för att belasta sjukvården. Att 2010 släppas ut från ett långvarigt fängelsestraff, utan kunskaper om att söka efter information på Internet, placerar före detta fångar på fel sida om den Digitala Klyftan. Att söka efter information gynnar förmågan till kritiskt tänkande och minskar aggression och frustration. Att vara utan detta kulturella kapital som Internetanvändning ger försvårar förmågan att fatta beslut och stärker en redan existerande känsla av utanförskap. På 30-talet lät Jan Fridegård sin nyss frigivne romanhjälte Lars Hård göra en motsvarande erfarenhet, med den tidens mått

Jag, Lars Hård, lärde mig i staden att gränsen mellan den ensamma människan och människorna går vid sista schlagern eller skriket.

Att under tiden i fängelse också i stort sett vara avskuren från kontakter med elbolag, bostadsbolag och myndigheter som i allt större utsträckning hänvisar till kontakt över Internet, underlättar heller inte frigivningen.

Att inte kunna bidra med sin egen röst i debatten är ett problem. som dock är störst för oss andra som missar väsentliga erfarenheter (mer om detta i en senare post).

Kriminalitet som ekologisk nisch

Slutligen, är det överhuvudtaget möjligt att utrota kriminalitet ur samhället? En väsentlig del av de som sitter i fängelse kan diagnostiseras med att ha en antisocial personlighetsstörning, APD. En sådan störning kännetecknas av

oförmåga att anpassa sig till sociala normer, visat genom upprepade olagliga handlingar

svekfullhet, lögn och bedrägeri, av lust eller för personlig vinnings skull

impulsivitet och oförmåga att planera

aggressivitet som leder till återkommande fall av misshandel och våld

hänsynslöshet för andras och egen säkerhet

En oförmåga att ta ansvar för att kunna behålla jobb eller stå för gjorda åtaganden

avsaknad av ånger över vad man åsamkat andra, visat genom likgiltighet eller bortförklaringar

Av de som sitter i fängelse visar undersökningar att mellan 50 och 75% kan diagnostiseras med APD. I hela befolkningen visar sig andelen med APD vara ganska konstant, i stort sett oberoende av kultur eller tid. Något högre i storstäder än på landsbygden. Ca 3% av män och ca 1,5% av kvinnor kan diagnostiseras med APD.

Även i ett land som USA, med en fängelsepopulation på i storleksordningen 0,75% av befolkningen (och 3,2% i någon form av åtgärd), ligger APD-delen av den fria befolkningen ungefär konstant. Man skulle därför kunna dra en obehaglig slutsats, nämligen att kriminellt beteende är en humanekologisk nisch, det vill säga att drygt 2% av befolkningen som latent kriminella är ett stabilt tillstånd, ett ekvilibrium för att använda en spelteoretisk term. Datorsimuleringar har gjorts som bekräftar detta, till exempel den här (därifrån har jag uppgifterna ovan) och den här. Skulle andelen med APD öka över jämviktstillståndet på drygt 2%, skulle brott ”inte löna sig”. Och skulle andelen sjunka, till exempel genom att fler kriminella hålls bakom lås och bom eller sociala insatser gör hederlighet mera attraktivt, skulle den ekologiska nischen snart fyllas av andra. Brott är normalt, skulle man kunna säga.

Man måste odla sin trädgård

Men att av detta dra slutsatsen att det inte lönar sig att försöka rehabilitera, vore som att säga att det inte lönar sig att sköta sin hälsa, eftersom man ändå till slut skall dö.

Men som Voltaire lät sin romanhjälte Candide säga Man måste odla sin trädgård. Och man måste sköta sin hälsa och vi måste, som samhälle, försöka utnyttja den tid vi spärrar in missdådare till att söka reformera dem. Det lönar sig nämligen.

Också har vi ju den där humanitära aspekten också, som inte bara de dryga 2%:n med APD verkar ha svårt att ta till sig…Eller också är det de 2%:n, som av en ren ödets slump själva råkar befinner sig på fri fot, som mot all vetenskap och allt förnuft ensidigt kräver hårdare tag. Av sig själv känner man som bekant andra…

Nästa post i den här serien kommer att gå igenom hur det ser ut nu när det gäller telefontillstånd och Internetåtkomst på svenska fängelser, hur dessa frågor behandlas i den nya fängelse- och häkteslagen, samt om några försök med begränsad e-post och Internetåtkomst vid bland annat fängelser i USA.

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.

Nät bakom galler, del 1

Rätten att läsa

When the prison gates slam behind an inmate, he does not lose his human quality; his mind does not cease to feed on a free and open interchange of opinions;

(Thurgood Marshall, domare i USA:S Supreme Court, 1974, citerad i The Prisoners’ right to read statement)

När avstängning från Internet av vissa ses som en åtgärd som kan genomföras helt utan föregående domstolsprövning, men av andra närmast jämställs med ett fängelsestraff, då kan det vara intressant att se lite närmare på just det extremfallet – Internet i fängelse.

Jag har här samlat några röster om rätten, och betydelsen av, att läsa.

USA:s bibliotekarieförbund arbetar på ett manifest, Prisoners’ Right to Read Statement, rörande fångars rätt att läsa, som nu nått version 2.3 (några rader ner i länken). Citatet av Thurgood Marshall kommer därifrån. Jag citerar vidare ur manifestet

Ideas can be dangerous but the suppression of ideas is fatal to a democratic society. The denial of intellectual freedom destroys the hopes of those segregated from society. Freedom itself is a dangerous way of life, but it is ours. When free people, through judicial procedure, segregate some of their own, they incur the responsibility to provide humane treatment as well as the tools required to bring the prodigal home. Chief among those tools is the right to read. (min kursiv)

Allt mer av det som finns tillgängligt för läsning, finns på Internet och bara där. Tidningar (på många olika språk). Bloggar(!) inte minst.

Det finns förstås flera goda skäl att inte tillåta oinskränkt Internet-tillgång för frihetsberövade, så som

* Fängelse är, och skall vara, en tvångsåtgärd

* Det kan hota säkerheten på anstalten, för personal, för andra intagna och för den frihetsberövade själv

* Det kan göra att den intagne får möjlighet att fortsätta med brottslig verksamhet, trakassera brottsoffer eller hota vittnen

* Det kan hindra rehabiliteringen och skada den intagnes hälsa (till exempel vid spel- eller sexmissbruk)

Manifestet ovan föreslår att intagna skall kunna få tillgång till Internet åtminstone indirekt, genom förmedling av fängelsebibliotekarie.

While unfettered access to the Internet via personal computers may be impractical, the correctional library shall provide access to information from the Internet and knowledge of the sources available through it. If practical, technologically controlled access to the Internet and to e-mail accounts shall be provided as an adjunct of the services of the library.

Det finns förstås problem med att informationssökandet filtreras genom en bibliotekarie. De intagna kommer från många olika kulturer och utbildningsnivån är väldigt varierande. Att en bibliotekarie skulle kunna bemästra en sådan spännvidd, och kunna ge alla meningsfull hjälp, är inte troligt.

Speciellt finns förstås sökbehovet när den intagne studerar. Men mer om detta i en senare post.

En bättre lösning vore då en filtrering, loggning och kanske rentav ett Internet light intranät för kriminalvården. Det som utanför murarna är en integritetskränkning, kan innanför desamma vara ganska rimligt.

I Kåkbladet nr 5 2008 (pdf) skriver fängelsebibliotekarien Solveig Karlsson

Många har under tiden på häktet läst en bok för första gången i sitt liv, många har lärt sig läsa där faktiskt, inte därför att de är dyslektiker utan för att man aldrig fått eller gett sig själv chansen att lära sig. Andra saker var roligare än skolan.

————————-

Sagor och berättelser ger oss också tolkningsmodeller för det som vi drabbas av under livets gång.

I danska Bibliotekspressen nr 2, 2003, refererar Elsebeth Isen en intagen som berättade att det enda fria val han hade när han satt avskild (en eufemism för isoleringscell), var när bibliotekarien kom och han fick välja bok att låna.

Ed: I dagens 100913 Dagens Nyheter skrivs något om vad fångar läser, om än artikeln är hårt vinklad och sensationsinriktad.

Min åsikt

Som jag ser det är rätten att delta i ett offentligt samtal (till exempel blogga), eller att ta del av information, en fundamental mänsklig rättighet som bara kan få inskränkas av säkerhets- eller rehabiliteringsskäl.

Det vill säga att stänga av någon från den intellektuella kontakten med omvärlden skall inte vara något som i sig ingår i ett frihetsstraff. Utan kan bara vara en följd av ett sådant straff, till exempel av säkerhetsskäl, eller för att skydda andra och inte minst den frihetsberövade själv.

För mig ingår det i Piratpartiets kamp för Fri Kunskap. Och den skall gälla också innanför murarna, med vissa inskränkningar och i princip.

Piratmotion

Det finns en motion inför Piratpartiets årsmöte som handlar om rätten till Internetaccess som en basservice. Diskussionstråden finns här. Jag stöder den motionen och har lagt två tilläggsyrkanden, det ena av dem som också inkluderar frihetsberövades rättigheter.

Ed: Piratpartiet antog hösten 2012 ett yrkande från mig om ett tillägg till fängelse- och häkteslagen till att inkludera rätten till tillgång till bibliotek, i likhet med den finska lagen. Det ingår nu i Piratpartiets bibliotekspolitiska program.

Ed2: Dagens Nyheter skriver ett längre reportage om bibliotek i fängelse, 140309.

Den första i en serie av poster i ämnet

Jag räknar med att skriva fler poster i ämnet. Om hur det ser ut nu på svenska fängelser och om några försök i USA. Om betydelsen av Internet-tillgång för rehabilitering och återanpassning till samhället. Och slutligen om olika reaktioner på att intagna på rättspsykiatriska kliniker i flera fall bloggar.

Men de reaktionerna tar jag till sist. När det gäller kriminalvård är det viktigt att åtminstone någon försöker tänka först och känner sedan.

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.