Acta och Ian Smiths misstag

Gör inte om Ian Smiths misstag

Rösterna som försöker bagatellisera innebörden av Acta-avtalet hopar sig. Till exempel Marianne Levin i Sydsvenskan och Åsa Schwarz i idg.

Men dessa bedyranden rör sig helt inom det förhärskande upphovsrättsnostalgiska paradigmet. Actas funktion är att cementera, ”hårdvira” den nuvarande upphovsrätten i en digital miljö där den är en så främmande fågel att dess öde under alla omständigheter är beseglat.

Men detta sätt att cementera något genom ”ännu mer av samma sak” och genom att höja insatserna genom sanktionshotande internationella fördrag (Bernöverenskommelserna är ganska svaga i jämförelse), är en systemfälla som Donella H. Meadows kallar escalation. Den bakomliggande sociala kraften att använda möjligheten att dela information – en ”emergent” egenskap hos Internet – kan inte utraderas genom repression. Information wants to be free. Repression kan enbart leda till kapprustning, en eskalerande allt mera resursslösande spiral av repression och allt mera av en annan systemfälla – rule beating.

Att hårdvira, att förstärka fästningen genom högre murar och djupare vallgrav,  den anakronistiska upphovsrätten genom att koppla den hårdare till frihandel och välståndsutveckling – för vilket den står i rak motsats – kan inte förändra upphovsrättens slut. Den kan bara förlänga reformprocessen och leda till bortslösade resurser i den ofrånkomliga eskalationen.

Rhodesias vitrasistiske premiärminister Ian Smith sa en gång mycket klarsynt (och ytterst cyniskt) : Vi är medvetna om att hela världen till slut kommer att vara kaffefärgad. Men vi vill inte ha något snabbkaffe.

Den cynismen går som en underström också i upphovsrättsnostalgikernas retorik, om än inte alltid med Smiths klarsynthet. I alla fall inte utåt – vad Levin och Schwarz säger en lat lördagkväll i soffan framför tv:n med fötterna på bordet vet jag förstås inte.

För dem som förmår tänka utanför boxen, reformvännerna kort sagt, som vill anpassa upphovsrätten för att mildra de allvarliga konsekvenser dess upprätthållande i den digitala tidsåldern får för de demokratiska fri- och rättigheterna, ja för det demokratiska samhällsskicket självt som riskerar att destabiliseras av en fortsatt oreformerad upphovsrätt –  för dem innebär Acta ett bakslag.

Och inte bara för reformvännerna. Acta kommer att bli mycket dyrt. För ”nån annan”, vilket innebär de allra flesta. Katastrofen i Zimbabwe hade kunnat åtminstone mildras väsentligt om inte Smiths anhängare triggat en eskalation och höjt insatsen genom att eliminera sansade krafter på den svarta sidan. Då fick de istället ett utdraget inbördeskrig med slutresultatet Robert Mugabe… Det var dåligt inte bara för de vita farmarna utan för alla zimbabwier.

Vågar du riskera att tillhöra den stora majoritet som får betala för upphovsrättsnostalgikernas Ian Smith-politik?

Lär av Zimbabwe. Protestera mot Acta.

Ed: Åsa Schwarz skriver för övrigt

Piratpartiets mål är att sänka skyddstiden till fem år för ”kommersiella” verk. I dag är rättigheter på svenska böcker en av de mest växande exportbranscherna. Den skulle tvärdö eftersom utländska förlag skulle vänta i fem år med att publicera. Sverige är en så liten marknad att många heltidsförfattare och manusskrivare skulle förlora sina jobb. Att påstå att det inte skulle vara negativt för kulturen är dumheter.

Det var just så Albert Bonnier grundade Bonniers förlag en gång, genom att upphovsrätten på den tiden såg en översättning som ett nytt verk. Att kunna minska sin risk genom att ge ut böcker som sålt bra utomlands, med enbart en fast kostnad till översättaren men inget till författaren – det var just Albert Bonniers affärsidé.

Det är möjligt att det var negativt för kulturen, men det var otvivelaktigt positivt för Bonniers förlag, som sannolikt inte hade existerat annars. Vilket uppenbarligen inte är något moraliskt hinder för dem att nu förfäkta en helt annan upphovsrätt än den som såg dem födas.