Att avgränsa oönskat svårare än avgränsa önskat

När avgränsning är omöjlig krävs halmgubbar.

Jag ser i Computer Sweden och kommenterat hos HAX, Karl Sigfrid och (förstås, frestas man att tillägga) polyhistorn Cornucopia, att det i EU-härket arbetas för gemensamma regler för avspärrning av oönskade sajter.

I kommentarsfältet till HAX blogg har Christoffer Willenfort en intressant kommentar om att i så fall det oönskade skall definieras via konsensus i alla inblandade länder. Då lär det inte bli mycket spärrat…

Det är annars kutym och regel att överheten ser till att skaffa sig rena gränssnitt neråt på alla divergerande problem, det vill säga man skapar tvingande EU-regler av önskekaraktär uppifrån, säger som Gustav Vasa Och därefter haven I eder att rätta och packa och lutar sig sedan tillbaka och ser på hur respektive nationella regeringar av resursskäl tvingas överimplementera och som en följd av detta får ta emot folkets vrede, var och en i sin stad. Ja, i praktiken skickar de nationella regeringarna fram ett bondeoffer/en offeranod i form av någon byråkrat som får bära hundhuvudet för överimplementeringen (”…ryms inom befintlig budgetram” brukar göra susen), för att själva kunna två sina händer och hänvisa till EU och förbudet mot ”ministerstyre”.

Jag tänker på en rad ur The Clash låt ”Red Angel Dragnet” baserad på Martin Scorseses film ”Taxi Driver” And I know a fine thing when I see it. Eller inledningsorden till Leo Tolstojs ”Anna Karenina” (igen! – jag citerar dem ideligen, men de är ju så bra!): Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.

Det som är bra är lätt att positivt definiera. Vi känner igen det när vi ser det. Det som inte är bra är väsentligt svårare att definiera. Allra svårast är att dra gränsen för vad som är allför dåligt. Bara det allra sämsta låter sig åter enkelt igenkännas. Men i verkligen hamnar det allra mesta i ett grådaskigt mittemellan. Hur dra gränsen? Hur formulera gränsdragningen i ord? För Ludwig Wittgenstein  hade därmed slutsatsen varit klar: Om det man inte kan tala, därom måste man tiga – Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen. Acceptera de begränsningar termodynamiken och vår mänskliga natur sätter för vad vi kan få av det vi vill och önskar oss.

Men de politiker som bildar det stoff överheten är gjord av är inte av samma stoff som Ludwig Wittgenstein, utan av annat skrot och korn. (Så många olika sorter skrot och korn att de inte låter sig definieras i ord faktiskt 😉 )

Dessa politiker som inte kan acceptera att det de vill och önskar inte kan definieras i ord och inte kan genomföras i verkligheten, landar då i samma ståndpunkt som Johnny Rotten i The Sex Pistols gjorde  i ”Anarchy in the UK”: Don’t know what I want but I know how to get it. I wanna destroy the passer by. Och de förstör genom att låta sina önskningar styra formuleringen av lagar som ödelägger större resurser för den som råkar hamna i vägen – the passer by – än de löser några problem.

Att divergerande problem kräver större resurser totalt att hantera när de decentraliseras, är något som överheten historiskt har visat sig ta mycket lätt på. ”Effektivitet” ses mycket inskränkt som något som enbart hänför sig till den egna myndighetsutövningen. Det som ”underlättar myndighetsutövningen” är just ”effektivt”, hur kostsamt på en samhällelig nivå det än är.

Historiska exempel

Men det finns ändå ett pedagogiskt problem för överheten att kunna sälja in  de olägenheter och kostnader för gemene man som rena gränssnitt nedåt kräver. Det har man historiskt löst genom att ge exempel, ju övertydligare desto bättre. Det gör inte att gränsdragningar blir lättare – av resursskäl tvingas man ju som sagt överimplementera – men det kan ge en acceptans för de drakoniska regler som blir följden.

Vår tid har, precis som alla andra tider och kulturer, förstås några ”usual suspects” som får tjäna som behändiga ursäkter. Barnporr/pedofiler, penningtvätt/terrorism är väl de mest typiska för ”die Zeitgeist” i det andra decenniet av det 21:a århundradet.

På samma sätt hade nazisterna ett problem att definiera vad som egentligen var ”dålig/judisk/bolsjevistisk” kultur, som skulle rotas ut ur Germania. Därför samlade man ihop det man ogillade mest och skapade en utställning av ”avskräckande” exempel. Ausstellung für entartete Kunst – urartad konst. Som man kunde slänga i ansiktet på alla kritiker – se vad ni försvarar! En yndet (=omtyckt) form for polemik, består i det probate (=välbeprövade) trick, at dutte folk en mening på, hvis (=vars) vanvid alle kan forstå, skrev Piet Hein. Halmgubbeargumentet.

Det är ingen vågad gissning att om dessa avspärrnings- och blockeringsförsök vi ser i vår tid får fortgå, att de då förr eller senare också tvingar fram och utmynnar i en utställning av något slag. All ”effektiv” myndighetsutövning kräver halmgubbar.

Så att riktningsgivande opinionsbildare kan bli åsyna vittnen til ”det onda”, kan förfasa sig och utan betänkligheter förmå den stora massan att godta all den ”roadkill”, alla ”collateral damages” och de stora kostnader och välfärdsförluster som decentraliseringen, med ty åtföljande överimplementering, av divergerande problem förorsakar. That which is seen, and that which is not seen (Ja, man kan citera Bastiat utan att vara libertarian. Faktiskt.)

Slutsats

Helt kort: Stoppa dyra (och plågsamma) avspärrningsförsök!

De som bor i Västra Götaland kan också, som en symbolisk opinionsyttring i alla fall, välja den här valsedeln den 15 maj.

Att svara överheten med samma mynt och söka hålla sig själv skadeslös genom att också  ”destroy the passer by” kan jag däremot inte ställa mig bakom. But when you talk about destruction, don’t you know that you can count me out?