Viktualiebrodern

Posts Tagged ‘Divergerande problem

Att förväxla övervakning med brottsbekämpning

with 7 comments

Och att förväxla egenintresse med allmänintresse

Jag ser i Dalademokraten att socialdemokraten Pär Nuder numera ingår i kameraövervakningsföretaget Nyx Securitys styrelse. Det är säkert privatekonomiskt fördelaktigt – det mesta talar för att det kommer att gå bra för Nyx Security framöver med deras talande övervakningskameror.

Men Nuders argument för att Nyx är ett bra företag måste man ändå höja på ögonbrynen inför. DD citerar vad Nuder sagt till Dagens Industri (vars artikel tydligen inte finns på nätet)

Ju lägre brottslighet, desto bättre samhälle. Det är så man ska se på säkerhetsbranschen i allmänhet och Nyx i synnerhet, som erbjuder tjänster som direkt förhindrar brott.

Men övervakning förhindrar inte brott. Snarare flyttar det brott, eller leder till ombudskriminalitet. Dessutom blir divergerande problem, och brottslighet är ett divergerande problem, väsentligt mera komplexa och därmed dyrare att hantera på ju lägre nivå de externaliseras till. Brottslighet måste hanteras på en så hög nivå som möjligt, där man har tillgång till både piskor och morötter, både sociala åtgärder och avskräckande åtgärder. Där är hanteringen mest kostnadseffektiv för att minimera brottsligheten – avskaffa den går naturligtvis inte – ett antisocialt beteende är en ekologisk nisch i mänskliga samhällen.

Ett alltmera privatiserat ansvar för att bekämpa brott blir oerhört kostsamt och en kapprustning mot botten. En kapitalförstöring av stora mått, som ser ut som ökat välstånd men inte är det, när allt större del av resurserna används improduktivt.

Om nu Nuder verkligen tror på det han säger, eller bara internaliserat och intellektualiserat sitt egenintresse vet jag inte. Men Nuders väg är en väg till fattigdom.

Vid närmare eftertanke tror jag att Nuder innerst inne inte tror på vad han säger. Det skulle ju i så fall innebära en fullständig brytning med hela hans socialdemokratiska livsåskådning att hävda att samhällsproblem löses bäst genom att privata företag säljer åtgärder mot symtom på dessa problem till den som vill och kan betala för sig.

Written by viktualiebroder

18 maj 2011 at 09:47

Att avgränsa oönskat svårare än avgränsa önskat

with 8 comments

När avgränsning är omöjlig krävs halmgubbar.

Jag ser i Computer Sweden och kommenterat hos HAX, Karl Sigfrid och (förstås, frestas man att tillägga) polyhistorn Cornucopia, att det i EU-härket arbetas för gemensamma regler för avspärrning av oönskade sajter.

I kommentarsfältet till HAX blogg har Christoffer Willenfort en intressant kommentar om att i så fall det oönskade skall definieras via konsensus i alla inblandade länder. Då lär det inte bli mycket spärrat…

Det är annars kutym och regel att överheten ser till att skaffa sig rena gränssnitt neråt på alla divergerande problem, det vill säga man skapar tvingande EU-regler av önskekaraktär uppifrån, säger som Gustav Vasa Och därefter haven I eder att rätta och packa och lutar sig sedan tillbaka och ser på hur respektive nationella regeringar av resursskäl tvingas överimplementera och som en följd av detta får ta emot folkets vrede, var och en i sin stad. Ja, i praktiken skickar de nationella regeringarna fram ett bondeoffer/en offeranod i form av någon byråkrat som får bära hundhuvudet för överimplementeringen (”…ryms inom befintlig budgetram” brukar göra susen), för att själva kunna två sina händer och hänvisa till EU och förbudet mot ”ministerstyre”.

Jag tänker på en rad ur The Clash låt ”Red Angel Dragnet” baserad på Martin Scorseses film ”Taxi Driver” And I know a fine thing when I see it. Eller inledningsorden till Leo Tolstojs ”Anna Karenina” (igen! – jag citerar dem ideligen, men de är ju så bra!): Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.

Det som är bra är lätt att positivt definiera. Vi känner igen det när vi ser det. Det som inte är bra är väsentligt svårare att definiera. Allra svårast är att dra gränsen för vad som är allför dåligt. Bara det allra sämsta låter sig åter enkelt igenkännas. Men i verkligen hamnar det allra mesta i ett grådaskigt mittemellan. Hur dra gränsen? Hur formulera gränsdragningen i ord? För Ludwig Wittgenstein  hade därmed slutsatsen varit klar: Om det man inte kan tala, därom måste man tiga – Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen. Acceptera de begränsningar termodynamiken och vår mänskliga natur sätter för vad vi kan få av det vi vill och önskar oss.

Men de politiker som bildar det stoff överheten är gjord av är inte av samma stoff som Ludwig Wittgenstein, utan av annat skrot och korn. (Så många olika sorter skrot och korn att de inte låter sig definieras i ord faktiskt 😉 )

Dessa politiker som inte kan acceptera att det de vill och önskar inte kan definieras i ord och inte kan genomföras i verkligheten, landar då i samma ståndpunkt som Johnny Rotten i The Sex Pistols gjorde  i ”Anarchy in the UK”: Don’t know what I want but I know how to get it. I wanna destroy the passer by. Och de förstör genom att låta sina önskningar styra formuleringen av lagar som ödelägger större resurser för den som råkar hamna i vägen – the passer by – än de löser några problem.

Att divergerande problem kräver större resurser totalt att hantera när de decentraliseras, är något som överheten historiskt har visat sig ta mycket lätt på. ”Effektivitet” ses mycket inskränkt som något som enbart hänför sig till den egna myndighetsutövningen. Det som ”underlättar myndighetsutövningen” är just ”effektivt”, hur kostsamt på en samhällelig nivå det än är.

Historiska exempel

Men det finns ändå ett pedagogiskt problem för överheten att kunna sälja in  de olägenheter och kostnader för gemene man som rena gränssnitt nedåt kräver. Det har man historiskt löst genom att ge exempel, ju övertydligare desto bättre. Det gör inte att gränsdragningar blir lättare – av resursskäl tvingas man ju som sagt överimplementera – men det kan ge en acceptans för de drakoniska regler som blir följden.

Vår tid har, precis som alla andra tider och kulturer, förstås några ”usual suspects” som får tjäna som behändiga ursäkter. Barnporr/pedofiler, penningtvätt/terrorism är väl de mest typiska för ”die Zeitgeist” i det andra decenniet av det 21:a århundradet.

På samma sätt hade nazisterna ett problem att definiera vad som egentligen var ”dålig/judisk/bolsjevistisk” kultur, som skulle rotas ut ur Germania. Därför samlade man ihop det man ogillade mest och skapade en utställning av ”avskräckande” exempel. Ausstellung für entartete Kunst – urartad konst. Som man kunde slänga i ansiktet på alla kritiker – se vad ni försvarar! En yndet (=omtyckt) form for polemik, består i det probate (=välbeprövade) trick, at dutte folk en mening på, hvis (=vars) vanvid alle kan forstå, skrev Piet Hein. Halmgubbeargumentet.

Det är ingen vågad gissning att om dessa avspärrnings- och blockeringsförsök vi ser i vår tid får fortgå, att de då förr eller senare också tvingar fram och utmynnar i en utställning av något slag. All ”effektiv” myndighetsutövning kräver halmgubbar.

Så att riktningsgivande opinionsbildare kan bli åsyna vittnen til ”det onda”, kan förfasa sig och utan betänkligheter förmå den stora massan att godta all den ”roadkill”, alla ”collateral damages” och de stora kostnader och välfärdsförluster som decentraliseringen, med ty åtföljande överimplementering, av divergerande problem förorsakar. That which is seen, and that which is not seen (Ja, man kan citera Bastiat utan att vara libertarian. Faktiskt.)

Slutsats

Helt kort: Stoppa dyra (och plågsamma) avspärrningsförsök!

De som bor i Västra Götaland kan också, som en symbolisk opinionsyttring i alla fall, välja den här valsedeln den 15 maj.

Att svara överheten med samma mynt och söka hålla sig själv skadeslös genom att också  ”destroy the passer by” kan jag däremot inte ställa mig bakom. But when you talk about destruction, don’t you know that you can count me out?

Written by viktualiebroder

03 maj 2011 at 20:28

Svar från Finansinspektionen om kontanter i bankfack

with 11 comments

Inte vårt bord, men med vårt goda minne

Jag har fått svar från Finansinspektionen på mitt ”tips” rörande kartellverksamhet mellan bankerna när det gällde förbudet mot kontanter i bankfack.

Svaret lämnar en del övrigt att önska. Å ena sidan konstaterar man att bankfack är en tjänst som ligger utanför regelverket för betalningssystemen – alltså egentligen utanför FI:s räjong. Å andra sidan hänvisar man ändå dunkelt till Lagen om Penningtvätt, 2009:62.

Svaret (jag utelämnar namnet på sagespersonen eftersom jag inte inhämtat uttryckligt tillstånd av vederbörande att publicera på bloggen)

Tack för ditt mejl till Finansinspektionen. Några reflektioner med anledning av din frågeställning. Enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse (SFS 2004:297) måste en bank tillhandahålla betalningsförmedling via generella betalsystem och ta emot inlåning, som efter uppsägning ska vara tillgängliga inom högst 30 dagar. Att tillhandahålla bankfack är däremot inte nödvändigt för ett banktillstånd. Om banken väljer att ha det i sin verksamhet ska den styras och kontrolleras precis som all annan verksamhet. Så det är alltså banken som väljer vad som kan/ska förvaras utifrån den risknivå dess styrelse fattat beslut om. Reglerna om penningtvätt stramades upp våren 2009 och har också inneburit att regelverken i bankerna har förändrats. Du kan läsa mer om det på vår hemsida www.fi.se under Regler/Penningtvätt, snabblänk http://www.fi.se/Regler/Penningtvatt/.

På detta har jag svarat

Jag tackar för svaret, och förstår att frågan om kartellverksamhet för vad som förvaras i bankfack faller utanför FI:s område, och är en fråga för Konkurrensverket.

Vad som förvaras i ett bankfack är naturligtvis en avtalsfråga mellan en enskild bank och dess kunder efter den enskilda bankens riskbedömning (förhoppningsvis också efter kundens riskbedömning). Men i det här fallet handlar det om ett standardavtal, dvs kartellverksamhet med mycket oklara grunder, bland annat också med hänvisning just till FI och lagen om penningtvätt.

Men lagen om penningtvätt tar överhuvudtaget inte upp passiv förvaring av värdesaker, med tillgångar som (efter en medveten riskbedömning av kunden) hålls utanför betalningssystemen/fiatekonomin. Nyckelorden i lagen är ”transaktioner”, ”förvaltning”, men sådana äger inte rum i bankfack, som per definition är förvaringsutrymmen *utanför* banksystemet. Inte heller företräds bankfackinnehavaren på något sätt juridiskt av den som tillhandahåller bankfacket.

Jag tolkar de luddiga och skiftande förklaringarna från Bankföreningen, och Finansinspektionens indirekta gillande men samtidiga oförmåga att visa på lagstöd för hur förvaring i bankfack kan innebära ”transaktion”, ”förvaltning” eller ”företräda”, som ett ytterligare tecken på den överimplementering ”för säkerhets skull” av lagar som blir följden av principen om operatörsansvar. Den förenkling (lägre entropi) operatörsansvar innebär för överheten motsvaras av en större oordning och större kostnader längre ner i kedjan (högre entropi).

Enligt min mening verkar principen om operatörsansvar dränerande på samhällets resurser. Den representerar ett systemfel, inte endast när det gäller bankerna.

Det väsentliga i mitt svar är de luddiga hänvisningarna till Lagen om Penningtvätt, som alltså berör ”transaktioner”, ”förvaltning” och ”(juridiskt) företräda”. Inget av detta är relevant för passiv förvaring av värdesaker åt en kund.

När det gäller systemfelet med operatörsansvar – hur ett önskat rent gränssnitt för överheten för divergerande problem, istället lägger över det komplicerade till ”någon annan”, som för att undvika kostnader överimplementerar – det hoppas jag kunna skriva en hel serie poster om så småningom.

På ju lägre nivå ett divergerande problem skall angripas, ju mer har det under resans gång divergerat, och den sammanlagda kostnaden och komplexiteten för att framgångsrikt angripa det är större än det var från början.

Kriminalitet är ett sådant divergerande problem. Det minst kostsamma för samhället är att angripa det problemet på en hög nivå. Jag skriver ”angripa”, därför att lösa går inte. Den som tror det (”nollvision”) är dåraktig, eller likgiltig för att i så fall ”någon annan” måste betala.

Om Finansinspektionen och andra i det kontantfria samhällets hallelujahkör skall räknas in bland dårarna eller bland likgiltighetsförövarna är en öppen fråga.

Över alternativ till riskspridning utanför banksystemet, se Cornucopia.

Written by viktualiebroder

12 april 2011 at 19:04