Nätanonymitet: Abilene-paradoxen och föräldralösa åsikter

Två mera sällan framförda argument för nätanonymitet

Inom sociologin finns det något som kallas för ”Abilene-paradoxen”. Abilene är en het och dammig stad i Arizona, inte precis platsen för en utflykt.

Ingen vill egentligen göra en utflykt till Abilene, men var och en tror att de andra vill, och ställer därför upp och visar sig hövligt och klädsamt  entusiastisk. ”Tillsammans”. Efter att ha kommit hem efter en tråkig dag i Abilene, med  en ansträngande bilresa fram och tillbaka, visar det sig att ingen egentligen ville från början. Men hade någon varit öppet tveksam innan utflykten, hade hon eller han framstått som egoistisk och ”partybroms”. Och blivit nedröstad.

Jag tror att många av oss kan känna igen sig i en sådan situation.

Att undvika resursslösande Abilene-paradoxer i samhällslivet är ett starkt argument för kommentarsanonymitet. – One effective strategy for avoiding the Abilene paradox is using anonymous idea submission. Om någon, utan att röja sig, på förhand kunnat föra fram sina tvivel på att en utflykt till Abilene skulle vara så trevlig, hade frågan lyfts och också de andra hade kunnat ställning utan känslomässiga låsningar och stigmatisering och, förhoppningsvis, kommit fram till att det funnits många bättre sätt att tillbringa dagen än att åka till Abilene.

Man kan förstås tänka sig att någon med något socialt handikapp ändå skulle höja rösten. Eller att någon som avsiktligen bortser från sociala konventioner, av sanningslidelse, parrhesia eller narcissistisk störning, skulle göra det.

Men då är det bättre med möjligheten till anonyma invändningar, eftersom socialt handikappade eller ”jobbiga” typer är underrepresenterade i ”trevliga” sociala sammanhang. Och enkelt kan avfärdas utan djupare analys. Av uppenbara skäl.

Föräldralösa synpunkter

Ett ytterligare skäl för bevarad anonymitet är problemet med åsikter – synpunkter som man själv inte omfattar (och därför inte vill stå för), men som är väsentliga för debatten. Föräldralösa synpunkter helt enkelt.

Den som tar ansvar för sådana föräldralösa åsikter kan råka mycket illa ut.

Jag skulle vilja jämföra kravet på avskaffad anonymitet med rösträttsreglerna för hundra år sedan då kvinnan saknade rösträtt därför att hon ”kunde ju företrädas av sin man”. Nu är alltså allmänna uppfattningen den,  att föräldralösa åsikter ”kan väl framföras av någon som står för dem”, så som mannen stod för kvinnan före 1921.

Det var mycket som inte blev sagt offentligt före 1921. Och mycket som kommer att sopas under mattan om kommentarsanonymiteten försvinner.

Detta är blott två invändningar, som jag inte kunnit hitta hos någon annan. Jag kan dock stå för dem, så föräldralösa är de inte.