Viktualiebrodern

Archive for the ‘Riskhantering’ Category

Mina yrkanden på Piratpartiets vårmöte

with 2 comments

Fem av fem

Jag hade fem motioner, varav två tillsammans med René Malmgren, på Piratpartiets vårmöte. Det gick ganska bra i omröstningarna, samtliga fem gick igenom om än i vissa fall efter modifieringar. (Höstmötet 2012)

B11 Ett statligt girosystem med elektroniska kontanter (Med René)

Huvudyrkandet ”att mötet anser att det bör vara Piratpartiets politik att staten driver en giroverksamhet för allmänheten för att inte tvinga till användning av privata bankkonton för betalningar och för att på sätt också främja ett stabilare betalningssystem” gick igenom med röstetalet 40 mot 25 och 9 nedlagda.

Däremot röstades tilläggsyrkandet att det vore lämpligt att detta girosystem drevs i Riksbankens regi ner med 31 röster mot 12 och 18 nerlagda.

B12 Möjlighet att överklaga riksbanksbeslut att vägra lösa in ogiltiga sedlar

Bifölls med röstetalet 38 röster mot 21 och 3 nedlagda.

B14 Revidera Riksbankens guldreserv

Gick igenom i lätt modifierat skick med röstetalet 37 mot 16 och 2 nedlagda.

B38 Häktespraktik för blivande åklagare

Gick igenom med 47 röster mot 19 och 3 nedlagda.

B49 Fler betalningsmedel i skatteuppbörden (med René)

Där blev visserligen huvudyrkandet nerröstat med 28 röster mot 23 och 7 nedlagda. Men samtliga tilläggsyrkanden om konkreta ytterligare betalningsmedel gick igenom!

Kontanter med 41 röster mot 12 och 6 nedlagda och Ett statligt elektroniskt betalningsmedel (som i B11) om än ytterst knappt med 25 röster mot 24 och 9 nedlagda.

Dessutom bestämdes med 29 röster mot 23 och 7 nedlagda att det bör utredas under vilka förutsättningar ett distribuerat tredjepartsberoende elektroniskt betalningsmedel, som Bitcoin, skulle kunna godtas i skatteuppbörden.

B60 Om infrastruktur, järnväg

Hade här ett tilläggsyrkande att medlemsmötet anser att det ska vara Piratpartiets politik att södra delen av Inlandsbanan åter sätts i stånd så att stopp någonstans lättare kan routas runt enligt förebild av Internet, B60-Y08. som inte gick igenom utan röstades ner med 49 röster mot 10 och 6 nedlagda.

Roligt att åtminstone tio personer ändå förstod jämförelsen med Internet.

Kommentar

Den här gången blev det väldigt ensidigt med ekonomiska motioner, förutom den om häktespraktik. Men jag är ändå glad och nöjd över att ha fått ihop fem stycken till mötet. Med de röda trådarna diversitet – balans – förståelse, men utan löften om gröna skogar.

Framtiden

Hur det blir i framtiden vet jag förstås inte. Men jag har en önskelista för fler motioner av vilka förhoppningsvis några kan materialiseras till höstmötet. Lite blandat av egna idéer och sånt som skvalpar i den allmänna debatten. Några smakprov (utan prioritetsordning och i högst varierande stadier av förberedelser)

* Rätt till grundläggande militärutbildning (handeldvapen, IED, psykologisk krigföring/maskirovka)

* Offentliga partibidrag kopplade till partiernas egna insamlingsförmåga

* Momsfrihet för silver och platina använda som betalningsmedel

* Större tonvikt på statistik och risk i skolans matematikundervisning

* Rätten att reparera som princip

* En minsta andel av ståplats på arenor som villkor för offentliga bidrag (stillasittande en hälsofara och negativt för kollektivt handlande)

* Redundans i järnvägsnätet – resiliens uppgraderat till samma vikt som snabbhet i infrastrukturen

* Förstatliga rättspsykiatrin – landstingsbudgeten skall inte avgöra samhällets behov av skydd och rehabilitering av störda kriminella

* Särskilda fängelser för utvecklingsstörda och lågbegåvade, en kategori som ökat stort på fängelserna

* Andel i bostadsrättsföreningens skulder skall anges vid bostadsrättsförsäljning, för en korrektare värdering, så som redan sker i Norge.

* Lägg ner patentdelen av Patent- och Registreringsverket och ersätt med ett informationskontor för Europeiska Patentverket

Om någon orkat ta sig hit och tycker att något av de här uppslagen känns lite mer spännande än de andra så tyck gärna till. Jag gör vad jag själv vill, men är INTE okänslig för andras tyckande. Faktiskt 🙂

Written by viktualiebroder

07 maj 2013 at 22:00

Fler betalningsmedel i skatteuppbörden, del 3

with 10 comments

Bitcoin som distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel

Jag föreslår att det tillsätts en statlig utredning som undersöker under vilka förutsättningar ett distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel, som Bitcoin, kan bli möjligt att godta i skatteuppbörden.

Ed: I en motion till Piratpartiets vårmöte 2013 ansåg mötet att det bör utredas under vilka förutsättningar ett distribuerat tredjepartsberoende elektroniskt betalningsmedel, som Bitcoin, kan godtas i skatteuppbörden, med röstetalet 29 mot 23.

Sammanfattning av tidigare

I del 1 av denna serie av bloggposter gick jag igenom lite av historien om olika betalningsmedel i Sverige och speciellt vilka som godtagits i skatteuppbörden och varför. I del 2 drog jag en lans för att fler än enbart privata elektroniska betalningsmedel, som nu, skall tillåtas. Framförallt statliga fysiska (kontanter) och statliga elektroniska (som inte finns för allmänheten, men borde införas) bör godtas. I den här posten tänkte jag se på Bitcoin, som den kanske främsta kandidaten till ett distribuerat tredjepartsberoende elektroniskt betalningsmedel, och något om under vilka förutsättningar som det skulle kunna godtas i skatteuppbörden och hur man i så fall skall gå vidare för att förverkliga det.

Skäl för distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel

Valutor är inte starkare än den som ”garanterar” dem. Därför har valutor som inte garanteras av någon utpekbar person, företag eller stat ett diversitetsvärde, genom att risken fördelas och svängningar i kreditvärdighet hos enskilda aktörer blir mindre betydelsefulla för det allmänna förtroendet för valutan. Traditionellt har detta gällt för fysiskt guld som, genom sin långa historia av förtroende har godtagits ”här och nu” i förvissning om att i sin tur godtas av någon ännu okänd längre fram. Utan att det garanterats av någon yttre makt.

Genom sin struktur av distribuerat godkännande av varje transaktion och genom sin maximala mängd har Bitcoin potential att fungera på samma riskminimerande och förtroendeskapande sätt som fysiskt guld. Till och med en större potential, eftersom autentiseringen trots allt är billigare än äkthetskontroll (”assayering”) av fysiskt guld, och genom att maxmängden är en konstant, medan guld genom något framtida möjligt tekniskt genombrott inte kan sägas ha en maximal mängd.

Man kan också nämna Friedrich A Hayeks förslag om en konkurrens i valutor, framlagd i ”Denationalization of money”. Men det gäller då valutor, och inte strikt betalningsmedel, och vidare avvisar Hayek helt statlig inblandning i betalningssystemet, vilket förstås har att göra med en negativ syn på staten över huvud taget.

Jag tror för min del att privata oligopol, som i det nuvarande betalningssystemet, till och med är en försämring jämfört med statliga monopol.

Kvaliteter hos Bitcoin

Jag tänker inte gå in på tekniska detaljer hos Bitcoin (se wikipedia eller denna mera lättlästa, tillika kritiska artikel), men de väsentliga punkterna är att ägande kan verifieras, samma Bitcoin kan inte spenderas mer än en gång av samma ägare, precis som fysiska kontanter och det finns en maximal mängd som man långsamt rör sig emot, nämligen 21 miljoner,  någon gång efter 2033 (graf).

Varje transaktion måste verifieras av flera tredjeparter, typiskt sex stycken. De gör det genom att kontrollera att aktuell Bitcoin har samma transaktionshistoria som den skall ha enligt deras interna loggbok över samtliga existerande Bitcoins och genom att genomföra krävande beräkningsprocedurer. När sex noder gjort detta, vilket typiskt tar tio minuter, anses transaktionen vara säkrad och denna läggs till i loggböckerna som sänds ut till alla existerande noder för uppdatering av deras loggböcker och samtidigt läggs transaktionen också till i datasträngen för just denna Bitcoin.

Det är alltså öppet för alla att se att en transaktion skett, och till vilket belopp, men det är svårt eller omöjligt för en utomstående att veta mellan vilka transaktionen skett, eftersom Bitcoins visserligen kan kopplas till ”plånböcker”, men dessa ”plånböcker”, som kan finnas på en av transaktionsparternas egna dator eller i en transaktionscentral, inte är självklart kopplade till någon utpekbar person.

Nya Bitcoins skapas, upp till maxmängden, genom att de verifierande noderna får tillgodoräkna sig nyskapade Bitcoins som ersättning för besväret. Den ersättningen minskar efterhand som mängden närmar sig max och eftersom samtidigt ansträngningen för att verifiera ökar, räknar man med att verifieringen i framtiden kommer att kosta en (mindre) avgift från transaktionsparterna.

Bitcoins kan förvärvas genom att köpas på olika börser, eller helt enkelt genom en affär i verkliga världen med någon som har och för över till den nye användarens ”plånbok”, som alltså kan befinna sig på den egna datorn eller hos någon mellanhand.

Myndigheters syn på Bitcoin

Skatteverket har hittills sett Bitcoin som en vara underkastad momsplikt (diskussionstråd på bitcoin.se) och utvinning som en affärsverksamhet. De kan komma att ändra sig angående momsplikten  sedan Finansinspektionen i december erkänt Bitcoin som ett betalningsmedel.

Ed: Skatterättsnämnden anser sedan 2013-10-14 att handel i Bitcoin ej är momspliktigt. Skatteverket har överklagat detta, oklart varför.

Ed2: Kronofogden skall börja efterforska Bitcoin vid indrivningar av skulder enligt Svenska Dagbladet 2014-10-06.

FI anser att det innebär att utgivare är underkastade Betaltjänst- och Penningtvättlagarna och är en tillståndspliktig verksamhet, men hur de skall kunna peka ut en enskild utgivare av Bitcoins är en annan fråga. Lagstiftarna har helt enkelt inte i sin övertro på kontrollåtgärder haft fantasi nog att föreställa sig ett betalningsmedel utan utpekbar ”ansvarig”. De som utvinner (och validerar transaktioner) kan möjligen falla under lagen. Men vem vet deras fysiska lokalisering?

Den Europeiska Centralbanken har gett ut en rapport om ”Virtual currency schemes”. Även de har uppenbara svårigheter att förstå och passa in Bitcoin och liknande valutor utifrån ett existerande regelverk som förutsätter någon ”ansvarig” bakom.

Furthermore, the global scope that most of these virtual communities enjoy not only hinders the identification of the jurisdiction under which the system’s rules and procedures should eventually be interpreted, it also means that the location of the participants and the scheme owner are hard to establish. As a consequence, governments and central banks would face serious difficulties if they tried to control or ban any virtual currency scheme, and it is not even clear to what extent they are permitted to obtain information from them. In the particular case of Bitcoin, which is a decentralised peer-to-peer virtual currency scheme, there is not even a central point of access, i.e. there is no server that could be shut down if the authorities deemed it necessary (sidorna 42-43)

Den enda rimliga slutsatsen av det borde därför vara att bejaka och samexistera med Bitcoin, vid äventyr att annars helt lämna över det till de onda krafterna (sett ur staternas synvinkel).

Erfarenheten säger dock dessvärre att det kommer att finnas de som ändå kommer att försöka  kämpa emot udden och vilja kontrollera och förbjuda. Såvida det inte på politisk väg är möjligt att bejaka utvecklingen innan resurser åter kastats bort till ingen nytta på kontroll och repression. Det kanske något förmätna syftet med denna bloggpost är att bidra till en sådan politisk utveckling.

Problem med Bitcoin som måste beaktas

Jag uppfattar följande problem eller invändningar mot Bitcoin

a) Volatiliteten

Bitcoins värde mot andra valutor har undergått stora svängningar under sin livstid (graf). Vi har sett spekulationsbubblor med åtföljande krascher. Sedan kraschen i juni 2011 har kursen stigit stadigt uppåt, senast uppmärksammat i SvD. Den senaste stigningen beror emellertid också på att det nyligen blivit ”dyrare” att utvinna nya Bitcoins.

Sådana fluktuationer gör Bitcoin mindre lämpligt som valuta, men hindrar inte helt en användning som betalningsmedel. Å andra sidan talar det mesta för att svängningarna efter hand kommer att minska i amplitud, och att de mera långsiktiga förändringarna i växelkurs mot andra valutor kommer att hänga ihop med Bitcoins inbyggda tendens till deflation och bero på hur mycket inflation vi får se i andra valutor.

För att svängningarna skall minska krävs som jag ser det att nytillverkningen sjunker, enligt plan,  och att fördelningen av innehavet blir mera utjämnad, så att ingen enskild aktör längre kan potentiellt påverka utbud och efterfrågan och intresset för spekulation minskar i takt med att omsättningshastigheten ökar.

b) Förknippat med illegal verksamhet

Att Bitcoin drar till sig intresse från skumraskaffärer (som Silk Road) beror förstås i första hand på ett förtroendeproblem för traditionella betalningsmedel. Man har dragit åt tumskruvarna med penningtvätt- och betaltjänstlagar tydligen utan att förstå att kriminaliteten följer minsta motståndets lag och söker sig andra betalningsmedel. Om man på politisk väg undergräver förtroendet för användbarheten av traditionella valutor är det uppenbart, utom för populistiska politiker då tydligen, att det dels uppstår nya och dels att kriminaliteten söker sig dit. Att Bitcoin dragit till sig kriminella beror inte på Bitcoin, utan på den rådande betalningssystempolitiken att söka motverka stabilitetsproblem orsakade av pengars karaktär av skuld med ett eskalerande regelverk, med bekämpandet av kriminalitet som lämplig förpackning för att blanda bort korten och få medicinen att gå lättare ner hos den stora allmänheten. Att tekniska kontrollsystem för brottsbekämpning innebär att de kriminella istället går på person och i slutändan riskerar att kriminalisera kontrollörerna, tycks man bortse ifrån (se ”Om att förutse oförutsedda konsekvenser av beslut”).

Omvänt kan man därför se Bitcoin som ett robustare betalningsmedel, betydligt bättre rustat mot att tas över av kriminella just på grund av att det står utan en central kontroll och genom att ingen därför frestas ta över ett centralt kontrollsystem (som alltså inte finns) i eget syfte.

c) Utanför centralbankernas kontroll

Centralbanker vill ha en kontroll över den totala penningmängden. Men Bitcoin med sin maxmängd är knappast ett problem i så fall. Alla inflationsprogram för att öka penningmängden,  ”kvantitativa lättnader” som centralbankerna själva sysslar med är i så fall ett betydligt större problem. I ECB-rapporten länkad ovan skriver man dock uttryckligen att Bitcoin inte uppfyller kriterierna för ett systemkritiskt betalningsmedel

…they cannot be considered systemically important payment systems. Consequently , it is absolutely clear that they would not be capable of triggering disruptions or transmitting shocks across the financial systems (sidan 42)

I Sverige har Riksbanken ett monopol på utgivande av fysiska lagliga betalningsmedel, och ansvar för att indirekt kontrollera penningmängden. Bitcoin skulle kanske kunna sägas inskränka på det monopolet. Men storleksordningen 95% av den totala penningmängden i Sverige består idag av privata skuldsedlar, tillgodohavanden på konton i privata banker, som ställts ut av andra än Riksbanken, så en sådan invändning går faktiskt inte att ta på allvar. (Det utesluter förstås inte att staten/staterna skulle vilja undertrycka Bitcoin med monopollagstiftningen som tillhygge, hur fåfängt det än vore).

d) Deflation by design

Den traditionella nationalekonomiska synen är att deflation är något dåligt, eftersom den leder till att människor hellre sparar än spenderar sina pengar vilket leder till en minskad aktivitet i ekonomin. Men den synen förutsätter att ekonomin faktiskt kan växa och att inga yttre faktorer tvingar den att minska i alla fall. I ett nolltillväxt- eller tillbakagångsscenario till exempel på grund av en energibrist är deflation en naturlig sak.

Detta att förväntningar på deflation leder till hamstring är också delvis självreglerande. Greshams lag säger att ett ”bättre” betalningsmedel i betydelsen ”värdebeständigare” trängs ut av ett sämre, genom att ”hamstras”. Skulle Bitcoin i längden hamstras skulle användbarheten som betalningsmedel sjunka genom att färre Bitcoins cirkulerade. Det skulle i sin tur leda till att värdet på Bitcoins föll, och locka ut fler Bitcoins på marknaden.

Deflationstendensen hos Bitcoin förstärks också av att Bitcoin, precis som kontanter har ett svinn (se e) nedan), så att den totala mängden faktiskt kommer att minska. Men det är möjligt, och diskuteras, att lägga in en tidsbegränsning så att Bitcoins som inte använts under en given tid förfaller, och kan ersättas av nya som utvinns.

e) Kan förloras

Precis som fysiska kontanter kan Bitcoin förloras. Hårddiskar kan krascha eller bli stulna. Det finns emellertid externa aktörer som åtar sig att mot betalning förvara andras Bitcoins, lite som banker.

Bitcoin har heller ingen insättningsgaranti. Den enda garantin ligger i Internets existens och fortbestånd. Men det säger bara att man aldrig bör lägga alla ägg i samma korg.

f) Tidsfördröjning (latens)

För att en transaktion skall kunna valideras av tillräckligt många andra parter dröjer det i genomsnitt tio minuter. Bitcoin är alltså inget för à vista-köp över disk. Men det är fullt möjligt att tänka sig motsvarigheter till mobila betalningslösningar som använder Bitcoin som underliggande valuta men mot betalning står för risken för validering åt köpare och säljare.  Latensen behöver alltså inte bli ett avgörande hinder mot direkta affärer.

g) Berikning av early adopters

En stor del av alla Bitcoins sitter på ett relativt fåtal händer. Många av dem har köpt på spekulation. Om det visar sig att Bitcoin håller över tiden skulle ett fåtal personer göra en god vinst. Det gör det svårare  att argumentera för Bitcoin, särskilt för den som själv äger (jag kan däremot, för jag har inga). Men jag anser att den berikningen är ett nödvändigt ont, därför att förutsättningen för att Bitcoin alls skulle kunna få ett fotfäste är att ”early adopters”, naiva teknikoptimister och hysteriska undergångsprofeter i en salig blandning (jag överdriver förstås) skulle vilja satsa sina surt förvärvade slantar på ett från början osäkert projekt. De har tagit en högst reell risk.

Det har heller inte varit gratis att utvinna Bitcoins. Billigare i början men ständigt mera krävande för grafikkort och med en allt högre elförbrukning. Bitcoins uppstår inte av sig själva.

Slutligen är det tveksamt om några valutor någonsin tillkommit på ett moraliskt klanderfritt sätt. Man behöver inte vara marxist för att hålla med om att den ”ursprungliga kapitalackumulationen” har varit en mycket smutsig verksamhet som överallt byggt på stöld från och exploatering av andra människor. Alla existerande valutor bygger på att någon, med hot om våld, i extremfallet US-dollarn uppbackad av flera tusen kärnstridsspetsar, garanterar värdet. Bitcoin har i alla fall den moraliska fördelen att dess tillkomsthistoria inte rymmer vare sig våld,  exploatering eller skuldsättning.

Lämplighet med omräkning till SEK

Om Bitcoin skulle accepteras i skatteuppbörden skulle det krävas en omräkning till kronor. Men redan nu ställs företag som redovisar i Euro inför omräkningsproblemet när skatten denomineras i kronor. De får också ta valutarisken som uppstår genom att det går en tid mellan kontohändelser och skattein- och utbetalningar. Omräkningskursen meddelas för varje dag av Riksbanken.

Det vore inte svårare än nu, om Riksbanken för varje dag också meddelade en kurs för omräkning mellan kronor och Bitcoin. Skillnaden mot idag vore förstås att valutarisken inte ensidigt skulle bäras av skattebetalaren utan delas mellan denne och Skatteverket. Men Staten skulle också kunna betala utgifter i Bitcoin.

En förutsättning är förstås som nämnts att volatiliteten minskar, för att minska risken för parterna. Men en acceptans av Bitcoin i skatteuppbörden skulle i sig bidra till att minska volatiliteten.

Förslag

Jag föreslår att det tillsätts en statlig utredning som undersöker under vilka förutsättningar ett distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel, som Bitcoin, kan bli möjligt att godta i skatteuppbörden.

De två avgörande hinder som jag ser för närvarande är volatiliteten och den ojämna fördelningen. Men jag tror att det kommer att förändras med tiden. Någon brådska är heller inte nödvändig – Rick Falkvinge har förutspått att Bitcoin får sitt stora genombrott först 2019.

Men redan att vilja utreda förutsättningarna för att godta Bitcoin i skatteuppbörden är ett politiskt ställningstagande om vikten av ett mera diversifierat, och därmed stabilare, betalningssystem.

Written by viktualiebroder

08 mars 2013 at 19:59

Gräns mellan vård och samhällsskydd

leave a comment »

Vården bör beakta samhällskyddet, men inte vara skadeståndsskyldiga

Jag ser på svt att frågan om intagnas inom Rättspsykiatrin lagstadgade rättigheter att använda telefon och Internet åter är uppe på tapeten.

Ett andra aktuellt fall är dagens förhandling i Högsta Domstolen, huruvida Landskrona kommun är ersättningsskyldiga (50 miljoner kronor) för vad en svårt störd 13-årig flicka ställde till med under tiden hon väntade på en plats på behandlingshem. Hon satte alltså eld på dåvarande Hemköp/Åhléns i Landskrona som brann ner till grunden.

Försäkringsbolagen menar att kommunen brustit genom att, så att säga, ”låta flickan gå lös”, och därför är ansvariga för vad hon gjorde under tiden.

Kommunen i sin tur menar att det enda ansvar kommunen har gäller flickans hälsa och bästa.

Ett tredje fall är den autistiske mannen i Malmö (tråd Flashback), som trots flera assistenter vid ett flertal tillfällen misshandlat människor på gatan. Den ende straffimmune personen i Sverige har han kallats.

Avvägning rättspsyk

Jag menar när det gäller rättspsyk att det ligger i allmänhetens intresse att intagna får lov att blogga. Och det värdet får inte glömmas bort i sammanhanget. Däremot tror jag att den rätt som nu finns, att kommunicera på det mera direkta sättet över telefon, är något som bör inskränkas. Det är inte rimligt att intagna på fängelse omfattas av hårda restriktioner för telefonsamtal, för att hindra fortsatt brottslighet och hot mot brottsoffer, medan patienterna inom rättspsykiatrin har fritt fram. Ofta är det små skillnader som avgör vem som hamnar i fängelse och vem som får rättspsykiatrisk vård. Man skall inte kunna fortsätta en brottslig verksamhet som skadar andra, även om man är så psykiskt sjuk att man inte kan spärras in i fängelse.

Tillgång till Internet, i de fall det är direkt kontraproduktivt mot den behandling man genomgår, är heller inte rimlig.

Att det fortfarande är möjligt att fingera psykisk sjukdom för att slippa fängelse, visas också av mannen som körde ihjäl sin före detta hustru, men nu efter utskrivningsprövning får sitta kvar på rättspsyk trots att överläkaren där inte tror det minsta på att han var/är sjuk. Här bör det vara möjligt att omvandla till fängelse, inte minst därför att det finns en svår platsbrist inom Rättspsykiatrin och det finns en hel del intagna på fängelser som rätteligen borde överföras till rättspsykiatrisk vård.

På fängelser bör man däremot utreda om inte det är möjligt att tillåta viss begränsad Internetåtkomst, till exempel till myndighetssidor, ett Busnät. Vilket också sedan i höstas är Piratpartiets politik.

Avvägning skadeståndsskyldighet

När det gäller kommunens ansvar för vad den trettonåriga flickan ställde till med tror jag inte att det är lämpligt att socialtjänsten skall låta hänsyn till eventuella skadeståndskrav påverka beslut om omhändertagande av underåriga. Det skulle kunna öppna för rena utpressningssituationer. Däremot måste förstås risken för skador på tredje person tas in i beslutsunderlaget. Flickans pyromaniska intresse var känt och borde ha föranlett en skyndsammare handläggning.

En dom i HD till kommunens nackdel väcker också en del intressanta frågor kring den så kallade ansvarsprincipen för beredskap som ersatt centrala beredskapslager av livsmedel och annat. Hur många dagis, äldreboenden, sjukhus och fängelser har en veckas lager av förnödenheter som Civilförsvarsförbundets rekommendationer innebär? Blir ett äldreboende skadeståndsskyldigt om klienter avlider därför att de inte tagit sitt lagstadgade ansvar att hålla lämpliga lager av livsmedel, vatten, sörja för tillgång till alternativa uppvärmningskällor?

För att anknyta till debatten om ”vinster i välfärden”,  blir det skillnad om äldreboendet drivs i privat eller offentlig regi? En uppenbar skillnad är förstås att ett privat företag kan rädda sig undan skadeståndskrav genom att försättas i konkurs, vilket en kommun inte kan.

Blir polisen skadeståndsskyldig om de inte ingriper mot ett pågående brott av hänsyn till sin egen säkerhet? Hade någon löpt amok idag, som Mattias Flink gjorde 1994, så hade med största sannolikhet fler dött, eftersom de två pistolbeväpnade poliser som var först på platsen inte hade ingripit.

Handelsbanken kanske vill att en domstol i civilmål skall bedöma om polisledningen ”borde” ha utrustat till exempel polisen i Vansbro med adekvat skyddsutrustning och beväpning så att de kunnat bekämpa rånet 2011 mot Handelsbanken istället för att låsa in sig i polishuset vägg i vägg med banken?

Ed: Dom i målet kom idag 130327. Kommunen blev skadeståndsskyldig. Nu tar kommunjuristerna över prioriteringen av socialtjänstärenden…

Avvägning rätt till assistans

Att den autistiske mannen i Malmö får vårdas i hemmet, till mycket stora kostnader, och får möjlighet till att skada andra människor, tycker jag är orimligt. Rätten till assistans i hemmet får inte vara ovillkorlig när andras liv och hälsa riskerar att lida men.

Written by viktualiebroder

05 februari 2013 at 20:27

Fler betalningsmedel i skatteuppbörden, del 2

with 8 comments

I denna post skriver jag om behovet av en diversitet av olika betalningsmedel, av olika typ, för att främja en stabilitet, såväl i betalningssystemet som i de demokratiska fri- och rättigheterna. Jag menar att skatteuppbörden är lämplig som ett verktyg för att öka diversiteten av betalningsmedel. Ett återupprättande av kontanter som betalningsmedel samt inrättandet av ett Riksbanksgiro ”für alle” är steg på vägen. Distribuerat tredjepartsberoende betalningsmedel kommer först i del 3. Del 1 var en historisk exposé.

Ed: I en motion till Piratpartiets vårmöte 2013 ansåg mötet att kontanter, statens egna skuldsedlar, ska godtas i skatteuppbörden, med röstetalet 41 mot 12, samt att ett statligt elektroniskt betalningsmedel, enligt nedan, likaså ska godtas för att betala skatt, med röstetalet 25 mot 24.

Varför fokusera på skatteuppbörden?

In this world nothing can be said to be certain, except death and taxes (Benjamin Franklin)

Om man av olika skäl vill se en större diversitet på betalningsmedel, varför då rikta in sig på vilka som godtas i skatteuppbörden? Svaret ges indirekt av citatet ovan. Den enda betalning vi i det närmaste alldeles säkert kommer att göra är skatten, och den enda transaktionspartner vi alldeles säkert kommer att beständigt ha är Skatteverket. Bara den som är så flintskallig att han inte kan luggas kommer undan. Betalningsmedel som godtas i skatteuppbörden kan därför sägas ha ett inneboende, inert, värde som gör dem gångbara överallt. If they make it there, they’ll make it anywhere.

Varför är diversitet i betalningsmedlen viktigt? Av två skäl. Dels för stabiliteten, robustheten, i betalningssystemet. Stabilitet kan förstås uppnås också genom regler, avgränsningar och garantier, se SOU 2013:6 ”Att förebygga och hantera finansiella kriser”. Men regler, avgränsningar och garantier tenderar att förstärka sig själva och eskalera, vilket i slutändan bara ökar fallhöjden när det går illa. När vi ser att regler, avgränsningar och garantier ensidigt stärks utan att situationen blir bättre, vet vi att vi har hamnat i en systemfälla. Då är systemet vi vill stabilisera helt enkelt inte lämpligt att stabilisera med regler, utan kan bara stabiliseras med diversitet och redundans, för att hålla kostnaderna (regler och garantier är inte gratis) och fallhöjden nere.

Diversitet är också viktigt av demokratiska, maktdelande skäl. Den som fått alltför stor kontroll över betalningsmedlen kan också kontrollera och bestämma över människor.  Den som i dagens monokultur av betalningsmedel ogillas av de dominerande bankerna, eller ogillas av dem som i sin tur har makt att gilla/ogilla bankerna,  är körd som företagare och rentav körd också som enskild människa, som vi sett konkreta exempel på de senaste åren.

Det är därför viktigt att säkerställa en så stor diversitet på betalningsmedel som möjligt.

Olika typer av betalningsmedel

Betalningsmedel kan, som jag ser det, delas in utifrån följande kategorier

* fysiska kontra elektroniska

* tredjepartsberoende kontra en strikt intern affär mellan transaktionsparterna (utväxlande av egna skuldsedlar)

* de tredjepartsberoende kan sedan i sin tur delas in i om denna tredje part är en utpekbar entitet, eller distribuerad över en större mängd entiteter.

Ur en matematisk-statistisk utgångspunkt är det förstås ”bättre” i betydelsen driftsäkrare för betalningsförmedlingen i ett samhälle  ju fler olika typer av betalningsmedel som finns tillgängliga. Men som sagts ovan också för bevarandet av demokratiska fri- och rättigheter och för att minska effekterna av om något betalningsmedel skulle ”kapas” av kriminella krafter. Vilket delvis är samma sak – en monokultur i betalningssystemen öppnar för ett starkt incitament för kriminella att infiltrera staten och för statliga företrädare att byta sida vilket i båda fallen, speciellt tagna tillsammans, ”kleptokratiserar” den. En utveckling i auktoritär riktning ser jag som en i bästa fall fördröjd kleptokratisering. Likgiltigt hur moralisk och självuppoffrande självbild den första generationen av en härskande elit än har, kommer  den andra generationen inte att vara lika moralisk och självuppoffrande, och på den vägen är det.

En bekräftelse på att utfasningen av kontanter till förmån för en monokultur av elektroniska bankskuldsedlar redan fört till en utveckling i den riktningen ges av Rikskriminalpolisens rapport: Polisens lägesbild av grov organiserad brottslighet 2012

Ett exempel på detta är samhällets åtgärd att minska kontanthanteringen på bankkontor…snabb omställning mot andra…metoder…ökar incitamenten att försöka komma på insidan av…samhällsfunktioner. Behovet av att placera eller rekrytera insiders ökar således. Det finns exempel på detta i…stat, landsting och kommun m.fl. (sidan 11)

Monokulturer är känsliga. För förändringar i omvärlden, för parasiter.

(Utvikning: Staten kan för all del per definition anses kleptokratisk, se en tidigare post om Mancur Olsens rövarteorier, men mer eller mindre. Jag ser politiken som att minimera det onda, vilket inte är det samma som att minimera staten.)

Betalningsmedel idag

Riksbanken är enligt lag ansvarigt för att ”främja ett säkert och effektivt betalningsväsende”, Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 kapitel 1 § 2 Stycke 3. De har valt en annan väg än diversitet för att främja säkerheten nämligen en renodling till privata elektroniska bankskuldsedlar åtföljt av allt hårdare lagregler på bankerna och allt vidlyftigare statliga garantier.

När det gäller fysiska kontra elektroniska betalningsmedel uppgår de fysiska i form av kontanter till knappt 4% av betalningsmedlen, medan 96% är i elektronisk form, i november 2012.

(beräknat med viss möda och med reservation från tabell 2.5, sidan 22, i SCB:s Finansmarknadsstatistik) – Riksbanken särskiljer inte längre i sin officiella statistik kontanter från allmänhetens innehav av elektroniska bankskuldsedlar (siffror på konton), se Rodney Edvinssons studie ”Penningmängd 1871-2006”)

Men regler och garantier som eskalerar garanterar inget. Däremot ökar eskalationen fallhöjden när något till slut händer. I Affärsvärlden citerades Peter Neu från Boston Consulting Group angående Basel III (snart Basel IV, still counting)  i raden av skärpta regelverk

Det påminner mig om diskussionen om flygplatssäkerhet, det blir fler och fler kontroller och nu införs kroppsscanning av passagerarna. Tyvärr kommer kontrollerna aldrig att kunna skydda oss mot alla hot eftersom det krävs att vi lär oss läsa människors tankar och ändra deras beteende. Det gäller för bankerna också. Det kommer aldrig att finnas ett regelverk som täpper till alla hål och det kommer alltid att finnas människor som gör regelarbitrage.

”Regelarbitrage” är här ett finare ord för fiffel och att utnyttja kryphål. (Regulatory arbitrage)

När det gäller beroendet av tredje part kontrolleras i stort sett all betalningsförmedling i samhället av privata banker och, på senare tid, av telefonbolag. Detta gäller också för betalningar till och från staten, som enbart är möjliga med bankerna som tredje part. Staten erkänner ej sina egna skuldförbindelser i form av sedlar i skatteuppbörden (se del 1). (Inte heller statsskuldväxlar, men att staten skulle göra det är inte så långsökt som det verkar eftersom man 1940 faktiskt bestämde att försvarsobligationer kunde användas för att betala arvsskatt, Förordning 1940:860.)

Något tredjepartsberoende betalningsmedel med en distribuerad tredje part finns ej, om man nu möjligen inte kan anse metalliskt guld som ett betalningsmedel (dock ovanligt förekommande) och guldets ”inarbetade” status som värdebeständigt betalningsmedel över tiden och geografin som en form av distribuerat tredjepartsberoende (en tredje, fast ännu obekant, part/”greater fool” skall i sin tur vilja ta emot guldet som betalning vid ett senare tillfälle).

(När det gäller guld är det den österrikiska ekonomiska skolans uppfattning att guldmyntfoten bör återinföras för att förhindra återkommande kriser som en följd av statliga manipulationer av penningmängden. Det hamnar utanför det här förslaget som handlar snävt om diversitet och, i viss mån, om deltagarkultur i betalningssystemet).

Fler betalningsmedel: återupprätta kontanter

Kontanter är statens skuldsedlar och det är alldeles orimligt att de inte kan användas för att befria sig från skatteskulder. Även om det medför olägenheter för Skatteverket och även om servicekontoren numera blivit betydligt färre, måste kontanter åter godtas för att betala skatt. I nuläget tvingar staten till inväxling av sina egna skuldsedlar hos ”hederlige Harry” mot privata bankskuldsedlar.

Något ansvar för ”hederlige Harrys” hederlighet tar man inte, som Panaxiaskandalen visade.

(Panaxia är förresten inget nytt. Redan på 1800-talet skedde inväxling i Riksbanken genom kassapersonalen som privata ”kommissionärer”, vilket innebar att Riksbanken vägrade ta ansvar för de 38 860 Riksdaler som en av deras anställda gav sig av med, förmodligen till Amerika, en lördag 1867. En vaktmästare från Stockholms Enskilda Bank (A O Wallenbergs bank) hade förgäves försökt växla pengarna i kassan men hade uppehållits med en mängd svepskäl. Riksbanken hade kassabiträden som också var kassa biträden… Källa Gunnar Wetterberg: Riksbankens historia sidan 202)

Jag har för övrigt föreslagit också andra lagändringar för att Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel, som i Kollektivtrafiklagen och i Förvaltningslagen.

Fler betalningsmedel: statligt elektroniskt

”…börjar man allmänt oroa sig över den tidpunkt, då Riksbanken, fortfarande styrd av skollärare och politici, skall bli allena härskande över landets rörelsemedel” (Knut Agathon Wallenberg i brev 1900, citerad i Wetterberg sidan 239)

Knut Agathon Wallenberg hämtade sig nog ganska snabbt från sin besvikelse över Riksbankens sedelmonopol. Måhända satsade han istället, i enlighet med sin brors, Marcus Wallenbergs valspråk Esse non videri, sina krafter på att påverka dessa ”skollärare och politici”?

Må vara hur det vill med den saken, men i november 2012 tog sig i alla fall Riksbankens ensamrätt att utge fysiska lagliga betalningsmedel det uttrycket, att knappt 4% av penningmängden (M3)  utgjordes av kontanter (M0), medan ca 89% bestod av privata elektroniska bankskuldsedlar (se SCB:s Finansmarknadsstatistik ovan).

Men jag tror ändå att Knut Agathon Wallenberg skulle ha blivit ytterligt förvånad om han erfarit att dryga hundra år efter hans bittra kommentar skulle SE-Banken, en avläggare till hans faders Stockholms Enskilda Bank, ha ensamrätt på att kontoföra alla skattebetalningar (IBAN SE82 5 000 0000 0522 1100 0347, ESSESESS)

Med  siffror i denna storleksordning, 4 mot 89, torde man med fog kunna hävda att Riksbanken inte längre är bundet av sitt löfte att inte tillåta inlåning från allmänheten (se del 1). Enligt  Lag om Sveriges Riksbank kapitel 6 § 7 Stycke 1 får Riksbanken tillhandahålla girosystem

Riksbanken får tillhandahålla system för avveckling av betalningar och på annat sätt medverka i betalningsavveckling.

Speciellt är, enligt kapitel 8 § 1, Riksbanken skyldigt  att ta emot betalningar till och göra utbetalningar för staten

Riksbanken skall ta emot betalningar till och göra utbetalningar för staten.

Jag föreslår därför att Riksbanken genom att starta en giroverksamhet ”für alle”, till exempel genom att öppna upp RIX för privatpersoner, skapar ett statligt elektroniskt betalningsmedel och att betalningar till och från Skattekontot därmed kan ske utan inblandning av tredje part. Detta har också andra skrivit om, till exempel härom dagen Frans Lundberg som gästbloggade hos Cornucopia. Jag har själv också skrivit en tidigare post i ämnet.

Riksbankens egen syn på saken är lite oklar, även om Stefan Ingves redan 1998 höll ett tal med titeln ”Elektroniska pengar ur ett centralbanksperspektiv” där han säger att Riksbanken inte ”eftersträvar” någon ”operativ roll”. Några konkreta invändningar verkar de inte ha, i alla fall inte officiellt.

Någon har menat att ett sådant statligt giro skulle passa bättre hos Riksgälden, men jag tror inte det av två skäl. För det första finns redan lagarna som tillåter Riksbanken att starta ett allmänt giro och clearing sköter de redan via RIX. Tillsätt endast politisk vilja.

För det andra slutade det förra gången Riksgälden gav ut sedlar mindre bra – till slut gick det fyra Riksdaler Riksgälds på en Riksdaler Specie (silverbaserad). Riksgälden är helt enkelt inte att lita på när det gäller betalningsmedel.

Fler betalningsmedel: distribuerat tredjepartsberoende

Med tanke på den systemfälla, med exponentiellt ökande regler och garantier som Riksbanken hamnat i för att ”främja ett säkert och effektivt betalningsväsende” tror jag att vi måste vända oss just till de av K A Wallenberg så föraktade ”skollärare och politici” för att komma ur den eskalationsfällan.

”Skollärare” uppfattat ironiskt, och jag tänker då på personen bakom pseudonymen Satoshi Nakamoto, alldeles säkert med en högre akademisk bakgrund, som konstruerade Bitcoin. Men det får jag skriva mer om i del 3, detta har redan blivit långt.

Till ”politici” i plural får jag väl lite skamset räkna in mig själv. Jag tänker i alla fall motionera till Piratpartiets vårmöte att införliva en sådan här politik i programmet och sedan kandidera för nominering till riksdagslistorna 2014. Skam den som tänker illa därom.

Written by viktualiebroder

30 januari 2013 at 22:40

Harry Flam föreslår utförsäljning av Riksbankens guldreserv

with 2 comments

Sannolikt en kraftig minskning av guldreserven

Idag kom utredningen om Riksbankens valutareserv, SOU 2013:9, gjord av Harry Flam. Han föreslår en kraftig minskning av den totala valutareserven från 450 till 125 miljarder. Se Svenska Dagbladet, Dagens Industri och Affärsvärlden för korta pressmeddelanden. Dessa nämner dock inget om guldreserven.

De av Riksbanken uppgivna guldinnehavet på 125,7 ton motsvarar idag ca 44 miljarder kronor. Men guldreserven kommer om förslaget följs att i stor utsträckning säljas bort

…utredningens förslag om balansräkningens och det egna kapitalets storlek
sannolikt kommer att resultera i en kraftig minskning av guldreserven. (sidan 135)

Minskningen av valutareserven skall ske genom en överföring till staten. Här anser Flam att Riksbanken självt skall avgöra vad som skall överföras och han inser att guldet inte kan säljas av alltför brådstörtat.

Det är dock Riksbanken som bestämmer vilka delar av guld- och valutareserven som ska föras över till staten och till den särskilda balansräkningen för IMF. Givet storleken på kapitalöverföringen till staten på 73 mdkr så är det sannolikt att även Riksbankens innehav av guld berörs av överföringen.(…) Om hela guldinnehavet skulle säljas i den takten (Ed: 12 ton per år) så skulle försäljningen sträcka sig över en tioårsperiod. En så lång överföringsperiod skulle vara problematisk, men sannolikt handlar det om en kortare period. Dels kanske inte allt guld säljs, dels har efterfrågan på guld varit stor under senare år och kan förväntas så förbli, vilket innebär att marknaden sannolikt bör kunna hantera större volymer guld utan att guldpriset påverkas i större omfattning. (sid 168-169)

Harry Flam är personligen väl underrättad om betydelsen av en guldreserv i orostider efter att ha medförfattat rapporten om Riksbankens guldaffärer med nazityskland. Att han då kan lägga fram ett förslag som helt bortser från guldets särställning som försäkring i en valutareserv är helt enkelt obegripligt.

Man kan också nämna att Sverige vid första världskrigets utbrott hade en stor del av valutareserven i tyska mark. Lätt växlingsbara till andra valutor eller till guld, trodde man. De var förvarade som skattkammarväxlar hos den tyska banken Warburg. Skattkammarväxlar som Riksbanken inte kunde få ut ur Tyskland vid krigsutbrottet (man försökte skicka kurirer dagen innan kriget bröt ut, men det var en lördag och Warburg som var judar iakttog sabbaten och vägrade expediera. Nästa dag var det för sent.)

Istället tvingades Riksbanken under kriget på konstlad väg hålla nere kronans värde för att inte markinnehavet (som man inte kunde röra och inte kunde förklara varför man inte kunde röra)  skulle tappa i  värde och Riksbanken skulle tvingas medge hur det låg till och tvingas skriva ner kapitalet. Konsekvensen av den valutapolitiken blev en stor livsmedelsexport till Tyskland och hungerkravaller i Sverige.

Så kan det gå om man inte har fysisk kontroll över sina valutareserver.

Se också mitt förslag om att Riksrevisionsverket bör revidera Riksbankens guldreserv.

Ed: I sitt remissvar 130618 som i övrigt lutar åt det negativa, berör Riksbanken inte alls vare sig kontant- eller guldfrågan. Inte heller de avvikande Karolina Ekholm och Martin Flodén nämner kontanter eller guldet. Riksbanksdirektionen har också blickarna riktade åt annat håll.

Ed2: 2017-03-17 kom slutligen regeringens förslag. Det innebär att valutareserven skärs ner till 225 miljarder, alltså inte riktigt så drastiskt som till 125 miljarder, som Harry Flam förelog. Det innebär förstås en ökad finansiell och politisk risk med att

En del brandbilar som står i Riksbankens garage kommer i stället att parkera i Riksgäldens garage, säger Magdalena Andersson

Regeringen nämner inte guld över huvud taget. Slutsatsen man kan dra av det är att de vill undvika politisk debatt om det, för att istället överlämna till Riksbankens egna diskretion att göra vad de vill. Vilket med största sannolikhet innebär en massiv utförsäljning, givet nuvarande personsammansättning av direktionen. Det enda som talar emot det är att man faktiskt nämner obligationer

Två tredjedelar av de obligationer som berörs löper ut 2018 och den sista 2021, enligt Finansdepartementet.

Written by viktualiebroder

30 januari 2013 at 16:36

Revidera Riksbankens guldreserv

with 2 comments

Jag föreslår att Riksrevisionsverket får i uppdrag av Riksdagen att genomföra en revision av Riksbankens guldreserv med avseende på äkthet och integritet samt att det ej är utlånat och att villkoren för förvaring är ändamålsenliga för guldets särställning som valuta vid ofärd och oro i världen

Ed: På Piratpartiets vårmöte 2013 har min motion i ämnet gått igenom, och mötet antog ställningstagandet att Riksbankens guldreserv bör bli föremål för revision, med röstetalet 37 mot 16.

Ed2: Riksbanken har nu avslöjat var de har (tror sig ha?) guldreserven fysiskt placerad. Större delen i London.

Ed3: 20151009 meddelar Svenska Dagbladet att Riksbanken kontrollerat sina guldtillgångar:

Guldet finns där det ska. Sedan 2013 har vi genomfört inspektioner med personal från Riksbanken på alla de fyra platser utomlands där vårt guld förvaras, säger hon.

Vad jag inte tar upp

Jag tänker i denna post inte ta upp frågan om guldmyntfot eller ej, dels därför att det inte är nödvändigt för syftet, dels därför att jag inte är kapabel att bedöma den frågan. Det jag möjligen förstår talar såväl för som emot.

Jag menar att oberoende av inställningen i den frågan är en revision av Riksbankens guldreserv behövlig och på sin plats.

Någon ”soft spot” för eller inspiration från Ron Paul till detta förslag har jag inte. Eller Hugo Chavez för den delen. Men förslaget ligger absolut i linje med en trend över hela världen just nu.

Vad är speciellt med guld?

Guld kan ses som en valuta, men det är en valuta som är oberoende av en tredje garanterande part – det är inte någons skuldsedlar. Man säger att motpartsrisk saknas. Åtminstone är motpartsrisken låg om man ser historiskt. Guld har erkänts som fullgott betalningsmedel under lång tid beroende på att det

a) är kemiskt stabilt, det vill säga förenar sig inte med något annat ämne (men löses i kungsvatten). Är därför ofarligt att hantera och kan lagras under lång tid utan att förändras

b) är mjukt och kan formas och är också delbart till mycket små mängder.

c) är trots att det alltså finns i ren form i naturen svåråtkomligt och mängden guld bara ökar med någon eller några procent per år, alltså mindre än befolkningstillväxten

d) har hög densitet och därför tillåter att relativt stora värden kan transporteras och relativt säkert gömmas undan rövare samt är svårt att förfalska

e) eftersom betalningen sker direkt ”i handen”, står det också utanför politiska nycker som reglerar betalningssytemen.

Som exempel på d) kan nämnas den judiska levnadsregeln att 10% (eller var det 25%?) av alla ägodelar skall utgöras av guld och ädelstenar, som enkelt kan tas med när (inte om!) man måste ge sig av från en plats. Guld kan i extremfallet för den riskaverse privatpersonen bli något som vid olyckliga tider är tänkt att bytas mot sådant som barnmat, penicillin eller en enkel biljett… bort!

Som exempel på e) har vi Irans nuvarande gasexport till Turkiet som på grund av banksanktionerna mot Iran betalas med guldtackor som fysiskt transporteras över gränsen.

Guld är därmed en valuta som fungerar också som värdebevarare,  till skillnad mot andra valutor som, beroende på motpartsrisk och inflation, i stort sett enbart kan användas som bytesmedel eller värdemätare.

Guld är alltså en valuta för onda tider, för kollapser i världshandeln, för krig och ofred, för oro i elektronvalutorna (electrum” är för övrigt en naturligt förekommande guldhaltig legering). En försäkring, för vilken man är beredd att betala en premie, snarare än en tillgång som förväntas lämna avkastning.

Sveriges guldreserv

Riksbankens syn på guldreserven är som en valuta bland andra ingående i valutareserven. En mindre ”effektiv” valuta som till skillnad mot utländska statspapper inte ger någon ränteintäkt,  vilket lett till att man allt eftersom minskat mängden guld från 411,1 ton i slutet av andra världskriget (1944 – en del av detta härrörde från Belgien och Holland via Tyskland och lämnades senare tillbaka) till 125,7 ton idag. Andelen av total valutareserv har tills nyligen utgjort 14%, eftersom prisstegringen på guld de senaste åren mer än väl uppvägt utförsäljningarna som skett. Denna andel kommer att sjunka till 11% sedan Riksbanken beslutat låna in 100 miljarder kronor för att köpa dollar och euro.

Fram till mitten av 80-talet förvarades sannolikt stora delar av guldreserven inom Sveriges gränser, i bergrum i Bodens och Karlsborgs fästningar. I samband med att Riksbanken omorganiserades tömdes emellertid dessa förråd i nattliga gryningsräder. Vad som sedan hänt med guldet är okänt och något som Riksbanken av förklarliga skäl inte vill tala om.

Klart är att åtminstone stora delar befinner sig utomlands, sannolikt i Federal Reserves kassavalv i New York och i Bank of England i London.

Enligt uppgift är stora delar av upplagan av 20-kronors guldmyntet som gavs ut under Gustav V, 1925, ingående i guldreserven, som alltså inte enbart består av rent guld 999,9/1000. Möjligen är dessa mynt redan åter nedsmälta.

Ed Göran Robertsson nämner i Dagens Industri något om att en del mynt smältes ner i samband med en överflyttning till Bank of Canada i slutet av 80-talet. Sannolikt rörde det sig om 20-kronorsmyntet, som då alltså numera är ett bekräftat sällsynt mynt. Bör betyda att värdet på det stiger.

Eftersom den mängd ”pappersguld” det vill säga värdepapper som är i omlopp som garanteras i guld är större än mängden guld i världen, har det spekulerats i att också Riksbanken till tider lånat ut delar av guldet mot ersättning för att få avkastning. I Riksbankens egen artikel citerad ovan nämns också vilka fördelar och vilka risker en utlåning medför, vilket talar för att sådan utlåning sker.  Till exempel rapporterade Internationella valutafonden i februari 2012 att Riksbanken ökat sitt guldinnehav  vilket omedelbart dementerades av Riksbanken och senare förklarades med ett inmatningsfel. Konspirativt lagda menar att bakom detta ”inmatningsfel” döljer sig bokföring av ett återbetalt lån som av misstag dubbelbokförts.

Frågor och tvivel

* Det förekommer alltså rykten om att Riksbankens guld tidvis och delvis är utlånat. Men ett utlånat guld är inte i ”possessio” och tjänar därför dåligt som försäkring.

* Det är inte uppenbart att det guld som är Riksbankens hålls fysiskt separerat och består av identifierbara tackor och mynt. (FED:s valv är dock uppdelat i  numrerade förråd)

* De villkor som gäller för förvaring av Riksbankens guld skiljer sig inte från de förvarande institutionernas standardvillkor. Riksbanken har heller inte specificerat vilka krav man utifrån sina intressen anser sig behöva ställa. Detta förhållande ifrågasattes av Riksrevisionsverket vid en granskning i februari 2006. Man kan säga att RRV ansåg ”upphandlingen” av förvaring bristfällig. Någon uppföljning av anmärkningen gjordes, av vad som framgår av senare granskningar, uppenbarligen inte.

* Eftersom det på marknaden börjat dyka upp volframtackor, överdragna med guld, som är mycket svåra att skilja från äkta (volfram har i det närmaste identisk densitet med guld) föreligger till och med tvivel på om guldet är äkta. Bilder (och konspirationsteorier) här. Till och med förgyllt stål har använts för att förskingra den etiopiska guldreserven.

Aktuellt

Den tyska motsvarigheten till Riksrevisionsverket har krävt att Tyskland skall ta hem en större andel av sitt guld, som sedan kalla kriget framförallt förvarats i New York, London och Paris. Ledamöter av Förbundsdagen (framförallt Philip Missfelder) har krävt att få besöka valven för att på plats probera guldets äkthet och dess integritet, att det som finns lagrat överensstämmer med inventarielistor och att det inte är utlånat.

Ed: Och nu har de bestämt sig för att ta hem stora delar av den till Tyskland.

Ed2: 140623 meddelar Bloombergs att de trots allt inte begär hem guldet till Tyskland.

En diskussion om detta finns hos Cornucopia.

USA:s guldreserv i Fort Knox, som alltså inte är det samma som Fed i New York och faktiskt har mindre guld lagrat, inspekterades i september 1974 av några kongressledamöter och journalister.

Den inte helt okände Ron Paul har lyckats genomdriva en revision av Fed:s kassavalv så sent som i augusti i år.

Men någon revision av den svenska guldreserven, vare sig av Riksrevisionsverket eller av någon kommission utsedd av Riksdagen, har mig veterligt aldrig skett.

Inte heller den utredning om Riksbankens valutareserv som just nu genomförs av Harry Flam lär erkänna guldets särställning inom valutareserven eller resonera kring lämplig storlek på eller placering av guldet. Flam är annars insatt i frågor om valutor i ofärdstider efter att ha samförfattat rapporten om Riksbankens guldaffärer med Tyskland under andra världskriget.

Förslag

Riksrevisionsverket är ansvarigt för att revidera Riksbanken. De bör ges i uppdrag att genomföra en  revision av guldreserven med avseende på äkthet, integritet, avsaknad av utlåning av densamma samt fastställa krav på förvaringen nödvändiga för att guldreserven kan fungera som en valutaförsäkring i händelse av extraordinära händelser i omvärlden.

En sådan revision bör genomföras av en grupp

a) med metallurgisk kompetens för att stickprovsmässigt probera äktheten,

b) med kompetens i ”säker förvaring” för att bedöma hur åtskilt Riksbankens guld hålls i förhållande till annat förvarat guld och inte är möjligt att sammanblanda med andras som förvaras på samma ställe.

c) som kontrollerar överensstämmelse med inventarielistor och

d) som kontrollerar avtal och verifikationer hos Riksbanken för att säkerställa att utlåning inte sker samt

e) med internationellt avtalsrättslig kompetens för att tillse att förvaringsavtalen är rimliga utifrån syftet att guldreserven skall fungera som en försäkring vid svår oro och ofred i världen

f) som kan bedöma om förvaringsorterna är tillräckligt politiskt okorrelerade utifrån tänkta framtida konfliktscenarier.

Parlamentarisk kommission också möjlig, men har uppenbara nackdelar

Ett annat alternativ, för att betona den politiska betydelsen av guldreserven som en försäkring, vore att Riksdagen inom sig utsåg en kommission, bestående av representanter för samtliga representerade partier, som gemensamt med expertis genomförde en revision enligt ovanstående. Nackdelen med det vore de därmed förbundna svåra säkerhetsproblemen, inte bara på grund av lösmynta folkvalda, utan också risken för utpressning mot de utsedda och deras familjer.

Written by viktualiebroder

26 december 2012 at 16:19

Rätten att reparera

with 2 comments

Ett intressant USA-val. Faktiskt!

Jag ser på Massachusetts Pirate Party sida att de tagit ställning i tre folkomröstningar i delstaten som genomförs parallellt med de andra valen. Förutom rätten till en ”värdig död” och medicinsk användning av marijuana så skall det också röstas om Rätten att reparera.

Ed: Förslaget fann väljarnas bifall. Svenska Dagbladet skriver förstås bara om delstatsomröstningarna om marijuana och samkönade äktenskap.

Det handlar alltså om att fordon idag blivit så komplicerade att felsöka och reparera att den som inte kan komma över programvaran inte heller kan reparera dem. Wall Street Journal skrev i februari 2011 om en Saab som måste ”initialiseras” för att starta efter att en brytare till vindrutetorkarna bytts ut.

Denna kamp för Rätten att reparera förs också i Europa. Också svenska verkstäder har engagerat sig. Till exempel Bilakuten i Malmö och Rydahls i Karlstad.

Hade jag haft möjlighet hade jag förstås grävt ner mig i dagens regelverk och i debatten. Men det kan jag inte utan får nöja mig med att konstatera att detta är något som Piratpartiet självklart borde ta upp.

I USA är de gröna och libertarianerna överens om det här.

Som Electronic Frontier Foundation skriver behöver vi förstås en lagstadgad Rätt att reparera för alla sorters elektroniska och mekaniska prylar, inte bara för motorfordon.

Hoppas att någon som vet mer om hur reglerna ser ut i Europa (och Sverige) kan kommentera.

Ed: Electronic Frontier Foundation har gjort framställningar mot dispens för upphovsrättsreglerna för att tillåta moddning av mjukvaran i bilar.

Written by viktualiebroder

06 november 2012 at 01:09

Ett exempel på varför harmonisering är dåligt

with 5 comments

Utrikes sekretess automatiskt

Enligt ett förslag skall myndigheter inte enskilt längre avgöra sekretessen för handlingar som i internationella samarbeten fått en sekretesstämpel av utländsk myndighet. Fackförbundet ST:s tidning Publikt skriver

 Sekretessbestämmelser i internationella avtal ska slå igenom direkt när svenska myndigheter hanterar uppgifter på grund av avtalen. Myndigheterna ska inte göra någon egen prövning av sekretessen, enligt ett förslag från justitiedepartementet.

Detta har, enligt samma tidning, med rätta kritiserats av JK Anna Skarhed. Se också Journalisten.

Så fungerar harmonisering av regler: De maximeras utifrån det starkaste intressets synvinkel. Och det starkaste intresset är inte allmänintresset, ty allmänheten är inte organiserad och inte informerad.

Eftersom allt mer av relevant myndighetsinformation delas mellan EU:s länder, blir alltså allt mindre offentligt. Vi går  från en situation där allt är öppet som inte är undantagsvis uttryckligen slutet, till en situation där allt är öppet om det inte är slutet på minst ett (av många) ställen.

Konsekvensen blir då, att i praktiken endast det är öppet som undantagsvis ingen velat dölja någonstans. Det öppna blir undantaget, det slutna regeln.

Eftersom denna rörelse mot maximering är en logisk följd av den hårdkoppling mellan regeltillämpningen som harmonisering innebär, blir det nödvändigt att motsätta sig harmonisering och av principiella skäl förorda diversitet.

Därför att öppenhet har ett överlevnadsvärde för det allmänna. Slutenhet har ett överlevnadsvärde för eliterna. I inget annat sammanhang blir skillnaden i intresse lika tydligt.

Written by viktualiebroder

02 november 2012 at 11:32

Om att förutse oförutsedda konsekvenser av beslut

with 10 comments

Och kanske lära sig något för framtiden

Ledarredaktionen på Expressen konstaterar att hot och våld ökade som en följd av Arbetsmiljöverkets förbud mot kontanthantering på bussar. Dyrt blev det också

Säkerhetsåtgärden har alltså gjort jobbet otryggare. Förlusterna av biljettsmitningen är dessutom vida högre än rånförlusterna.

Men någon omprövning av det tidigare beslutet har detta inte lett till. Tvärtom kräver Kommunal en eskalering genom att vilja förbjuda biljettvisering ombord på bussarna

Nu kräver Kommunal runt om i landet att förarna ska slippa utföra biljettkontroll – för när förarna påpekar att en sms-biljett är för gammal eller falsk, eller att det inte finns tillräckligt med pengar på åkkortet, då möts de ofta av otidigheter.

Jag skrev om detta när frågan var aktuell. Flera gånger.

Men någon särskild glädje över att få rätt känner jag inte. Och i den mån jag kanske känner en lättnad över att tydligen ändå inte vara helt tokig, så saknar mina subjektiva känslor allmänintresse.

Vi bör istället fråga oss vilka psykologiska mekanismer som ligger bakom sådana beslut som Arbetsmiljöverkets och den eskalering som Kommunals hållning innebär.

Om vi förstår dessa mekanismer bättre, kan vi bättre argumentera mot dem, och kanske övertyga och förhindra liknande felbeslut i framtiden. Det kommer alldeles säkert fler säkerhetsproblem och fler höga röster för ”lösningar” som bara i sin tur ger nya, och större, problem.

Joyce Ehrlinger

Joyce Ehrlinger heter en forskare i psykologi verksam i Florida Washington som, tillsammans med andra, skrivit två artiklar där hon just försökt reda ut denna fråga, How focalism contributes to the failure to anticipate unintended consequences och Psychological contributors to the failure to anticipate unintended consequences.

Orsaker till att oavsedda effekter förbises:

Okunnighet. Detta är förstås självklart. Det är klart att vi alltid skulle vilja veta mer än vi gör, men det är lätt att säga och svårare att göra något åt och våra kunskaper kommer ändå aldrig att räcka till för de beslut vi måste ta.

Önskan att nå ett mål. Vi vill väldigt gärna uppnå den avsedda konsekvensen av våra beslut. Den önskan kan ge oss skygglappar mot att ta in fakta som kan peka mot oönskade effekter. Sådana fakta kommer vi att betrakta betydligt mera kritiskt och mera detaljinriktat ( för att om möjligt finna fel) än fakta som talar för att de önskade effekterna kan nås. Med vårt kunskapssamlande söker vi i första hand bekräfta vår hypotes.

Teorierna om ”mindset” urskiljer fyra faser i våra beslut. Först kommer fasen där vi funderar över och väljer mellan alternativen. Sedan kommer planeringsfasen för det alternativ vi valt. Därefter handlingsfasen, där vi utför den plan vi tagit fram. Slutligen utvärderar vi resultatet.

När vi kommit in i planeringsfasen, är den mentala ”kostnaden” för att ta in mera fakta som talar emot det alternativ vi valt stor. Vi tenderar att stanna vid (”stick to it”) det vi en gång valt och vill helt enkelt ogärna ta in sådant som talar emot det.

Fokalism. Hur frågan ursprungligen är ställd, hur problemet är formulerat, påverkar vår förmåga att ta in andra synsätt. En effekt av sådan fokalism är att vi enbart ser till konsekvenserna av vårt eget handlande och underskattar hur detta påverkar andras agerande som vi ser som oförändrat. Men andras beteende förändras av vad vi gör. Ehrlinger ger exemplet straffkast i basket. Om personer gissar på hur många kast en enskild person sätter i korgen på hundra försök, så ligger den prediktionen i genomsnitt betydligt närmare det faktiska utfallet, än om frågan istället gäller om 5 personer parallellt kastar 20 bollar vardera. Skälet är att de fem personernas kast kommer att störa varandra, så att 5×20 kast får klart färre träffar än 1×100. Men denna ”krock”-effekt underskattas alltså konsekvent och förutsägelserna på antalet träffar kommer att ligga mycket över utfallet i genomsnitt.

Under fokalism kan man också räkna in planeringsvillan (”planning fallacy”), som innebär det välkända att alla projekt kommer att ta betydligt längre tid och bli betydligt dyrare i verkligheten än som var tänkt.

Anchoring. När vi en gång fastnat vid en tanke så normaliseras den tanken på så sätt, att alla ändringar sker med denna som utgångspunkt. Om vi ställs inför övertygande fakta som tvingar oss att ändra uppfattning, , så kommer vår nya tanke inte att vara oberoende av vad vi trodde tidigare, utan den kommer att vara fel åt det håll vi tänkte innan vi tvingades ändra uppfattning.

Sådan ”anchoring” blir förstärkt när vi är stressade och har annat att tänka på (”kognitiv upptagenhet”, cognitive busyness).

Vad göra?

Med dessa insikter kan vi försöka identifiera punkter där det går att påverka. Antingen sitt/vårt eget beslutsfattande, eller också andras.  Lite slarvigt och blandat (man måste ständigt handla, inklusive skriva bloggposter, på bristfälligt underlag) urskiljer jag de här

a) Opinionsbilda redan under  den första fasen i beslutsfattarnas mindset medan de ännu har öppenhet för alternativ

b) Om möjligt ta ”problemformuleringsinitiativet” för att förhindra fokalism (med risk att själv falla för det förstås)

c) Söka så stressfria omständigheter för beslutsfattande som möjligt (varför utbrett skuldslaveri är en mycket dålig miljö för ett samhälle att fatta beslut i)

d) Motverka planeringsvillan (”planning fallacy”)  genom att beräkna kostnader och tidsåtgång mer efter hur andra liknande projekt gått (distributiv information) än på den egna planen och vad den säger om kostnader och tidsåtgång (”singulär information”).

e) Ta in utomstående utan fokalistiska eller mindset-bindningar till projektet.

f) Aktivt genomföra defokaliserande övningar. Ehrlinger ger exempel på sådana i den första av de två artiklarna.

Daniel Kahneman nämner i ”Thinking, Fast and Slow” en sista check innan man fattar ett beslut: Man tänker sig en situation vid en viss tidpunkt i framtiden när projektet misslyckats. Varför misslyckades det?

Om man tvingas svara på varför ett projekt man tror på skulle kunna misslyckas inom en viss tid från nu, tvingas man defokalisera och ta in alla negativa fakta.

Slutord

Den här posten borde ha varit mycket mera inriktad på konkret tolkning av det ursprungliga exemplet och på vad  som bör göras  än den blev. Men allt man gör är med nödvändighet ofullständigt (man måste ju leva också), och jag får nöja mig med att kanske ha gett lite idéer hos läsaren om vad som bör göras och var och hos vem. Och inte minst viktigt – reda ut lite tankar för mig själv.

När Marie Demker i en bloggpost kritiserar beslutet att bygga de penningslukande högsäkerhetsfängelserna (det har jag också varit kritisk mot), och menar att mera kunskap hade kunnat ändra beslutet (medialogiken tog över istället), så tror jag man kan säga att hon bara delvis har rätt. Och min fixering vid Bodströms person var ganska så vid sidan om målet. Det är inte okunnighet i första hand som leder fram till dåliga beslut, och därför lönar det sig inte att avfärda beslutsfattarna som okunniga eller rentav ”idioter”. Det finns betydligt starkare psykologiska drivkrafter bakom. Antingen det nu gäller tjänstemannens på Arbetsmiljöverkets kontantförbud eller Thomas Bodströms beslut om högsäkerhetsfängelser.

Ont skall med ont fördrivas, och feltänk som en följd av mänsklig natur måste bemötas med kunskaper om den mänskliga psykologiska naturen. Det gäller även mediadrev.

Fast det finns många okunniga och en hel del ”idioter” också förstås…

Written by viktualiebroder

28 augusti 2012 at 01:12

Några ideologiska punkter inspirerade av Parleyt i Västerås, del 2

with 8 comments

Betalningsförmedling i offentlig regi

Betalningsförmedlingen i samhället sker nu i huvudsak som en sidoverksamhet till bankernas finansiella verksamhet. Det är naturligt att betalningsförmedling är centraliserad, därför att kostnaden för att genomföra transaktioner i samhället då kan minimeras.

Men när denna, i vårt samhälle närmast nödvändiga, betalningsförmedling sköts av privata företag innebär det att de kan ta stora risker i sin övriga verksamhet i trygg förvissning om att staten skall rädda dem om det går dåligt, därför att annars betalningssystemet är hotat.

Betalningsförmedling blir en gisslan och det uppstår en så kallad moral hazard. Bankerna blir immuna mot fysikens och statistikens lagar därför att de gjort sig ”systemviktiga” och blivit ”too-big-to-fail” och då kan ”externalisera” sin risk – alltså på ren svenska chansa och låta någon annan ta smällen om det går åt skogen.

Med privat betalningsförmedling får vi också ett godtycke för vilka som får lova att delta i systemet, som vi sett av fallet med wikileaks exkludering från Mastercard, VISA och Paypal och VISA:s affärsmetoder i allmänhet.

Historiskt

För att komma tillrätta med detta samhällsproblem klubbades 1933 i USA en lag kallad ”Glass-Steagall”, som (bland annat och förenklat) innebar att kundverksamhet som inlåning och betalningsförmedling måste hållas åtskilt från finansiell verksamhet. Den lagen avskaffades 1999 och det ses av många som systemfelet som ledde till finanskrisen 2008, en finanskris som lär fortgå ett bra tag till.

I Storbritannien föreslog The Independent Commission on Banking 2010 att bankerna måste hålla sin ”retail”-verksamhet skild ifrån ”finance”-verksamheten, så att problem i finansdelen inte skulle kunna äventyra insättarnas pengar. Så kallad ”stängsling” eller ring fencing.

I Sverige har regeringen inte ansett detta vara nödvändigt, utan man har istället förordat en generellt hårdare reglering av bankernas verksamhet. Se till exempel SOU 2011:78 om krisberedskapen i det centrala betalningssystemet.

Problem med ”ring-fencing”

Om man har två verksamheter, med delvis oberoende risk, så kommer en sammanslagning av de två verksamheterna att tillsammans ha lägre risk än de två var för sig, räknade tillsammans. Det innebär paradoxalt nog att en avskiljning av ”retail” (inklusive betalningsförmedlingen för privatkunder då), kommer att få en något högre risk om det skiljs av från bankernas ”finance”-verksamhet.

Det innebär också tillsammans med den dubblerade administrationen att kostnaden för ”retail” skjuter i höjden. En stängsling skulle alltså innebära att det skulle bli dyrare att ha konto i banken.

I nuläget har många banker inte ens full täckning för sina insättningar, utan skulle vara underfinansierade om deras olika verksamheter skiljs åt.

Betalningsförmedling i offentlig regi

Betalningsförmedling uppfyller inte alla kriterier för ett naturligt monopol. Men det behöver heller inte vara ett monopol för att en centralisering ändå skall vara effektiv.

(Tvärtom är det av andra skäl klokt att också till exempel ädelmetaller fungerar som betalningsmedel direkt p2p. För tillfället är dock ädelmetaller, förutom guld, oanvändbart som betalningsmedel, därför att Skatteverket tolkar lagen som att till exempel platina och silver är momspliktiga *varor*, inte normala betalningsmedel. Det tycker jag är fel och kommer att skriva om senare, hoppas jag).

Som sagts ovan för ”ring-fencing” av privata banker problem med sig. Betalningsförmedling bör därför vara en offentlig angelägenhet och drivas i statlig regi. Som en naturlig centralisering (inte monopol alltså).

För stora betalningar (”large-value payments”) mellan till exempel bankerna sker betalningsförmedlingen redan nu i statlig regi, genom det av Riksbanken drivna RIX-systemet. Riksbanken måste enligt lag (Lag om Sveriges Riksbank 1988:1385 kapitel 6 § 9) ”övervaka betalningssystemets stabilitet”.

Detta bör utökas till att också gälla för privatpersoner eller så kallade ”retail payments”.

Betalningsförmedling anses av lagen redan nu vara en statlig angelägenhet när den sker i kontant form. Riksbanken är enligt Lag om Sveriges Riksbank utfärdare av ”lagliga betalningsmedel” i form av sedlar och mynt. Detta borde då kunna utvidgas till att också gälla elektroniska betalningar. (Riksbanken vill dock smita undan sitt ansvar för kontanthanteringen också och bör därför enligt min mening befrias från det uppdraget. Man skall inte sätta bocken till trädgårdsmästare).

Detta är inget nytt. Redan när Postgirot infördes 1925 skedde det med argumentet att effektivisera betalningsförmedlingen genom att driva den i offentlig regi, via Postbanken.

Problem med offentlig betalningsförmedling

Det är uppenbart att ”moral hazard” inte bara gäller privata aktörer utan också i allra högsta grad stater. Så pengarna i ett offentligt betalningssystem (”floaten”, från sidan 26) kan spekuleras bort också av demokratiskt valda regeringar. Kanske speciellt av demokratiskt valda, se på Grekland.

Hur den risken skall hanteras, och om medborgare verkligen alltid är skyldiga till sina regeringars oansvariga pengarullning är en helt annan sak som jag väl måste skriva något om också, antar jag.

Vidare finns förstås risken med en central lagring av alla transaktionsdata, men den finns ju redan nu.

Nästa avsnitt i den här serien kommer att handla om skatteindrivningens integritet.

Ed: Jonas Sjöstedt tog upp detta i Riksdagen i september 2011. Torbjörn Jerlerup använder sig av en i mitt tycke obehaglig guilt-by-association-taktik genom att påpeka att också kretsarna kring det gamla Europeiska Arbetarpartiet, EAP, med Lyndon LaRouche i spetsen driver samma fråga. Jag antar att jag också då slängs i EAP-fåran… (humor… 🙂 )

Ed2: Det var René Malmgren som planterade den här idéen på Parleyt. Hade visst missat att nämna det.

Ed3: Så sent som nu i augusti gav IMF ut en studie av den så kallade Chicago-planen från 30-talet, som bland mycket annat ville se en åtskillnad av in- och utlåning med betalningsförmedling och finans. Studien är på en för hög nivå för att jag skall vilja tränga in i den. Andra har gjort det. Också på svenska.

Written by viktualiebroder

22 augusti 2012 at 17:10