Ideell, men inte okontroversiell

Satir med verkshöjd är samhälleligt värdefullare

Efter att Thomas Tvivlaren skrivit en lång sedelärande drapa med den välkända, men alltid lika dystra, sensmoralen: Alla är lika inför lagen, men några är mer lika än andra, alternativt det mera skolgårdsaktiga ”han som sa’t, han va’t, tog Magnus Persson upp temat ”den ideella upphovsrätten” och vände det mot Piratpartiet. Som både kommentarer på inlägget klargjorde, och också Syrrans granne och Anna Troberg bekräftade, så är anledningen till att den ideella upphovsrätten inte nämns i Piratpartiets partiprogram att Piratpartiet inte har för avsikt att göra förändringar i den, skulle väljarna ge oss en sådan möjlighet.

Tor M däremot lyfter frågan om citaträtt och visar hur den hamnar i konflikt med den ideella upphovsrätten.

I samband med kandidatutfrågningen ställde Jacob Dexe just en fråga rörande den ideella upphovsrätten till alla kandidater. Jag har grävt fram och arbetat om mitt svar från den gången.

Grunden för allt samman står att finna i Upphovsrättslagen, 1 kapitlet, 3§:

Då exemplar av ett verk framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, skall upphovsmannen angivas i den omfattning och på det sätt god sed kräver.

Detta är okontroversiellt och följer just av god sed.

Ett verk må icke ändras så, att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränkes;

Landes&Posner i sin bok The Economic Structure of Intellectual Property Law menar att ideella rättigheter inte gynnar upphovsmännen, eftersom det minskar värdet av upphovsrätten som de säljer, och därmed hur mycket betalt de kan få. Endast om man ser varje verk av en upphovsman som marknadsföring som kan höja/upprätthålla värdet av upphovsmannens inkomster av framtida verk, kan man motivera att verk inte får ändras så att ”anseende eller egenart kränkes”.

Men detta är oerhört svårt att hävda i en domstol. De som ändrat verket kan hävda att anseendet i själva verket ökat genom ändringen. Och remixning är något som vi pirater tycker är bra. Det är så dagens kultur ser ut. Se också vad Thomas Tvivlaren skriver om remixkulturen.

Det är visserligen så, att om ett verk ändras, så kanske den nya versionen tränger undan den gamla. Om Fritz Langs ”Metropolis” kommer i ny färgversion så kanske den gamla svartvita inte längre går att få tag på. Den censuren, att gamla verk inte finns att få tag på, är för mig personligen ett av de starkare skälen till att vilja reformera upphovsrätten. Men en drastiskt kortad skyddstid eller att upphovsrätten på något sätt förfaller automatiskt för verk som upphovsrättsinnehavarna tjuvhåller på, skulle göra att ursprungliga versioner ändå skulle kunna vara kvar parallellt med de nya. Åtminstone fildelade i icke-kommersiella sammanhang.

Slutsats: det här ändringsstycket ser jag ingen mening med och kan tänka mig avlägsnat från upphovsrättslagen. Om upphovsmannen vill ha en sådan rätt är det en avtalsfråga i samband med att han/hon avyttrar upphovsrätten till sitt verk. Inte en upphovsrättsfråga. Och hans/hennes anseende och ära kränks inte om den ursprungliga versionen finns fortsatt parallellt att tillgå med en ny, ändrad.

ej heller må verket göras tillgängligt för allmänheten i sådan form eller i sådant sammanhang som är på angivet sätt kränkande för upphovsmannen.

Här anser jag ironi/satir/kritik-begreppet centralt (i likhet med Tor M alltså). En användning för att ironisera över eller kritisera upphovsmannen själv anser jag bör vara tillåten. (När Björn Afzelius kritiserades genom att hans band Globetrotters kallades för Gubbtrötters var det en satir som, i den mån den uppfattades kränkande av honom (vilket den gjorde), åtminstone inte borde falla under upphovsrättslagstiftningen.)

Ed: Det om Afzelius satt inom parentes eftersom inte ett relevant exempel.

En ironisk/satirisk användning för att kritisera någon annan, skild från upphovsmannen. Då blir det genast svårare. Men enligt försiktighetsprincipen, menar jag att också en sådan användning bör vara tillåten – kritiken kan ju faktiskt vara angelägen och viktig. Och vem skulle i så fall avgöra att den inte är det?

En användning helt utan ironi, som när Sverigedemokraterna använde en sång av Ulf Lundell för att marknadsföra sin politik, anser jag dock vara fel. Allmänheten kan då faktiskt få intryck av att Ulf Lundell stödjer Sverigedemokraternas politik. Och det skulle vara till skada för honom. Åtminstone skulle skadan vara större än den eventuella nyttan.

Sin rätt enligt denna paragraf kan upphovsmannen med bindande verkan eftergiva endast såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket.

Med Landes&Posner kan jag inte se att det enbart skulle vara till upphovsmannens fördel, men samhället torde kunna ställa sig helt neutralt.

Landes&Posner gör en annan intressant iakttagelse när det gäller införandet av ideella rättigheter i amerikansk lagstiftning. De kan inte påvisa någon ökad kreativ produktion som en följd av införandet, utan istället förefaller införandet, som skett på delstatsnivå, hänga samman med delstatens självbild av att vara ”kreativ” och av storleken på den ”kreativa klassen” där. Landes@Posner drar slutsatsen att den ideella upphovsrätten används som ett verktyg för att i allmänhet höja upphovsmännens status och stärka allmänhetens uppfattning om upphovsrätten, och det i en tid när den tekniska utvecklingen kommit i konflikt med upphovsrätten i allmänhet.

Jag heter Bengt Jonsson och står på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.