En snabb kritik av stora enheter
Mycket kort, till och med
Cornucopia skriver om centralism och överstatlighet utifrån EU:s utveckling och Jared Diamonds bok Guns, Germs and Steel.
Jag tror så här.
Stora enheter utgör en miljö där åtgärder som ger kortsiktiga resultat premieras, därför att samtidiga referensobjekt – hur det går när kortsiktigheten får styra – saknas. Med många små enheter är det lättare att se vilka som överlevt länge – vad som gett framgång på sikt och vad som dansar en sommar för att sedan vissna bort. Alla utvecklingsstadier har konkreta exempel för alla att se.
Eftersom avståndet mellan topp och bas ökar med stora enheter, ger ytliga kvaliteter större utslag för karriären – det är vad man ytligt ser som avgör vad man röstar på/stöder/anställer/vill bli associerad med. Då ändras geno-/fenotypen på höga positioner till att innehålla en större andel personer med just ytliga kvaliteter. Och kortsiktiga löften och storhetsvansinniga projekt. Som en kommentar hos Cornucopia är inne på, är det sannolikt så att epoker som inte lämnat efter sig några stora människogjorda objekt, varit de lyckligaste i världshistorien.
Med stora enheter finns fler individer som gjorts till medbrottslingar och som blivit beroende av systemet. Då minskar viljan och chanserna till att kunna sätta foten i marken, sätta stopp och ta ett steg tillbaka. Tvärtom leder istället bakslag till ännu större satsningar, och till allt mer av ”splitting”, (på grund av kognitiv dissonans – det man innerst inne vet vore bäst blir en ”tabu”-tanke) , där det mentala särskiljandet av olika saker får en direkt efterföljd i politiken och också rent konkret i hur politiken implementeras i den fysiska miljön. Tänk nollvisioner och diverse tekniskt baserade åtgärder för ökad ”säkerhet”.
Då den verkliga världen inte är svart och vit innebär splitting en sämre förmåga att anpassa sig till miljön. Allvarligast är splitting när den genomsyrar stora system, som blir fattigare och åsamkar enskilda mycket lidande. The harder they come, the harder they fall.
Vi ser en gigantisk form av standardisering mellan länder (monokultur), en genotypförändring i toppen, en hallelujahstämning i Europaparlamentet för mer överstatlighet och mer krediter i kölvattnet av skuldkrisen, trots att skuldkrisen orsakats av allt mera komplex och illa verklighetsanpassad standardisering (oordningen och komplexiteten ökar, inte minskar, på det som ligger utanför standardens ordning och det mer än standarden ordnar och förenklar) och av kreditgivning utan avsikt att betala tillbaka. Och trots att den ökade övervakningen och kontrollen uppstått som en följd av splitting efter 9/11, får vi nu ännu mera av samma sak genom samma EU:s åtgärder.
Men denna splitting, och speciellt en central sådan, innebär en försämrad anpassningsförmåga och kommer att leda till allmän fattigdom och enskilt lidande.
Detta går det att skriva mycket mera om. Men det får någon annan göra.
I slutändan leder alltid splitting på samhällsnivå till krig. EU är ett krigsprojekt.
Viktualiebrodern 
”EU är ett krigsprojekt.”
Broder, jag fick en nervös sväljreflex, när jag läste denna sista rad. I vilket fall som helst…EU är ett de-demokratiseringsprojekt, vilket kan tolkas som förberedelsestadiet till protester, splittring och krig. Nationalstater som bas för medborgerliga fri&rättigheter är på avskaffande. I stället tänker EU i ”regioner”, alltså stora moduler.
Jag var på ett halvdagsseminarium häromdagen ”Nationalismen i Europa”, arrangerat av Global Utmaning och EXPO. Global utmaning är en slags tankesmedja mot kortsiktighet i styrning, organiserat som ett elitistisk nätverk av chefspersoner inom stat och näringsliv.
Nationalism och högerpopulism är på frammarsch i många europeiska länder. Det kan tolkas som en radikal protest mot utvecklingen. Radikal i bemärkelsen ”ändra på grundförutsättningarna”. Ändå tyder mycket på att nationalism är fullständigt tandlös som förändringsfaktor. Nationalister kan aldrig enas! Däremot fungerar nationalism som ”splittrare” – både inom länder och mellan länder.
Vi är alla i knipa!
Gunnel Gomér
01 oktober 2011 at 15:51
Nationalism och högerpopulism är tämligen ofarlig när världen är decentraliserad och maktbalanserad. Däremot får den näring när alternativen står mellan centralisering/överstatlighet och (aggressiv) nationalism.
Självklart måste man inte välja, utan kan ha sin egen uppfattning och förhålla sig likgiltig till att lägren vill påskina att det inte går utan att man då tar parti för motståndarlägret. Sådant stärker bara ens uppfattning att det är ”splitting” som är problemet när antagonisterna i grunden tänker likadant.
viktualiebroder
01 oktober 2011 at 16:02
Ja, nationalism är inte bara ”ofarlig”, den kan ö h t inte existera i en decentraliserad struktur. I de mindre enheternas värld kan bara ”lokalpatriotism” finnas och detta har aldrig lett till förödande krig, bara till lokala och oftast oblodiga konflikter. Lokalpatriotism står inte i motsättning till internationalism, snarare tvärtom, de två behöver varandra för att få samarbete och hjul att snurra.
Nationalism är en slags religion, en samlande emotionell kraft. Men nationalister kan dock aldrig kan enas om VILKA grundförutsättningar som ska råda – som rörelse/människor betraktat. Det finns ju både vänster & höger-nationalism. De gamla befrielserörelserna i Afrika och Latinamerika är exempel på ”vänster”. Men när kolonialherrarna jagats ut, tog också nationalismen som enande kraft slut. När den inte blev diktatorisk och centraliserad.
Den nationalism vi ser i Europa är ”höger”. Det auktoritära sättet att se på verkligheten leder väl till att kraften blir centraliserande och kommer att finna sina samarbetspartners i de finansiella eliterna?
Gunnel Gomér
02 oktober 2011 at 11:13
Fast för att auktoritärt tänkande skall verka centraliserande krävs väl aggression utåt? Jag uppfattar de nationalistiska strömningarna i Europa som mer ”kontraherande”, man vill bevaka det man har mot farorna utåt och tvärtom är man rädd för erövringar, som ger olika sorter av säkerhetsproblem som man vill fly ifrån?
Det finns inte så många gränskonflikter i Europa som lever, eller som kan grävas upp. Tyska nationalister lär knappast bli så starka att de kan kräva tillbaka landområden i öst, finska nationalister lär inte kunna kräva tillbaka Karelen. Gibraltar är tämligen oviktigt. Annars är det separatiströrelser, dels de gamla i Baskien och på Nordirland, men jag tror de upplevs som förbrukade.
Däremot kommer separatiströrelser som har sin bas i kontroll över naturresurser att öka, det är i alla fall min övertygelse. Södra/Norra Italien lär inte försvinna. Och jag ser som du vet en ”potential” i att den svenska Glesbygden kan få se separatiströrelser i takt med att konkreta naturresurser uppvärderas, symbolhanteringsekonomin nedvärderas och det minskande ”slacket”, det vill säga ”effektiviseringen” i samhället gör att fördelarna för Glesbygdens folk att erkänna svensk överhöghet minskar samtidigt som ökningen av värdet på naturresurserna gör att Glesbygdens möjligheter att klara sig självt ökar. Telestolpar tas bort, myndigheter lägger ner, polisen försvinner. Men skog, malm och kraft ökar samtidigt i värde.
Så din tanke om intressegemenskap mellan nationalism och finansiella eliter vet jag inte vad jag skall säga om. Men nationalism/separatism som har sin grund i faktiska ekonomiska förhållanden kommer att öka. Och visst kan man lite långsökt tänka sig att skogs-, gruv- och kraftbolag skulle understödja bildandet av en svensk Glesbygdsstat mot löfte om licenser och koncessioner, som skett i Afrika. En Glesbygdsstat är naturligtvis folkrättsligt suverän att kasta ut storsvenska Vattenfall, LKAB och Sveaskog, alternativt kräva höga koncessionsavgifter.
För övrigt har resterna av det svenska försvaret genomfört övningar, bland annat häromåret norr om Boden, i ett tänkt scenario av separatistiska rörelser. Trots sin fredliga framtoning är det inte säkert att Storsverige skulle upprepa den lyckosamma skilsmässan från Norge 1905. Kontrollen över Glesbygdens skog, malm och kraft kommer att försvaras med våld.
Men nu är jag långt ute i spekulationerna…
viktualiebroder
02 oktober 2011 at 13:17
”Jag uppfattar de nationalistiska strömningarna i Europa som mer ”kontraherande”, man vill bevaka det man har mot farorna utåt ”
Ja, jag uppfattar det så också.
Den moderna (västeuropeiska) nationalismen hanterar inte längre territoriell ”rikedom”…dvs mer lebensraum eller koloniala ambitioner. Den är värde-orienterad och tillbakablickande. Den är ekonomiskt hotad av ekonomiska omställningar (både globalisering och koncentration till storstäder), men identifierar inte alls de ekonomiska krafterna som ”fiende”. Utan riktar sin vrede och förändringskraft mot två grupper: 1. utbölingar, annorlunda folk, bidragstagare 2. media&politiker-elit.
Nationalism…det hänger för mig starkt samman med den politiska dimensionen auktoritär/frihetlig. En frihetlig politisk tänkare/organisatör kan inte bli nationalist – helt enkelt. Nationalism kräver rörelse mot ”mono-kultur”, som i sin tur kräver anpassning, underkastelse, accepterande av ”einhet” och strävan mot harmoni, dvs. utsuddande/förnekande av intressekonflikter. Just vad finansiella makter behöver! Då uppstår politisk samverkan.
Det här med separatism är något annat!
Den finns starkt levande, t ex i Skottland. Där bryr sig nationalismen inte alls om invandrare (de har inte så många) och tror inte heller att skottar är genetiskt/kulturellt överlägsna engelsmän. Om norra halvan av Sverige skulle börja agera separatistiskt skulle de nog lika Skottland i argumentationen?
Gunnel Gomér
02 oktober 2011 at 17:24
[…] om ämnet: Viktualiebrodern, Cornucopia Share this:TwitterFacebookDiggMerStumbleUponRedditE-postSkriv utLike this:GillaBli […]
”EU:s nedgång och fall” « Christian Engström, Pirate MEP
02 oktober 2011 at 21:04
Under mitt internationella äventyr hade jag en skotte som arbetskamrat. Mycket trevlig och ivrig nationalist, som rättade engelsmän som kallade ”The Queen” för Elisabeth the ”second”. First! i Skottland.. Engelska arbetskamrater brukade ibland retsamt påpeka för honom, att det i Skottland fanns fler som talade Urdu än som behärskade gaelic. Han tog emot det godmodigt, ”stiff-upper-lip” men inte alldeles glad över att få sanningen så okänsligt presenterad för sig… 🙂
viktualiebroder
02 oktober 2011 at 21:42
[…] En snabb kritik av stora enheter […]
The Party’s Over « Full Mental Straightjacket
11 oktober 2011 at 13:14
[…] inte har inbyggda spärrar mot att onda människor tar över är mycket farliga att släppa lösa. Stora statsbildningar, som EU, är mycket […]
Gunnar Hökmarks skuld « Viktualiebrodern
16 november 2011 at 17:35