Viktualiebrodern

Archive for the ‘Mångfald’ Category

Koppla offentliga partibidrag till privat insamlade, del 1

with 6 comments

Återupprätta den representativa demokratin och motverka korruption

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 13 oktober räknar Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, upp fyra punkter som han ser som bekymmersamma för en god offentlig förvaltning och därmed indirekt för Sverige som en välfungerande stat med låg korruption. Den andra av dessa punkter lyder

Den ökande politiseringen av offentliga tjänster är ett annat område där det finns skäl att utfärda en varning. Som exempel kan nämnas att antalet politiskt utnämnda tjänstemän i regeringskansliet nu är klart större än det antal riksdagsledamöter en regering behöver ha stöd från för att kunna regera. Liksom Göran Persson har Fredrik Reinfeldt fler politiska tjänstemän än riksdagsledamöter som på olika sätt försöker påverka hans politik. (min fetning)

Jag menar att detta beror på det offentliga partistödet, så som det är utformat idag.

Ond cirkel

Man kan här diskutera om hönan eller ägget, men det finns en positiv (självförstärkande) återkoppling, så att för att maximera bidragen måste partierna maximera antalet mandat i Riksdagen. Det gör man genom att i nomineringsprocesserna värdera förmåga att dra röster högt, medan förmågan att utforma och formulera en politik sätts på undantag. Lars Bern skrev på Newsmill den 21 april 2013 (Newsmill är nerlagt, men inlägget finns här)

Detta är förklaringen till att partierna struntar i sin folkliga förankring och sina idéer. Istället prioriterar man rekrytering av kändisar och folk som representerar någon populär organisation.

Och Mattias Lundbäck på Den hälsosamme ekonomisten  listar tre sätt att bli nedflyttad av partiet, med Karl Sigfrid som exempel

1) Man ska vara intresserad av politik.

2) Man ska kunna uttrycka sig i skrift.

3) Man ska föra en diskussion utifrån ideologiska principer, snarare än bara anpassa sig till den linje som partiledningen bestämt ska gälla för tillfället.

Detta i sin tur innebär, att de valda ledamöterna tenderar att inte nå upp till en intellektuell nivå där de förmår utforma och formulera en politik och driva idéer. Vi har under senare år sett flera exempel i pressen som förlöjligat riksdagsmotioner, med all rätt dessvärre (ironiskt nog också av just Karl Sigfrid i en riksdagsmotion(!), men mer om detta i en senare postning).

Och detta i sin tur sätter en större press på partiernas anställda tjänstemän att stå för den intellektuella prestation det innebär att formulera politiken, som Rothstein beskrivit. Vilket leder till ett större behov av pengar, offentliga partibidrag, vilket leder till ett större behov av röstmagneter och anställda PR-experter i val och, i den mån de valda faktiskt har kompetens, att denna kompetens blir oönskad och störande, som fallet Anne-Marie Pålsson visar. Hon skrev boken ”Knapptryckarkompaniet” för att just vädra sitt missnöje med sin tid som moderat riksdagsledamot med ovälkomna ambitioner.

Partimedlemmar alieneras

En ytterligare effekt blir att partimedlemmarna ledsnar, när möjligheterna att bedriva idépolitik överförs till partiernas anställda tjänstemän och nomineringarna till valbara platser prioriterar ytliga egenskaper och vad personen ”representerar” och rentav alltså ser med oblida ögon på engagemang och intellektuell förmåga. I den mån denna förmåga sammanfaller med ett lågt mått av personlig integritet, fungerar dock partiorganisationerna som rekryteringsunderlag för anställning för partiet.

Partiernas medlemsantal har följdriktigt minskat kraftigt under senare år (Dagens Samhälle), från 550 000 i början av 90-talet till under 250 000 idag. Från samma artikel

Statsvetaren Tommy Möller vid Stockholms Universitet ser en utveckling av partierna mot mer och mer rena kampanjorganisationer. – Allt fler på partikanslierna jobbar med opinionsverksamhet.

I sin rekommendation 1516 ”Financing of political parties” varnade Europarådet 2001 för att

…excessive reliance on state funding can lead to the weakening of links between parties and their electorate (8Aiii)

Ed: Se också Susanna Birgersson i Dagens Nyheter 140113 som citerar Per Schlingmann: ”Moderaternas utveckling och förhållningssätt ska inte vara ett resultat av vilka medlemmar vi har, utan hur samhället ser ut.”

Professionalisering

Magnus Hagevi vid Linnéuniversitetet i Växjö/Kalmar skriver som en del av ett forskningsprojekt om politikens professionalisering

Med ökad professionalisering – att antalet professionella politiker ökar – ersätts denna norm om självselektion i allt större utsträckning av den fundamentalt annorlunda normen om anställning: att bli rekryterad, kontrakterad och betald av en arbetsgivare. (…)…till stor del liknar och har motsvarande egenskaper som den som ansvarar för rekryteringen. Eftersom professionalisering i sig innebär att en person kan avsätta mer tid för sin politiska karriär är det i så fall möjligt att professionaliseringen i sig innebär en ökad likriktning av de partimedlemmar som blir invalda i riksdagen.

Nu tror jag som sagt inte att de blir invalda i riksdagen, utan snarare att de vid nomineringarna för fram mera röstmagnetiska personer för att maximera bidragen och därmed trygga sin egen långsiktiga försörjning. Douglas Brommesson i samma forskningsprojekt, skriver hur medialogik – förenkling, tillspetsning, personifiering och stereotypisering – tar över från ideologiska ståndpunkter i partiernas retorik, vilket ökar behovet av offentligt partistöd för marknadsföring, vilket i sin tur ställer krav på en ytterligare inriktning på ett mediaanpassat budskap.

”Profilering istället för trovärdighet”, klagar Ulf Bjereld och Marie Demker i Dagens Nyheter. ”Ideologin är en stark restriktion” citerar Sanna Rayman i Svenska Dagbladet en pr-konsult på ett seminarium om ”Partiernas väg ur krisen”.

Kvotering huvudsakligen ett PR-grepp

Jag skulle också vilja sticka ut hakan och förmoda, att en bullrig strävan efter kvotering efter diverse mått också huvudsakligen är motiverad av att locka väljare och maximera bidragen. En formalistisk mångfald efter kön, etnisk bakgrund och ålder har mindre att göra med en idémässig mångfald, men är lätt att marknadsföra som att många väljare därmed får någon kandidat att ”identifiera” sig med. Innehållet i mångfalden är underordnat, oönskat rentav.

Ytterligare argument mot offentliga partibidrag i dagens form

*   Stärker banden uppåt, till staten, och gör partierna mera positiva till auktoritära åtgärder, som övervakning och kontroll och, i förlängningen, undantagstillstånd, för att upprätthålla (den rådande) ordningen. Detta gör det politiska systemet paradoxalt nog mera sårbart, då nya rörelser vinner sympati just på att de står utanför ”Systemet”. Hannah Arendt skriver i ”The origins of totalitarianism

None of the old parties was prepared to receive these masses, (…) This error in judgment by the older parties can be explained by the fact that their secure position in Parliament and safe representation in the offices and institutions of the state made them feel much closer to the sources of power than to the masses; they thought the state would remain forever the undisputed master of all instruments of violence;… (Kapitel 4, Party and Movement)

Jag kan se denna arrogans, att bortse från hur våldspotentialen faktiskt är fördelad, i åtminstone tre frågor idag, i förhållandet till EU (och NATO), i regionalpolitiken och i migrationspolitiken, där i det senare fallet som bekant anhängare till ett relativt nytillkommet riksdagsparti medvetet odlar det utanförskap de beredvilligt förärats av de övriga riksdagspartierna och föraktfullt refererar till dessa som ”sjuklövern” (jämförelser i övrigt med Arendts resonemang är jag tveksam till. SD har inga större likheter med 30-talets massrörelser och sitter nu i samma bidragsbåt som de övriga partierna).

(Utvikning om arrogansen: Om man vill påverka andra måste man antingen söka övertyga deras fria vilja med argument, eller förlita sig på våld. Moralistiska ”argument” som inte söker övertyga utan från början ifrågasätter eventuella invändares ära och heder, tillhör med nödvändighet den andra kategorin, som bara kan genomdrivas med våld, tillfälligt visserligen i manipulativt psykisk form men i slutändan fysiskt. Då blir Stalins sarkastiska fråga angående påvens påstådda makt: ”Hur många divisioner har han? ytterst relevant.)

Ed: Det finns ett samband mellan Rothsteins korruptionsfarhågor ovan och Arendts problematisering av sammanblandningen mellan partier och stat. Arendt citerar ur Carl Schmitts ”Det politiska som begrepp”, hur staten genom sammanblandning hamnar mellan partierna, och hur denna sammanblandning just får till följd att statens ”över”-stående, i moraliskt och rättsligt hänseende, degraderas ner till partiernas mera egocentriska manipulerande. Alltså blir staten korrumperad.

*   Förskjuter den offentliga debatten mot allmänna önskemålsfrågor, utan utsikt att kunna ”lösas” inom överskådlig framtid, på bekostnad av ”små” frågor som faktiskt kan lösas. Skolan, vården, utanförskapet, klimatförändringarna är frågor som kommer att finnas kvar länge och garantera sysselsättning för tjänstemännen under lång tid framöver. Om de lyckas ”sälja in” sitt parti som det kompetentaste på området. (Jag tackar Clay A Johnson för denna iakttagelse som i sin bok ”Information till döds” nämner detta som ett problem i amerikanska politiska kampanjer.)

Konserverar den nuvarande partifloran. Åtminstone menar Oscar Hjertqvist i TIMBRO-rapporten ”Det politiska bidragsberoendet” att de borgerliga partierna sannolikt sett sammanslagningar om inte partistödet, genom sina grundbelopp, gjort två partier lönsammare än ett. Den ovan nämnde Magnus Hagevi är inne på samma sak.

Mer om Oscar Hjertqvists rapport längre fram i denna serie poster. Som jag ursprungligen trodde skulle rymmas i en…

Ed: Oscar Hjertqvist skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet med anledning av historien om sd:s kvinnoförbund.

Written by viktualiebroder

28 december 2013 at 00:27

Publicerat i Mångfald, Riksdagsvalet

Tagged with ,

Rätten att reparera

with 2 comments

Ett intressant USA-val. Faktiskt!

Jag ser på Massachusetts Pirate Party sida att de tagit ställning i tre folkomröstningar i delstaten som genomförs parallellt med de andra valen. Förutom rätten till en ”värdig död” och medicinsk användning av marijuana så skall det också röstas om Rätten att reparera.

Ed: Förslaget fann väljarnas bifall. Svenska Dagbladet skriver förstås bara om delstatsomröstningarna om marijuana och samkönade äktenskap.

Det handlar alltså om att fordon idag blivit så komplicerade att felsöka och reparera att den som inte kan komma över programvaran inte heller kan reparera dem. Wall Street Journal skrev i februari 2011 om en Saab som måste ”initialiseras” för att starta efter att en brytare till vindrutetorkarna bytts ut.

Denna kamp för Rätten att reparera förs också i Europa. Också svenska verkstäder har engagerat sig. Till exempel Bilakuten i Malmö och Rydahls i Karlstad.

Hade jag haft möjlighet hade jag förstås grävt ner mig i dagens regelverk och i debatten. Men det kan jag inte utan får nöja mig med att konstatera att detta är något som Piratpartiet självklart borde ta upp.

I USA är de gröna och libertarianerna överens om det här.

Som Electronic Frontier Foundation skriver behöver vi förstås en lagstadgad Rätt att reparera för alla sorters elektroniska och mekaniska prylar, inte bara för motorfordon.

Hoppas att någon som vet mer om hur reglerna ser ut i Europa (och Sverige) kan kommentera.

Ed: Electronic Frontier Foundation har gjort framställningar mot dispens för upphovsrättsreglerna för att tillåta moddning av mjukvaran i bilar.

Written by viktualiebroder

06 november 2012 at 01:09

Ett exempel på varför harmonisering är dåligt

with 5 comments

Utrikes sekretess automatiskt

Enligt ett förslag skall myndigheter inte enskilt längre avgöra sekretessen för handlingar som i internationella samarbeten fått en sekretesstämpel av utländsk myndighet. Fackförbundet ST:s tidning Publikt skriver

 Sekretessbestämmelser i internationella avtal ska slå igenom direkt när svenska myndigheter hanterar uppgifter på grund av avtalen. Myndigheterna ska inte göra någon egen prövning av sekretessen, enligt ett förslag från justitiedepartementet.

Detta har, enligt samma tidning, med rätta kritiserats av JK Anna Skarhed. Se också Journalisten.

Så fungerar harmonisering av regler: De maximeras utifrån det starkaste intressets synvinkel. Och det starkaste intresset är inte allmänintresset, ty allmänheten är inte organiserad och inte informerad.

Eftersom allt mer av relevant myndighetsinformation delas mellan EU:s länder, blir alltså allt mindre offentligt. Vi går  från en situation där allt är öppet som inte är undantagsvis uttryckligen slutet, till en situation där allt är öppet om det inte är slutet på minst ett (av många) ställen.

Konsekvensen blir då, att i praktiken endast det är öppet som undantagsvis ingen velat dölja någonstans. Det öppna blir undantaget, det slutna regeln.

Eftersom denna rörelse mot maximering är en logisk följd av den hårdkoppling mellan regeltillämpningen som harmonisering innebär, blir det nödvändigt att motsätta sig harmonisering och av principiella skäl förorda diversitet.

Därför att öppenhet har ett överlevnadsvärde för det allmänna. Slutenhet har ett överlevnadsvärde för eliterna. I inget annat sammanhang blir skillnaden i intresse lika tydligt.

Written by viktualiebroder

02 november 2012 at 11:32

Några ideologiska punkter inspirerade av Parleyt i Västerås, del 3

with 5 comments

Skattesystemets integritet, del 1 – Vad är överheten?

Jag har tidigare skrivit om skulder och om betalningssystemet.

Amelia droppade uttrycket ”skattesystemets integritet”. Jag blev inte riktigt klok på om hon menade vikten av att skatteuppbörden fungerar och fusk minimeras, eller om hon tänkte på harmonisering av skatterna mellan EU:s länder.

Det var det första av dessa två saker som jag började fundera över i alla fall. Och detta handlar ju om vad Parleyt inspirerade hos mig, så…

Men detta blir så långt att jag måste dela upp i flera delar. Del 1 och 2 om överhetens natur, inspirerat av Mancur Olson. Del 3 om kontrollmöjligheter, inspirerat av Bruce Schneier.

Varför betalar man skatt?

Ja, i en mindre grupp kan det ske genom en frivillig överenskommelse och i en tro på att de resurser man själv avstår från används för det gemensamma bästa vilket för vissa saker kan vara en mera effektiv användning, också för dem som bidrar. Om inte annat så för att garantera fred och ordning. Ett allas krig mot alla är så mycket sämre därför att det tar bort all motivation för att uträtta något alls.

Men i stora grupper påverkas den direkta nyttan för den enskilde inte nämnvärt av om ett fåtal fuskar, så länge det stora flertalet betalar. I stora grupper, där det sociala trycket är försvagat, finns problemet med snyltare. Alla samhällen idag är sådana.

För att uppväga försvagningen av det sociala trycket, ”anseende”, ”rykte”, krävs en yttre makt, en stat med ett våldsmonopol. Mer om det hoppas jag i nästa post.

Statens uppkomst

Mancur Olson har skrivit en del om detta. Han introducerar en förenklad tankefigur som att ”i begynnelsen” (efter att människor blivit bofasta under neolitikum) fanns ingen stat, bara kringströvande rövare. Om det historiskt eller antropologiskt är helt sant vet jag inte, men följande resonemang är utifrån att det skulle vara så det gått till.

Om någon läsare tycker att ordet ”rövare” är för drastiskt eller konspirationsteoretiskt eller rätthaveristiskt eller att resonemanget som följer är för krasst, så får jag påminna om David Humes råd att det är en god minnesregel att i politiken anse varje människa som en skojare, som inte söker något annat än sitt egenintresse. Att det må vara sant i politiken men inte alls i verkligheten var Hume själv fullständigt medveten om

It is, therefore, a just political maxim, that every man must be supposed a knave: Though at the same time, it appears somewhat strange, that a maxim should be true in politics, which is false in fact. But to satisfy us on this head, we may consider, that men are generally more honest in their private than in their public capacity, and will go greater lengths to serve a party, than when their own private interest is alone concerned.

Ingenstans har en stat med anspråk på våldsmonopol uppstått spontant genom frivilliga överenskommelser. Tvärtom har de kommit till genom att kringströvande rövare blivit bofasta och infört ett stöldmonopol på en geografisk yta som de kontrollerar.

Varför? Därför att en rationell rövare inser att över tiden kan man röva mer om rövandet sker utan att de berövades motivation att producera något värt att röva försvinner.

Den optimala rövarnivån i form av skatteuttag brukar åskådliggöras genom en så kallad Lafferkurva. Tar man ut mer i skatter än optimalt minskar motivationen att producera något värt att röva och det totala utbytet sjunker. Samtidigt ökar viljan att fuska och smita undan, så att en allt mera kostsam övervakningsappat krävs.

Att det finns en optimal skatteuttagsnivå är självklart. Var nivån ligger beror förstås på vem man frågar.

Det ligger också i den bofaste rövarens intresse att garantera lag och ordning samt beskydd mot andra rövare. Också sociala tjänster som sjukvård och grundtrygghet kan öka motivationen att producera mera som är värt att röva, och kan hindra att människor ger sig av och rentav locka skattebetalande individer från andra,  oklokare, rövares områden till det egna. Mancur Olson sammanfattar

Bandit rationality, accordingly, induces the bandit leader to seize a given domain, to make himself the ruler of that domain, and to provide a peaceful order and other public goods for its inhabitants, thereby obtaining more in tax theft than he could have obtained from migratory plunder (sidan 568, högra spalten,  stycke 3)

Det kan, inom parentes,  också locka individer som mindre sannolikt kommer att bidra med skatt, vilket som bekant blivit ett stridsäpple mellan olika rövargrupperingar som förs med moralistiska övertoner och halmgubbeargument. Min politiska tumregel är att moralism och halmgubbeargument alltid döljer egenintressen, om än ofta oklart hur.

Men Sverige är väl inte styrt av rövare?

De flesta av oss uppfattar inte den svenska överheten som bestående av rövare som blivit bofasta. Det hindrar inte att det finns många enstaka händelser som talar för det. Utan någon rangordning så kan vi tänka på nyhetsrapporteringar under senare tid om fester och förmåner i offentliga myndigheter och om gigantiska stöd till bankerna.

Försvarets urholkning har gjort att ”skyddet mot andra rövare” i praktiken fallit bort. Men det är ännu en väldigt abstrakt förändring när  de flesta i dagens Sverige tycks ha kommit att uppfatta fred som ett svenskt normaltillstånd ”and the right of all sensible folks”, som Tolkien uttryckte det.

Många kan också vittna om att de öppnare gränserna inte kompenserats med ökade resurser till polisen, utan just ”kringströvande rövare” konkret blivit ett allt vanligare fenomen ute i landet vilket till exempel skogsentreprenörer (dieselstölder) och förvaltare av kyrkobyggnader och infrastruktur (kopparstölder) fått erfara.

Det sociala skyddsnätet har också urholkats, men oklart om ännu så mycket att det påverkat totalsumman som finns att röva negativt (Blir människor överdrivet försiktiga av att inte kunna lita på SOS Alarm eller akutsjukvården vid sjukdom eller olycka? Tappar människor sugen och ger upp av att hamna i Fas 3? Gör mera stress och oro människor dummare och mindre produktiva?)

Ännu så länge tycks sådant enbart marginellt ha påverkat allmänhetens syn på överheten.

Hur kan en överhet av rövare utvecklas i demokratisk riktning, ”für alle”?

Som Mancur Olson konstaterar finns aldrig ett underskott på ”starka män” som vill bli ledare för rövarflocken. Men ibland finns flera pretendenter och ingen av dem är tillräckligt stark för att besegra de andra. Om samtidigt intressena inte är kopplade till delar av territoriet, så att var och en av de starka kan ta sin del och bli överrövare på ett eget territorium, tvingas en maktbalans fram som kan bli så utspridd att den utvecklas till den sorts oligarki som vi kallar för demokrati, med fri- och rättigheter ”für alle” som ingen enskild grupp av rövare kan förhindra. Mancur Olson igen

If scrambled constituencies or any other reason rules out division of a domain into  miniautocracies, then the best attainable option for the leader of each group when there is a balance of power is power sharing (sidan 573, spalt 2 stycke 4)

Vi lever i en sådan maktbalanserad oligarki, som vi under inflytande av skolgång och med vanans makt kommit att uppfatta som demokrati. Det blir enklast så.

Tecken i tiden

Det finns förstås en risk med att med hull och hår ta Olsons rövarmodell för verkligheten, men Daniel Suhonen och Felix Antman Debels skriver om en alltmer öppet synlig oligarkiliknande utveckling  i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Själv ser jag ett symbolvärde i att staten inte längre godtar sitt eget betalningsmedel som fullgott mynt för skatteinbetalningar, utan endast elektroniska pengar kanaliserade till deras bankgirokonto. Bankgirot är en del av det privata betalningssystemet, vilket rövarintresse alltså tillskansat sig det tidigare statliga monopolet att tillgodoräkna sig räntor (”seigniorage”)  på skattebetalningsmedel. Till och med ta betalt för det.

När Jesus i en liknelse i bibeln frågar vems bild myntet för skattebetalningar bär och får svaret ”kejsarens” säger han: Giv då åt kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör. Men när vi (eller den som betalar vår lön eller andra former av ersättningar) betalar in skatten är det loggan för en bank, ett enskilt rövarintresse, vi ser… (För Jesus var det förstås likgiltigt vilket rövarband som för tillfället har överhanden, hans poäng var att Guds rike inte tillhörde denna världen).

Jag tror att Christian Engströms tankar om den gryende korporativismen är inne på samma spår. Några rövargrupperingar har blivit så starka att de efter hand suddat ut gränserna mellan det allmänna och sig själva. Alternativt har de förlorat tron på det (optimerande) maktbalanserade demokratiska systemets fortbestånd och fått brått (brott?)  att positionera sig inför en mindre lukrativ framtid. Vad vet jag om ”bandit rationality”?

Ett socialt välfärdssamhälle maximerar det som finns att röva men är en så komplicerad konstruktion att det inte är stabilt utan lätt kan gå tillbaka till ett tillstånd av mera ohöljt rövande (men med lägre totalsumma att röva). Vi ser som sagt tendenserna till en sådan utveckling.

I nästa post något om vad som kanske kan göras för att försvara detta ”für alle”.

Written by viktualiebroder

04 oktober 2012 at 19:13

”Totalt” feltänk av Sanna Rayman

with 5 comments

”Totalt”, ”absolut” tänkande kan inte bekämpas med ”totalt”, ”absolut tänkande

Sanna Rayman skriver idag i Svenska Dagbladet med anledning av heders-, nej, bättre, skammordet i Landskrona, om de kvinnofientliga strömningarna inom vissa kulturer, framförallt i det område som brukar kallas Mellanöstern.

I sin upprördhet, som är förståelig, gör hon sig emellertid skyldig till feltänk och bristande kontakt med verkligheten. Hon skriver

Men i våra lagböcker och i våra kommuner bör beslutsamheten och handlingskraften gentemot dylik människofientlighet vara total.

Det har nu gått så långt, att jag direkt reagerar när orden ”total” eller ”absolut” förekommer i åsiktsyttringar. Nästan alltid används orden som en täckmantel för en ovilja eller en oförmåga att ta in verkligheten som den är. En mental ”besparingsåtgärd” när verkligheten är så jäddrans jobbigt komplex, och just precis inte ”absolut” eller ”total”.

Men det är en oklok ”besparingsåtgärd” för tanken. ”Totala” och ”absoluta” åtgärder kan man nästan alldeles säkert räkna med kommer att vara mycket kostsamma och skada mer än nyttan de gör, om de i slutändan gör någon nytta alls, efter att det ursprungliga ”problemet” anpassat sig till den nya situationen.

Sanna Rayman tycks glömma bort att i huvuddelen av dessa skambrott är den faktiske förövaren minderårig, eller åtminstone under tjugo år, vilket innebär en väsentlig straffrabatt. Att bevisa att någon annan anstiftat till brottet är mycket svårt. I Högsbyfallet krävdes att den minderårige i princip suttit av sitt (förkortade) straff innan han bestämde sig för att tala ut och angav sina föräldrar.

Man kan inte lugga en flintskallig lättare genom att dra hårdare. Eller ”totalare” och ”absolutare”.

Hårdare, totalare och absolutare lagar kommer att leda till anpassning, till exempel till ombudskriminalitet istället. De verkligt skyldiga utnyttjar eller tvingar någon annan att utföra själva brottet och ta straffet – lämpligen någon minderårig eller någon förståndshandikappad.

Det finns en tydlig anledning (det kan förstås finnas flera) till att andelen förståndshandikappade eller med ett autistiskt spektrum, stadigt ökar på fängelserna. De blir utnyttjade som fotfolk och bondeoffer som ett resultat av hårdare straff och mera ”total” övervakning, till exempel kameraövervakning.

Avskyvärt är inte det samma som systemhotande

Skambrotten är avskyvärda, som alla brott mot oliktänkande, blott för deras olika tänkande. Men de är inte systemhotande på så sätt att de undergräver människors förtroende för främlingar.

En dryg vecka innan mordet på Kapellvägen  blev en 87-årig, synskadad, man för fjärde gången på fem månader rånad i hemmet på Vallgatan i Landskrona, kanske 500 meter(?) söder om Kapellvägen. Sannolikt av samma person alla gångerna, en kvinna som utgav sig för att vara från hemtjänsten, men istället kommit dit, igen och igen, för att ”mjölka” en i huvudsak försvarslös äldre man. Tre gånger hade han polisanmält, tre gånger hade polisen avskrivit ärendet med ”spaningsuppslag saknas”.

Enligt dottern var mannen av detta deprimerad och hade ansökt om trygghetsboende. Men en känsla av otrygghet, inte ens om den är välgrundad, var något skäl för förtur.

Den fjärde gången satte sig mannen slutligen till motvärn. Av detta föll han, bröt lårbenshalsen, och avled dagen därpå på sjukhus.

Jag vet inte hur många olika hemvårdare mannen hade. Kanske inte 47 olika på ett halvår, som en annan äldre man i Landskrona. Eller 44 på tre veckor, som en äldre kvinna. Men de var säkerligen legio, ty de voro många. Hemvårdare är skyldiga att legitimera sig, men vad hjälper det någon som är synskadad?

Jag menar att brottet mot 87-åringen var allvarligare än mot den nittonåriga kvinnan, därför att det på ett helt annat sätt bidrog till att öka rädslan och undergräva förtroendet i samhället för främmande människor.

Jag menar att hemvårdsorganisationer som innebär att en ”brukare” kan få 44 olika hemvårdare under kort tid innebär en fruktbar livsmiljö att utnyttja för sociopater (psykopater?) som den kvinna som under fem månader exploaterade denne 87-åring, och fördystrade hans sista tid i livet.

Bedrövad

Det gör mig bedrövad att skambrott, hur avskyvärda de än är, får större uppmärksamhet än förtroenderaserande brott som det mot 87-åringen. Att det anses vara ett större fel av socialtjänsten att dröja med trygghetsboende för den nittonåriga kvinnan, med helt andra möjligheter i livet, än ett trygghetsboende för den synskadade 87-åringen. Vilket alltså Socialstyrelsen anser.

Det gör mig bedrövad att det ordnas kurser för äldre i att bli ”mindre godtrogna”. Att det alltså ses som ett problem att äldre litar för mycket på främlingar.

Det gör mig bedrövad att debatten om åldringsbrotten förvisas till Flashback och till högerradikala sidor på nätet. Det går inte att frigöra sig från tanken att detta hänger samman med att en viss folkgrupp är överrepresenterad bland förövarna.

Vad bör göras

Vi har ingen nytta, bara skada, av ”absoluta” och ”totala” lösningar. Det som kan påverka vår gemensamma tillvaro, och göra den drägligare, är åtgärder som åtminstone inte underlättar för samvetslösa sociopater. Som bidrar till att stärka förtroendet mellan främlingar.

Då bör hemvården organiseras på ett annat sätt än att någon har 44 olika vårdare under tre veckor och det blir lätt att utge sig vara därifrån, utan att vara det.

Då bör något annat än ”vård i socialtjänsten” tas till mot unga lagöverträdare som den nu mordmisstänkte yngre brodern – han hade redan ett ”record” som småkriminell och drogmissbrukare. Jag tror, att utan de redan tagna stegen på den kriminella banan, och utan drogmissbruket hade han inte fått ett så ”totalt” och ”absolut” tänkande att han stuckit kniven i sin egen syster. (Om det nu var han som gjorde det – han är inte dömd ännu).

Då bör, om det nu  går att genomföra i praktiken utan att bli ”absolut” och ”totalt”, någon form av screening för sociopati och psykopati göras bland dem som söker asyl i Sverige. Om någon skall utbildas att bli mindre godtrogen, så  är det inte de äldre, utan i så fall de som bedömer flyktingstatus och beviljar uppehållstillstånd.

Det är kanske inhumant att filtrera ut och visa sociopater och psykopater kalla handen och neka dem uppehållstillstånd. Men sannerligen, sannerligen – det är mera inhumant att godtroget låta dem agera fritt och skapa en miljö där de trivs och frodas.

Och vi blir alla mindre humana på kuppen. Och börjar tänka ”totalt” och ”absolut”. Du och jag också. Historien lär oss vad som händer när sådana tankar får breda ut sig.

Written by viktualiebroder

27 april 2012 at 00:14

Licensauktionerna var ett misstag

with one comment

Självorganisering är effektivare, robustare och bygger samhälle

Svenska Dagbladet skriver om telebolagens missnöje över flat-rate principen, det vill säga att användare av trådlösa telesystem betalat lika mycket, oberoende av bandbreddsutnyttjande.

Det här aktualiserar problemet med de teleauktioner som fördelade licenserna. Jag menar att licensauktionerna var ett stort misstag, som

a) Förutsatte att teknikutvecklingen inte påverkade möjligheten att beräkna nuvärdet av framtida intäkter. Uppenbart fel, eftersom teknikutvecklingen just gjort de beräkningarna värdelösa. Detta är inte vad Telia och andra trodde att de betalade för.

b) Förutsatte att en stor klumpsumma till staten nu skulle kompensera samhällsekonomisk ineffektivitet under lång tid framöver.
Mycket tveksamt. Dessutom bakbinder det politikens möjligheter att i efterhand rätta till problem genom regleringar, eftersom sådana kan leda till skadeståndskrav från deltagare i auktionerna, både de som vann och de som förlorade, på grund av att förutsättningarna helt ändrats.

c) Uteslöt möjligheten till spontan organisering av självstyrande allmänningar som växte samman.
Användare som är enbart klienter och utan inflytande att organisera sig själva är skadligt för att bygga och vidmakthålla ett samhälle av människor.

Det borde redan från början ha funnits en vision om GSM-nät som självorganiserande p2p-nät. Att tekniken för det inte fanns då, (men vad jag förstår finns nu, nämligen så kallad ”kognitiv radio) borde inte ha gjort att det försvann ur perspektivet som det uppenbarligen gjorde vid tillfället.

Daniel Kahneman skriver i Thinking, fast and slow om WYSIATI – What you see is all there is som ett skäl för att det fattas dåliga beslut. Det som inte syns just då, tas inte in i värderingen när beslut skall fattas.

För enskilda individer kan det vara mycket svårt att undvika WYSIATI. Men för organisationer och samhällen borde det vara mindre svårt, därför att man vid beslut på förhand kan utarbeta rutiner och ställa upp checklistor. Speciellt borde man rutinmässigt  lägga in övervägandet huruvida det man beslutar om skulle kunna drivas självorganiserat eller ej.

Självorganisering som möjlighet bör alltid övervägas vid politiska beslut. Som en tumregel: Är det möjligt nu? Kan det bli möjligt i en framtid?

Därför att självorganisering inte bara blir billigare i längden, utan också flexiblare (= mera robust) mot ändrade förutsättningar beroende på teknikutveckling. Och har ett samhällsbyggande värde i sig självt.

Se också en post om ”GSM-nät som P2P”.

Se också Björn Feltens post om ”Innovationen som försvann”.

Written by viktualiebroder

18 mars 2012 at 10:54

Noshörningshorn och traditionell kinesisk medicin

with one comment

Kan något göras?

På senare tid har det skett flera uppmärksammade stölder, eller försök till stölder, av noshörningshorn på muséer. Skälet är i korthet en växande kinesisk medelklass och användningen av noshörningshorn i traditionell kinesisk medicin.

Det är inte enbart i potensmedel som noshörningshorn tillhör ingredienserna utan i läkemedel för alla möjliga krämpor. En genomgång av 99 kinesiska patent med ordet ”rhinocer*”, de flesta avseende medicin,  visar att endast någon enstaka har med (manlig) potens att göra. Några av patenten är på olika sorters doftsnus… (Flera av patenten avser dessutom preparat för noshörningar).

Patentering av traditionella kinesiska läkemedel är ganska reglerad, men underligt nog tillåts alltså fortfarande patentering i Kina av läkemedel innehållande delar från utrotningshotade djur.

Användandet av utrotningshotade djur är emellertid inte okontroversiellt, ens i Kina. Så tidigt som 1958 la man fast en policy för att i ökad utsträckning odla fram de ingredienser som behövdes i ”farmer”. Bland annat har man speciella farmer med björnar för att ”skörda” gallan. Men även om sådana farmer lättar på trycket för de utrotningshotade djuren, är de i sig grymma inrättningar. Björnarnas galla skördas till exempel med en permanent kateter in till gallan, en smärtsam anordning för björnarna. (två artiklar i ämnet).

Ed: En man i Umeå, sannolikt av vietnamesisk härstamning, har dömts till dagsböter för artskyddsbrott efter att ha annonserat efter björngalla i en lokaltidning. När björnar faktiskt jagas i Sverige är det förstås lite underligt att gallan inte tas till vara.

Men just för noshörningshorn uppstår ett problem: Noshörningar kan knappast hållas i fångenskap, mer än enstaka djur. Hannarna är starkt revirhävdande och kräver därför stora ytor. Jared Diamond skriver i ”Guns, Germs and Steel” (svenska: Vete, vapen och virus)

Territorial behavior similarly combines with a fierce disposition and a slow growth rate to banish rhinos from the farmyard.

Och längre fram skriver Diamond om de politiska konsekvenserna av den otämjbarheten – konsekvenser vi kan se i skillnader i ekonomisk utveckling mellan olika världsdelar ännu i denna dag

But none of those tamed animals was actually domesticated – that is selectively bred in captivity and genetically modified so as to become more useful to humans. Had Africa’s rhinos and hippos been domesticated and ridden, they would not only have fed armies but also have provided an unstoppable cavalry to cut through the ranks of European horsemen. Rhino-mounted Bantu shock troops could have overthrown the Roman Empire. It never happened.

Det ser alltså inte bra ut för världens noshörningar om inte attityderna ändras i Kina. De traditionella kinesiska medicinerna började utvecklas i en tid när det fanns sextio miljoner kineser. Nu finns det ca tjugo gånger så många. Det säger sig självt att det är omöjligt att fortsätta använda naturliga ingredienser i samma utsträckning som då.  Noshörningarnas antal i världen har redan fallit dramatiskt: 1970 fanns ca 65 000 i södra afrika – nu återstår en rest på ca 2500. BBC meddelade i oktober att noshörningen nu slutligen utrotats i Vietnam. Också i Västafrika är noshörningen borta.

Men så länge efterfrågan finns, finns pengar att tjäna. Och allra mest när de levande noshörningarna är i det närmaste utrotade, och de samvetslösa istället vänder ögonen mot museibestånd. Och där det finns pengar att tjäna lever inte bara noshörningar farligt. Parkvakter och rentav vittnen till museistölder  har liv som väger ganska lätt i sammanhanget.

Frågan är rent av om inte dagens totalförbud mot handel är kontraproduktivt? I Sydafrika funderar man nu på att införa en strängt reglerad legal marknad för noshörningshorn. Det finns två generella lösningar på allmänningens dilemma. När nu statlig våldsmakt och internationella överenskommelser visat sig verkningslösa återstår då att försöka med privat ägande och handel.

Det kan knappast bli sämre.

Ed: Steven Dubner har tänkt till som ”freakonom” om hur man skall kunna rädda den afrikanska noshörningen.

Written by viktualiebroder

11 mars 2012 at 17:13

Skatteverket jävigt att hantera namnlagen?

with 3 comments

Intressant lagändring sedan igår

Jag ser i Dagens Nyheter  att en man, i enlighet med Namnlagen, ansökt hos Skatteverket att få lägga Svartjobb till sina övriga förnamn.

Detta har avslagits med hänvisning till §34, första stycket i namnlagen 1982:670

Som förnamn får inte godkännas namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag för den som skall bära det eller namn som av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn.

Det menar nu Skatteverket att ”Svartjobb” gör.

Men är det så lämpligt att Skatteverket handlägger ärenden som detta, där det verkligen inte kan uteslutas att deras ”övriga verksamhet”  påverkat deras värderingar om ”anstöt” och ”obehag”? Ett namn som ”Svartjobb” kan uppfattas som en ironisk markering mot just Skatteverket.

Här menar jag nog under alla omständigheter att handläggaren handlagt ärendet på ett ogrannlaga sätt, när hon eller han ens låtit misstanken uppstå att här beslutats under jäv. (Fast ett sådant här beslut har säkerligen förankrats hos närmsta chef).

Lagändring sedan igår

Emellertid finns en intressant utväg för mannen, vid sidan av att naturligtvis en överklagan till Kammarrätten är möjlig. Från igår, den förste mars, finns nämligen en möjlighet att, om det finns särskilda skäl istället för till Skatteverket göra ansökan om förnamn till Patent- och Registreringsverket

(Träder i kraft 2012-03-01 00:00:00)

33 § Tillägg, ändring eller strykning av förnamn kan i andra fall än som avses i 3032 och 49 a §§ ske efter ansökan hos Patent- och registreringsverket, om det finns särskilda skäl. Lag (2012:66).

Kan det då anses utgöra särskilda skäl att hävda jävsförhållande som hinder för att Skatteverket skall handlägga en ansökan om att få heta Svartjobb?

Försöka duger! Intressant i alla fall.

Egentligen tycker jag inte att namnfrågor alls är något för staten att lägga sig i.

Written by viktualiebroder

02 mars 2012 at 15:04

Publicerat i Mångfald, Rättssystemet

Tagged with , ,

En snabb kritik av stora enheter

with 9 comments

Mycket kort, till och med

Cornucopia skriver om centralism och överstatlighet utifrån EU:s utveckling och Jared Diamonds bok Guns, Germs and Steel.

Jag tror så här.

Stora enheter utgör en miljö där åtgärder som ger kortsiktiga resultat premieras, därför att samtidiga referensobjekt – hur det går när kortsiktigheten får styra – saknas. Med många små enheter är det lättare att se vilka som överlevt länge – vad som gett framgång på sikt och vad som dansar en sommar för att sedan vissna bort.  Alla utvecklingsstadier har konkreta exempel för alla att se.

Eftersom avståndet mellan topp och bas ökar med stora enheter, ger ytliga kvaliteter större utslag för karriären – det är vad man ytligt ser som avgör vad man röstar på/stöder/anställer/vill bli associerad med. Då ändras geno-/fenotypen på höga positioner till att innehålla en större andel personer med just ytliga kvaliteter. Och kortsiktiga löften och storhetsvansinniga projekt. Som en kommentar hos Cornucopia är inne på, är det sannolikt så att epoker som inte lämnat efter sig några stora människogjorda objekt,  varit de lyckligaste i världshistorien.

Med stora enheter finns fler individer som gjorts till medbrottslingar och som blivit beroende av systemet. Då minskar viljan och chanserna till att kunna sätta foten i marken, sätta stopp och ta ett steg tillbaka. Tvärtom leder istället bakslag till ännu större satsningar, och till allt mer av ”splitting”, (på grund av kognitiv dissonans – det man innerst inne vet vore bäst blir en ”tabu”-tanke) , där det mentala särskiljandet av olika saker får en direkt efterföljd i politiken och också rent konkret i hur politiken implementeras i den fysiska miljön. Tänk nollvisioner och diverse tekniskt baserade åtgärder för ökad ”säkerhet”.

Då den verkliga världen inte är svart och vit innebär splitting en sämre förmåga att anpassa sig till miljön. Allvarligast är splitting när den genomsyrar stora system, som blir fattigare och åsamkar enskilda mycket lidande. The harder they come, the harder they fall.

Vi ser en gigantisk form av standardisering mellan länder (monokultur), en genotypförändring i toppen, en hallelujahstämning i Europaparlamentet för mer överstatlighet och mer krediter i kölvattnet av skuldkrisen, trots att skuldkrisen orsakats av allt mera komplex och illa verklighetsanpassad standardisering (oordningen och komplexiteten ökar, inte minskar, på det som ligger utanför standardens ordning och det mer än standarden ordnar och förenklar) och av kreditgivning utan avsikt att betala tillbaka. Och trots att den ökade övervakningen och kontrollen uppstått som en följd av splitting efter 9/11, får vi nu ännu mera av samma sak genom samma EU:s åtgärder.

Men denna splitting, och speciellt en central sådan, innebär en försämrad anpassningsförmåga och kommer att leda till allmän fattigdom och enskilt lidande.

Detta går det att skriva mycket mera om. Men det får någon annan göra.

I slutändan leder alltid splitting på samhällsnivå till krig. EU är ett krigsprojekt.

Written by viktualiebroder

01 oktober 2011 at 13:46

Det var alltså pudelns kärna

with 6 comments

Varför gammelmedia hatade nätet

Jag ser idag i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet att gammelmedia, med Expressen och Aftonbladet i spetsen, skall skära ner kraftigt.

Jag tror att man skall se skriverierna tidigare i år om ”näthatet”, angreppen på Internet och glorifieringen av signerade, men osakliga och felaktiga, artiklar i gammelmedia och nedvärderingen av anonyma/pseudonyma, men ofta underbyggda, skriverier på Nätet, i ljuset av detta.

Med gratis kan man inte konkurrera. I alla fall inte om man inte kan åstadkomma något som är så mycket bättre att det går att ta betalt för.

Då hatar man istället, och ägnar spaltmeter åt att tala i egen sak.  Vilket inte direkt ökade kvaliteten och inte direkt förbättrade möjligheterna att sälja.

Men det hjälpte alltså inte. Verkligheten kom ikapp och nu blir det uppsägningar.

Bloggosfären behöver inte säga upp. Vi begär nämligen inget betalt, utan är glada om någon alls vill läsa. (Men ibland måste vi ta paus för att kunna försörja oss)

De uppsagda journalisterna är välkomna. Men kvalitetskraven är förstås lite högre än de var på Expressen, om de vill ha några läsare. Hur-ska-vi-få-beta-a-alt!-poster ger i alla fall garanterat inga.

Ed: Nu är det förstås så att länkar i gammelmedia ger läsare till bloggarna. Inte minst den här posten gynnas av det. Så tidningarna kanske skulle börja ta betalt för utlänkar? Det tipset bjuder jag på, men jag är inte helt säker på att det skulle vara till tidningarnas fördel när allt räknas ihop…

Written by viktualiebroder

30 september 2011 at 08:12