Om att förväxla komplexitet med framsteg

Om motioner till Piratpartiets vårmöte

Jag fällde en gång för en hel del år sedan en positiv kommentar om en yngre kvinnlig arbetskamrats yttre till en annan arbetskamrat. Jag tycker nog att det var helt oskyldigt och inte utslag av någon ”könsmakt” direkt. Men kollegan jag nämnde det för plockade snabbt ned mig på jorden igen när han svarade: Jaså du har blivit så gammal att du förväxlar ungdom med skönhet?

Det var väldigt bra sagt (han sa ofta bra saker). Jag fick något att fundera över.

Sådana förväxlingar tycker jag att jag kan se att andra gör, i helt andra sammanhang också. Till exempel tycks de röstande medlemmarna av Piratpartiet göra det när de röstar ner Motion B01 ”Piratpartiet ska arbeta emot förbud av kontanter och gynna anonyma betalmedel”.

Det verkar på mig som att ett fysiskt, materiellt  betalningssystem som kontanter uppfattas som något från ”igår”, något som Piratpartiet med en teknologisk och framstegsvänlig profil inte vill förknippas med. Man förväxlar komplexitet med framsteg.

Men teknikens ståndpunkt är inte lika med det senaste och mest komplicerade tekniska systemet. Teknikens ståndpunkt är det som fungerar bäst i en given situation, med givna krav på tillförlitlighet, ”robusthet” och användarvänlighet (till exempel affordans,  latens). Så är till exempel gasspisar fortfarande teknikens ståndpunkt i många restaurangkök, trots att den tekniken i princip är över hundra år gammal och det hänt ganska mycket på matberedningsfronten sedan dess.

På samma sätt är kontanter genom sin robusthet, genom sin motståndskraft mot störningar i el- och telenät, och genom sin motståndskraft mot alla för våra fri- och rättigheter destabiliserande övervakningsförsök fortfarande teknikens ståndpunkt för handel, åtminstone för mindre summor och för privatpersoner.

Nu återstår, mot avslag, ett yrkande med följande lydelse

Piratpartiet vill bevara kontanter som allmängiltligt betalmedel, för att bevara anonymiteten i inköp och för att ha en stående reserv även vid en teknologisk katastrof. Samtidigt vill Piratpartiet arbeta för att finna bättre teknologiska betalmedel än de nuvarande, som kan låta användaren vara anonym vid betalning

Det här är dåligt av två skäl. Dels är det alarmistiskt att tala om en ”teknologisk katastrof”.  Bara de mest fanatiska survivalisterna tror på en omedelbart förestående teknologisk katastrof. Skulle en sådan komma blir också kontanter värdelösa. Det är mot regelbundna, förväntade (utom av de mest fanatiska teknikoptimisterna) störningar som kontanter visar sin robusthet. Senast visat i Japan efter tsunamin, där cash was king.

För det andra uppdrar den åt Piratpartiet att ”finna bättre teknologiska betalmedel”. Men Piratpartiet har svårt att få betydligt mera grundläggande ting att fungera, det är rent önsketänkande att partiet också skulle kunna delta i någon teknisk utveckling.

Som det är nu kan jag inte stödja tilläggsyrkandet. Det är med besvikelse jag tvingas konstatera att en så grundläggande politisk fråga, som resiliens och ospårbarhet i betalningssystemen inte kan vinna gehör, ens bland pirater.

Fler motioner

Också Motion B03 om ”Decentraliserad energiproduktion” röstades ner.  Också i det fallet rörde det sig om en grundläggande politisk princip av liknande natur som i B01 – resiliens på systemnivå i elnäten. Istället står mot avslag ett yrkande att

…medlemsmötet uppmanar Emil Isberg att utveckla sin idé om en decentraliserad energiproduktion och lägga en motion under nästkommande höstmöte som inte bara kvalitativt beskriver fördelarna men också kvantitativt redogör för de kostnadsökningar som en decentraliserad energiproduktion skulle medföra.

Men det är förstås alldeles omöjligt för Emil Isberg eller någon annan att kvantitativt redogöra för kostnaderna av en decentraliserad och mera resilient energiproduktion.

Istället ser jag att Motion B12, ”…mötet identifierar religionsneutral humanism som partiets ideologiska fundament” verkar ha goda möjligheter att röstas igenom.

Men ett antagande av ett epitet, ett ”finord”, som i bästa fall kräver långa utläggningar att förklara och i sämsta fall betyder olika saker för olika människor, är inte politik.

Att säga att man själv är någon -ism man uppfattar som positiv (eller att pådyvla någon annan en annan -ism som man uppfattar som negativ) är inte att bedriva politik. Vad det är rent objektivt vet jag inte (förutom dålig retorik), men för mig är det något som bara kan sammanfattas i ett ord: ointressant. Blablabla. Inga -ismer, använda som finord (eller fulord), har åstadkommit något positivt någonstans, någon gång. Newsmilleri kan man kanske kalla det, efter den genomsnittliga nivån på kommentarerna där. Ismerna kan förstås innehålla  många bra saker, men det är en annan sak.

En som gett namn till en av dessa -ismer, Karl Marx, skrev för övrigt något bra om just detta tydligen allmänmänskliga behov i ”Louis Bonapartes adertonde Brumaire”

Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna. Och just då dessa tycks vara i färd med att omforma sig själva och tingen, att skapa något som man hittills aldrig skådat, just i sådana revolutionära krisepoker besvär de ängsligt gångna tiders andar att komma till sin hjälp, lånar deras namn, kampparoller, kostymering för att i denna gamla ärevördiga förklädnad och med detta lånade språk uppföra de nya världshistoriska scenerna.

Lite tröst och trots allt

Ååh, nu behöver jag söka tröst i litteraturen igen.  The Stranglers: No more heroes

Whatever happened to all the heroes?
All the Shakespearoes?
They watched their Rome burn
Whatever happened to the heroes?
Whatever happened to the heroes?

No more heroes any more
No more heroes any more

Inga fler -ismer heller, tack. Låt oss bygga med legobitar istället.  Consequently I rejoice, having to construct something Upon which to rejoice. (T S Eliot: Ash Wednesday)

Jag fortsätter, så glatt jag nu kan, på mitt håll lika dåraktigt envist som förr. Garanterat icke-populistisk. Förhoppningsvis lite intressant.