Vem är egentlig upphovsman till en matchupplevelse?

Hemmaarrangören, publiken eller båda? Upphovsrättskampen på läktarna.

Det är min övertygelse att den inflammerade debatten om huliganismen på idrottarenorna döljer en mera fundamental upphovsrättslig fråga: Vem är upphovsman till ett matchevenemang?

I dagens juridiska tolkning är det arrangören som uteslutande äger evenemanget. Emellertid uppstår då en motsättning i det att arrangören inte kan kontrollera publikens reaktioner. Om delar av publiken i mer eller mindre lösa former organiserat sig och ”producerar” tifon, är det något som ligger utanför arrangörens kontroll, och som dels kan göra det svårare för arrangören att marknadsföra ”produkten” och försämra intäkterna från reklam och sändningsrättigheter. Dels kan det i förlängningen sätta arangörens uteslutande upphovsrätt till evenemanget på spel.

Som jag skrivit om tidigare kan man se organiserade tifon som från evenemanget deriverade, men ändå självständiga verk. För dessa verk skulle organiserade supportergrupper kunna hävda upphovsrätt, vilket redan skett i Polen. Detta vore en mardröm för arrangörerna av matchen. (För de kommersiella inriktade arrangörerna vill säga)

En metod att bekämpa detta ligger i avhumaniseringen/demoniseringen av supportrar som grupp. Den har vi sett så många exempel på under den pågående allsvenska säsongen att jag inte behöver gå närmare in på det.

(Självklart lockar informella och lösa grupper som supportrar till sig sociopater som ser en chans att hävda sig, möjligen mer nu än tidigare, men det är enfaldigt att tro att en uppenbart avsiktlig demonisering av en hel grupp har något annat än en reell ekonomisk motsättning som grund. På så sätt är den kraftigare konflikten nu mer beroende på större ekonomiska intressen inblandade och mindre på att supportrarnas beteende skulle ha ändrats nämnvärt mot förr).

En annan metod att bekämpa publikens autonomi består i användandet av starka högtalaranläggningar som, vid lagens inmarscher och vid mål dränker spontana publikyttringar. Med avsikt och följd att dessa blir mindre relevanta och betingar publiken att upphöra med sådana, för att nöja sig med och hålla till godo med beordrade applåder (maskotar på storbildskärmen etc) och dylikt.

Denna metod har särskilt tillämpats inom ishockeyn. Av det kommer det nedsättande uttrycket ”hockeyfiering” som används av många fotbollsfans när klubbledare vill ”öka värdet av produkten” genom att ta efter.

Nu ser jag att denna senare betingningsmetod tagits ett snäpp vidare. En funktionär i bundesligaklubben Hoffenheim lät placera en högtalare under bortaläktaren, som med hög volym dränkte bortafansens alla publikyttringar.

Funktionären i fråga har nu bett om ursäkt. Men jag tror att man skall se händelsen som en tillvänjningsmanöver genom att angreppet skedde mot den supportergrupp som har minst sympatier, är enklast att avhumanisera, och därför kostar minst att angripa: bortafansen.

Min uppfattning är, att Piratpartiet bör ta till sig synsättet att huliganfrågan i botten är en upphovsrättsfråga, där ett kommersiellt ”ägande” står mot ett deltagarkulturellt skapat verk.

Och stödja den deltagarkulturella skapandeprocessen.

Se också boken Deltagarkultur.

BTW: Jag skulle aldrig skrika ”Martin Hansson e från Mora””. Men jag förstår såväl innebörd som bakomliggande känsla. Rydström is the Man.

Ed: Enligt en enkät som Svensk Elifotboll låtit United Minds genomföra (2013-12-10) anser 92% av besökarna att stämningen är det viktigaste för matchupplevelsen. Men skaparna av stämningen har alltså idag ingen upphovsrätt till matchupplevelsen.

Ed2: På Flashback diskuteras en helt annan aspekt, nämligen om matcharrangören eller filmaren kan anses ha upphovsrätten.