Viktualiebrodern

Tifon som derivativa verk

with 6 comments

Nothing about us without us

I dagens Expressen ser jag att Svenska Fotbollsförbundet har synpunkter på att supportrar vid dagens landskamp mot San Marino i Malmö vill arrangera ett ”välkommen-himm”-tifo till Zlatan Ibrahimovics ära. (Men tydligen kom man i slutändan överens ändå).

Frågan är då vilken rätt Fotbollsförbundet har att förbjuda eller kontrollera publikens uppträdande vid ett av dem arrangerat idrottsevenemang. Frågan är om tifon skall anses som självständiga verk, med i någon form egen upphovsrätt (av vem?), eller om de är ett derivativt verk av idrottsarrangemanget som sådant.

Jag tror att man får se tifon som transformativa verk av arrangemanget som de anknyter till. I amerikansk lagstiftning definieras som ett transformativt verk användningen av något i sig skyddat av upphovsrätt, men på ett sådant sätt att användningen motiverar en ”fair use”. I fallet ”fantifo vid idrottsevenemang” är det uppenbart att evenemanget är motiveringen för och det naturliga sammanhanget för tifot (även om man också kan tänka sig tifon som estetiska fenomen helt frikopplade från speciella evenemang – samlingar av bildupptagningar från tifon har ett eget kommersiellt liv).

Något motsvarande ”fair use” finns emellertid inte i svensk lagstiftning.

Men frågorna kvarstår? Har rättighetsinnehavaren till evenemanget rätt att kontrollera publikens uppträdande? Vi måste då först skilja mellan spontantifon och organiserade tifon med identifierbar arrangör.

Spontantifon

Man kan tycka att vad åskådarna spontant gör tillsammans är deras (kollektiva) ensak, att deltagarkultur till och med är något önskvärt, något som förhöjer upplevelsen både för åskådarna som deltar, och för de som bara åskådar åskådarna och, indirekt, gör arrangemanget mera attraktivt och värdefullt för de som vill sälja det.

Framförallt kan man tycka att vad människor spontant gör inte angår arrangören över huvud taget.

Men här kommer då arrangörens intresse av att kunna sälja sin ”produkt” till en större publik än de som deltar, och framförallt till sponsorer och tv-bolag. Och då får arrangören ett intresse av att kontrollera publikens spontana yttringar, också fredliga sådana. Till exempel hade Föreningen Svensk Elitfotboll (klubbarna i Allsvenskan och Superettan) för några år sedan detaljerade regler för vilka banderoller som var tillåtna, bland annat var banderoller med dödskallesymboler förbjudna. Det förbudet blev man emellertid tvungna att backa ifrån redan efter en säsong.

Ed: Men nu verkar dessa stolligheter vara tillbaka, sedan Djurgården bötfällts för glåpord mot en domare, Örebro blivit anmälda för en banderoll riktad mot en spelare som lämnat klubben och Aik anmälts för dels glåpord mot domaren, dels för att publiken kritiserat Fotbollsförbundet.

De ordningsregler som gäller nu för elitfotbollen förbjuder egentligen endast yttringar som kan tolkas rasistiskt, det vill säga i stort sett inget utöver vad som också gäller i samhället i övrigt. Fotbollsförbundet och Svensk Elitfotboll har insett att de behöver publiken. Publikinramningen ingår i den produkt de säljer tv-rättigheterna till.

Det hindrar inte att det på klubbnivå pågår en ”hockeyfiering” av läktarkulturen, med öronbedövande ljudanläggningar som ackompanjerar intåget av de egna och apostroferar gjorda mål. Till en ljudnivå som effektivt dränker alla spontana glädjeyttringar. Det finns klubbar som arbetar för att förvandla arenaidrottens traditionella deltagarkultur till partidag-i-Nürnberg-kultur, med försök till organiserad handklappning och liknande. Det tycker åtminstone jag är både en försämring (ingen vi-känsla, inga överraskningar) och en obehaglig utveckling i auktoritär riktning.

Organiserade tifon

Organiserade tifon är av två slag. Dels sådana som sponsorer ligger bakom, dels sådana som organiserade supportergrupper önskar genomföra. Här finns direkt en konflikt, som senast visade sig i helgen när Sverige mötte Ungern i EM-kvalet på Råsunda. SFF:s sponsor Svenska Spel hade lagt ut halsdukar med ett kommersiellt budskap på sätena, vilket stötte den organiserade supporterklubben till landslaget, Camp Sweden, som själv planerade ett tifo på samma läktarsektioner. Nu verkar just denna konflikt ha löst sig, genom att Camp Sweden gav upp, inte utan bitterhet, men att det finns en motsättning mellan arrangörens kommersiella intresse av regisserade tifon och organiserade supportergruppers är uppenbar.

Det finns en annan aspekt av organiserade supportergruppers tifon, nämligen att de faktiskt också kan hävda upphovsrätt till dem. Så långt att de självständigt krävt ersättning för tv-rättigheterna har det inte gått, men ett fall i Polen 2007 kan vara intressant att studera. Fans till Lech Poznan hade använt stora mängder pyroteknik på ett tifo vid en bortamatch i Lubin, vilket ledde till att Lech:s supportrar blev bannade från lagets nästa bortamatch. I protest mot detta drog sig Lech-supportrarna ur tifo-tävlingen anordnad av mobiloperatören Orange och förbjöd tv och ligans sponsorer att visa deras tifon på tv och i sin reklam. Furthermore, they also stressed that the league sponsor has no right to use images of the ultras’ shows, as it’s intellectual property of the group.

Det var inte bara Poznans supportrar som reagerade. Också andra klubbars supportrar och det hela utvecklades till en tyst protest – No fans, no cash, no Ekstraklasa – som till slut gjorde intryck på ligan och fotbollsförbundet och ändrade bötesreglerna för användning av pyroteknik i Polen. Nothing about us without us

Inget om oss utan oss – är inte det ett tydligt anspråk på åtminstone en ideell upphovsrätt?

Transformativa verk

Jag nämnde transformativa verk ovan i samband med den amerikanska lagstiftningen om fair use. Ofta är det just fans till olika företeelser som använder upphovsrättsskyddade företeelser för att skapa sin egen fankultur runt om. Det finns en paraplyorganisation av sådan fangrupper som arbetar för fangruppernas intressen att transformera verk, Organization for Transformative Works. OTW är egentligen en organisation framförallt för och av kvinnor, och de verkar vara fjärran från fotboll och tifon.

Men vore det inte alldeles logiskt och rimligt att olika lags tifogrupper gick samman och bildade ett nätverk för att hävda sin upphovsrätt gentemot arrangörer, sponsorer och tv-bolag?

Remixkultur och politik

Inom Piratpartiet är vi positiva till remixkulturen. Gammal kultur som en insatsvara för ny kultur får inte hindras genom upphovsrätten. Utan att ha checkat med vad andra i partiet anser, förstår jag det som att innebära att vi är positiva till fankulturen och till såväl den spontana som den organiserade deltagarkulturen på idrottsläktarna.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljerot engagerar sig i utvecklingen när det gäller huliganism och läktarvåld genom att träffa representanter för – klubbarna och polisen. Som kulturminister borde hon vara mera engagerad i att värna läktarkulturen på idrottsarenorna. Kulturminister… right!

Men deltagarkulturen värnas inte genom skärpt lagstiftning om personliga biljetter, förbud mot ståplats och genom att förlägga matcher på dagtid.

Om jag blir invald i nästkommande riksdag kommer jag att arbeta för att förbättra deltagarkulturens villkor på idrottsarenorna och arbeta mot övervakning och kontroll. Därför att supportrar är människor som i kulturella sammanhang förtjänar att talas med, inte bara om.

Nothing about us without us.

Ed: PÅ Newsmill idag 100915 skriver Gustav Gelin om hammarbysupportrarnas egen syn på den SvT-debatt ikväll, där supportrar i vanlig ordning behandlas som ett kollektivt, avhumanifierat, problem von oben.

Ed2: En ytterligare spin på upphovsrättsfrågan för vad som händer på läktarna finns idag 110427 i Newzglobe, där fotografer ”rasar” mot att Syrianska kräver användarrätt till tagna bilder påarenan för att lämna ackreditering. Artikeln illustreras passande med en publikbild (dock ej någon huliganrelaterad bild som annars är så aktuella).

Ed3: I ett debattinlägg i Aftonbladet 141016 vill Patrik Sjögren till och med se statsstöd till tifon. Han förstår inte varför regeringen Rose-Marie Febran (som efterträdde den avlidne Pär Unckel) inte vill träffa fansen för att höra deras syn. Den som läst den här bloggposten vet varför – klubbarna vill ha hela upphovsrätten till matchevenemmangen.

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns återfanns 2010 på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.

Written by viktualiebroder

07 september 2010 den 22:40

6 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. […] många i dagens riksdag har ens en aning om deltagarkultur på läktarna? Inte kultur- och Idrottsministern i alla […]

  2. […] deltagarkultur, inklusive föreningsformen på klubbarna. Och den kulturen kommer dessutom oftast utan krav på upphovsrätt, åtminstone om inte någon annan kräver upphovsrätt för […]

  3. […] Jag har motionerat till Piratpartiets vårmöte att Piratpartiet skall ta ställning för att läktarkultur erkänns som en kulturform vars värde skall vägas mot föreslagna åtgärder mot våld i samband med idrottarrangemang. Läktarkultur är deltagarkultur med ett skapande värde. […]

  4. […] har skrivit om läktarkultur tidigare. Till nästa medlemsmöte, senast våren 2012 hoppas jag (tillsammans med andra) kunna […]

  5. […] jag skrivit om tidigare kan man se organiserade tifon som från evenemanget deriverade, men ändå självständiga […]

  6. […] delen av publiken över vem som egentligen ”äger” händelsen som i grunden en upphovsrättslig kamp. Och att hela huligandebatten skall ses utifrån detta, med kollektiv demonisering av […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s