Tunnelbanans tunnelseende skadar också hundar

Absoluttänkandet är farligt

När patologisk splitting och kategorisering intellektualiseras till ”nollvision” och omsätts i den fysiska verkligheten som ”avspärrning”, då föder den till slut lidande.

Som i Stockholms tunnelbana. Den här gången en hund. Men det har hänt människor förut och kommer att hända igen.

Alternativet är inte att tänka svartvitt åt andra hållet och planka eller förstöra under någon ideologisk ”reclaim”-täckmantel. Psykopati kan inte bekämpas med psykopati.

Alternativet är att överge tron på det absoluta, på ”slutliga lösningar” och acceptera att allt i denna värld är ofullkomligt, men att man måste försöka göra det bästa av det. Att öppenhet i sig har ett överlevnadsvärde, därför att det ger alternativ och ger den enskilda människan handlingsförmåga när något händer.

Kontroller och mänskliga möten är bättre än fysiska avspärrningar. Såväl effektivare som säkrare. Och billigare eftersom de, förutom väsentligt lägre investeringskostnader (som drar resurser från faktisk välfärd),  har färre biverkningar och färre kollateralskador än ”lösningar” med fysiska avspärrningar. Åtminstone om man tar in konsekvenserna bortom det omedelbara ”nuet”.

Och så är de just mänskliga. Hundarna som sociala djur de också instämmer.