Inga färjor, bara flyg till Storbritannien

Det vill säga som väntat ibland inget alls

Vådan av att chansa och ensidigt lägga alla ägg i samma korg när det gäller kommunikationer visar sig återigen när flygtrafiken mellan Sverige och London brakat samman. Sedan oktober 2006 går inte längre någon färja mellan Göteborg och Harwich.

Ed: Sedan september 2014 går heller ingen färja mellan Esbjerg och Harwich.

Men att tro att monokultur inom trafikslag skulle vara mera säkert än monokultur inom lantbruket är dåraktigt. Snabbhet och driftssäkerhet är två saker som inte fungerar så väl tillsammans. Flygplatserna blir, som EU:s transportkommisionär Siim Kallas säger, ”den svaga länken i Europas transportkedja”. Desto värre då när det är i stort sett den enda länken. ”Det blir en så skör situation”, som Elisabeth Manzi på SAS säger.

Det är samma chanstänkande – går-det-så-går-det som kännetecknat transportpolitiken de senaste åren. Redundans och resiliens har blivit inte bara svåra ord utan också helt främmande begrepp. Bara snabbhet räknas. Det sårbara systemet X2000 har trängt undan de robustare IC-tågen. Öresundsbron, med dess beroende av el har trängt undan färjetrafiken. Och flyget har trängt undan färjan till England.

Och då blir det understundom helt stopp för ”pop-upp-i-topp-topp. Rien ne va plus.

Som Ernst Rolf sjöng: Det går så länge som det går. Å sen går det inte alls. En ensidig inriktning på snabbhet har som en direkt följd en lägre driftsäkerhet.

Den fysiska verkligheten borde mera se Internets driftsäkerhet som förebild. Inte som nu ensidigt ställas krav på att Internet mera skall efterlikna världen i övrigt.

För det är hög risk.