Viktualiebrodern

Posts Tagged ‘oskäliga avtalsvillkor

Återupprätta kontanter som betalningsmedel, del 2

with 25 comments

Varför avtalslagens §36, om oskälighet, tyvärr inte duger

Björn Ulveus ställde i ett inlägg på Newsmill den retoriska frågan Vem vill ställa sig upp och försvara kontanterna?, underförstått att ingen kan väl vara så stollig.

Jag vill. Och jag har efter bästa förstånd argumenterat för detta i den här posten och ytterligare i del 1 i denna bloggserie. Om fler skulle dela min stollighet i den här frågan får ni gärna rösta Pirat och kryssa mig den 19 september.

I denna första del skrev jag också om hur Riksbanken misstar sitt egenintresse för samhällsintresset. När det i Lag om Sveriges Riksbank, 5 kapitlet § 1 står Sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken är lagliga betalningsmedel, då väljer Riksbanken att tolka detta ”lagliga” som att valet av betalningsmedel i en transaktion uteslutande är en avtalsfråga mellan köpare och säljare.

(Om det nu är så att ”lagliga” blott indikerar något som fritt kan avtalas bort, väcker det frågan om den allmänna rättsprincipen ”avtal skall hållas” också skall tolkas som att det är en avtalsfråga huruvida den skall gälla eller inte? Kan man då avtala bort att avtal skall hållas?! Riksbanken är ute på djupt vatten med en sådan vågad rättstolkning)

Men om val av betalningsmedel för en transaktion är en avtalsfråga, då finns det anledning att se närmare på Avtalslagen, och då speciellt dess §36, om avtalsvillkor som anses oskäliga och skall leda till jämkning eller annulation av avtalet.

AvtL §36 anses allmänt som en slasktratt. Vad som egentligen anses oskäligt framgår inte, utan detta är något som avgörs genom praxis och som kan ändras över tiden. När det gäller konsumentfrågor (där en speciell konsumentlag, AvtK kompletterar) är det i praktiken Konsumentombudsmannen och Marknadsdomstolen som avgör.

(En intressant generell diskussion om den filosofiska grunden för att oskäliga avtalsvillkor skall kunna inskränka avtalsfriheten, med utgångspunkt i John Rawls teorier om rättvisa, görs i en uppsats av Karl Dahlstrand som finns här (pdf).)

Vad anses som oskäliga avtalsvillkor?

På sin hemsida har konsumentverket en lista med vad som enligt praxis anses vara oskäliga avtalsvillkor. Jag skall emellertid i första hand hålla mig till mera allmänna principer som jag kunnat utläsa ur uppsatser i ämnet.

Ett oskäligt avtalsvillkor är ett villkor som ger en obalans i partsförhållandet till konsumentens nackdel, där konsumentens hamnar i ett underläge. Det kan vara ett villkor som ger den starkare parten ensam beslutanderätt i en fråga. Det kan vara ett missbruk av ett förhandlingsläge, till exempel genom tidspress eller utnyttjande av att den svagare parten inte haft reella alternativ till att ingå avtalet.

Ett exempel man då spontant tänker på är när man stiger på en buss och förvärvar en biljett. Det finns en tidspress (Quick-hand transaction). Det saknas ofta alternativ, om det är en av det allmänna subventionerad trafik. Det kan på grund av tid och plats saknas reella möjligheter att skaffa fram sådana betalningsmedel som bussbolaget kräver.

I tolkningen av vad som anses oskäligt skall ingå en konsekvensanalys för parterna. Att vägras transport därför att konsumenten enbart har lagliga betalningsmedel att tillgå, och endast med stor svårighet eller inte alls, givet plats och tidpunkt, kan förvärva trafikbolagets särvaluta, innebär en negativ konsekvens för konsumenten. Och den konsekvensen är dessutom inte alltid ringa, som jag givit exempel på tidigare.

Det gäller också för kontantstoppet på vårdcentraler. Att den som saknar Internetbank, eller till och med bankkonto, skall tvingas betala höga avgifter för att betala – ofta just personer som har dåligt ställt – är likaså en konsekvens som inte står i proportion till den andra partens nytta.

Däremot skall allmänna resonemang huruvida villkor leder till en samhällsekonomisk effektivitet eller inte spela någon roll för om det skall anses oskäligt eller inte. Vilket inte hindrar Konsumentverket själva från att diffust skriva om skälighet i samband med ”diskussionen om en minskad kontanthantering” (i remissvar (sista stycket) till regeringens proposition om genomförande av betaltjänstdirektivet).

När det gäller just persontransport innebär ofta den av transportbolaget anvisade särvalutan (busskort, jojo-kort etc) att konsumenten påtvingas ett längre kundförhållande och måste deponera en större summa pengar i förväg. Hur mycket som finns kvar på kortet kan också bara med svårighet utrönas, och då enbart på av transportbolaget anvisade apparater. Detta kan också anses som oskäliga avtalsvillkor, i synnerhet om tillgodohavandet efter en tid brinner inne, se punkt 6 på Konsumentverkets lista över oskäliga avtalsvillkor.

Varför det inte går att återupprätta kontanter enbart med stöd i avtalslagens §36

Man kunde tycka att flera av de uppräknade kriterierna för vad som skall anses vara oskäliga avtalsvillkor hade kunnat användas för att tvinga fram ett återupprättande av kontanter som betalningsmedel. Men tyvärr är det inte troligt, av flera skäl.

För det första därför att det krävs att ett förbud mot ett avtalsvillkor är av större vikt och påkallat från allmän synpunkt. Jag hävdar förstås att möjligheten att betala kontant är av större vikt och alla gånger påkallat från allmän synpunkt. Tyvärr tycks inte Konsumentverket och Marknadsdomstolen dela den synen.

För det andra därför att det enligt Konsumentavtalslagens §4 är Konsumentombudsmannen eller ”en sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller företagare” som kan ansöka om att ett fall tas upp i Marknadsdomstolen. Det är Konsumentombudsmannen (vid sidan av Finansinspektionen när det gäller finansiella tjänster) som skall utöva tillsyn över avtalsvillkor. Någon enskild, till exempel ungdomarna från Fagersta som jag skrivit om tidigare, kan alltså inte föra någon talan inför Marknadsdomstolen om KO lämnar walk over.

För det tredje därför att Marknadsdomstolens beslut sedan inte kan överklagas. Man kan alltså råka ut för att (ofrivilligt) ha satt ett prejudikat om man driver en fråga dit och förlorar.

För det fjärde därför att Marknadsdomstolen skall ta hänsyn till vad som är brukligt i branschen när de avgör om ett villkor är oskäligt eller inte. När hetsen mot kontanter gått så långt som den gjort, kan det rentav hävdas att kontantförbud är något som är ”brukligt i branschen”.

För det femte därför att ett beslut i Marknadsdomstolen endast gäller ett specifikt fall. Varje nytt fall skulle alltså kräva ny talan.

(Ed: Angående Finansinspektionen är dess inställning ganska klar som framgår av den här (pdf) debattartikeln. Kontanter ses enbart som en kostnad, och kostnaderna för ett sårbart övervakningssamhälle utan kontanter bagatelliseras, alternativt externaliseras, välj vilket.)

Lex specialis legi generali derogat

Om nu avtalslagens §36 om oskäliga avtalsvillkor inte duger för att återupprätta respekten för kontanter, måste uttryckliga lagändringar till på annat håll. Underrubriken betyder på svenska att speciallagar står över generella lagar. Och det som är uttryckligen förbjudet (eller påbjudet) på annat håll i lagen anses också per definition som ett oskäligt avtalsvillkor om det inte följs i avtal. Jag skall därför i senare inlägg i den här bloggserien resonera kring var man i så fall kan sätta in stötarna. Och så tänkte jag ta upp något om kontraheringsplikt, om lagen om kassaregister, och om lagarna om betaltjänster och penningtvätt. Det finns alltså stoff för några poster till…

Källor för uppgifterna i den här posten är, förutom lagtexter, också flera uppsatser framförallt av Suzana Petersson, här och Christian Karlsson, här. Jakob Heidbrinks post om Intressant krock mellan offentlig och privat rätt har också inspirerat. Tankar om kortfällanl har också en del intressant att ta del av.

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.

Written by viktualiebroder

27 maj 2010 at 16:30

Återupprätta kontanter som betalningsmedel, del 1

with 32 comments

Läget som jag uppfattar det.

Jag har tidigare skrivit om skäl för kontanter kontra elektroniska pengar, nämligen här. Åtminstone av två skäl ligger det i statens intresse att kontanter cirkulerar och accepteras som betalning. För det första genom att räntefritt kunna låna upp medel mot ”skuldsedlar”, som ju är vad kontanter i praktiken är (så kallat seigniorage.) Det var också huvudskälet till att Riksbanken 1903 fick ensamrätt på att utge mynt och sedlar (Regeringsformen kap 9, § 14). Tidigare hade ett större antal banker gett ut privata sedlar, och därmed kunnat dra nytta av en räntefri upplåning.

Det finns röster för att ”privata” pengar åter skulle bli tillåtna att ge ut, bland annat i Piratpartiet, forumtråd här. Moderata Studentförbundet har också föreslagit detta, se här (pdf).

Jag skall inte gå in på dessa tankar i denna post, men nämner dem bara för fullständighetens skull.

Förtroendet för ”Fiat-pengar”

Till skillnad mot de privata banker som gav ut sedlar behöver Riksbanken inte ha täckning för de pengar de skapar, åtminstone inte sedan guldmyntfoten avskaffades 1931. Sedan dess bygger utstående pengar, kontanter eller nu också elektroniska pengar enbart på förtroende. Förtroende för att de pengar man accepterar som betalning också sedan kommer att accepteras av någon annan. Det ligger i statens intresse att det förtroendet bibehålls, därför att annars kommer inflationen som ett brev på posten när alla skyndar sig att handla för sina pengar så fort som möjligt, eller övergår till byteshandel eller med guld och silver som betalningsmedel istället för med statens pengar. Då försvinner seignioraget och all penningpolitik blir ett minne blott.

En mycket viktig del i det förtroendet är att pengars värde är oberoende av innehavaren.

Historiska erfarenheter

Inte minst det judiska folket har genom århundradena gjorts medvetna om vikten av att pengar inte ser till person. Det finns en judisk levnadsregel som säger att en del (tiondel?) av ägodelarna skall vara i form av guld och ädelstenar som man. när man måste ge sig av, kan ta med sig i fickan. Alltså inte om man måste ge sig av. Utan när.

Elektroniska pengar kan man inte stoppa i fickan, de är knutna till en person. De som ser till att du kanske måste ge dig av ser garanterat till att dina elektroniska tillhörigheter inte följer med.

Exemplet med de terrorstämplade somalierna som godtyckligt fick sina tillgångar frysta efter 9/11, är förödande för förtroendet för Fiat-pengar (Fiat = förtroende) och leder till inflation, om risken med att sitta med Svarte-Petter i form av elektroniska pengar ökar, och därmed driver människor till att omsätta dem i sakvärden så fort som möjligt.

Ett kontantlöst samhälle är ännu ett medel för att underlätta myndighetsutövning under ett auktoritärt samhällsskick. Vi är inte där än, men det är min övertygelse att antalet sådana medel när de efter hand blir fler, kommer att leda till en utveckling i auktoritär riktning (den dialektiska principen om kvantitetens övergång i kvalitet).

Enhetlig valuta minskar transaktionskostnaden

Om samma sorts pengar är gångbara överallt, inom ett definierat område, minskar besvär och kostnader förbundna med det att få tag på rätt betalningsmedel vid rätt tillfälle. En enhetlig valuta är en social uppfinning. Vad som händer när till exempel kollektivtrafikbolag inför egna betalningsmedel i form av kort eller remsor, är att det uppstår en kostnad för deras kunder att se till att inneha sådana kort i det ögonblick, och på den plats, personen önskar resa. Den kostnaden är inte trivial. Vilket till exempel signaturen LoveMee i Piratpartiets forum, som avvisats från SL-buss långt från köpställe för SL-valuta, kan intyga. Eller ungdomarna från Fagersta, som tvingades övernatta på busstationen i Avesta.

Att vara tvungen att deponera en större summa pengar på ett sådant kort, och dessutom med begränsade möjligheter att kunna skaffa en överblick över hur mycket man har kvar på kortet – det kan också översättas till en kostnad, eftersom det innebär att man alltid måste se till att hålla sig på den säkra sidan och överladda kortet.

Motståndskraft och resiliens

Kontanter har den fördelen att de kan få en affär att komma till stånd också vid strömavbrott eller vid ett avbrott i datatrafiken. Det kan inte elektroniska pengar. Att inte kunna genomföra en affär vid den tidpunkt man önskar, utan tvingas skjuta upp den, innebär också en kostnad. Om det nu blir som jag tror, att det allt mer optimerade samhället, med redundans som ett främmande ord, kommer att tvingas uppleva allt tätare el- och teleavbrott, då blir summan av kostnaderna för handelsstopp inte ringa.

Alla kan inte få

Alla kan inte få tillgång till elektroniska pengar. Minderåriga, de utan fast bostad och hemvist i Sverige är hänvisade till sedlar och mynt. Inte heller de med betalningsanmärkning kan få kort.

Kontanters kvantitativa överblickbarhet och konkreta, fysiska påtaglighet

Som nämnts ovan är det inte omedelbart enkelt att avläsa kontoställningen på ett kort. Det ställer till problem, inte bara för oss ”normalstörda”, det försvårar också för a) personer i skuldfällan som får svårt att överblicka hur mycket de gör av med, b) barn som aldrig lär sig pengars värde, c) handikappade av olika slag, som är beroende av sitt känselsinne, eller förståndshandikappade som har svårt att förstå abstrakta begrepp.

Lagliga betalningsmedel

I Lag om Sveriges Riksbank kapitel 5, § 1 står (bland annat)

Sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken är lagliga betalningsmedel

Detta tolkas av Riksbanken själva så, att det är möjligt att neka att ta emot betalning för en skuld i sedlar och mynt, om så på förhand avtalats, uttryckligen eller underförstått.

Frågan om kontanter accepteras som betalning eller inte är alltså något som regleras av Avtalslagen. Det tycker jag i och för sig är är en rimlig princip när det gäller frivilliga avtal på konkurrensutsatta marknader. Om man vill göra upp ett avtal om betalning i guld, silver eller prima björkved skall förstås vara parternas ensak. Om det är ett skäligt avtalsvillkor att kräva betalning i annat medel än sedlar och mynt i en given situation är en annan fråga. Och det kommer jag att ta upp i en senare post.

Riksbankens särintresse

Man kunde tycka att Riksbanken borde se till statens intresse av att upprätthålla förtroendet för sedlar och mynt och, därmed, ytterst för FIAT-pengar. Men det gör man inte. Riksbanken ser kontanthantering enbart som en kostnad, (som i remissvar här, pdf) och bortser därmed ifrån de kostnader för den enskilde, för samhället och för staten som uppstår genom en ökad användning av elektroniska pengar och diverse olika särvalutor, som till exempel de som olika kollektivtrafikföretag utfärdar. Riksbanken externaliserar kostnaderna av en minskad kontantanvändning. Riksbankschefen Ingves är för övrigt helt öppen med Riksbankens suboptimerande särintresse i denna fråga, men har mage att kalla det för största möjliga samhälllsekonomiska effektivitet.

Öh, nää. Som amatörkunnig i historia och med vissa grundläggande kunskaper i sannolikhetslära och statistik sticker jag ut hakan och säger att Ingves har fel på den punkten. Ett kontantlöst samhälle är effektivt ungefär som ”säkerställda obligationer” är säkra. Det går så länge som det går, och sen går det inte alls, som Ernst Rolf sjöng. Men Ingves tycks istället följa Ulla Billquists råd – Räkna de lyckliga dagarna blott.

Skälet till Riksbankens ovilja att ta hänsyn till en minskad kontanthanterings kostnader är att den sedan 1999 är bolagiserad och sedan 2007 privatiserad till affärsbankerna. Man vill inte störa den privatiseringen och framförallt inte lägga några ytterligare villkor på affärsbankerna för denna hantering. Speciellt inte då man av Riksdagens finansutskott fick mycket skarp kritik för denna privatisering, som skedde helt utanför en demokratisk kontroll (kritiken gällde dock inte utvecklingen från kontantsamhället i sig).

Kontraheringsplikt

I sin bok Avtalsfrihet – rätt till avtal. En nordisk undersökning om kontraheringsplikt till förmån för privatpersoner skriver Frey Nybergh om att utvecklingen av att tidigare offentliga verksamheter privatiseras också ställer större krav på att en kontraheringsplikt, som tidigare när tjänsten var i det allmännas drift var oreglererad, istället måste regleras genom lagstiftning. Det vill säga, om myndigheterna tidigare haft vissa krav på sig att behandla alla lika, så bör också de privata aktörer som övertagit tjänsten från det allmänna i lag åläggas att göra det samma, under vissa förutsättningar.

Jag kommer att i en senare bloggpost ta upp detta med kontraheringsplikt och samtidigt föreslå konkreta lagändringar för att återupprätta kontanter som betalningsmedel.

Till sist

Till sist vill jag bara säga att jag tar till mig sakargument också från dem som ofta avfärdas som konspirationsteoretiker. Nyckelord: Illuminati, NWO, Bilderberggruppen, Alex Jones och så vidare. Men jag tror inte på Den Stora Konspirationen. Jag håller mig till Hanlon’s Razor: Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity.

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.