Viktualiebrodern

Posts Tagged ‘Kollektivtrafiklag

Samma biljettbetalning från norr till söder finns redan

with one comment

Det kallas ”kontanter”.

Jag ser i Svenska DagbladetAftonbladet och i Göteborgsposten att frågan om ett gemensamt system för att betala biljetter i kollektivtrafiken i hela landet diskuteras på Transportforum i Linköping idag. Detta är något som också diskuterades i utredningen till ny Kollektivtrafiklag, men där överläts åt parterna själva.

Det finns en mycket enkel lösning på problemet. Ett universellt och anonymt betalningsmedel som gäller i hela Sverige: Kontanter.

Hela Sverige? Inte riktigt, av politiska skäl fasas kontanter ut som betalningsmedel på kollektiva transportmedel. Kriminaliteten används som ett svepskäl och ett rättfärdigande för att skapa datamängder om människors rörelsemönster vars blotta existens kommer att leda oss in i ett övervakningssamhälle.

Det är nämligen så, att inte bara en vilja att övervaka söker lämpliga data för detta, utan förekomsten av data ägnade att övervaka människor skapar en vilja. För att man kan.

Jag har bland annat därför föreslagit ett tillägg till paragrafen om ”Rätten att resa” i förslaget till ny kollektivtrafiklag, som ålägger trafikdrivare att acceptera lagliga betalningsmedel, det vill säga sedlar och mynt, som betalning för resor, ”i nära anslutning till påstigningspunkten eller, där detta ej kan ordnas, ombord”.

Annonser

Written by viktualiebroder

13 januari 2011 at 11:41

Återupprätta kontanter som betalningsmedel, del 5

with 34 comments

Kollektivtrafik och betaltjänster

Sammanfattning: Jag föreslår ett nytt stycke i § 18 ”Rätten att resa” i förslaget till ny Lag om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik med lydelsen

Transportören ska i nära anslutning till påstigningspunkten, eller där detta ej kan ordnas, ombord, tillåta att fastställd biljettavgift erläggs i lagliga betalningsmedel (Lag om Sveriges Riksbank (1988:1385), kap 5 § 1). Fastställda avgifter för olika betalningsmedel får skilja sig åt, men val av betalningsmedel får inte bestraffas med särskilda avgifter (Betaltjänstlagen (2010:xxxx), kapitel 5 § 1).

Ed: Enligt Sveriges Radios P4 Kristianstad har Konsumentverket påpekat för Skånetrafiken att biljettförsäljning ombord är ett krav enligt EU-direktiv.

Innehållet i den här posten

I den här posten kommer jag att uppehålla mig vid ett slutbetänkande rörande Lag om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik, SOU 2009:81. Jag kommer också att något beröra regeringens proposition avseende en Ny kollektivtrafiklag, 2009/10:200. Slutligen kommer jag också att kommentera den lag om Betaltjänster, baserad på regeringens proposition 2009/10:220 som träder i kraft nu den 1 augusti.

Men först en kort sammanfattning för nytillkomna läsare

Tidigare inlägg

Jag har i tidigare inlägg, här, argumenterat för varför kontanter är viktiga. I del 1 i denna serie skrev jag mera om detta, samt tog upp Riksbankens syn på val av betalningsmedel – en avtalsfråga. I del 2 såg jag då på Avtalslagen och dess § 36 om oskäliga avtalsvillkor, men kom fram till att den inte dög för att återuppätta kontanter som betalningsmedel. I del 3 tog jag så upp ytterligare några andra lagar som inte dög, bland annat Skuldebrevslagen. Jag kom då fram till att det blev nödvändigt att stifta nya lagar till förmån för kontanter, och gick därför igenom under vilka omständigheter som en sådan inskränkning av det fria avtalet, så kallad kontraheringsplikt, kan vara rimlig. I del 4 tillämpade jag dessa principer genom att föreslå förändringar i Förvaltningslagen, om myndigheters serviceskyldighet.

Den här gången skall jag tillämpa andra principer för kontraheringsplikt för att föreslå lagändringar som skall stärka kontanternas ställning vid kollektiva transporter.

Kontraheringsplikt, principer

Som jag alltså skrivit om tidigare kan det fria avtalet inskränkas i lag. Skälet kan vara att den ena parten har ett monopol, ett nästan-monopol eller (vilket ofta sammanfaller) är en offentligt driven verksamhet eller myndighet.

I grund och botten handlar en kontraheringsplikt om att skydda en svagare part mot en starkare, så att den senare inte ensidigt kan bestämma villkor för att ingå avtal på ett område som för den svagare parten har en avgörande betydelse.

Jag menar att den principen är tillämpbar för att komma till rätta med den vägran att acceptera sedlar och mynt som betalningsmedel för att lösa biljett vid kollektiva persontransporter som de senaste åren blivit allt vanligare. Persontransport är en tjänst som har avgörande betydelse för den enskilde, den drivs oftast i någon form av offentlig regi (eller får stöd därifrån) och i praktiken ofta som monopol, utan konkurrens.

Ed: Enligt Svenska Dagbladet idag 100812 slutar också Swebus från den 1 september att acceptera kontanter som betalningsmedel på sina bussar. Expressen skriver också. Gefle Dagblad likaså.

Aktuellt exempel

Ett exempel som belyser detta återfinns i torsdagens Bergslagsbladet. Lennart Karlsson i Valskog blir sjuk. Hustrun Ulla, som inte suttit bakom ratten på tjugo år, vill av förklarliga skäl inte köra maken till sjukhus i Köping, utan ringer till Västmanlands Lokaltrafik för att höra om hon kan få köpa biljett på bussen mot kontant betalning. Nej blir förstås svaret, istället ges hon rådet att be någon annan i busskön betala med sitt kort och sedan ersätta denne kontant.

Nu finns det sällan några köer till bussen i Valskog, så den möjligheten föll. Då fick hon rådet att fråga någon som redan satt på bussen. Som näst sista alternativ skulle hon och Lennart få åka med mot faktura, mot en extra avgift för faktureringen. Och som sista alternativ ”helt enkelt inte ta bussen”.

Nu ordnade det sig till slut för Lennart och Ulla – de fick skjuts av en granne till sjukhuset.

Påstådd samhällsnytta beror av gjorda externaliseringar

Detta är inte enda tillfället som det påstått samhällsnyttiga med en minskad kontanthantering i praktiken inneburit en externalisering av kostnaden på någon annan. Jag tänker till exempel också på Fagerstaungdomarna som tvingades övernatta på busstationen i Avesta (länken dessvärre död).

Med stöd av ovanstående menar jag att det finns rättsteoretiskt fog för att föreslå en lagstadgad skyldighet för operatörer av kollektivtrafik att i anslutning till varje påstigningstillfälle acceptera betalning i sedlar och mynt.

Mitt lagförslag

I den ursprungliga utredningen om Ny kollektivtrafiklag, SOU 2009:39, föreslog utredaren ett lagstadgande av ett antal detaljerade krav på operatör av kollektivtrafik, bland annat rörande skyldighet att angöra speciella hållplatser. De paragraferna strök regeringen i sin proposition, för att istället hålla öppet för att stadga om sådana detaljer i Föreskrifter, det vill säga lagstiftning som inte behöver gå genom riksdagen. Jag tycker visserligen att utredaren gick alldeles för långt i sina detaljkrav, men borttagandet av en sådan kravparagraf innebar också att den nya kollektivtrafiklagen inte duger för mina syften – att stärka kontanternas ställning.

En bättre väg är då att attackera förslaget till Lag om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik, SOU 2009:81. I detta lagförslag, som än så länge inte kommit längre än till just förslag, återfinns en § 18 med rubriken ”Rätten att resa”. Den riktar in sig på en kontraheringsplikt för transportören att acceptera funktionshindrade personer som passagerare.

Jag skulle vilja hänga på ett tredje stycke på denna paragraf med lydelsen

Transportören ska i nära anslutning till påstigningspunkten, eller där detta ej kan ordnas, ombord, tillåta att fastställd biljettavgift erläggs i lagliga betalningsmedel (Lag om Sveriges Riksbank (1988:1385), kap 5 § 1). Fastställda tariffer för olika betalningsmedel får skilja sig åt, men val av betalningsmedel får inte bestraffas med särskilda avgifter (Betaltjänstlagen (2010:xxxx), kapitel 5 § 1).

När tariffer för olika betalningsmedel får skilja sig åt, så får de naturligtvis inte göra det mer än som kan anses skäligt. Transportören får alltså enligt min mening inte tillämpa en högre tariff vid kontantbetalning av gängse diffusa hänvisningar till ”säkerhet”, utan enbart föra vidare kostnader som transportören i sin tur åsamkas av betalningstjänstleverantören, det vill säga banken.

Jag menar att en reglerad kontraheringsplikt enligt ovan uppfyller de fyra grundförutsättningar som EG-domstolen i fallet Gebhard (C-55/94) fastställde som nödvändiga för att nationell lagstiftning skall få inskränka på EU-fördragets friheter: Icke-diskriminerande, trängande allmänintresse, effektivt för syftet och proportionerliga.

Ed Kommunalarbetaren skriver 101027 om en hearing angående förslaget till ny Kollektivtrafiklag, där man försöker vinkla det som att regeringen kan tänka sig att återinföra kontanter på bussar från 2012. Vad departementssekreterare Ulf Andersson egentligen svarar är att regeringen inte lägger sig i hur betalningen sker. Vilket förstås inte är sant, men kommunals tolkning visar deras fanatism.

Betaltjänstlagen

Regeringen har gjort en stor affär av att den nya betaltjänstlagen som träder i kraft den 1 augusti, proposition 2009/10:220 förbjuder avgifter vid betalning med kort. Jag är inte imponerad. Lagen bygger på ett EU-direktiv som uttryckligen tillåter att en betalningsmottagare (till exempel en handlare) får ge en prisnedsättning vid val av något betalningsinstrument

Betaltjänstleverantören (alltså t.ex. kortföretaget, min kommentar) får inte hindra en betalningsmottagare från att erbjuda betalaren en nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument, kapitel 5 § 1, stycke 3.

På denna tvingande EU-bestämmelse har sedan regeringen hängt på ett stycke 4 (i strid med god lagstiftningssed enligt vilken paragrafer skall ha högst tre stycken…) med lydelsen

En betalningsmottagare får inte ta ut någon avgift av betalaren vid användning av ett betalningsinstrument.

Nähä. Handlaren får alltså inte lägga på en avgift, men det står honom helt fritt att redan från början erbjuda olika priser för kontant- eller kortbetalning. Eeh…ok?

Vilken lag… De facto i praktiken nullifierad av samma lagparagrafs föregående stycke!

För övrigt röstades lagen igenom i riksdagen med acklamation. Ingen yttrade sig. Inte en enda.

Politik

I propositionen är regeringen tydlig med att det är av politiska skäl man trots allt ror en så medioker lagstiftningsgärning i land

Om tilläggsavgift utgår vid köp med kontokort, men inte vid kontant betalning, kan detta få till följd att en betalare som har tillräckligt med kontanter på sig föredrar att betala med dessa, särskilt om tilläggsavgiften är hög. Detta innebär att kontant betalning blir en mer attraktiv betalningsform, och kan i förlängningen leda till en högre grad av kontantanvändning i samhället (sidan 206).

I vanlig ordning får också de mera prominenta särintressena, det vill säga Riksbanken, Konkurrensverket, Finansförbundet och Konsumentverket orera fritt om de påstådda samhälleliga kostnaderna för kontanthanteringen – givetvis efter att först ha externaliserat kostnaderna för en ökad korthantering med åtföljande övervakningssamhälle på kommande generationer och på sådana som Lennart och Ulla i Valskog. Eller ungdomarna i Falkenberg.

Mitt perspektiv och mina intressen

Mitt perspektiv ligger 20-30 år framåt i tiden. Ett övervakningssystem för alla transaktioner som implementeras nu, kommer att få sin användning då. Och min tro är, att möjlighet ger motiv i lika stor utsträckning som ett motiv skaffar sig möjligheter.

Ett samhälle med instrument på plats för övervakning kommer att utvecklas till ett övervakningssamhälle, oberoende av om det funnits som ursprungligt syfte eller ej.

Mitt intresse är i första hand människorna som lever om 20 år. Och deras kostnader för de system som färdigställs nu.

I andra hand är mitt intresse sådana som Lennart och Ulla i Valskog. Och Fagerstaungdomarna. Och alla andra som redan nu får betala för att kontanter fasas ut därför att de av olika skäl inte klarar av att anpassa sig till kortsamhället.

De intressena skiter Stefan Ingves, Dick Malmlund, Mats Odell, Mikael Sjöberg med flera i. I deras definition av allmänintresset finns ingen plats för Lennart och Ulla eller för dem som inte kan få eller kan klara av kort.

För de efter oss kommande i ännu mindre grad.

Jag heter Bengt Jonsson och återfinns på plats 18 på Piratpartiets riksdagslista för Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Västernorrland.

Ed: E24 skriver idag 100818 om bankernas särintresse i frågan.

Ed: Det finns faktiskt en Facebooksida ”Vi som hatar att man inte kan betala med kontanter på bussarna” med (130827) 33096 gillar.

Written by viktualiebroder

15 juli 2010 at 16:36