Viktualiebrodern

Posts Tagged ‘externalisering

Externalisering kostar

with 3 comments

Om externalisering är laglig, bör då inte politiken minimera externalisering?

Att bankerna försöker skjuta allt mer av sina kostnader över på sina kunder är väl känt. Ett sätt är att minska antalet kontor och öka trängseln på dem. Det förenklar för bankerna, minskar komplexiteten, för dem. Men komplicerar livspusslet för dem som av någon anledning ändå måste besöka en bank.

Ett exempel på det ges i Dagens Nyheter. En man lämnade en hund i en bil för ett bankbesök, besöket drog ut på tiden, polisen fick komma och slå in en ruta i bilen för att hunden inte skulle kvävas.

Nu friades hundägaren/bankkunden från djurplågeri eftersom det inte var klarlagt att hunden faktiskt hade orsakats lidande och tagit skada.

Men som en illustration av att bankernas externalisering inte är gratis, utan komplicerar tillvaron för människor och hundar är notisen intressant. Externalisering innebär en förflyttning av kostnader för komplexitet i flera led. En kedja som först stabilt slutar när hela kostnaden landat hos någon som inte kan skicka den vidare. Som hundar. Eller barn. Högst sannolikt med en sammanlagd slutkostnad som är väsentligt större än besparingen i ursprunget. Ett stabilt dåligt tillstånd.

Men ursprunget kommer undan.

Frågan är om detta är självklart juridiskt rätt. Skall externalisering alltid vara helt skyddad av juridiken?

Kanske är det ändå mest rimligt, åtminstone praktiskt, att låta externalisering vara ansvarsfri, som nu. Men om det innebär en maximering av kostnader på en samhällelig nivå, bör då inte politiken skapa ett rättsligt ramverk som motverkar och söker minimera externalisering?

En väldigt abstrakt fråga. Men absolut värd att fundera över.

Till exempel borde staten återta ansvaret för kontanthantering. Och väsentligt minska insättningsgarantin, rentav avskaffa den. Och vara tydliga med att banker som inte kan finansiera sig på en öppen marknad aldrig kan påräkna offentliga medel för att bli räddade.

Sådana åtgärder torde göra bankerna väsentligt mer intresserade av goda relationer till sina kunder. Nu är medborgarna beroende av bankerna, men bankerna är enbart beroende av regeringen.

Men här finns en balanserande cirkel, därför att regeringen, om än långsökt, är beroende av medborgarnas stöd i allmänna val.

Den balanserande cirkeln bör användas för att minska incitamenten för externalisering.

Written by viktualiebroder

17 mars 2012 at 13:16

Befria kontanterna från Riksbanken (*bumpat*)

with one comment

Låt ett nytt Myntverk ta över kontantutgivandet

Ed: Jag bumpar denna post, därför att Dagens Nyheter idag 120128 skriver om det förestående sedelbytet, vars kostnader förs vidare till brukarna. Ett klockrent exempel på hur Riksbankens egennnytta går emot allmänintresset, och hur de externaliserar sina kostnader i strid med såväl allmänintresset som statens intresse. Ett syfte med sedelbytet, att slippa, och utan möjlighet att överklaga, vägra lösa in gamla sedlar,  har jag för övrigt skrivit om här.

Riksbanken släppte i december i all skymundan en rapport om kontanthanteringen i Sverige.

Ed: Carolina Neurath skriver i Svenska Dagbladet (och i E24) om varför bankerna strävar mot ett kontantlöst samhälle. Men hennes förklaring – deras vinstintresse, menar jag är alltför lättköpt och förenklad. Dels är deras intresse lika mycket att förhindra en rusning mot sig genom att försvåra uttag, dels är som framgår av den här posten Riksbanken lika drivande, vilket är direkt motsatt statens ekonomiska intressen.

Det finns alltså mera djupgående politiska skäl för krafterna som strävar mot ett kontantlöst samhälle.

Drömmen om ordning genom att tvinga andra att betala för den

I rapporten beskrivs hur Riksbanken förenklat gränssnittet mellan sig självt som utfärdare av kontanter och samhället genom inrättandet av Bankernas Depå AB – BDB. Den förenklingen ”innanför” gränssnittet har som bekant lett till ett försvårande för kontanter som  betalningsmedel och ett fördyrande längre ner i kedjan som med all sannolikhet vida överstiger Riksbankens besparingar. En simpel fråga om entropi – en minskad entropi innanför en gräns innebär en ännu större ökning av entropin utanför. Ett ”operatörsansvar” för kontanter skulle man kunna säga. Eller ”externalisering” av kostnader för vilka Riksbanken har definitiva intäkter, genom seignoraget

Tanken är att om det finns ett underskott av kontanter i en depå ska depåägaren i första hand hämta kontanter från en annan depå med överskott. Det är först när depåerna som ett kollektiv har brist på kontanter som depåägaren ska hämta nya hos Riksbanken. Eftersom BDB idag är den enda depåägaren är det BDB som ska se till att utbytet mellan depåerna fungerar tillfredsställande.

Detta för samhället som helhet skadliga förhållande, genom externalisering till en påtvingad, korporativ,  monopolist, detta förhållande bekymrar emellertid inte Riksbanken i rapporten. Tvärtom ser man det som problematiskt att BDB, trots dess monopolistiska karaktär och trots dess vinstsyfte – det tar numera betalt inte bara för att lämna ut kontanter utan också för att lämna in (en ökning av entropin på utsidan), inte tillräckligt förenklat och förbilligat (minskat entropin på insidan) för Riksbanken

Vid några enstaka tillfällen har det då hänt att kontanter lämnats in till Riksbanken från en av depåerna medan motsvarande kontanter har hämtats ut till en annan depå samma dag eller dagen efter. Det innebär således att det fortfarande förekommer onödiga transporter av kontanter till och från Riksbanken.

Och lite längre ner

Att sådana situationer förekommer tyder på att BDB inte har full kontroll över flödena till och från depåerna. Det kan bero på att värdebolagen som ansvarar för den operativa driften av depåerna i viss mån själva kan avgöra om de ska lämna in s.k. säsongsöverskott till Riksbanken. Ett värdebolag som driver en depå som för tillfället har ett underskott kan i vissa fall hellre välja att köra till Riksbanken för att hämta ut kontanter istället för att hämta ut vid en depå som drivs av ett konkurrerande värdebolag.

Att den monopolistiske operatören som Riksbanken önskar externalisera sina kostnader på inte är tillräckligt monopolistisk (”inte har full kontroll”), inte är tillräckligt auktoritärt korporativ (delar av korporationen ”i viss mån själva kan avgöra”), att entropiskillnaden innanför och utanför gränssnittet inte är tillräckligt stor (”onödiga transporter till Riksbanken”) – DET är alltså problemet för Riksbanken!

Egenintresset grumlar tankeförmågan

Sedan övergår rapporten till att spekulera i att den fria uthämtningen av kontanter från Riksbanken innebär att det cirkulerar mer kontanter än som ”behövs”. Vad som ”behövs” gås emellertid inte närmare in på. Trossatser behöver inte, nej bör inte definieras. Att ett försvårande av tillgången på en vara ökar lagerbehovet av den för en bibehållen risknivå och att en mindre fri uthämtning rimligen skulle öka kontantmängden är tydligen en alltför fundamental ekonomisk princip för att kunna greppa när det går stick i stäv med egenintresset.

Både förutsättningarna för depåägaren – med bland annat fri uthämtning av kontanter hos Riksbanken – och det bristande utbytet mellan depåerna leder sannolikt till att det finns mer kontanter i cirkulation i samhället än vad som behövs.

Och sedan kommer cynismen och självförhävelsen i dagen

Riksbanken ska inte bestämma hur handeln, värdebolagen eller bankerna ska fördela kostnaderna för kontanter eller andra betalningsformer.

Nej, Riksbanken behöver inte bestämma hur handeln, värdebolagen, bankerna eller enskilda skall fördela kostnaderna för kontanter. Det sköter, som Riksbanken nu ställt det för sig, principen om den starkes rätt säkert åt dem.

Istället borde Riksbanken, som lagstadgad utfärdare av ett statligt betalningsmedel, som ensam förmånstagare av seignoraget och som huvudintressent i ett fortsatt förtroende för fiatvalutor, själva och ensamma stå för kostnaderna (vid sidan förstås av polisen som vakar över att förmögenhetsöverföringar sker enligt lag och rätt och inte per tjuvnad och med våld).

Det som inte syns, finns inte, åtminstone inte som förtroendeskapande föremål, och det kan inga ens kvantiljonshöga insättningsgarantier av fiktiva elektronpengar påverka.

Pengars fetischvärde som förtroendeskapare

Pengar är fetischer som symboliserar förtroende, men fetischvärdet av siffror på en dataskärm som kan tas in endast av synen, är mycket lågt i förhålllande till betalningsmedel som kan förnimmas av flera, rentav alla, sinnen. På ett kort med chip kan värdet inte tas in med något sinne alls –  den öppnar sig för undersökning av sinnena på alldeles samma sätt om det så symboliserar 0 kronor eller hundra miljoner!  Kortfetischens momentana informationsvärde uppgår till exakt noll bitar och dess förtroendeskapande verkan är motsvarande låg. Den är så värdelös i sig, att den kräver såväl fungerande dataförbindelse till utgivaren som sexton bitars verifiering (fyrsiffrig PIN-kod) av innehavaren. Saknas dataförbindelse, eller innehavarens pin-bidrag av någon anledning uteblir (på grund av handikapp, minnesförlust, trasig knappsats etc) ÄR förtroendevärdet 0 (noll). Stabilt noll. No soup for youNästa kund, vadkanjagståtilltjänstmed?

Riksbanken vill maximera den totala samhällskostnaden

Men Riksbankens ”lösning” är istället en ytterligare externalisering av kostnaderna, till dem som sedan i sin tur inte kan skicka dem vidare (små handlare, enskilda) det vill säga på samhällelig nivå en maximering av kostnaden (maximering av entropin), på det att den må minimeras för Riksbanken självt

Det finns dock betydande vinster för samhället och för företagen att ha en prissättning som bättre speglar de underliggande kostnaderna. Konsumenterna förstår i allmänhet inte vad det kostar att genomföra betalningar. Om kunderna när de betalade sina varor vid kassan också fick betala kostnaderna för själva betalningen skulle de sannolikt välja att betala mer med bankkort och mindre med kontanter och kreditkort.

Katten på råttan, och råttan på repet alltså.

Riksbanken biter sig själva i svansen

Det som förvånar mig i dessa sammanhang är hur Riksbanken med en sådan politik tror sig vara så tvärsäkra på att handel i all evinnerlighet kommer att ske i kronor, eller i någon annan fiatvaluta. Genom sitt agerande för externalisering av kostnaderna för kontanter, fysiska pengar, undergräver de förtroendebasen för fiatpengar i allmänhet och minskar tröskeln gentemot transaktionskostnader förknippade med andra betalningsmedel. Och det i en tid när tanken på guld och silver som alternativa, av tredje man oberoende, betalningsmedel som en följd av skuldbubblan för elektroniska pengar börjat nå utanför kretsen av foliehattar.

Den korporativistiska synen på privata företag, bankerna, som en del av ”det allmänna” och därför prioriterat skyddsvärda av staten, är avskyvärd i största allmänhet, men den är Riksbanken som bekant inte ensamma om, när de då alltså föredrar vinster för bankerna genom kortbetalningar framför för det allmänna i form av seignorage på utestående kontanter.

Befria Riksbanken – Inrätta ett nytt Myntverk

Jag menar att Riksbanken, som lagstadgad ensam utfärdare av sedlar och mynt, i ord och handling med all önskvärd tydlighet visat att de till denna syssla är som bocken satt till trädgårdsmästare. De undergräver förtroendet för fiatpengar och därmed statens möjligheter att bedriva någon ekonomisk politik alls.

Lagen bör ändras, så att distributionen av statens betalningsmedel, kontanter, bekostas där intäkterna för den hamnar, nämligen hos staten.

Jag föreslår därför att Riksbanken entledigas från kontantutgivandet, då makten för Riksbanken att externalisera kostnaderna, vid bibehållande av intäkterna, inte balanseras vid nuvarande system för utfärdande av kontanta betalningsmedel.

Och att istället  ett nytt ”Myntverk” inrättas som får överta det ansvaret.

Om skäl för varför kontanter i en ficka nära dig är viktiga och förtjänar att återupprättas som betalningsmedel har jag skrivit förut. Med åtföljande resonemang om varför nuvarande lagstiftning inte duger, utan till exempel Förvaltningslagen och Kollektivtrafiklagen behöver revideras.

Teknisk komplexitet är inte det samma som framsteg.

Written by viktualiebroder

28 januari 2012 at 12:45

Befria kontanterna från Riksbanken

with 2 comments

Låt ett nytt Myntverk ta över kontantutgivandet

Riksbanken släppte i december i all skymundan en rapport om kontanthanteringen i Sverige.

Ed: Carolina Neurath skriver i Svenska Dagbladet (och i E24) om varför bankerna strävar mot ett kontantlöst samhälle. Men hennes förklaring – deras vinstintresse, menar jag är alltför lättköpt och förenklad. Dels är deras intresse lika mycket att förhindra en rusning mot sig genom att försvåra uttag, dels är som framgår av den här posten Riksbanken lika drivande, vilket är direkt motsatt statens ekonomiska intressen.

Det finns alltså mera djupgående politiska skäl för krafterna som strävar mot ett kontantlöst samhälle.

Drömmen om ordning genom att tvinga andra att betala för den

I rapporten beskrivs hur Riksbanken förenklat gränssnittet mellan sig självt som utfärdare av kontanter och samhället genom inrättandet av Bankernas Depå AB – BDB. Den förenklingen ”innanför” gränssnittet har som bekant lett till ett försvårande för kontanter som  betalningsmedel och ett fördyrande längre ner i kedjan som med all sannolikhet vida överstiger Riksbankens besparingar. En simpel fråga om entropi – en minskad entropi innanför en gräns innebär en ännu större ökning av entropin utanför. Ett ”operatörsansvar” för kontanter skulle man kunna säga. Eller ”externalisering” av kostnader för vilka Riksbanken har definitiva intäkter, genom seignoraget

Tanken är att om det finns ett underskott av kontanter i en depå ska depåägaren i första hand hämta kontanter från en annan depå med överskott. Det är först när depåerna som ett kollektiv har brist på kontanter som depåägaren ska hämta nya hos Riksbanken. Eftersom BDB idag är den enda depåägaren är det BDB som ska se till att utbytet mellan depåerna fungerar tillfredsställande.

Detta för samhället som helhet skadliga förhållande, genom externalisering till en påtvingad, korporativ,  monopolist, detta förhållande bekymrar emellertid inte Riksbanken i rapporten. Tvärtom ser man det som problematiskt att BDB, trots dess monopolistiska karaktär och trots dess vinstsyfte – det tar numera betalt inte bara för att lämna ut kontanter utan också för att lämna in (en ökning av entropin på utsidan), inte tillräckligt förenklat och förbilligat (minskat entropin på insidan) för Riksbanken

Vid några enstaka tillfällen har det då hänt att kontanter lämnats in till Riksbanken från en av depåerna medan motsvarande kontanter har hämtats ut till en annan depå samma dag eller dagen efter. Det innebär således att det fortfarande förekommer onödiga transporter av kontanter till och från Riksbanken.

Och lite längre ner

Att sådana situationer förekommer tyder på att BDB inte har full kontroll över flödena till och från depåerna. Det kan bero på att värdebolagen som ansvarar för den operativa driften av depåerna i viss mån själva kan avgöra om de ska lämna in s.k. säsongsöverskott till Riksbanken. Ett värdebolag som driver en depå som för tillfället har ett underskott kan i vissa fall hellre välja att köra till Riksbanken för att hämta ut kontanter istället för att hämta ut vid en depå som drivs av ett konkurrerande värdebolag.

Att den monopolistiske operatören som Riksbanken önskar externalisera sina kostnader på inte är tillräckligt monopolistisk (”inte har full kontroll”), inte är tillräckligt auktoritärt korporativ (delar av korporationen ”i viss mån själva kan avgöra”), att entropiskillnaden innanför och utanför gränssnittet inte är tillräckligt stor (”onödiga transporter till Riksbanken”) – DET är alltså problemet för Riksbanken!

Egenintresset grumlar tankeförmågan

Sedan övergår rapporten till att spekulera i att den fria uthämtningen av kontanter från Riksbanken innebär att det cirkulerar mer kontanter än som ”behövs”. Vad som ”behövs” gås emellertid inte närmare in på. Trossatser behöver inte, nej bör inte definieras. Att ett försvårande av tillgången på en vara ökar lagerbehovet av den för en bibehållen risknivå och att en mindre fri uthämtning rimligen skulle öka kontantmängden är tydligen en alltför fundamental ekonomisk princip för att kunna greppa när det går stick i stäv med egenintresset.

Både förutsättningarna för depåägaren – med bland annat fri uthämtning av kontanter hos Riksbanken – och det bristande utbytet mellan depåerna leder sannolikt till att det finns mer kontanter i cirkulation i samhället än vad som behövs.

Och sedan kommer cynismen och självförhävelsen i dagen

Riksbanken ska inte bestämma hur handeln, värdebolagen eller bankerna ska fördela kostnaderna för kontanter eller andra betalningsformer.

Nej, Riksbanken behöver inte bestämma hur handeln, värdebolagen, bankerna eller enskilda skall fördela kostnaderna för kontanter. Det sköter, som Riksbanken nu ställt det för sig, principen om den starkes rätt säkert åt dem.

Istället borde Riksbanken, som lagstadgad utfärdare av ett statligt betalningsmedel, som ensam förmånstagare av seignoraget och som huvudintressent i ett fortsatt förtroende för fiatvalutor, själva och ensamma stå för kostnaderna (vid sidan förstås av polisen som vakar över att förmögenhetsöverföringar sker enligt lag och rätt och inte per tjuvnad och med våld).

Det som inte syns, finns inte, åtminstone inte som förtroendeskapande föremål, och det kan inga ens kvantiljonshöga insättningsgarantier av fiktiva elektronpengar påverka.

Pengars fetischvärde som förtroendeskapare

Pengar är fetischer som symboliserar förtroende, men fetischvärdet av siffror på en dataskärm som kan tas in endast av synen, är mycket lågt i förhålllande till betalningsmedel som kan förnimmas av flera, rentav alla, sinnen. På ett kort med chip kan värdet inte tas in med något sinne alls –  den öppnar sig för undersökning av sinnena på alldeles samma sätt om det så symboliserar 0 kronor eller hundra miljoner!  Kortfetischens momentana informationsvärde uppgår till exakt noll bitar och dess förtroendeskapande verkan är motsvarande låg. Den är så värdelös i sig, att den kräver såväl fungerande dataförbindelse till utgivaren som sexton bitars verifiering (fyrsiffrig PIN-kod) av innehavaren. Saknas dataförbindelse, eller innehavarens pin-bidrag av någon anledning uteblir (på grund av handikapp, minnesförlust, trasig knappsats etc) ÄR förtroendevärdet 0 (noll). Stabilt noll. No soup for youNästa kund, vadkanjagståtilltjänstmed?

Riksbanken vill maximera den totala samhällskostnaden

Men Riksbankens ”lösning” är istället en ytterligare externalisering av kostnaderna, till dem som sedan i sin tur inte kan skicka dem vidare (små handlare, enskilda) det vill säga på samhällelig nivå en maximering av kostnaden (maximering av entropin), på det att den må minimeras för Riksbanken självt

Det finns dock betydande vinster för samhället och för företagen att ha en prissättning som bättre speglar de underliggande kostnaderna. Konsumenterna förstår i allmänhet inte vad det kostar att genomföra betalningar. Om kunderna när de betalade sina varor vid kassan också fick betala kostnaderna för själva betalningen skulle de sannolikt välja att betala mer med bankkort och mindre med kontanter och kreditkort.

Katten på råttan, och råttan på repet alltså.

Riksbanken biter sig själva i svansen

Det som förvånar mig i dessa sammanhang är hur Riksbanken med en sådan politik tror sig vara så tvärsäkra på att handel i all evinnerlighet kommer att ske i kronor, eller i någon annan fiatvaluta. Genom sitt agerande för externalisering av kostnaderna för kontanter, fysiska pengar, undergräver de förtroendebasen för fiatpengar i allmänhet och minskar tröskeln gentemot transaktionskostnader förknippade med andra betalningsmedel. Och det i en tid när tanken på guld och silver som alternativa, av tredje man oberoende, betalningsmedel som en följd av skuldbubblan för elektroniska pengar börjat nå utanför kretsen av foliehattar.

Den korporativistiska synen på privata företag, bankerna, som en del av ”det allmänna” och därför prioriterat skyddsvärda av staten, är avskyvärd i största allmänhet, men den är Riksbanken som bekant inte ensamma om, när de då alltså föredrar vinster för bankerna genom kortbetalningar framför för det allmänna i form av seignorage på utestående kontanter.

Befria Riksbanken – Inrätta ett nytt Myntverk

Jag menar att Riksbanken, som lagstadgad ensam utfärdare av sedlar och mynt, i ord och handling med all önskvärd tydlighet visat att de till denna syssla är som bocken satt till trädgårdsmästare. De undergräver förtroendet för fiatpengar och därmed statens möjligheter att bedriva någon ekonomisk politik alls.

Lagen bör ändras, så att distributionen av statens betalningsmedel, kontanter, bekostas där intäkterna för den hamnar, nämligen hos staten.

Jag föreslår därför att Riksbanken entledigas från kontantutgivandet, då makten för Riksbanken att externalisera kostnaderna, vid bibehållande av intäkterna, inte balanseras vid nuvarande system för utfärdande av kontanta betalningsmedel.

Och att istället  ett nytt ”Myntverk” inrättas som får överta det ansvaret.

Om skäl för varför kontanter i en ficka nära dig är viktiga och förtjänar att återupprättas som betalningsmedel har jag skrivit förut. Med åtföljande resonemang om varför nuvarande lagstiftning inte duger, utan till exempel Förvaltningslagen och Kollektivtrafiklagen behöver revideras.

Teknisk komplexitet är inte det samma som framsteg.

Written by viktualiebroder

15 januari 2012 at 11:55

Pensionärer genomskådar talet om kontanter och säkerhet

with one comment

Kontantlösa banker ökar rån- och våldsrisken på samhällsnivå

Tidningen Veteranen skriver bra om de problem äldre, och människor med olika former av handikapp, speciellt förståndshandikapp, ställs inför när bankerna tar bort sin kontanthantering. Kontantfrågan är förvisso också en social fråga.

Ja, summan av säkerhetsproblemen ökar när de skickas neråt i kedjan. Tusen äldre som står och fumlar vid en bankomat innebär en betydligt större rån- och våldsrisk än fem bankanställda på ett kontor där det går att göra kontanta insättningar och uttag (siffrorna tagna helt ur luften). Vad bankerna gör är alltså en klassisk form av externalisering – när de säger att rånrisken minskar betyder det att ”nån annan” fått ta över den, och det i en på en samhällsnivå betydligt större utsträckning.

Färre möjligheter att komma över en vara innebär också att lagerhållningen längre ner i kedjan måste öka. Kontanterna i samhället blir alltså fler när de blir svårare att komma över.

För en politik för att Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel! De är viktiga i en ficka nära dig. Inte enbart av sociala skäl.

Written by viktualiebroder

20 september 2011 at 16:21

Kontantstoppet i Skåne får återverkningar

with 5 comments

Men varningssignaler från Norge och Malmö

Idag kl 04.00 trädde kontanststoppet inom Skånetrafiken i kraft.

Som jag skrivit om tidigare är sådana förbud som ”lösningar” på divergerande problem något som sätter igång kedjereaktioner, där varje steg innebär en större total oordning (högre entropi) och en större total kostnad. En sådan kedjereaktion fortsätter tills hela kostnaden hamnat hos någon som inte kan skicka den vidare. Till exempel gamla, funktionshindrade, de med betalningsanmärkningar, landsortsbor och turister i det här fallet. (I Lund har kontantstoppet lett till en prishöjning redan)

Kontantstoppet i Skåne följdes omedelbart av ett kontantstopp också på tågen över länsgränserna till Halland och Blekinge. Med Arbetsmiljöverket som enväldig domare lär det stoppet bli permanent.

Ed AMV hävde tillfälligt(?) stoppet utanför Skåne. Och Pendlarföreningen Syd vill ha stoppet lagprövat. Där tror jag de kammar noll – det är lagändringar som krävs. Och för lagändringar krävs att politiker som driver kontantfrågan blir invalda i Riksdagen.

Idag meddelades också att möjligheten att betala kontant i biljettautomaterna i Blekinge försvinner från den 1 juli. Officiellt beroende på skadegörelse, och enligt principen att straffa oskyldiga desto hårdare ju omöjligare det blir att hitta de skyldiga. Ett mentaliseringsproblem som visar på stor omognad hos de bestämmande.

Men självklart är kontantstoppet i Blekinges automater relaterat till kontantstoppet i Skåne.

Emellertid är det tveksamt om rånrisken på tågen (som för övrigt torde vara extremt liten) minskar, eftersom personalen ombord ändå måste ha en växelkassa, då ett förstaklasstillägg även fortsatt kan betalas kontant. Inte heller är det säkert att våld och hot mot personalen minskar, trots Arbetsmiljöverkets lögn, förbannad lögn… förlåt statistik.

Under alla omständigheter har Skånetrafikens och Arbetsmiljöverkets metod att lösa rånproblemet genom att skicka det vidare gjort problemet större för de många som nu får större krångel för att kunna resa. Man får planera sin resa i större utsträckning – så den cyniska kommentaren av Ulrika Mebius, informationschef på Skånetrafiken. Och vara utan resa ibland också, kan man förmoda.

Summan av välfärdsförlusterna blir nu större än innan.

Risker

I Sverige står bankerna i första ledet i hetsen mot kontanter. Därför är det intressant att den norska motsvarigheten till Swedsec, Finansnæringens Fellesorganisasjon (FNO), inför en förestående bankstrejk den 7 juni, uppmanar allmänheten att hamstra kontanter, då inga banktransaktioner blir möjliga om strejken bryter ut. Ja, de försöker mildra det hela genom att i nästa mening säga att de inte uppmanar till hamstring, vilket var vad de just gjorde i meningen innan

– FNO oppfordrer alle til å ha litt ekstra kontanter for å dekke daglige behov i noen dager. Vi anbefaler likevel ikke folk å hamstre større kontantbeløp. Det er alltid en sjanse å ta med å ha større kontantbeløp i lommeboken eller oppbevart andre steder, sier Osland.

Ja, det är alltid ”en sjanse” att göra sig beroende av en tredje part, som bankerna, får man kanske tillägga. Speciellt tydligen för dem som bor i Nord-Norge, som utropats till ett ”kontantløst samfunn”.

Ed Det blir bankstrejk i Norge skriver Dagens Nyheter. Och ja, det blev köer och hamstring av kontanter. ”…har du ikke tatt høyde for dette i forkant, vil du få problemer

I Malmö, där Skånetrafiken trafikerar, inträffade som av en händelse ett strömavbrott på tisdagseftermiddagen. Får jag gissa att eventuella biljettautomater i området inte fungerade under avbrottet? Nå, det kanske gjorde mindre eftersom även tågen påverkades. Att avbrottet föregicks av en spänningsstegring som sänkte många elektroniska apparater var nog så allvarligt – kanske en och annan mobiltelefon på laddning strök med? No sms-biljett for you

Och i Köpenhamn gick strömmen idag. Värst drabbas handlarna skriver Sydsvenskan. Ja, säkert ingen picknick för dem som står där utan kontanter på fickan heller.

Vad bör göras?

Som vi ser är det riskfyllt att förlita sig på elektroniska betalningsmedel. Något mera resilient än kontanter finns inte, åtminstone inte än. Av många skäl bör därför Kontanter Återupprättas som Betalningsmedel. Bland annat bör Kollektivtrafiklagen ändras så att det blir ett villkor för trafiktillstånd att det finns möjlighet att betala kontant.

Men den enda möjligheten att åstadkomma lagändringar är genom att rösta i allmänna val till riksdagen. Nästa gång är först 2014. Om jag har möjlighet kommer att ställa upp för nominering till Piratpartiets riksdagslistor för att sikta på att bli invald i Sveriges Riksdag för att på det relevanta stället kunna driva en politik för lagändringar i den riktningen.

Om någon som sitter i Riksdagen redan nu skulle ha civilkurage nog att göra det, så skulle jag förstås bli glad. Men chansen torde vara liten.

Written by viktualiebroder

01 juni 2011 at 12:30

Kontantlöshet höjer aggressionsnivån

with 8 comments

Också i kollektivtrafiken

Jag har tidigare skrivit om hur kontanter är ett snabbare betalningsmedel – har kortare latens – än kort, och att i restaurangsammanhang redan skett en viss återgång till kontanter.

Men också i kollektivtrafiken blir detta ett problem, när det alternativ som erbjuds för enstaka resor är betalning via sms. Det går inte att processa lika många betalningar på samma tid, kanske också på grund av begränsningar i mobilnäten när många vill köpa samtidigt.

Vidare blir en konsekvens av att problemet med kriminalitet delegeras nedåt – externaliseras – att den sammanlagda ansträngningen och kostnaden blir större än om problemet angripits på en högre nivå. Till exempel innebär ett försök att angripa rån genom att i många sammanhang förbjuda kontanter, att betalningsprocessen blir mera komplicerad och kräver större ansträngningar sammanlagt när ansvaret läggs på de enskilda resenärerna att ”mecka” fram en giltig betalning istället för att använda ett ”enkelt” betalningsmedel som kontanter.

Detta krav på ökad ansträngning (och mindre tolerans för att människor tar tid när systemet i sig redan ätit upp tidsmarginalerna) leder ofrånkomligen till en högre aggressionsnivå. När människan blir en förlängning av tekniken och inte tekniken är en förlängning av människan – då blir människor aggressiva. Och aggressioner leder till irrationella handlingar leder till välfärdsförluster

Jag ser i Göteborgsposten att detta nu inträffat i Göteborg. En grupp med personer som inte är helt kunniga om hur man skall betala hinner inte göra detta i tid (check), ledaren för gruppen blir irriterad (check), busschauffören blir irriterad (check), den senare i samråd med centralen individualiserar ett fel som egentligen beror av systemet, och vägrar stanna, också på nästkommande tur. Eftersom hållplatsen ligger perifert, och har en timme mellan turerna dröjer det tre timmar till nästa tur med annan chaufför innan gruppen kan åka hem. Tre timmar i regn betydde välfärdsförlust (check).

I Skåne har tågvärdarnas fack protesterat mot kontantstoppet från den 1 juni och befarar just mer konflikter.

Lärdomar

Vi kan dra flera lärdomar av detta. Först på individnivå:

* Bråka aldrig med människor som har möjlighet att påverka livet för människor som du har ansvar för. Man kan kosta på sig att bli arg om man bara behöver ta konsekvenserna själv. Har man ansvar också för andra bör man svälja förtreten och övergå till att ha ja/nej/vet inte som svar på alla frågor. Alternativt tiga. Behåll dina känslor för dig själv.

* Senare, i kallt blod, ta reda på om någon verkligen handlat fel mot dig, enligt gällande regler. Om ja, klaga/överklaga/anmäl/begär ersättning. Om nej, engagera dig politiskt för att verka för en förändring.

På systemnivå:

* För upp brottsbekämpningen på en högre nivå igen. Summan av det lidande som kan undvikas för dem som skickar brottsproblemet längre ner i kedjan är mindre än det nya lidande som skapas genom att istället besvärligheter och kostnader skapas för personer längre ner som får problemet i knäet. Tanken med operatörsansvar för divergerande problem är ett feltänk. Nollvisionsutopier strider mot termodynamikens andra huvudsats – en eventuellt lyckad minskning av entropin i ett system innebär en större ökning av entropin utanför.

I kontantfallet är summan av uteblivet lidande för bankpersonal som slipper bankrån när bankkontor gjorts kontantlösa mindre än ökningen av lidandet för butikspersonal, fotgängare och åldringar som istället fått brottsligheten på halsen och drabbats av större krångel.

Kollektivtrafiken har för sin del varit framgångsrika i att skicka stafettpinnen vidare genom att (med Arbetsmiljöverket som beredvillig torped) överlämna problemen till resenärerna.

* Kontanter bör återupprättas som betalningsmedel. Av många skäl, men också därför att de med sin snabbhet ger mindre upphov till aggressioner än tekniskt komplicerade betalningsmedel. Inte bara på krogen utan också i köer till fotbollsmatcher och som synes då i kollektivtrafiken. Kollektivtrafiklagen bör därför ändras, så att kontant betalning blir ett krav för att erhålla trafiktillstånd. Det har jag skrivit om här.

* Kollektiv bestraffning verkar bli allt vanligare i samhället. Kollektiv bestraffning hänger intimt samman med och är en direkt följd av principen om operatörsansvar. Men detta är en dålig utveckling, som slukar resurser och undergräver förtroendet för all maktutövning, också legitim sådan. Utvecklingen bör föranleda en översyn av lagar och bestämmelser. Att vägra en grupp en tjänst eller bestraffa en grupp för vad en enskild gör, bör inte vara lika enkelt, och utan konsekvenser som idag.

Written by viktualiebroder

24 maj 2011 at 15:08

Invändningar mot en lag om civilkurage

with 3 comments

Externalisering, spelteori, moralisk alienation och önskelagar

Jag ser i Dagens Nyheter att en utredning gjorts om en lag om civilkurage, det vill säga att förbipasserande under vissa omständigheter skall kunna straffas om de inte ingripit mot ett pågående brott, framförallt våldsbrott. Utredaren är visserligen tveksam, men känner sig nödd och tvungen att lägga fram ett lagförslag som ändå är ganska milt.

Jag har preliminärt fyra invändningar mot en lag som tvingar utomstående att ingripa. Utan någon rangordning:

Externalisering

Jag tror man skall se den politiska viljan bakom en sådan lag som ytterligare ett led i en medveten externalisering av brottsbekämpningen. Staten önskar abdikera från sin huvuduppgift att skapa lag och ordning. ”Nån annan” skall istället få notan översänd till sig. Skälen till det är förstås flera, dels en ambition att komma undan billigare, dels en ovilja att få en debatt om kriminalitetens orsaker och eventuella förebyggande åtgärder. Och den oviljan är till lika delar ideologiskt betingad – man vill markera avstånd mot 70-talets ”flum” – och en rädsla för att ”legitimera främlingsfientliga krafter”.

Men en externalisering av brottsbekämpningen är både orättfärdig – den drabbar oskyldiga – och samhällsekonomiskt ineffektiv. Ineffektiv därför att dels summan av alla privata insatser mot brottslighet slukar större resurser för samma resultat, jämfört med om insatserna sker i statens regi, dels därför att brottsbekämpningen då blir som att stoppa läckor i en gisten eka – täpper man till ett hål öppnar sig genast ett nytt någon annanstans. Brottsligheten hittar på nya sätt. En omöjlig kamp. En mera proaktiv strategi behövs istället för en reaktiv.

Spelteori

Kriminella är inte alltid intelligenta (då vore de inte kriminella). Men de kan vara ytterst förslagna. Och något som de snabbt lär sig är svagheter och inre konflikter hos potentiella offer.

Med en lag om civilkurage kommer vi alldeles säkert att se mera av en kriminalitet som söker ställa ett tilltänkt offer inför en situation som ser ut som en där offret enligt en sådan lag är skyldigt att ingripa. En fejkad trafikolycka på en enslig vägsträcka. En fejkad misshandel på en öde plats, där lagen tvingar ett annars kanske misstänksamt offer att ingripa för att själv bli rånad och misshandlad.

Lagar skall akta sig för att i onödan öppna för sådana möjligheter till brott.

Moralisk alienenering

Man kan tycka att en vilja att hjälpa till om man kan är en naturlig mänsklig drivkraft. En naturlig moral. Det har ju visat sig i takt med att städer blivit större att den drivkraften minskat högst väsentligt. Det finns många historier inte minst från New York där brottsoffer lämnats på trottoaren att dö, samtidigt som tusentals människor har gått förbi utan att bry sig. Eller pågående brott har varit publikevenenemang.

Men drivkraften att hjälpa i en konkret situation är inte borta. Tvärtom – ju mer den inte blir självklar, ju mer drivs den av en inre rättskänsla, en inre moral. Om det finns en känsla av solidaritet, så gäller den brottsoffret.

Men en lag som tvingar till ett ingripande, griper också in i den personliga rättskänslan och solidariteten. I medkänslan för offret blandas också in solidaritet för samhället, överheten och, ytterst, för sittande regering.

Men känslan av solidaritet med samhället, överheten och sittande regering skall inte spela in i avgörandet om man skall hjälpa någon eller inte. När en sådan inblandad solidaritet påverkar, så är det med säkerhet alltid en negativ påverkan.

Låt oss ta ett jordnära exempel: Om ett barn skall förmås att äta en sked mat till, så måste det vara för barnets egen skull. Inte för mammas, pappas, morfars, farmors eller kungens. Och om någon skall förmås att ingripa, så skall det inte vara för Göran Hägglunds eller Beatrice Asks skull.

Alltså, att ens avlägset blanda in överhetens bud och sittande regering i övervägandet om man skall ingripa eller ej, kan enbart påverka det avgörandet negativt.

Önskelagar

För att en lag skall få en praktisk betydelse krävs att den faktiskt kan dömas efter. Men en lag om civilkurage blir mycket svår att döma efter. Varje situation är unik, och man kan därför räkna med att åklagare ytterst ogärna kommer att vilja driva ett mål med små eller mycket osäkra utsikter att få någon fälld. Risken är mycket stor att en sådan lag hamnar i facket av tomma ”fossil” som så många andra lagparagrafer som inte används.

Önskelagar som inte kan användas är dåliga, om inte annat därför att de gör lagen svåröverskådlig. De ligger som ett brus som försvårar förståelsen. Och när lagar inte kan användas, öppnar de för krav på en skärpning, det har vi sett många gånger förut.  Det gör inte lagen eller moralen bättre, tvärtom. Ju fler lagar, desto mindre rättvisasummum ius, summa iniuria. Och lagar som inte kan användas med hot om låga straff, kan inte användas mer bara för att straffvärdet efter hand höjs.

Written by viktualiebroder

11 mars 2011 at 12:46

Ask vill straffa föräldrar och syskon till kriminella

with 9 comments

Fotboja på ungdomsbrottslingar blir straff för anhöriga

Jag läser i Dagens Nyheter , i  Expressen och i Svenska Dagbladet att justitieminister Beatrice Ask föreslår fotboja på unga kriminella mellan 15 och 17 år som ett alternativ till sluten ungdomsvård. Avsikten är förstås att spara pengar.

Ed: Det blev ett faktiskt förslag från regeringen, se Dagens Nyheter 110916.

Förutom de tveksamheter som finns när det gäller hur pass effektiv fotboja är för rehabilitering – förmodligen är både slutenvård och ”vård i socialtjänsten” till och med var för sig effektivare för det syftet – tycks förslaget helt bortse ifrån konsekvenserna för delinkventens anhöriga.

Tredje person straffas

Jag tror att ett asocialt beteende mot samhället i stort har föregåtts av, eller åtminstone utvecklats parallellt med, ett asocialt beteende i hemmiljön. Den som mobbar, slår och stjäl utanför hemmet, är ingen ängel hemma heller. I många fall kan man nog se syskon och föräldrar som brottsoffer.

Men Asks förslag innebär att dessa unga kriminella skall få exklusiva möjligheter att föra ett terrorregemente specifikt mot de närmaste anhöriga. I socialt svaga familjer innebär det också att trångboddheten går ut över de andra, likaså blir hushållsbudgeten inskränkt till syskonens förfång. Vilka signaler sänder det till syskon eller föräldrar, som trots ett svårt utgångsläge faktiskt vill sköta sig?

Ed 110421: Den ene av de två ungdomar som gripits för upploppen i Tynnered (se Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) har enligt Expressen tidigare straffats för att just ha hotat sin egen familj till livet. Det är alltså sådana närstående brottsoffer som Ask vill straffa.

Ed 120617: Svenska Dagbladet har en artikelserie på temat om hur syskon kan vara elaka mot varandra, på ett systematiskt sätt.

Tveksam effektivitet

Alternativt är själva hemmiljön destruktiv, med föräldrar och släkt tillhörande en subkultur utanför samhället. På vad sätt blir då en fotboja ett stöd för att bryta beteendet och göra en ansvarsfull vuxen av den kriminelle ynglingen?

Nej till externalisering av brottsbekämpningen

Asks förslag innebär ytterligare en pusselbit i den externalisering av brottsbekämpningen som är trend. Varje affär och varje bussbolag blir ansvarigt för att minska rånrisken, med Arbetsmiljöverket som statlig torped för att tvinga den som är ovillig och menar att det tillhör statens uppgifter. Och nu blir alltså varje familj ansvarigt för att korrigera den kriminelle ynglingen.

Men brottsbekämpning, straffutmätning och rehabilitering är uppgifter för staten, som kan kontrolleras demokratiskt och öppet. En privatisering av de uppgifterna innebär en drivkraft på vägen mot Övervakningssamhället, och en väg för godtycklighet inom rättsväsendet. Godtycke inom rätten minskar ingen brottslighet, snarare tvärtom (understatement…)

Written by viktualiebroder

06 mars 2011 at 15:43

Operatörsansvar för gym?

with 2 comments

”Får” blir nog snart ”måste”

Jag ser i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet att privata gym skall få lov att dopningstesta sina besökare, något som tidigare varit förbehållet polisen.

Vi har i andra sammanhang sett glidningen mot en externalisering/privatisering av brottsbekämpningen: Krav från EU-håll på att Internetoperatörer skall agera mot fildelare. Flygbolag måste agera mot passagerare. Banker måste syna sina kunder i sömmarna för att bekämpa penningtvätt.

Ed Se också bloggaren Ring Broman för protokoll, som tar upp just externaliseringen/privatiseringen av brottsbekämpningen.

Det finns ingen anledning att tro att något annat skulle vara att vänta i den här frågan heller. Räkna därför med att privata gym blir tillståndspliktiga och skyldiga att ha ”kundkännedom” om de som tränar. I vilket ingår en skyldighet att regelbundet dopningstesta dem.

Lössen känner man på gången och övervakningsivrarnas Modus Operandi är lika enahanda. Koka grodan långsamt.

Först ”får” och sedan ”måste”. Därför att det inte finns någon politisk motkraft.

Inte någon? Jo en finns. Ännu ”får”  det lilla Piratpartiet finnas som en ropandes röst i öknen. Men hur länge till?

Written by viktualiebroder

03 februari 2011 at 10:36

Reda pengar för att bli övervakad

with 3 comments

Principen om prissättning av intrånget vinner insteg

Jag ser i Dagens Nyheter att ett nytt forskningsprojekt skall se om folk mot en ekonomisk ersättning, i det här fallet rabatt på bilförsäkringen, är villiga att låta sitt bilåkande övervakas.

Jag tycker att det är en mycket intressant princip som här förs fram, att övervakning av rörelsemönster är ett intrång i den enskildes privata sfär som motiverar en ersättning i reda pengar. Även om försäkringsbolagen förstås ser helt andra skäl.

Det är nämligen ett stort problem med alla dessa övervakningsförslag som ständigt kommer, att de som lägger förslagen inte själva betalar kostnaden för dem, vare sig för dem som utsätts för övervakningen, eller för de kostnader som samhället som helhet belastas med. Den externalisering av övervakningens kostnader som i nuläget är rättsligt möjlig leder oss till ett övervakningssamhälle och därmed historiskt (och geografiskt) förknippad allmän fattigdom.

Att olika försäkringsbolag nu överväger att internalisera de kostnaderna genom att betala för sig, är en glädjande nyhet. Det är en princip som bör göras allmän. Den som inte vill göra rätt för sig får snällt avstå från att snoka i andras göranden och låtanden. Enligt min mening bör för övrigt alla nya övervakningsförslag åtföljas av ett slutdatum, en avvecklingsplan samt fondering av medel för denna avveckling.

Det är nödvändigt att komma bort från att ”nån annan” alltid skall betala.

Fast sannolikt förstår de nog inte själva vilken principiell effekt förslagen innebär.

Written by viktualiebroder

15 november 2010 at 12:43