Viktualiebrodern

Russia irredenta

with 3 comments

Irredentism är inte separatism

Medierna kallar de proryska i östra Ukraina för ”separatister”. Jag kan inte annat än att tro att vi här ser ett resultat av en framgångsrik propaganda, en desinformation. Som tjänar flera krafter samtidigt, och därför lyckas få stå oemotsagd.

Det är möjligt att det också finns separatistiska strömningar, som strävar efter autonomi för östra Ukraina. Men den beväpnade milis som syns och de röster som hörs talar inte för autonomi, utan för en anslutning till den Ryska Federationen.

Sådana, som alltså strävar efter revision av nuvarande nationsgränser i syfte att ansluta till ”hemlandet” är emellertid inte separatister. De kallas för irredentister, efter italienskans irredentista, vilket ungefär betyder ”ännu ej återlösta”, ”ännu ofrälsta”.

Det var nämligen stridsropet, mottot, den samlande strofen för dem som på 1800-talet strävade efter bildandet av en italiensk stat, på bekostnad av alla andra stater som då inom sina nationsgränser hade en italiensktalande befolkning Italia irredenta.

Allt sedan dess kallas alla ivrare för pankulturella strömningar på etnisk grund som vill bryta sönder existerande nationer för att samla alla av en viss etnicitet i en stat för irredentister.

Ö)-kända är de ord som använts för detta inom pangermanismen, med Tyskland som ledare: Blut und Boden! Heim ins Reich! Med målet Anschluss. Inom panslavismen ses alltså Ryssland på samma sätt som ledare av en särskild historisk kulturell mission att förena alla ryssar (och i slutändan alla slaver) i ett Ryskt rike.

Men varför iakttas då inte den högst väsentliga skillnaden mellan separatism (med målet autonomi, inte nödvändigtvis på etnisk grund) och irredentism (med målet anslutning, på etnisk grund) i svensk press?

Jag tror, förutom förstås beroende på ren okunnighet, att det finns ett intresse i en unionsvänlig miljö, som den svenska mediavärlden, där gränser och autonomisträvanden närmast kommit att likställas med främlingsfientlighet och rasism, att vilja svartvitställa världen så att separatism likställs med och placeras i samma fålla som en de facto främlingsfientlig och etniskt suspekt irredentism.

Så har vi då tragiken, att såväl Ryssland som vill skönmåla erövringssträvandena genom att kalla dem för separatism, och unionsvännerna, som vill framställa verkligheten som en manikeistisk kamp mellan den goda gränslösheten och den onda främlingsfientligheten, har ett gemensamt intresse av att kalla irredentisterna i östra Ukraina för separatister.

Ett exempel på unionsvännernas intresse av att, felaktigt, kalla irredentisterna för separatister framgår av rubriksättningen i Dagens Nyheter 20140514 ”De blev offer för hatet mot ett enat Ukraina”. Nej, pro primo drivs inte separatismsträvanden  av hat mot enighet, utan av en önskan om autonomi, och pro secundo är den proryska milisen inte separatister, utan irredentister. Rörelser för att lämna EU kommer inte heller att ”drivas av ett hat mot ett enat Europa”, hur mycket manikeisterna än kommer att vilja framställa det så.

Se också en annan bloggare i ämnet.

Written by viktualiebroder

26 april 2014 den 16:47

3 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Problemet med att vi inte förstår varandra utan bara tolkar bör sannolikt varken över-som underskattas. Det är illa nog som det är. Dock finner jag det största problemet vara att vi i så hög utsträckning bara tror att vi vet vad vi är överens om genom de ord vi delar med oss i meddelsamma betydelser av våra handlingars omedvetet medvetna syften.

    Propagandans s.k. ”separatister” inbegriper sannolikt betydligt fler personer än de i denna mängd som själva etiketterar och identifierar sig bokstavligen således. Det är som sagt inte uteslutet att det bland de s.k. ”irrendisterna” finns ”separatister” som både vill autonomi i förhållande till såväl ett autonomt, som E-Uniont, Nato- eller Ryskfederalt anknytet Ukraina.
    ”De ofrälsta” kan vilja frälsa sig från ondo från både ”öst” som ”väst” och enligt sin egen föreställning ”gå sin egen (makts slaviska) väg” utan (-för) andras herravälde till vänster som höger.

    Varför inte? Vad vet jag?

    ”Hembygden” och ”hemlandet”, ”naturen” eller ”nationen”, tror jag i alla fall inte är en å samma pragma. Även om ”grunden” är den samma i ”begynnelsen”; som ”fysis” = ”rörelsen” innebar för de gamla grekerna eller ”nascor” = ”födelse” som de lat. talande yngre gamla romarna i sin tur avsåg.

    Däremot är jag ganska övertygad om att den Nya Bananrepubliken Sverige (NBS) började se dagens ljus i.o.m den korporativa fakta-inrättningen av AB Radiotjänst 1924 och Journalisthögskolan 1968.

    Vad vi – ”detta >vi< som ständigt är av tvång och under bestridande" – nu bör konstatera, (på tal om propagandans och desinformationens pågående retorik), är att vi har en instans i samhället – media – som utan demokratiskt mandat och utan insyn fungerar som både polis, åklagare, domare och statskyrka, vilken i grunden inte har "allmäntresset" utan ett egen-dom-ligt lönsamhetsuppdrag i fokus.

    Jag är betydligt mer orolig över hur det teknokrat-mascistoida Public Service-uppdraget finansieras och lägger grunden för den svenska formen av upprustning i Östersjön än den variant av försvarsuppbyggnad tekno-teokrat-fascisterna propagerar öster ut.

    Paternalismen, professionalismen och esteticismen utgör de värsta cansercelerna i den demokratiska samhällskroppens process- och substansvärden. Public Service har blivit motsatsen till öppenhet och någon demokrati utan öppenhet är icke fallet.

    Nils Tenmann

    27 april 2014 at 10:48

  2. Ja, man måste inte välja mellan metafysiska (inte i Aristoteles mening metafysiska = den verklighet som inte omedelbart kan förstås av sinnena utan i betydelsen ”flummiga”) nationalistiska föreställningar och ”gränslöshet”. Autonomi förutsätter visserligen rätten att dra en gräns och att bestämma över vem som kan bli medlem, men det är inte detsamma som främlingsfientlighet eller svärmisk nationalism. Men självklart får man räkna med att manikeisterna inte kan tolerera andra världsbilder än ”det goda” och ”det onda”. Det tillhör helt enkelt kostnaden för att värdera integritet och heder, att man får utstå förakt och möta oförståelse.

    Som sagt är ”etnicitet” eller ”landet” bara en yttre ram för gemenskap, den bestämmer inte gemenskap. Gemenskap behöver inte alls vara etniskt baserad. Och vikten av autonomi för en grupp är en del av människans evolutionärt nu givna vara, vilket inte kan förändras genom några årtionden av ”gränslöshet” framforcerade av ett så kallat ”liberalt” men snarare lika rationalistiskt ideal som det som lät skriva på muren i lägret i Vita Havet på 20-talet: ”Med järnhand driver vi människorna mot lyckan”. Det gick inte då heller.

    Journalisthögskolan som statlig nålsögeinrättning är på det hela taget pinsamt att det bestämmer en fri press, som per definition av ordet ”fri” borde rekrytera människor av många olika bak- och bevekelsegrunder. Och då menar jag inte den sortens rationalistiska separering av bak- och bevekelsegrunder som kan uppnås med kvotering. Allra minst statligt organiserad.

    Jag tror inte att det blir någon svensk upprustning. Det hinns inte med, innan någon annan makt fyller våldsmaktvakuumet i Östersjön. Alla territorialvatten har en krigsmarin, sin egen eller andras.

    viktualiebroder

    27 april 2014 at 16:40

  3. Alla (som var och en för sig) tolkar sina tecken på ”gemenskap”. Tolkningen är kanske ”metafysisk” – i icke-Aristotelisk mening – som handling. Emedan ”tecknen” för tolkningen är handlingens sinnligt och påtagligt retoriskt tillverkade objekt ? (”Objekt” = en på vissa personligt utvalda data egen-dom-ligt hemsnickrad föreställning om det gjorda, vilket folk i dagligt tal hävdvunnet brukar kalla; ”kalla fakta”)

    Upprustningen av Östersjön tror jag heller inte hinns med. Det är synd, eftersom den borde handla om en gemensam ansträngning att förhindra cyanobakteriernas interaktion med växtplankton som följd av den övernäring som sker i landområdena runt vår gemensamma våta gräns.

    Hellre tycker jag om folk, sill, torsk än jag älskar Sverige, Staten, Partiet eller just bara torskar på språket jag inte fick med mig i den samhälleliga ryggsäcken efter modersmjölken. Vi språkas vid – därtill tvungna ständigt göra dygd av nödvändigheten att tolka och omtolka tecknen på en slags anständigt bevarad och helgad skillnad i ”gemenskapen”. Här kallar vi det ”svenska” på vårt svenska vis, inte alltid så engelsk vist vi numera låter oss ockupera förståndet. På andra sidan gränsen sker det närmast på finsk-urgisk och slaviskt vist på deras vis.

    Handling blir bruk. Bruksvana sedvänja och regel lag i regel. Kunskap har alltid varit och blir alltmer per definition en fråga om översättningar, det okända invaderas av det redan kända inom oss… ”Med järnhand driver vi folk mot lyckan” liksom översättningen senare löd – ”Enade vi stå söndrade vi falla”.

    Många föll och andra snubblade vidare… var för sig… och varthän är inte längre sådär 100 % värst noga, lika för alla, bara det i allas fall blir tillräckligt.

    Men är tillräckligt 80% eller blott 20% gott nog ?

    Hur som helst tackar jag för upplysningen om den irredenta skillnadens separering från en bättre insikt. Tänkte inte begreppsligt på så vis, vist som du, om det som sker, på ett eller annat vis rätt så unisont, särskilt globalt, olikartat i likvärdiga språkbruks omedvetet medvetna strävanden.

    Man behöver kanske inte känna sig som ”etnisk” svensk bara för att ens tal mest låter som det klingar på ren svenska. Översättningar kommer vi ju ändå aldrig undan.

    Nils Tenmann

    10 maj 2014 at 10:25


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s