Viktualiebrodern

Koppla offentliga partibidrag till privat insamlade, del 1

with 6 comments

Återupprätta den representativa demokratin och motverka korruption

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 13 oktober räknar Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, upp fyra punkter som han ser som bekymmersamma för en god offentlig förvaltning och därmed indirekt för Sverige som en välfungerande stat med låg korruption. Den andra av dessa punkter lyder

Den ökande politiseringen av offentliga tjänster är ett annat område där det finns skäl att utfärda en varning. Som exempel kan nämnas att antalet politiskt utnämnda tjänstemän i regeringskansliet nu är klart större än det antal riksdagsledamöter en regering behöver ha stöd från för att kunna regera. Liksom Göran Persson har Fredrik Reinfeldt fler politiska tjänstemän än riksdagsledamöter som på olika sätt försöker påverka hans politik. (min fetning)

Jag menar att detta beror på det offentliga partistödet, så som det är utformat idag.

Ond cirkel

Man kan här diskutera om hönan eller ägget, men det finns en positiv (självförstärkande) återkoppling, så att för att maximera bidragen måste partierna maximera antalet mandat i Riksdagen. Det gör man genom att i nomineringsprocesserna värdera förmåga att dra röster högt, medan förmågan att utforma och formulera en politik sätts på undantag. Lars Bern skrev på Newsmill den 21 april 2013 (Newsmill är nerlagt, men inlägget finns här)

Detta är förklaringen till att partierna struntar i sin folkliga förankring och sina idéer. Istället prioriterar man rekrytering av kändisar och folk som representerar någon populär organisation.

Och Mattias Lundbäck på Den hälsosamme ekonomisten  listar tre sätt att bli nedflyttad av partiet, med Karl Sigfrid som exempel

1) Man ska vara intresserad av politik.

2) Man ska kunna uttrycka sig i skrift.

3) Man ska föra en diskussion utifrån ideologiska principer, snarare än bara anpassa sig till den linje som partiledningen bestämt ska gälla för tillfället.

Detta i sin tur innebär, att de valda ledamöterna tenderar att inte nå upp till en intellektuell nivå där de förmår utforma och formulera en politik och driva idéer. Vi har under senare år sett flera exempel i pressen som förlöjligat riksdagsmotioner, med all rätt dessvärre (ironiskt nog också av just Karl Sigfrid i en riksdagsmotion(!), men mer om detta i en senare postning).

Och detta i sin tur sätter en större press på partiernas anställda tjänstemän att stå för den intellektuella prestation det innebär att formulera politiken, som Rothstein beskrivit. Vilket leder till ett större behov av pengar, offentliga partibidrag, vilket leder till ett större behov av röstmagneter och anställda PR-experter i val och, i den mån de valda faktiskt har kompetens, att denna kompetens blir oönskad och störande, som fallet Anne-Marie Pålsson visar. Hon skrev boken ”Knapptryckarkompaniet” för att just vädra sitt missnöje med sin tid som moderat riksdagsledamot med ovälkomna ambitioner.

Partimedlemmar alieneras

En ytterligare effekt blir att partimedlemmarna ledsnar, när möjligheterna att bedriva idépolitik överförs till partiernas anställda tjänstemän och nomineringarna till valbara platser prioriterar ytliga egenskaper och vad personen ”representerar” och rentav alltså ser med oblida ögon på engagemang och intellektuell förmåga. I den mån denna förmåga sammanfaller med ett lågt mått av personlig integritet, fungerar dock partiorganisationerna som rekryteringsunderlag för anställning för partiet.

Partiernas medlemsantal har följdriktigt minskat kraftigt under senare år (Dagens Samhälle), från 550 000 i början av 90-talet till under 250 000 idag. Från samma artikel

Statsvetaren Tommy Möller vid Stockholms Universitet ser en utveckling av partierna mot mer och mer rena kampanjorganisationer. – Allt fler på partikanslierna jobbar med opinionsverksamhet.

I sin rekommendation 1516 ”Financing of political parties” varnade Europarådet 2001 för att

…excessive reliance on state funding can lead to the weakening of links between parties and their electorate (8Aiii)

Ed: Se också Susanna Birgersson i Dagens Nyheter 140113 som citerar Per Schlingmann: ”Moderaternas utveckling och förhållningssätt ska inte vara ett resultat av vilka medlemmar vi har, utan hur samhället ser ut.”

Professionalisering

Magnus Hagevi vid Linnéuniversitetet i Växjö/Kalmar skriver som en del av ett forskningsprojekt om politikens professionalisering

Med ökad professionalisering – att antalet professionella politiker ökar – ersätts denna norm om självselektion i allt större utsträckning av den fundamentalt annorlunda normen om anställning: att bli rekryterad, kontrakterad och betald av en arbetsgivare. (…)…till stor del liknar och har motsvarande egenskaper som den som ansvarar för rekryteringen. Eftersom professionalisering i sig innebär att en person kan avsätta mer tid för sin politiska karriär är det i så fall möjligt att professionaliseringen i sig innebär en ökad likriktning av de partimedlemmar som blir invalda i riksdagen.

Nu tror jag som sagt inte att de blir invalda i riksdagen, utan snarare att de vid nomineringarna för fram mera röstmagnetiska personer för att maximera bidragen och därmed trygga sin egen långsiktiga försörjning. Douglas Brommesson i samma forskningsprojekt, skriver hur medialogik – förenkling, tillspetsning, personifiering och stereotypisering – tar över från ideologiska ståndpunkter i partiernas retorik, vilket ökar behovet av offentligt partistöd för marknadsföring, vilket i sin tur ställer krav på en ytterligare inriktning på ett mediaanpassat budskap.

”Profilering istället för trovärdighet”, klagar Ulf Bjereld och Marie Demker i Dagens Nyheter. ”Ideologin är en stark restriktion” citerar Sanna Rayman i Svenska Dagbladet en pr-konsult på ett seminarium om ”Partiernas väg ur krisen”.

Kvotering huvudsakligen ett PR-grepp

Jag skulle också vilja sticka ut hakan och förmoda, att en bullrig strävan efter kvotering efter diverse mått också huvudsakligen är motiverad av att locka väljare och maximera bidragen. En formalistisk mångfald efter kön, etnisk bakgrund och ålder har mindre att göra med en idémässig mångfald, men är lätt att marknadsföra som att många väljare därmed får någon kandidat att ”identifiera” sig med. Innehållet i mångfalden är underordnat, oönskat rentav.

Ytterligare argument mot offentliga partibidrag i dagens form

*   Stärker banden uppåt, till staten, och gör partierna mera positiva till auktoritära åtgärder, som övervakning och kontroll och, i förlängningen, undantagstillstånd, för att upprätthålla (den rådande) ordningen. Detta gör det politiska systemet paradoxalt nog mera sårbart, då nya rörelser vinner sympati just på att de står utanför ”Systemet”. Hannah Arendt skriver i ”The origins of totalitarianism

None of the old parties was prepared to receive these masses, (…) This error in judgment by the older parties can be explained by the fact that their secure position in Parliament and safe representation in the offices and institutions of the state made them feel much closer to the sources of power than to the masses; they thought the state would remain forever the undisputed master of all instruments of violence;… (Kapitel 4, Party and Movement)

Jag kan se denna arrogans, att bortse från hur våldspotentialen faktiskt är fördelad, i åtminstone tre frågor idag, i förhållandet till EU (och NATO), i regionalpolitiken och i migrationspolitiken, där i det senare fallet som bekant anhängare till ett relativt nytillkommet riksdagsparti medvetet odlar det utanförskap de beredvilligt förärats av de övriga riksdagspartierna och föraktfullt refererar till dessa som ”sjuklövern” (jämförelser i övrigt med Arendts resonemang är jag tveksam till. SD har inga större likheter med 30-talets massrörelser och sitter nu i samma bidragsbåt som de övriga partierna).

(Utvikning om arrogansen: Om man vill påverka andra måste man antingen söka övertyga deras fria vilja med argument, eller förlita sig på våld. Moralistiska ”argument” som inte söker övertyga utan från början ifrågasätter eventuella invändares ära och heder, tillhör med nödvändighet den andra kategorin, som bara kan genomdrivas med våld, tillfälligt visserligen i manipulativt psykisk form men i slutändan fysiskt. Då blir Stalins sarkastiska fråga angående påvens påstådda makt: ”Hur många divisioner har han? ytterst relevant.)

Ed: Det finns ett samband mellan Rothsteins korruptionsfarhågor ovan och Arendts problematisering av sammanblandningen mellan partier och stat. Arendt citerar ur Carl Schmitts ”Det politiska som begrepp”, hur staten genom sammanblandning hamnar mellan partierna, och hur denna sammanblandning just får till följd att statens ”över”-stående, i moraliskt och rättsligt hänseende, degraderas ner till partiernas mera egocentriska manipulerande. Alltså blir staten korrumperad.

*   Förskjuter den offentliga debatten mot allmänna önskemålsfrågor, utan utsikt att kunna ”lösas” inom överskådlig framtid, på bekostnad av ”små” frågor som faktiskt kan lösas. Skolan, vården, utanförskapet, klimatförändringarna är frågor som kommer att finnas kvar länge och garantera sysselsättning för tjänstemännen under lång tid framöver. Om de lyckas ”sälja in” sitt parti som det kompetentaste på området. (Jag tackar Clay A Johnson för denna iakttagelse som i sin bok ”Information till döds” nämner detta som ett problem i amerikanska politiska kampanjer.)

Konserverar den nuvarande partifloran. Åtminstone menar Oscar Hjertqvist i TIMBRO-rapporten ”Det politiska bidragsberoendet” att de borgerliga partierna sannolikt sett sammanslagningar om inte partistödet, genom sina grundbelopp, gjort två partier lönsammare än ett. Den ovan nämnde Magnus Hagevi är inne på samma sak.

Mer om Oscar Hjertqvists rapport längre fram i denna serie poster. Som jag ursprungligen trodde skulle rymmas i en…

Ed: Oscar Hjertqvist skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet med anledning av historien om sd:s kvinnoförbund.

Written by viktualiebroder

28 december 2013 den 00:27

Publicerat i Mångfald, Riksdagsvalet

Tagged with ,

6 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. En genomgripande kritik av den Bundet Organiserade Kunskapen, (BOK)-kunskapen, ska inte missförstås som att kritiken spolar ut barnet med badvattnet. Å andra sidan, ska kritiken inte heller därför undvika att just vara genomgripande, ty risken för att barnet spolas ut med badvattnet blir aldrig helt uttömmande behandlat. Kritikens vapen har sin återvändsgränd i dess inbyggda tvång att förr eller senare också utvecklas till en vapnens kritik.

    Av bok-förd bunden kunskap nämns här boken ”Information till döds”… dess svenska titel är utöver det refererade innehållet väl så paradoxalt avslöjande.
    Men inne på temat BOK-kunskap och mindre litterära sälj-succéer föreslår jag ett par titlar som kan komplettera och kanske ”förskjuta” samtalets ”ämne” något bort från den konserverande frågan om blott själva den ”ekonomistiskt” begränsade infallsvinkeln på produktionen av ”politikernas” och ”politikens” varuformatering eller vad som är det samma men vidare problemet i och med beteckningen ”det politiska”s professionalisering. Jag anför dels boken ”VAD STATEN VILL: Mål och ambitioner i svensk politik”. Red. Daniel Tarschys & Marja Lemne (Gidlunds förlag 2013)… dels ”KUNSKAPEN & MAKTEN: Om det offentliga beslutsfattandets kunskapsförsörjning”.Red. Per Molander. (Atlantis 2012)

    Den senare titeln pekar i sig mot den ”förskjutning” av uppmärksamheten jag åsyftar. Även om de som BOK-kunskapande avhandlingar till sitt väsen-tliga innehåll begränsas av sin disciplinärt organiskt bundna form, dvs lite förenklat faller de också in i paradoxen ”information till döds”.

    Däremot är jag av den åsikten att med Hannah Ahrendt kan den ”rätte läsaren” komma en bit vidare i den inriktning av problemet med ”det politiska”s eller det ”demokratiska”s endokrina åkommor av paternalistisk professionalism och esteticism. Ahrendt var förhållandevis väl förtrogen med Aristoteles och dennes skepsis mot pöbelväldets demos krati. Republiken med dess senat av erfarna och fronesis dispositiva seniorers övervakande instans i sista avgörande hand var väl Aristoteles begreppsliga föreställning om dem-o-kratins mest ideala form för o-väldets existentiella väsen.

    Nåväl, den problematik jag vill förskjuta samtalet till löses inte med ett avskaffande av de monarkiska resterna och ett formellt införande av republiken med dess konstitutionsövervakande senatorer eller en återgång någon slags ny första kammare.
    Pöbelväldets hegemoni har mer att göra med kunskapsproduktionens teknologi och den BOK-kunskapande instru-mentalitetens varuforms-logiska dominans i kombination med den förhärskade myten om folkmaktens granskare genom det journalistiska företaget Public Service.

    Aristoteles, Marx, Ahrendt och övriga forskare bland BOK-kunskapandets föregångare i den handlingsvetenskapliga traditionens röda tråd i all ära. Men idag handlar frågan om KUNSKAPENS MAKT ELLER ORDENS. Ingen behöver därför längre vara någons efterföljare för att de väljer försöka bli José Luis Ramirés fortsättare i praxis

    Här var det tänkt att en länk skulle följa. Men jag är för oduglig med apparaten och får gå en annan väg.

    Nils Tenmann

    28 december 2013 at 03:46

  2. Nu kan jag inte svara på det jag inte kan eller förstår, men min ekonometriska infallsvinkel kan jag motivera genom att om ekonomiska omständigheter (partistödet) är i alla fall en viktig anledning till att vi hamnat där vi är, så är det ganska rimligt att ifrågasätta denna omständighet om man vill vända utvecklingen.

    Därmed inte sagt att man kan komma tillbaka till något som var innan och ännu mindre att det var någon sorts idealtillstånd.

    Jag tror alltså att det finns mycket annat att säga om ”kunskapen och makten” än som låter sig förklaras ekonometriskt. Men jag föredrar ju som bekant ”De små tingens Gud” framför stora frågor utan slut, vilka ju överbetonas i den offentliga debatten som ett resultat av partistödet (hävdar jag).

    Jag tänkte på Aristoteles vid ett tillfälle under inläsningen till denna serie poster. I en ”Handbook for studies of political parties and election campaigns” nämndes helt kort vilka ”belöningar” som partierna måste erbjuda för att få människor att frivilligt och ideellt engagera sig. Där framhölls sådant som ”ära” och ”social ställning” som sådana belöningar. Men inget om politisk aktivitet som en nödvändig följd av att vara människa, ett högre tillstånd sedan andra basala behov tillgodosetts.

    Detta med gamla, visa män som ”borde” styra hellre än pöbelväldets anarki… Bortsett från att det är orealistiskt i praktiken är det att begära väldigt mycket av gamla, trötta män. Som numera, per definition också anses ”bittra”…🙂

    viktualiebroder

    28 december 2013 at 18:04

  3. Kunde inte annat än skratta åt de tre kriterier som gällde för att bli nedflyttad i partiet. Jag som civ.ing i industriell ekonomi, under mandatperioden ca 60 insändare publicerad för SD och utan en enda gång trampat fel där partitoppen knappt kan öppna munnen för att göra bort sig samt i övrigt relativt andra partivänner oerhört mycket högre kompetens, platsade inte alls. Jag blev till och med utesluten ur partiet för att jag inte villa bryta mot europakonventionen. Då SD ställer krav på att man som företrädare skall bryta mot europakonventionen så har jag meddelat att staten, landstingen och kommuner som ger dem partibidrag kommer att ställas inför europadomstol. Följ http://www.atlantispartiet.se där jag just nu håller på att uppdatera statusen.

    Carl Festin

    Carl Festin

    09 januari 2014 at 12:40

  4. #Carl

    Jag känner förstås inte till ditt fall utan kan bara konstatera att det finns många fler skäl till att man inte anses passa in, än till att man blir accepterad i någon gemenskap. Tolstoj skrev ju de berömda orden i inledningen till ”Anna Karenina” att ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men olyckliga är olyckliga, var och en på sitt speciella sätt”.

    Att jag för min del nyligen funnit mig icke önskvärd i Piratpartiet väljer jag att tolka som att min politik är oönskad, inte min person. Det är nämligen politik jag är intresserad av, personliga grubblerier är bara improduktiv skit, utan politiskt innehåll och värde. Och ”divorce your loved one with dignity”.

    Att hänvisa till lagtexter, som Europakonventionen, eller ”rättigheter”, tror jag allmänt är dödfött av den anledningen att tolkningen av innebörden i slutändan görs av någon med makt, som per definition alltså har makt att avstå från att följa det skrivna. Man kan visserligen få rätt ändå i slutändan, men det kräver väldigt mycket energi som man kan lägga på bättre saker. Det saknas ju liksom aldrig andra viktiga saker att engagera sig i… Man måste släppa och ge upp vissa saker, för att kunna göra något.

    Jag är visserligen inte så intresserad av sd, men det är uppenbart att de också numera ingår i de partier som,tack vare partistödet, har sin lojalitet närmare staten än till sina engagerade medlemmar.

    viktualiebroder

    09 januari 2014 at 12:55

  5. Just för att partistödet ger lojaliteten närmast staten så är ju att angripa partistödet det bästa sättet att göra något. Om SD riskerar att förlora partistödet kommer de som jagar försörjning att helt tappa den politiska lusten. Då blir det inte många kvar. Östersunds S-dominerade ledning går nu SD:s ärenden och försvarar deras partistöd. Mer ideologiska är de inte än att då partistödet angrips så är de i allians med SD. Att tvinga S och övriga partier att försvara SD är just nu bästa sättet jag kan engagera mig.

    Carl Festin

    09 januari 2014 at 13:49

  6. […] Företrädare för (s), (v) och (mp) i Konstitutionsutskottet har skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter där man vill koppla statligt partistöd till (anonyma) bidrag till partierna från annat håll. Det tycker jag också, offentliga partibidrag bör endast utgå i proportion till vad partiernas sympatisörer och medlemmar via gåvor anser partiernas verksamhet värd, se Koppla offentliga partibidrag till privat insamlade, del 1. […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s