Viktualiebrodern

Häktespraktik för blivande åklagare

with 6 comments

Beslut om tvångsmedel kräver förståelse för deras effekter

Jag föreslår att praktik på restriktionshäkte skall ingå i utbildningen för åklagare

Jag är medveten om att det här blev långt och svårläst. Men vad skall man göra? Man måste ju övertyga sig själv först innan man kan hoppas på att övertyga någon annan.

Restriktioner vid häktning

I vissa fall beläggs häktade personer med särskilda restriktioner. Regler för häktning i allmänhet bestäms av Rättegångsbalken kapitel 24. Av de olika skälen för häktning är det egentligen endast risken för kollusion som ger åklagaren rätt att förordna om restriktioner. (Åtminstone är enligt Justitieombudsmannen, JO 1988/89, sidan 41 andra skäl inte godtagbara). Kollusion innebär att den häktade på något sätt skulle kunna förhindra eller försvåra utredningen, till exempel genom att flera medhäktade ”snackar ihop sig”, eller på ett otillbörligt sätt påverkar vittnen och så vidare. I praktiken kan dock åklagare ha andra skäl för att förordna restriktioner än kollusion, till exempel anger en ”Redovisning av granskning av restriktionsanvändning” utgiven av Åklagarmyndigheten att också eftersökandet av stöldgods eller andra objektiva fakta, speciellt när bevisningen i övrigt saknar sådana,  underlättas av att den häktade har restriktioner på häktet (sidan 11).

De restriktioner som i allmänhet används är de som på åklagarslang kallas ”tre vänster, tre höger”, efter kryssrutornas placering på den aktuella blanketten (bilaga J i den ovan länkade redovisningen).

Det som i allmänhet då tillåts (”tre vänster”) är ”Allmänna nyhetstidningar” – ”Andra tidningar och tidskrifter” – ”Radioapparat och TV”.

Det som i allmänhet då inte tillåts (”tre höger”) är ”Gemensam vistelse” – ”Brev eller annan försändelse” – ”Besök och telefonsamtal”.

Elin Olsson konstaterar i en uppsats: ”Restriktioner för häktning”, att det saknas konkreta riktlinjer för när kollusionsfara skall anses föreligga och ha upphört.

Användningen av restriktioner varierar mycket över landet, beroende på vilka typer av brott som dominerar. I genomsnitt beläggs mellan 60 och 70% med restriktioner, enligt en uppsats av Kristoffer Ståhl: ”Geografiska skillnader vid användning av restriktioner och en analys av dess orsaker”.

Processtekniska skäl för restriktioner

Många åklagare menar (se Elin Olsson ovan, kapitel 7) att utan restriktioner skulle lagföringen minska radikalt. Insamlandet av bevis skulle försvåras. De svenska principerna att det som sägs i rättegångssalen är viktigare än det som sagt under polisförhören (”omedelbarhet”, ”koncentration”, ”muntlighet”) spelar stor roll, genom att om de medåtalade inför huvudförhandlingen får tillfälle att snacka ihop sig eller skrämma vittnen, blir det som sagts under förhören i princip betydelselöst (även om det förstås inte bedöms positivt för trovärdigheten när åtalade eller vittnen plötsligt ändrar sig).

Det finns också en utbredd uppfattning om att åklagare använder restriktioner för att ”mjuka upp”, eller ”steka” klienten för att göra henne mera samarbetsvillig.

Kritik mot långa restriktionstider

Europarådets tortyrkomitté riktade 2009 kritik mot svenska häkten för långa restriktionstider. Också FN-motsvarigheten har framfört liknande kritik, se till exempel uppsats av Anna Bergström: Isolering på häkte – ett rättssäkerhetsproblem.

Varför långa restriktionstider?

Ett första skäl till långa restriktionstider är resursbrist. Denna brist på resurser kan ligga på olika håll i kedjan, från polisutredningen (det ”löses” ofta genom  att på ett tidigt stadium lägga ner ärendet med motiveringen att ”spaningsuppslag saknas”) via åklagarämbetenas högar med pågående ärenden (”balanser”) och till hjälptjänsters hopplösa eftersläpningar, framförallt Statens Kriminaltekniska Laboratorium. I de fall man varit tvungna att kontakta myndigheter i utlandet kan också väntetiderna bli långa (se ”Redovisning” ovan sidan 15).

SKL:s balanser är särskilt ett problem, eftersom de prioriterar analyser när personer sitter häktade, men när detta ändå drar ut på tiden måste häktningarna hävas, vilket leder till att SKL prioriterar ner ärendet och det hela dras i långbänk. Och den åtalade är under tiden fri att eventuellt fortsätta sin brottsliga verksamhet.

Ett andra skäl till långa restriktionstider är lättheten i att få restriktioner godkända i domstol och i den bristande återkopplingen till nya omständigheter som borde föranleda omprövning. Elin Olsson (sidan 53)  anger att domstolar godkände åklagares framställningar av restriktioner i 92% av fallen 1997. Hon hänvisar också till utredningen inför gällande häkteslag, som inte ville utesluta att restriktioner begärs slentrianmässigt. Enligt uppsatsen ”Från frihet till fängelse” av Carl Durlow och Adrian Torstenson är det många häktesanställdas uppfattning att restriktioner ofta påförs slentrianmässigt (sidan 48).

Ett aktuellt fall är den skottskadade rånaren vid guldrånet i Södertälje som, liggandes i koma på Karolinska sjukhuset, ”i sin frånvaro” häktades med restriktioner, sannolikt ”tre vänster, tre höger” (fast Länstidningen skrev ”fulla restriktioner”). I det fallet insåg emellertid domstolen det orimliga i att väga kollusionsfaran vid ett eventuellt uppvaknande högre än de närmast anhörigas behov av att närvara vid en dödsbädd och underkände restriktionerna gällande kontaktförbud med familjen.

Enligt Åklagarmyndighetens föreskrift ÅFS 2005:29 och häktesförordningen 2010:2011 § 23 skall skälen för restriktioner antecknas och så snart är möjligt meddelas den häktade och häktet.  Enligt ”Redovisning” (sidorna 18 och 19) är denna föreskrift okänd för många av de intervjuade åklagarna själva, och enligt rapporten från Europarådets tortyrkommité informerar åklagaren i princip inte vare sig häktet eller den intagne om skälen för restriktioner. Enligt Elin Olsson ges, om flera ”kamrater” finns i samma mål, i 20% av fallen ingen individuell motivering.

Enligt den nämnda ”Redovisning” svarar åklagarna olika på frågan om de omprövar restriktioner under ärendets gång, vilket de är skyldiga till enligt häkteslagen kapitel 6 § 3. När så sker är det ofta efter en påstötning från Kriminalvården, antingen föranledd av den häktades psykiska hälsa eller av logistiska problem på häktet (”Redovisning” sidan 17). Det är i enlighet med Kriminalvårdens allmänna råd för behandling i häkte, KVFS 2007:1, som särskilt poängterar vikten av (”bör”, ”synnerligen viktigt”) att häktet håller kontinuerlig kontakt med åklagaren rörande intagna med restriktioner.

(Fotnot: Det finns psykologiska mekanismer som bidrar till att människor för att undfly ”kognitiv dissonans” håller fast vid en gång fattade beslut, så kallat ”ballistiskt beslutsfattande”,  istället för att kontinuerligt ompröva dem. Man skickar iväg beslutsprojektiler utan att bry sig om var eller hur de slår ner. Allra mest under stress. ”Nån annans” problem. Vi känner nog alla igen oss där…).

Ett tredje skäl till långa restriktionstider är mera spekulativt, och gäller att åklagare i allmänhet är okunniga om förhållandena på häkten.

Jag fick inspiration att skriva den här posten efter att ha talat med en häktesanställd om restriktioner och då frågat hur ofta åklagare besökte häktet. ”Har aldrig hänt”  blev det över frågan förvånade svaret.

Jag tyckte det var underligt. Kan det verkligen vara möjligt att någon som beslutar om tvångsåtgärder inte håller sig informerad om effekterna av dem?  Carl Durlow och Adrian Torstensson påstår visserligen att åklagare ibland besöker klienten de belagt med restriktioner. Men uppenbarligen är det ovanligt att så sker. Durlow/Torstensson pekar på bristande samordning och förståelse mellan åklagare och häkte. I ”Redovisning” ovan nämns inte eventuella svårigheter på häkten, vilket också talar för en bristande förståelse.

Effekter av restriktioner på personen

Restriktioner skiljer sig från isolering och är något som är ganska unikt för Sverige. I andra länder anses restriktioner tillhöra ordningsregler som kan beslutas av häktet (Tyskland), eller av polisen (Danmark) utan att blanda in åklagare och domstol. De påverkar därför färre och varar kortare tid än i Sverige (se ”Processtekniska skäl” ovan). Det finns därför lite specifik forskning på ”isolering light”, som man skulle kunna kalla häktning med restriktioner. ”Isolering light”, därför att man trots restriktioner för gemensamhet dock kan få tillstånd för att dela cell/bostadsrum med någon annan som inte kan påverka målet, så kallad ”samsittning”.

De klassiska effekterna av isolering är att hjärnan fyller i yttre sinnesintryck som saknas med egna. Hallucinationer kan alltså förekomma. Dygnsrytmen kan bli störd, eftersom det kan vara svårt att sova. Jaguppfattningen blir på grund av att  sinnesintryck från en reell verklighet ersätts med sådana som slumpmässigt genererats av den egna hjärnan, förändrad. Man känner inte igen sig själv, känner sig konstig.

Hur stor påverkan blir är mycket individuellt. Generellt klarar sig personer som är mindre beroende av yttre stimuli bättre. En stor del av de som sitter inne lider emellertid av personlighetsstörningar som innebär ett större behov av ständiga yttre stimuli, som ADHD och psykopati. De kan då i större utsträckning uppleva hallucinationer och få mera bestående biverkningar av isolering.

Vetskapen om hur länge man skall sitta, eller om att man är oskyldig tycks underlätta upplevelser av isolering. Vet man hur länge, och kan se ett slut, är det lättare att agera konstruktivt efter de möjligheter som bjuds. Se klassikern på området, Stuart Grassian ”Psychiatric effects of Solitary Confinements” och Carly Frintner: Lonely Madness.

I Sverige har Kriminalvårdens Utvecklingsenhet publicerat en studie – ”Psykisk ohälsa hos häktade med restriktioner” – som mera specifikt tar upp restriktioner. Man går där igenom hur olika kategorier av intagna upplever sig påverkas och hur det förändras efter hand som tiden går. Slutsatserna är dock i allt väsentligt liknande mot Grassians.

Det finns kritik mot dessa studier som menar att effekterna som registreras redan fanns hos dem som låstes in, och att de inte nödvändigtvis blir sämre av isolering, se referat av Annette Hanson: Solitary Confinement: Rumor and Reality.

Effekter av restriktioner på häktet

Durlow/Torstensson konstaterar att restriktioner också är ett processtekniskt problem. Det innebär mera arbete för att få ihop pusslet på ett häkte, där lagens bestämmelser om rätt till gemensamhet och utevistelser är svåra att förena med specialregler för en stor del av de intagna. Specialregler som förutom till restriktioner också måste ta hänsyn till att skilja på grupper som är fientliga till varandra och allmänt hålla nere våldsnivån och skydda särskilt yngre, förståndshandikappade eller intagna längst ner i hierarkin (till exempel sexualbrottslingar) från att bli utnyttjade och att utsättas för våld av andra intagna (yngre häktade är annars de mest våldsbenägna). Särskilt problematiskt blir detta när beläggningsgraden är hög och det helt enkelt inte finns så många rum att spela med.

Som Durlow/Torstensson konstaterar är häktet flödestekniskt att se som ett ”lager” med liten möjlighet att påverka flödena, utan där andra delar i rättskedjan sätter villkoren. Häktet är därför för sin funktion helt beroende av förståelse från ”input”-sidan och för att ”output” till fängelserna och till Migrationsverket/gränspolisen för dem som skall utvisas fungerar.

Elin Olsson konstaterar helt kort att restriktioner kräver resurser, utan att närmare specificera vilka och var. Hon går igenom ett antal förslag till hur restriktionstiderna skulle kunna förkortas, men avvisar alla, av olika skäl.

I ”Redovisning” tas som sagt logistikproblem på häktet inte upp, men paradoxalt nog anger en åklagare att hon brukar meddela restriktioner följt av specifik tillåtelse att ringa vissa mobiltelefonnummer, därför att detta faktiskt innebär en lättnad mot häktenas eget regelverk som är mycket restriktivt mot att medge samtal till mobiltelefoner eller till IP-telefoni (se Nät bakom galler, del 3)

Åklagarutbildningen

Enligt åklagarmyndighetens hemsida skall ”…alla åklagare få(r) de förutsättningar, den kunskap och den erfarenhet som krävs för att säkerställa ett fullgott arbete gentemot samtliga som berörs av åklagarverksamheten”.

Längre ner nämns att åklagaraspiranter ges tillfälle till praktik hos polisen. Men om häkte inte ett ord. Den fromma föresatsen i början är alltså inte förverkligad.

Det händer visserligen att juridikstuderande under sin utbildning feriearbetar på häkten och fängelser. Men rent subjektivt har jag fått det intrycket att det har ganska låg status, och därför i mindre utsträckning gäller för de mera högpresterande studenterna bland vilka (får man hoppas) åklagaraspiranter rekryteras.

Jag anser att det är en brist att åklagare i så stor utsträckning tycks sakna personlig erfarenhet av restriktionshäkten.

Förslag

De första två skälen för långa restriktionstider kan vara svåra att göra något åt, med mindre att större resurser tillförs rättskedjan. Men den tredje, om bristen på förståelse och risken för ”ballistiska beslut”,  skulle kunna lindras om i åklagarutbildningen införs en praktikperiod på restriktionshäkte. Förslagsvis med följande inslag

a) Som ”plit” på golvet som delar ut mat och svarar på ”flaggningar” om toalettbesök (många äldre häkten saknar toaletter i cellerna/bostadsrummen). Detta för att få en förståelse för och kunna hantera aggressioner och psykiska besvär som en följd av restriktioner

b) Som klienthandläggare/motsvarande, alternativt rumsplanerare, för att få en förståelse för de logistiska problemen på ett restriktionshäkte

c) Ett ”soldatprov” bestående i inlåsning i isoleringscell under 24 timmar, för att få en grundläggande förståelse för hur små ytor och få sinnesintryck påverkar även en frisk hjärna med ett rikt inre liv.

Om det sista uppfattas ironiskt är det avsikten.

Ed: Åklagarmyndigheten har 140203 släppt en rapport med förslag till förbättringar för häktade med restriktioner.

Rapporten har diskuterats på Flashback och kommenterats på Dagens Nyheters ledarsida. Svt har skrivit.

Advertisements

Written by viktualiebroder

11 januari 2013 den 18:39

6 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Du har rätt Viktualiebroder.
    Jag är så gammal att jag jobbat som nyckelpiga (titulerad fångvårdare) på Långholmens kvinnohäkte och på våningen ovanför häktet, som då var Sveriges enda rättspsykiatriska för kvinnor. Halvtidsjobb när jag pluggade kriminologi 1972.

    Jag vill påpeka att jag blev uppbragt och arg när jag några år senare besökte en kille på det då nybyggda Kronobergshäktet. En militariserad övertillsynsman röt åt den polis, som ledsagade mig dit ”Inga civilister på avdelningen!” Cellerna är så små att det är att betrakta som tortyr. Toalett inne i cellen, vilket gjorde att den tillfälliga lättnad i isoleringen, som en fånge kan få genom att flagga och ha en kort stunds kontakt med pliten, korridoren och toaletten, också förvägrades den häktade.

    Det var inte så många som hade restriktioner på Långholmens kvinnohäkte. De flesta fick sin en-timmes utevistelse i tårtbiten tillsammans med medfångarna. Men TV fanns inte och besök av anhöriga var inte så frekventa, däremot besök av utredande poliser. Det kom dock mycket blombuketter och hanterandet av dem hörde till de plågsamma arbetsuppgifterna. Varenda blomknopp och bladfäste bräcktes isär för att leta efter kapslar, meddelanden etc. Det var en tilltufsad sak som lämnades till cellen. Får häktade ta emot blommor nuförtiden?

    Hur det än var på Långholmen med stenmurar, taggtråd och en beväpnad vakt som gick i yttre bevakning runt, runt på stenmuren…så var det humanare, mer personligt anpassat. Kvinnohäktet sades vara ”snällare” och det hände att åklagaren satte unga, rädda killar hos oss. Det hände regelbundetr att tjejer med ångest fick flytta ihop. Cellerna var stora! Ursprungligen byggda för 4-6 fångar. En del var ”stamkunder”, missbrukande och prostituerade tjejer, och stämningen mellan plitar och häktade var ofta familjär.

    På övervåningen (rättspsykiatrisk utredning) var fångarna bara inlåsta kl 20 – 07.

    Det var nästan bara kvinnor som personal. Vi var alltid två med ytterligare en i bakgrunden på kontoret, när vi öppnade celldörrar.

    Jag sade upp mig, då det kom en ny övertillsynsman, en man. Han startade med att sätta sig i respekt med vrål, våld och spännbälten. Bara för vanligt kaxande! Jag kunde vara nyckelpiga, men jag kunde inte underordna mig arbetsledning från en sån jävla typ. Men fångarna blev tvungna…

    Nuförtiden påstås det småcelligt ruggiga Kronobergshäktet höra till de humanaste…i jämförelse med t ex det personalglesa och teknifierade Flemingsberg. P g a bra personal sägs det, jag vet inte…

    §§§

    Dina förslag är befogade! En månads praktik som plit är ett minimikrav i utbildning. 24 timmar i isolering räcker inte. Man måste få uppleva den grå tristessen i en häkteskorridor och känslan av befrielse då man glatt vinkande går ut genom Centralvakten efter ett arbetspass. För vi ska inte glömma att plitar i viss män delar livsvillkor med fångarna. Även om vi har privilegiet att gå fri varje dag!

    Gunnel Gomér

    11 januari 2013 at 21:43

  2. Ett utmärkt förslag: konkret och väldigt enkelt att genomföra, men skulle säkert kunna göra stor nytta i praktiken.

    Har vi redan det här förslaget som en del av Piratpartiets rättspolitiska program? Om inte tycker jag absolut att du ska skicka in det till Breddningsbloggen.

    Christian Engström

    11 januari 2013 at 22:47

  3. Jag syftar alltså på förslaget att praktik på häkte ska ingå i utbildningen för åklagare, precis som sägs i den första kursiverade meningen i bloggposten, och som Gunnel Gomér tycker bör vara en månad. Det låter rimligt.

    Christian Engström

    11 januari 2013 at 22:54

  4. #Gunnel
    Det är intressanta minnen du har. Att du kommer så väl ihåg det också tyder på att det gjorde stort intryck.

    #Christian
    Tanken är att detta var den långa versionen av något för breddningsbloggen. Jag har en lista av ”seriösare” ämnen som kräver lite mer att skriva om och därför tar sin tid.

    #Båda
    24 timmar kanske är litet, men åklagarutbildningen kanske har annat också att pressa in.

    viktualiebroder

    12 januari 2013 at 09:23

  5. Jag är visserligen för långt mer radikala förändringar såsom att begränsa restriktionstiden till typ 24 h. Då ett häkte går att likställa med och i många avseenden till och med är värre än ett av domstol utdömt fängelsestraff bör man vara mycket restriktiv med vilka som häktas och hur. Jag anser att principen om att man är oskyldig tills motsattsen är bevisad går att applicera här. Då bör också en häktningstid hållas mycket kortare än nu.

    Men ändå ett mycket bra förslag och definitivt ett steg i rätt riktning.

    Gustav Svensson

    12 januari 2013 at 10:23

  6. Jag instämmer till fullo i kravet på att åklagarutbildningen måste innehålla häktespraktik. Hur lång den ska vara kan förstås diskuteras men den bör vara tillräckligt lång för att känslan av att vara inlåst, utan möjlighet till kontakt med omvärlden, ska infinna sig. Tiden borde variera slumpmässigt så att den ”intagne” skulle få vara med också om osäkerheten i att sitta där på obestämd tid. Jag tror också att praktiken bör genomföras i mer än ett häkte eftersom förhållandena verkar vara olika på olika håll.

    För egen del blev jag betänksam när jag såg ett uttalande av den åklagare som ansvarat för den nästan tre månader långa häktning med restriktioner som min son har varit med om under hösten. Åklagaren gav en helt annan bild av vad restriktionerna innebar än den som jag hade. http://nyheter24.se/nyheter/internet/727383-pirate-bay-grundarens-mamma-trott-pa-logner

    Jag har först senare förstått att det måste bero på ren och skär okunnighet om förhållandena i häktet. Just Sollentunahäktet är för övrigt beryktat bland försvarsadvokater för svårigheterna att upprätthålla kontakt med de intagna.

    Jag tror inte att min son har behandlats illa i häktet och jag hoppas förstås också att han inte tagit någon skada av tiden där. Men jag tror faktiskt inte att någon kan bli en särskilt mycket bättre människa – för det är väl det som Kriminalvården går ut på? – av att hanteras på det sättet, med isolering och osäker väntan.

    Kristina Svartholm

    12 januari 2013 at 10:53


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s