Viktualiebrodern

Lite funderingar i drogfrågan

with 5 comments

Ett ekonomiskt synsätt och särställningen för crack

Om man med ekonomiska styrmedel  vill minimera en oönskad företeelse i samhället, men som visat sig svår att utrota bör man, logiskt sett, göra det ointressant att erbjuda varan eller tjänsten samtidigt som man avskräcker från konsumtion.

Det enklaste sättet för att åstadkomma det är att göra tillverkning, distribution och försäljning laglig, med låg instegströskel, vilket enligt alla ekonomiska lagar sänker priserna mot tillverkningskostnaden och gör det ganska så ointressant för nya aktörer att ge sig in i branschen.

Samtidigt som man förbjuder konsumtion, ser till att upptäcktsrisken är hyfsat hög och ger kännbara straff åt dem som upptäcks. Då kommer, beroende på hur rationella de potentiella konsumenterna är, efterfrågan att falla.

Simsalabim – så går det till när ekonomen minimerar (inte löser) samhällsproblem.

Vi har ju en sexköpslag i Sverige som fungerar ganska precis så. I den utvärdering som gjordes av Anna Skarhed var slutsatsen också att sexhandeln minskat som en följd av lagen. Av någon anledning är dock inte den ekonomiska grunden för lagen så vanligt förekommande i debatten.

(Det finns andra problem med sexköpslagen, framförallt som jag ser det potentialen för utpressning, men den ”valde” Anna Skarhed att inte ens ta upp i sin utvärdering. Jag tycker det var oerhört oseriöst av henne, men det är en helt annan sak).

Drogfrågan

Debatten om droger skall legaliseras eller ej är oerhört polariserad. Kanske är det därför som den ovanstående modellen med legaliserad försäljning och förbud mot användning sällan eller aldrig förs fram?

Men legaliseringsförespråkarna lyckas inte övertyga om hur efterfrågan skulle minska om användning blir laglig/tillåten. Och förbudsivrarna misslyckas på motsvarande sätt förklara hur utbudet skall kunna minska av att vinstmöjligheterna skjuter i höjden som en följd av förbud.

Detta förstås med undantag av extremister på bägge sidor, som antingen menar att beroendegenerna kommer att i sinom tid utrotas ur genpoolen (som ett argument för att efterfrågan, på sikt, kommer att minska). Eller som tror att obegränsat användande av våld skulle kunna stoppa tillhandahållandet av droger.

Men ”på sikt” är vi alla döda, så någon nytta av att beroendegenerna utrotas av en legalisering kommer inte vi som lever nu att se. Bara nackdelarna. Och alla döda, inte minst oskyldiga, som en följd av dessa ”war on drugs”, med liten framgång talar inte för förbudsivrarnas sak. De allra flesta tar förstås avstånd från sådana extrema synpunkter.

Alla droger är inte lika

Men alla droger är inte lika i sina verkningar. För att modellen ovan skulle fungera måste ”brukarkollektivet” vara åtminstone lite rationellt tänkande. Här skiljer sig olika droger mycket från varandra. Speciellt skiljer crack kokain ut sig. I samband med att Eva Rausing hittades död av en överdos, fick en drogexpert frågan om rika människor kanske av uttråkning använde droger. Svaret var ganska tydligt

Well, let’s face it: Compared to crack cocaine EVERYTHING is boring.

För många brukare av crack är det helt enkelt inte möjligt att sluta på egen hand (Möjligtvis med reservation för rena psykopater, som har den fördelen av sina hjärnförändringar att de inte lika lätt blir beroende, utan i många fall snarare massbrukar än missbrukar droger, och i viss mån faktiskt ”kan sluta när de vill”)

Fältförsök

Den här särställningen för crack kokain har faktiskt indirekt bevisats genom den senaste utvecklingen i favelorna i Rio de Janeiro. I augusti förbjöd ett av de tre stora gängen i Rio, Comando Vermelho, ”Röda kommandot”, all försäljning av crack på sitt område. Varför, Comando Vermelho tjänar ju sina pengar på knarkhandel, och crackförsäljning är den mest inkomstbringande av alla?

Jo, de sociala kostnaderna för crack har visat sig vara väsentligt större än för heroin och för ”vanligt” kokain. Medan heroin- och kokainbrukare kom till favelan, köpte sina varor och åkte därifrån igen för att använda drogen i avskildhet någon annanstans, stannade de crackberoende kvar i närheten. De hade inte tid att ge sig iväg. Efter att ruset klingat av började direkt sökandet efter penningmedel för att finansiera en ny ”rock”. I direkt anslutning till favelan.

Crackbrukets sociala kostnader kunde alltså inte externaliseras till andra ställen, utan blev kvar i knäet hos dem som sålde. Det drabbade deras egna grannar och deras egna familjer.

Som en följd av detta beslöt ledningen för Comando Vermelho att förbjuda crackförsäljning på sina områden. Tydligen har det följts, eller övervägs att bli följt, också av Terceiro Comando, ”tredje kommandot” och Amigos dos amigos, ”Vännernas vänner”, de två andra stora grupperingarna i Rio.

Att lag kan stiftas och utövas av kriminella skall man förstås inte låta sig luras av. Adam Smith redan observerade att

If there is any society among robbers and murderers, they must at least, according to the trite (alltså den banala, självklara) observation, abstain from robbing and murdering one another. (Theory of Moral Sentiments)

Men därför att moral som sådan knappast inverkat på Comando Vermelhos beslut, så kan vi desto mera dra den slutsatsen av detta sociala/ekonomiska fältförsök att försäljning av crack måste vara förbjudet. Åtminstone såvida vi inte tillhör den extrema minoriteten socialdarwinister, som alltså tror att beroendegenen kommer att försvinna med tiden…

Slutord

Här finns inga konkreta förslag och knappt ens slutsatser från min sida. Bara lite funderingar. En sträng kriminalisering av allt drogbruk skulle med all säkerhet ha en del negativa effekter när det gäller övervakning och individens frihet.

Så jag föreslår inget. Jag vet inte. Men jag saknade lite i debattens huvudfåra som jag härmed sökte tillföra.

Written by viktualiebroder

03 september 2012 den 15:05

5 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Som vanligt jkommer du med tänkvärda synpunkter, men jag tror du har resonerat fel i analogin med prostitution. Det är skillnad mellan att tillhandaha en produkt och en tjänst. Tjänsten konsumeras i samma ögonblick som den köps. Produkten erbjuder ett senare val – ska den konsumeras nu eller senare. En tjänst innebär en längre interaktion med en annan människa. En brodukt leder bara till interaktion i köpögonblicket.
    Det påverkar vad som är effektivt och vad som är verkningslöst i form av förbud.

    Observationer av verkliga situationer ger vid handen att legalisering av bruk tillsammans med reglerad laglig distribution minimerar skadebverkningarna av droger. Jag vet för lite om skillnaderna mellan olika typer av droger för att uttala mig om t.ex. crack, men legaliseringen fungerar för tunga droger som heroin och kokain.

    Jacob Hallén

    03 september 2012 at 18:35

  2. En synpunkt…de ekonomiska resonemangen utgår väl ifrån att alla varor är existentiellt ekvivalenta? Samma logik bakom konsumtionen? Strumpbyxor, Gruyère-ost eller vodka? Kolsyrat vatten eller crack kokain?

    Gunnel Gomér

    03 september 2012 at 19:30

  3. På ett betydligt mer fåordigt sätt kan vi alla konstatera något:

    1. Har drogproblemen minskat de senaste 40 åren?
    2. Hur har drogpolitiken sett ut under dessa år?

    Ställer man frågorna, i den ordningen, så brukar folk från båda sidor svara ungefär likadant. 1. Problemen har inte minskat och 2. politiken har varit tämligen likartad. Då inställer sig onekligen frågan, kommer en politik som i grunden betyder ”mer av samma” få någon annan effekt än den vi sett de senaste 40 åren? Ett talande exempel är vilka samhälleliga effekter som kom utav förbudstiden i USA, vissa av dessa dessa effekter ser vi ju konsekvenser av än idag i form av olika oönskade ”maktstrukturerer” som har sina rötter i den tiden.

    steelneck

    03 september 2012 at 21:27

  4. Det känns inte så bra att bestraffa den som ”bara” skadar sig själv genom att nyttja beroendeframkallande droger. Det är betydligt lättare (för samvetet) att sätta dit den som tjänar pengar på eländet, och det tänkesättet ligger nog bakom en hel del av vår lagstiftning. I det avseendet är sexköpslagen ett undantag, eftersom man där bestraffar köparen snarare än säljaren. Det vanliga är väl ändå att det är köparen som får brottsofferstatus, inte säljaren? Om jag köper en burk med verkningslösa (eller i värsta fall farliga) värktabletter av en okänd person på stan, vem av oss båda förtjänar då den skarpaste tillrättavisningen?

    I drogkriget har dock missbrukarna gått från att vara viljelösa offer till att pekas ut som en viktig drivkraft bakom den illegala handeln med narkotika. Häromåret läste jag en ledarkommentar i tidningen som gick ut på att svenska drogmissbrukare indirekt är medansvariga för de många mord som begås av inbördes rivaliserande producentgäng i Mexiko, och att detta, snarare än de medicinska effekterna av missbruket, motiverar bibehållna (eller rentav höjda) straffsatser för eget bruk av narkotika.

    Med samma resonemang skulle man kunna bötfälla den som köper en falsk Rolex för ”medhjälp till varumärkesintrång”, trots att den enda som (möjligen) blir lurad är köparen själv. Varumärkets funktion är ju att hjälpa köparen att identifiera en genuin produkt från en viss tillverkare, men det är knappast köparens plikt att beakta den aspekten vid köpet och därigenom tvingas välja sida i en konflikt mellan arga konkurrenter. Vänta nu, det här låter bekant…

    Follow the money. Men pengar luktar inte. Antingen medför den finansiella transaktionen att parterna får ett delat ansvar för varandras gärningar, eller så isolerar den faktiskt samhörande gärningar från rättsligt ansvar. Det hänger ofta på vad parterna vet om varandra.

    Så, om jag köper de där värktabletterna i tron att de håller vad förpackningen lovar, då har jag blivit utsatt för ett brott som gör att säljaren kan straffas. Om jag å andra sidan köper dem i full vetskap om att de är falska, då kan jag själv åka dit för anstiftan eller medhjälp till bedrägeri (och kanske rentav straffas hårdare än säljaren). I vilken av dessa etiska situationer befinner sig vår narkotikamissbrukare?

    Anders Andersson

    04 september 2012 at 00:37

  5. #Jacob
    Du har rätt om skillnaden och den är säkert viktig. Vet bara inte riktigt hur.
    Men om problemet med crack är att det är en vara som konsumeras i omedelbar anslutning till transaktionen, alltså just nästan är som en tjänst, så kanske det kan säga något?

    Reglerad laglig distribution håller förstås också priserna så lågt att vinstmöjligheterna i stort försvinner. Jag hade nu inte ambitionen att presentera någon lösning, bara föra fram några synpunkter jag saknat.

    #Gunnel
    Så är det. Men en moralisk, humanitär synvinkel utesluter inte en ekonomisk. Jag tror båda behövs. Och även om en rent ekonomisk syn på världen är outhärdlig till sina konsekvenser, så skulle jag nog vilja hävda att en uteslutande moralisk syn är ännu värre.
    Man måste vara klarsynt, ”lucide”, och det märkliga är att de människor jag träffat som varit mest osminkat klarsynta varit sådana som själva upplevt mänskligt lidande.

    Som jag skrev så skiljer sig crack som vara en hel del från… strumpbyxor!

    #Steelneck
    Den renodlade förbudspolitiken har inte varit framgångsrik, nej. Åtminstone inte om den inte kombinerats med gynnsamma yttre omständigheter, som till exempel att Sverige haft ett socialt skyddsnät och låg arbetslöshet. Men jag är ju också kritisk mot den.

    #Anders
    Nej ”det känns inte så bra”, och därför är det väl som sådana här synpunkter lyser med sin frånvaro i debatten.

    Konsumentköplagen är viktig, och det talar för att distributionen av droger, om alls, bör skötas av staten.

    Att utse sexköpare ensidigt till förövare och säljare ensidigt till offer är förstås en ren fiktion, utan förankring i verkligheten, för att kunna avfärda kritiker lättare genom argument ”ad hominem”. Men sexköpslagen, med sin prispress på försäljning, har möjligen gjort förhållandet ”sannare”, genom att säljare numera tycks vara mera resultatet av organiserad traficking från fattiga länder där det ibland är tveksamt om aktörerna har förstått vad de förmåtts ge sig in på när de rest/forslats till Sverige.

    Det är en intressant utveckling detta med att förvandla missbrukare från offer till förövare. Jag tror det är del i en allmän utveckling att försöka föra över samhällsproblem till det moraliska planet. Till och med kontantanvändare anklagas ju för att stödja penningtvätt och terrorism!

    Det är en mycket intressant utveckling som sagt, som säger en hel del om hur samhället faller sönder och människor i olika grupper får allt svårare att se någon rationalitet i andra grupper, och inte ens orkar söka någon, utan förenklar till att det handlar enbart om moral.

    Moralvägen är förstås en återvändsgata.

    viktualiebroder

    04 september 2012 at 11:56


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s