Viktualiebrodern

Om att förutse oförutsedda konsekvenser av beslut

with 10 comments

Och kanske lära sig något för framtiden

Ledarredaktionen på Expressen konstaterar att hot och våld ökade som en följd av Arbetsmiljöverkets förbud mot kontanthantering på bussar. Dyrt blev det också

Säkerhetsåtgärden har alltså gjort jobbet otryggare. Förlusterna av biljettsmitningen är dessutom vida högre än rånförlusterna.

Men någon omprövning av det tidigare beslutet har detta inte lett till. Tvärtom kräver Kommunal en eskalering genom att vilja förbjuda biljettvisering ombord på bussarna

Nu kräver Kommunal runt om i landet att förarna ska slippa utföra biljettkontroll – för när förarna påpekar att en sms-biljett är för gammal eller falsk, eller att det inte finns tillräckligt med pengar på åkkortet, då möts de ofta av otidigheter.

Jag skrev om detta när frågan var aktuell. Flera gånger.

Men någon särskild glädje över att få rätt känner jag inte. Och i den mån jag kanske känner en lättnad över att tydligen ändå inte vara helt tokig, så saknar mina subjektiva känslor allmänintresse.

Vi bör istället fråga oss vilka psykologiska mekanismer som ligger bakom sådana beslut som Arbetsmiljöverkets och den eskalering som Kommunals hållning innebär.

Om vi förstår dessa mekanismer bättre, kan vi bättre argumentera mot dem, och kanske övertyga och förhindra liknande felbeslut i framtiden. Det kommer alldeles säkert fler säkerhetsproblem och fler höga röster för ”lösningar” som bara i sin tur ger nya, och större, problem.

Joyce Ehrlinger

Joyce Ehrlinger heter en forskare i psykologi verksam i Florida Washington som, tillsammans med andra, skrivit två artiklar där hon just försökt reda ut denna fråga, How focalism contributes to the failure to anticipate unintended consequences och Psychological contributors to the failure to anticipate unintended consequences.

Orsaker till att oavsedda effekter förbises:

Okunnighet. Detta är förstås självklart. Det är klart att vi alltid skulle vilja veta mer än vi gör, men det är lätt att säga och svårare att göra något åt och våra kunskaper kommer ändå aldrig att räcka till för de beslut vi måste ta.

Önskan att nå ett mål. Vi vill väldigt gärna uppnå den avsedda konsekvensen av våra beslut. Den önskan kan ge oss skygglappar mot att ta in fakta som kan peka mot oönskade effekter. Sådana fakta kommer vi att betrakta betydligt mera kritiskt och mera detaljinriktat ( för att om möjligt finna fel) än fakta som talar för att de önskade effekterna kan nås. Med vårt kunskapssamlande söker vi i första hand bekräfta vår hypotes.

Teorierna om ”mindset” urskiljer fyra faser i våra beslut. Först kommer fasen där vi funderar över och väljer mellan alternativen. Sedan kommer planeringsfasen för det alternativ vi valt. Därefter handlingsfasen, där vi utför den plan vi tagit fram. Slutligen utvärderar vi resultatet.

När vi kommit in i planeringsfasen, är den mentala ”kostnaden” för att ta in mera fakta som talar emot det alternativ vi valt stor. Vi tenderar att stanna vid (”stick to it”) det vi en gång valt och vill helt enkelt ogärna ta in sådant som talar emot det.

Fokalism. Hur frågan ursprungligen är ställd, hur problemet är formulerat, påverkar vår förmåga att ta in andra synsätt. En effekt av sådan fokalism är att vi enbart ser till konsekvenserna av vårt eget handlande och underskattar hur detta påverkar andras agerande som vi ser som oförändrat. Men andras beteende förändras av vad vi gör. Ehrlinger ger exemplet straffkast i basket. Om personer gissar på hur många kast en enskild person sätter i korgen på hundra försök, så ligger den prediktionen i genomsnitt betydligt närmare det faktiska utfallet, än om frågan istället gäller om 5 personer parallellt kastar 20 bollar vardera. Skälet är att de fem personernas kast kommer att störa varandra, så att 5×20 kast får klart färre träffar än 1×100. Men denna ”krock”-effekt underskattas alltså konsekvent och förutsägelserna på antalet träffar kommer att ligga mycket över utfallet i genomsnitt.

Under fokalism kan man också räkna in planeringsvillan (”planning fallacy”), som innebär det välkända att alla projekt kommer att ta betydligt längre tid och bli betydligt dyrare i verkligheten än som var tänkt.

Anchoring. När vi en gång fastnat vid en tanke så normaliseras den tanken på så sätt, att alla ändringar sker med denna som utgångspunkt. Om vi ställs inför övertygande fakta som tvingar oss att ändra uppfattning, , så kommer vår nya tanke inte att vara oberoende av vad vi trodde tidigare, utan den kommer att vara fel åt det håll vi tänkte innan vi tvingades ändra uppfattning.

Sådan ”anchoring” blir förstärkt när vi är stressade och har annat att tänka på (”kognitiv upptagenhet”, cognitive busyness).

Vad göra?

Med dessa insikter kan vi försöka identifiera punkter där det går att påverka. Antingen sitt/vårt eget beslutsfattande, eller också andras.  Lite slarvigt och blandat (man måste ständigt handla, inklusive skriva bloggposter, på bristfälligt underlag) urskiljer jag de här

a) Opinionsbilda redan under  den första fasen i beslutsfattarnas mindset medan de ännu har öppenhet för alternativ

b) Om möjligt ta ”problemformuleringsinitiativet” för att förhindra fokalism (med risk att själv falla för det förstås)

c) Söka så stressfria omständigheter för beslutsfattande som möjligt (varför utbrett skuldslaveri är en mycket dålig miljö för ett samhälle att fatta beslut i)

d) Motverka planeringsvillan (”planning fallacy”)  genom att beräkna kostnader och tidsåtgång mer efter hur andra liknande projekt gått (distributiv information) än på den egna planen och vad den säger om kostnader och tidsåtgång (”singulär information”).

e) Ta in utomstående utan fokalistiska eller mindset-bindningar till projektet.

f) Aktivt genomföra defokaliserande övningar. Ehrlinger ger exempel på sådana i den första av de två artiklarna.

Daniel Kahneman nämner i ”Thinking, Fast and Slow” en sista check innan man fattar ett beslut: Man tänker sig en situation vid en viss tidpunkt i framtiden när projektet misslyckats. Varför misslyckades det?

Om man tvingas svara på varför ett projekt man tror på skulle kunna misslyckas inom en viss tid från nu, tvingas man defokalisera och ta in alla negativa fakta.

Slutord

Den här posten borde ha varit mycket mera inriktad på konkret tolkning av det ursprungliga exemplet och på vad  som bör göras  än den blev. Men allt man gör är med nödvändighet ofullständigt (man måste ju leva också), och jag får nöja mig med att kanske ha gett lite idéer hos läsaren om vad som bör göras och var och hos vem. Och inte minst viktigt – reda ut lite tankar för mig själv.

När Marie Demker i en bloggpost kritiserar beslutet att bygga de penningslukande högsäkerhetsfängelserna (det har jag också varit kritisk mot), och menar att mera kunskap hade kunnat ändra beslutet (medialogiken tog över istället), så tror jag man kan säga att hon bara delvis har rätt. Och min fixering vid Bodströms person var ganska så vid sidan om målet. Det är inte okunnighet i första hand som leder fram till dåliga beslut, och därför lönar det sig inte att avfärda beslutsfattarna som okunniga eller rentav ”idioter”. Det finns betydligt starkare psykologiska drivkrafter bakom. Antingen det nu gäller tjänstemannens på Arbetsmiljöverkets kontantförbud eller Thomas Bodströms beslut om högsäkerhetsfängelser.

Ont skall med ont fördrivas, och feltänk som en följd av mänsklig natur måste bemötas med kunskaper om den mänskliga psykologiska naturen. Det gäller även mediadrev.

Fast det finns många okunniga och en hel del ”idioter” också förstås…

Written by viktualiebroder

28 augusti 2012 den 01:12

10 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Väldigt mycket handlar det om inställsamma karriärklättrare och den sortens oansvar som handlar om att hellre följa regler än att göra rätt.

    Det börjar med någon som vill visa handlingskraft, visa sig duktig helt enkelt. Bakefter är det hart när omöjligt att rulla tillbaks om något visat sig fel eller ha oönskade konsekvenser, det oönskade kan rent kognitivt inte ens erkännas, för det är bekvämare att följa redan fastslagna beslut än att ta ansvaret det innebär att antingen helt sonika bryta reglerna eller jobba för en föränding som lätt gör folk ”obekväma”. På ett mycket grundläggande plan finns ett element av personalpolitik där personlighetstypen bekväma ja-sägare premieras i karriären, personer som sedan själva bidrar till att förstärka utvecklingen genom att omge sig med sina likar. Det gamla ordspråket om att lika barn leka bäst.

    Man skulle kunna tänka sig busschaufförer som helt sonika tar emot kontanter helt på eget bevåg och sedan betalar den resandes biljett med sin egen telefon. Gissa vad som händer med den chauffören när hans apparatnik till chef får reda på det.. Om chauffören tar detta ansvar så finns nog en viss risk att denne får leta sig ett annat jobb, inte för att något egenligen gått fel utan för att denne blir ett obekvämt element i hierarkin där chaffisen får både sin ledning, fackförening och de kollegor emot sig som är rädd för ett de också måste börja ta detta anvar, ett ansvar som ledningen egentligen borde tagit.

    Tänk på detta, varje gång en beslutsfattare ropar efter nya regler att följa, så ber denne egentligen om att slippa ett ansvar och i framtiden kunna smita undan med att denne bara gör sitt jobb och följer regler. Pressar man den här personlighetstypen så brukar det ofta landa i att personen ser det som sitt ansvar att följa de problematiska reglerna i fråga. Draget till sin logiska spets betyder detta att de anser att de som lydde order uppvisade ett ansvarsfullt beteende, när de vred på gaskranarna i Auschwitz.

    steelneck

    28 augusti 2012 at 12:56

  2. Egentligen Viktualiebroder…
    så är det konstigt att folk i en viss ålder med lite längre system-erfarenhet vågar göra något alls. Eftersom det ofta(st?) inte blir som man tänkt sig. En fråga till dig…finns det någon forskning/teori som handlar om att det ibland blir BÄTTRE än man tänkt sig? Sånt händer ju också…

    Gunnel Gomér

    28 augusti 2012 at 14:20

  3. # Steelneck
    Fast det räcker inte att avfärda dem som ”inställsamma karriärklättrare” därför att då måste man fråga sig varför de kan hamna där de gör. Kanske andra, bättre lämpade, slutar? Kanske har så många slutat att de som sätts att ta beslut är nästan nyanställda, och hur mycket självständighet kan man då förvänta sig? Det är inte karriärsugna som dunkar varandra i ryggen som är problemet, utan att de sansade (fullt förståeligt) tappar sugen och hoppar av. Hur roligt skulle det vara att arbeta på AMV och ifrågasätta kontantstoppet? Att vara justitieminister och motsätta sig kravet på ”säkra” fängelser?

    Och skulle man förlita sig på att självständiga tjänstemän med personlig integritet tänjde på reglerna, då skulle inget kunna hindra ”de andra” att också göra det. Och då blir det sista värre än det första.

    Jag föredrar klokhet vid utformandet av regler, därför att förvänta sig, eller kräva klokhet hos dem skall administrera reglerna är orimligt och naivt.

    viktualiebroder

    28 augusti 2012 at 20:33

  4. #Gunnel
    Där blir jag svaret skyldig… Men visst händer det att det blir bättre än man tänkt sig… John Kay har skrivit en bok ”Obliquity” som handlade om en massa oavsiktliga goda effekter, genom att man inte siktade direkt på, utan ”lite vid sidan om”.

    I brist på något bättre att säga kommer jag att tänka på vad Ingemar Stenmark sa en gång: Jag har haft en väldig tur många gånger. Men det underliga är, att ju mer jag tränar, desto mera tur har jag.

    Det är nu inget bra svar på din fråga, och föga tröst. Kanske jag ramlar över ett svar någon gång.

    När det gäller ”lycka” och att våga, så skriver Kahneman att visserligen kan ett optimistiskt sinnelag förleda en att ta orimliga risker, men det är också en välsignelse, därför att optimister är mera socialt framgångsrika, de klarar bättre av motgångar, deras risk för depression är lägre, deras immunsystem är starkare, de sköter om sin kropp och sin hälsa och lever därför faktiskt längre.

    Därför är det just optimister som står för de flesta BESLUT som faktiskt fattas i samhället och i våra liv. Det är optimister som bestämmer över våra liv. På gott och ont, därför att optimism med måtta är förstås bäst. Men det är inte säkert den måttfulla optimismen som lyckas slå sig fram till toppen…

    Kahneman går faktiskt så långt (anmärkningsvärt med tanke på hur hela hans livsverk handlar om tankefel och psykiska villor) att han skriver: Om du fick önska ditt barn en sak; överväg på allvar att önska honom eller henne ett optimistiskt sinnelag.

    viktualiebroder

    28 augusti 2012 at 21:03

  5. Skall bara kommentera en nyhet i Svenska Dagbladet idag med eventuell anknytning till den här posten: Diskussionen om inglasade perronger i Stockholms Tunnelbana.

    Jag är skeptisk, därför att

    – vi då får ytterligare ett tekniskt system som ibland inte fungerar, till alla andra i tunnelbanan som då och då inte heller fungerar. Sämre driftsäkerhet i T-banan alltså, även om just stoppen på grund av självmorden kanske minskar.

    – lösningen innebär en avspärrning vilket alltså är en inskränkning i möjliga alternativ vid oförutsedda händelser. Eventuella terrordåd till exempel kan få större konsekvenser. Det har jag skrivit om förut.

    – det är tveksamt om det är ett effektivt sätt att använda pengar för att minska det totala mänskliga lidandet. Kanske kan orsakerna till att människor vill åka till sin ”slutstation” (jag blir alltid illa berörd när högtalarrösten säger ”slutstation”. Tåg når väl sin ändstation?), angripas mera kostnadseffektivt så att färre vill göra det?

    – jag ifrågasätter också att anhängarna verkligen gjort en grundlig analys, eller om det inte är väldigt mycket fokalism inblandat. Till exempel avslutas artikeln i SvD med att miljöpartisten Yvonne Blombäck citeras: Och det måste få kosta.

    Verkligen? Vad är det då som i gengäld inte får kosta för landstinget? Dra ner på psykiatrin? Ställa in turer i T-banan? Något måste ge efter. I verkligheten i alla fall, men det går kanske inte fram i det sköna, varma, fokalistiska ruset.

    viktualiebroder

    28 augusti 2012 at 21:20

  6. Intressanta funderingar.

    Anders

    28 augusti 2012 at 22:42

  7. Oplanerade goda effekter ”genom att man inte siktade direkt på, utan “lite vid sidan om”. Ja, kanske handlar det om att inte ha ”målet” så tydligt? Att stark målfokusering är skadligt? Att det räcker långt med målsökning…i en viss men ändå obestämd riktning.

    Tja? Kanske vi ska slå ett slag för lite flum? Nä, nu skojar jag!

    Gunnel Gomér

    29 augusti 2012 at 01:16

  8. Mycket bra, tack för observationerna. Du skulle göra oss alla en tjänst om du skickade in den till tidningarna också, för de som verkligen behöver läsa det här och vakna till en smula är sannolikt de som bara läser information på papper.

    Märkel

    01 september 2012 at 08:31

  9. […] Att Bitcoin drar till sig intresse från skumraskaffärer (som Silk Road) beror förstås i första hand på ett förtroendeproblem för traditionella betalningsmedel. Man har dragit åt tumskruvarna med penningtvätt- och betaltjänstlagar tydligen utan att förstå att kriminaliteten följer minsta motståndets lag och söker sig andra betalningsmedel. Om man på politisk väg undergräver förtroendet för användbarheten av tradtionella valutor är det uppenbart, utom för populistiska politiker då tydligen, att det dels uppstår nya och dels att kriminaliteten söker sig dit. Att Bitcoin dragit till sig kriminella beror inte på Bitcoin, utan på den rådande betalningssystempolitiken att söka motverka stabilitetsproblem orsakade av pengars karaktär av skuld med ett eskalerande regelverk, med bekämpandet av kriminalitet som lämplig förpackning för att blanda bort korten och få medicinen att gå lättare ner hos den stora allmänheten. Att tekniska kontrollsystem för brottsbekämpning innebär att de kriminella istället går på person och i slutändan riskerar att kriminalisera kontrollörerna, tycks man bortse ifrån (se ”Om att förutse oförutsedda konsekvenser av beslut”). […]

  10. […] Folkpartisterna har gått i eskalationsfällan. En av de vanligaste fallgroparna vid beslut. […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s