Viktualiebrodern

Några ideologiska punkter inspirerade av Parleyt i Västerås, del 1

with 5 comments

Skuld och Deltagarkultur

Flera har skrivit om Parleyt i Västerås, bland annat Calandrella, som skrev ett refererat omedelbart efter och Agnesson, som var tveksam till om något kom fram som var värt att ta fasta på –  för Piratpartiets europarlamentariker i alla fall.

Jag tänkte ta upp några tankar som växte fram under Parleyt och som legat och grott efter det. Kanske några principer, eller åtminstone saker att fundera över. Jag håller alltså inte med Agnesson, utan tycker att det finns flera saker man kan ta med sig.

Skuld

Skuld kan vara  både mänsklig, att man känner att man gjort fel. Och så i form av pengar.  Det finns förstås ett samband mellan de två formerna av skuld och det är ingen tillfällighet att de stora religionerna använder just liknelsen av skuld i pengar för att uttrycka skuld mellan människor och till ett högre väsen, Gud.

Men den diskussionen ger jag mig inte in i, utan konstaterar bara att David Graeber i sin bok ”Debt – The first 5000 years” menar att skulder i pengar ofta uppstår som ett sätt att reglera skulder mellan människor. Som i skadestånd för att ha gjort någon annan illa, som i en förpliktelse mot döttrar att gifta bort dem så som de rådande samhällsnormerna kräver för att de skall få ett bättre liv. Eller, mera aktuellt som drivkraft för (bolåne-)skuldsättning i vår tid, för att kunna lösa skulden till sina barn att ge dem en god uppväxt och goda möjligheter i livet. (Vilket i sin tur leder till segregering och blir till en självförstärkande faktor).

Desperation och marginaler

Problemet med skuld i pengar är att det minskar känsligheten för att dra på sig mänskliga skulder. Pengaskulder skapar en desperation hos den skuldsatte som ökar risken för att begå övergrepp, bete sig illa mot andra. Och ger den som lånat ut större möjligheter att kunna distansera sig och vara likgiltig för hur och under vilka omständigheter avkastningen, räntan, på pengarna kommer till stånd.

Graeber skriver

For the debtor, the world is reduced to a collection of potential dangers, potential tools, and potential merchandise. Even human relations become a matter of cost-benefit calculation.

Det här är inte bra för den mänskliga samvaron. Det är i sig civiliserande med en marknad, där främlingar kan mötas och handla med varandra, istället för att misstro och slå ihjäl varandra, men den civiliserande effekten minskar mycket om de som möts inte är människor som också värderar den mänskliga sidan av samröre med främlingar och för det krävs marginaler.

Men det är just marginalerna som skuldsättning äter upp. Det är kontot för oförutsedda utgifter som skuldkulturen förintar. De oförutsedda utgifter som ger möjlighet att vara generös och därmed oljar den sociala samvaron och gör att vi kan hantera risk utan att omedelbart bli beroende av andra utan tvärtom istället ger oss möjlighet att hjälpa andra då de behöver det.

Ed: Inte minst bankernas personal får uppleva det i form av hot och aggressioner, enligt Svenska Dagbladet.

Reducering av människan

Därför har också flera av de stora religionerna varit mycket negativa mot ocker, mot att ta ränta, just därför att kontakterna mellan människor som är främmande för varandra förgiftas och reduceras till ”cost-benefit calculations”.

Denna reducering av människan kan säkert också uttryckas i termer av hjärnans funktion (och evolution),  – att den innebär att inte hela hjärnan används – men det får jag avstå att skriva om denna gång.

Hotet mot civilisation, demokrati och frihet

Slutsatsen av detta blir, att en utbredd skuldsättning i ett samhälle är svårt att förena med demokrati, humanism och andra sådana saker som vi piratpartister tycker är viktiga. Därför finns ett egenvärde i ett samhälle som minimerar skuldsättningen, räknat i pengar.

Det är ingen tillfällighet att man, under processen då rösträtten kom att bli allmän för alla vuxna, ifrågasatte om skuldsatta skulle ha lika rösträtt. Vem var det egentligen då som röstade – de var ju inte fria människor utan var i praktiken en förlängning av sina långivare som alltså på så sätt fick flera röster. På Newspeak heter det att bankerna är ”systemviktiga” och därför inte kan tillåtas att gå omkull. Som jag ser det ett resultat av att bankerna kan tillgodoräkna sig de skuldsattas röster för att omforma staten till ett instrument för sitt egenintresse – att tjäna pengar på en fri marknad men kunna socialisera alla risker.

Att, som nu, en stor del (jag har sett siffran 72%)  av alla vuxna svenskar har skulder är inte bra utan är ett stort hot mot demokrati och frihet. Den som är satt i skuld är icke fri. Och den som lever på andras räntor, utan att ta risk,  är frikopplad från mänskliga, moraliska, överväganden. Som fallet Grekland, där långivarna i form av framtida pensionärer i olika länder inte behöver fundera över om deras pensioner växer fram genom konkreta lidanden för konkreta människor.  Graeber skriver om hur många barn som dog i malaria på Madagaskar som en följd av IMF:s krav på nedskärningar inom malariavaccineringen för att Madagaskar skulle sköta sina skuldbetalningar. Grymhet är det ej i detta, blott aritmetik skrev en gång Viktor Rydberg.

Det är alltså ett viktigt politiskt mål att minska skuldsättningen.

Från katedral till bazaar

Eric S. Raymond skrev en bok redan på 1900-talet om ”Katedralen och basaren” som handlade om mjukvaruutveckling i open-sourceprojekt och om fördelarna med att utvecklingen skedde öppet, med tillträde för den som ville.

Finanssystemet är inte uppbyggt på ett sådant ”bottom-up”-sätt, utan högst markant ”top-down”.

Detta är ett problem. Det minskar insynen och ökar riskerna för buggar därför att färre ögon ser sämre än många. Det medger uppfinningar av så komplicerade finansiella instrument och strukturer, att till slut endast dem som använder dem för sin egen bedrägliga vinning egentligen förstår dem.

Det finns ett politiskt egenvärde i att makten över finanssystemet decentraliseras. Också därför att om avståndet minskar mellan sparare/kapitalägare och lånare ökar de mänskliga övervägandena i transaktionerna.

Ideologiskt är det alltså bättre med extremen Jord – Arbete – Kapital och med lokala Sparbanker och Jordbrukskassor än med stora multinationella banker. Mera deltagarkultur inom finansvärlden!

I del 2 kommer jag att skriva om Betalningssystemet som ett naturligt statligt monopol, och om vikten av Skatteindrivningens integritet.

Annonser

Written by viktualiebroder

15 augusti 2012 den 10:32

5 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Ett mycket tänkvärt inlägg. Det för mig till tanken på staters skuldsättning. Enligt min mening bör staten inte ha mer upplåning än att skulden i snitt är noll över en konjunkturcykel. En stat ska ha ett eget kapital som motsvarar nationens behov av egendom. Skatterna ska över en konjunkturcykel bekosta rörliga kostnader och investeringsbehov.

    Det är bara på det sättet en nation kan vara rimligt fri.

    Jacob Hallén

    15 augusti 2012 at 11:20

  2. #Jacob
    Det finns ett samband mellan statsskulder och krig också, åt bägge hållen. Krig som en desperat åtgärd för att kunna betala skulder, eller bli kvitt dem, och skulder uppkomna på grund av stora militärutgifter. Hela historien vimlar av sådant.

    viktualiebroder

    15 augusti 2012 at 15:09

  3. Håller med. Det finns ett tydligt samband mellan USA:s krig i Irak och Afganistan och det amerikanska budgetunderskottet. USA gör av med c:a 400 miljarder SEK per år av andras pengar för att driva sina krig. Det skapar problem både för USA, vars förtroende som låntagare borde vara kört i botten, och för långivarna. Kinesiska arbetare som slitit hårt för sina inkomster, och som genom sin regim lånat ut en stor del av sin förmögenhet, kommer nog aldrig att få se sina pengar igen.

    Utan krigen hade man dessutom haft manöverutrymme att kväva finaskriserna i sin linda.

    Jacob Hallén

    16 augusti 2012 at 00:57

  4. Kan inte annat än hålla med om det du skriver. Skuldslav är ju ett begrepp som används om människor i den s.k. tredje världen, men med dagens enorma skulder som många har, så verkar det vara en livslång börda.

    När jag köpte hus för drygt 20 år sedan var ett av lånen jag övertog ett annuitetslån. Efter detta fullkomligt avskyr jag sådana, och har alltid rak amortering. Annuitetslån borde förbjudas för det lurar låntagaren att tro att lånekostnaden är mindre än vad den är.
    Nuförtiden finns det ruskigt nog även räntefria lån till hus, och många har lån på 90 % och kanske mer av husets marknadsvärde, som ju dessutom kan gå ned.
    Man borde kunna direkt förbjuda annuitets- och räntefria lån till människor som tar helt nya lån. De som sitter fast med sådana och nätt och jämt klarar av dem måste får respit. Men om säg tio år borde de var helt borta. Borde åtminstone något minska risken för fastighetsbubblor, anser jag.

    Att privatpersoner i princip är för evigt avbetalningskyldiga, hur fattiga de än är, är också ett av staten sanktionerat skuldslaveri.

    Mikael

    17 augusti 2012 at 17:24

  5. […] den som är ansatt av fordringsägare finns inget utrymme för eftertanke (Lite om skuld har jag skrivit […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s