Viktualiebrodern

Arbetets dubbelbottnade lov

leave a comment »

Om ett monument i Bangui

Det är inte ofta Bangui, huvudstad i Centralafrikanska republiken, förekommer i svenska medier. Men Expressen skriver lite om stormningen av Banguis fängelse och frisläppandet av alla fångar, därför att anställda till den svensk som driver en safaripark i östra delen av landet suttit inspärrade där, misstänkta för mord på ett antal guldgrävare (Expressen skriver guldvaskare, men jag tvivlar på att man i öknen/savannen vaskar efter guld) inom parkens gränser.

Nu tycks de vara friade från misstankarna – istället tror man Joseph Konys beryktade ”Herrens befrielsearmé” är de skyldiga.

Nå, i Bangui finns ett märkligt monument, som jag har en inramad bild av ovanför mitt skrivbord. Det visar en kostymklädd tjänsteman i brådskad gångart och svängande på en portfölj som är ett ur. Ovanför står texten (på franska)  ”Arbetet. Enda vägen till utveckling”. Nästan kaninen som har bråttom, bråttom, bråttom i Alice i Underlandet.

Man får nog ändå säga att detta är en extrem form av ”arbetslinjen”.  En utsaga som i sin förödande ovedersäglighet är just  svår att säga emot, men som ändå är utmanande i sin förenkling av verkligheten. Det båtar föga att enstaka, eller ens de flesta, arbetar för sitt eget och det allmänna bästa när ett fåtal korrupta, tjuvar och våldsverkare inte gör det. Och sådana har man haft några stycken av i Centralafrikanska Republiken, med den självutnämde kejsaren Jean-Bédel Bokassa som (tragisk) höjdpunkt.

Det var republikens tilltänkte förste president Barthélemy Boganda som lät uppföra monumentet och det var hans eget valspråk, lätt modifierat, som fick bli inskription.

Boganda dog i en ”mystisk” flygolycka kort innan landet blev självständigt. Som sagt hjälper det inte med hederligt arbete när det finns andra som vill låta andra arbeta för sig i stället. Och inte drar sig för mord för att nå det målet. Så gick det som det brukat gå i afrika efter självständigheten.

Men denna dubbelhet i budskapet, dessa förhoppningar, dessa dimensioner bakåt i tiden och grunderna för att människor skall kunna leva tillsammans…

I Dagens Nyheter ställer Kristina Lindquist frågan om det rentav bara är rika som tror att arbete ger framgång? I antal uppräknade länder tror en majoritet inte att det är så, och jag vågar påstå att en enkät i Centralafrikanske Republiken gett samma resultat.

Men finns det någon annan väg? Eller är det den enda, som det står skrivet i Bangui?

Jag tittar ofta på bilden av monumentet och funderar över den. Ibland är förenklingar, när de inte kommer lastade med maktanspråk och dominans, väldigt vackra.

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas…

Annonser

Written by viktualiebroder

03 augusti 2012 den 19:50

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s