Om produktion av kultur och kunskap

Vad politiken kan göra

I Piratpartiet talar vi om ”Fri Kunskap” som något positivt och vi är väl medvetna om att den nuvarande Upphovsrätten är ett hinder för den fria kunskapen, och bör reformeras.

Men vi är ensidigt emot hur det är nu. Jag tror inte att det är tillräckligt. Jag tror att politik handlar mer om vad man är för, och hur man skall skapa miljöer och regler som underlättar en utveckling mot det man vill ha.

De som försvarar dagens upphovsrätt vill gärna kalla skapelser av människans intellekt för ”property”, som om det handlade om ägande. Det kan man verkligen ifrågasätta, både filosofiskt och fysikaliskt, om enkelt kopierbara immateriella skapelser kan ägas och vad det i så fall skulle vara för vits med det. Och det ifrågasätter vi i Piratpartiet.

Men låt oss för ett ögonblick acceptera deras påstående att kultur och kunskap kan ”ägas”. Då blir den politiska utmaningen att skapa sådana miljöer och regler att en så stor del som möjligt av allt skapande sker ”oägt”.

Oägt skapande

Vilka former av skapande av kultur och kunskap som ger ett ”oägt” resultat finns då? Jag urskiljer tre

1. Kollektivt skapande. Många människor i en svärm skapar något tillsammans. Man kan peka ut personer som bidragit mera, men slutresultatet kan ingen enskild göra anspråk på. Exempel är sådant som wikipedia, fria mjukvaror och så vidare.

2. Folkloristiskt skapande. Plötsligt finns resultatet bara där, och ingen vet var det kom ifrån. Exempel är sådant som nya ord i språket, äldre ortnamn, folksånger och sådant. Det finns en upphovsman, men ingen vet vem.

3. Oavsiktligt skapande. Någon gör något i ett bestämt syfte, men nyttan av användning blir i en helt annan, som upphovsmannen inte är intresserad av, inte hade för avsikt att åstadkomma och inte kan kräva ”ägande” av. Man kan kalla denna skapandeform för ”mefistofelisk”, efter Mefistofeles i Goethes Faust som var ”Del av den kraft vars lott; är alltid vilja ont och alltid verka gott”.  Exempel är patentsystemet där summan av de mångas monopolistiska strävanden blir en fri teknisk encyklopedi.

De här tre skapandeprocesserna kan man fästa politiska etiketter vid. Nummer 1 är något många vänstermänniskor tycker om. Nummer 2 är konservatismens höga värdering av det som finns, som alltså bevisat sitt värde genom att överleva. Nummer 3 påminner om Adam Smiths ”osynliga hand”, där summan av individernas avsiktligt egoistiska ansträngningar blir till ett oavsiktligt gemensamt gott. Ett marknadsliberalt ideal.

Så ser vi att skiljelinjen mellan skapandeprocesser som ger ”oägda” och ”ägda” resultat skär rakt igenom vänster-högerskalan.

Ändra balansen

Jag vill att politiken skall underlätta för skapandeformer som sker på något av de tre nämnda oägda sätten. Jag vill att man skall försöka föra över ägda produktionsformer till oägda enligt ovan, där det går.

Först måste man urskilja hur det ser ut nu. Vi måste vara tydliga med vår positiva inställning till deltagarkultur i allmänhet. Först till deltagarkultur på Internet och inom fria mjukvaror (som Mikael Nordfeldth efterlyste häromdagen). Men också till deltagarkultur away from keyboard.

Sedan måste vi fundera över hur kultur- och kunskapskapande former som nu ger resultat som är ägda,  skulle kunna konstrueras om till att passa in i någon av de tre formerna ovan och istället ge oägda verk.

Motioner

På det avslutade vårmötet bifölls en motion som jag tycker passar in i detta, Anton Nordenfurs om friare åtkomst till vetenskaplig forskning. I dagsläget är detta resultat ofta ”ägt”. Genom  krav på att det som finansierats gemensamt också skall kunna användas fritt åstadkommer man en mefistofelisk skapandeprocess (Nummer 3) – den enskilde forskarens drivkraft är äran bland sina likar, och hon eller han förlorar inget eller mycket lite på att forskningens resultat är fritt. Egoistisk ärelystnad till den allmänna nyttans fromma.

Själv låg jag bakom två motioner som inte gick igenom som passar in i punkterna. En om ett erkännande av supporterkultur (Nummer 1), och en om folkloristisk namngivning av platser (Nummer 2). Att de inte gick igenom är emellertid kallt kaffe nu,  och spilld mjölk som jag inte gråter över. Men om någon tyckte de förslagen var stolliga, så ”Fastän detta är galenskap, så är det likväl metod deri” (Shakespeare: Hamlet).

Framtiden

Jag vill se en kultur- och kunskapspolitik för Piratpartiet som aktivt erkänner, understödjer och främjar skapandeprocesser som ger oägda resultat. Så i den pågående breddningen, och till höstmötet: Gärna mera galenskap, men metod deri, tack.

Ed: Jag har skrivit en del om detta förut.