Viktualiebrodern

Externalisering kostar

with 3 comments

Om externalisering är laglig, bör då inte politiken minimera externalisering?

Att bankerna försöker skjuta allt mer av sina kostnader över på sina kunder är väl känt. Ett sätt är att minska antalet kontor och öka trängseln på dem. Det förenklar för bankerna, minskar komplexiteten, för dem. Men komplicerar livspusslet för dem som av någon anledning ändå måste besöka en bank.

Ett exempel på det ges i Dagens Nyheter. En man lämnade en hund i en bil för ett bankbesök, besöket drog ut på tiden, polisen fick komma och slå in en ruta i bilen för att hunden inte skulle kvävas.

Nu friades hundägaren/bankkunden från djurplågeri eftersom det inte var klarlagt att hunden faktiskt hade orsakats lidande och tagit skada.

Men som en illustration av att bankernas externalisering inte är gratis, utan komplicerar tillvaron för människor och hundar är notisen intressant. Externalisering innebär en förflyttning av kostnader för komplexitet i flera led. En kedja som först stabilt slutar när hela kostnaden landat hos någon som inte kan skicka den vidare. Som hundar. Eller barn. Högst sannolikt med en sammanlagd slutkostnad som är väsentligt större än besparingen i ursprunget. Ett stabilt dåligt tillstånd.

Men ursprunget kommer undan.

Frågan är om detta är självklart juridiskt rätt. Skall externalisering alltid vara helt skyddad av juridiken?

Kanske är det ändå mest rimligt, åtminstone praktiskt, att låta externalisering vara ansvarsfri, som nu. Men om det innebär en maximering av kostnader på en samhällelig nivå, bör då inte politiken skapa ett rättsligt ramverk som motverkar och söker minimera externalisering?

En väldigt abstrakt fråga. Men absolut värd att fundera över.

Till exempel borde staten återta ansvaret för kontanthantering. Och väsentligt minska insättningsgarantin, rentav avskaffa den. Och vara tydliga med att banker som inte kan finansiera sig på en öppen marknad aldrig kan påräkna offentliga medel för att bli räddade.

Sådana åtgärder torde göra bankerna väsentligt mer intresserade av goda relationer till sina kunder. Nu är medborgarna beroende av bankerna, men bankerna är enbart beroende av regeringen.

Men här finns en balanserande cirkel, därför att regeringen, om än långsökt, är beroende av medborgarnas stöd i allmänna val.

Den balanserande cirkeln bör användas för att minska incitamenten för externalisering.

Written by viktualiebroder

17 mars 2012 den 13:16

3 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Det är exakt problemet med externaliseing som ”Make Polluters Pay” försöker lösa. Lägg kostnaden där den uppstår!
    http://eupat.ffii.org/07/p2parl/exam/

    M-CAM skriver om hur det funkar i USA. Av symmetriskäl är det rimligt att anta att det funkar likadant i EU.
    http://www.m-cam.com/patently-obvious/defriending-facebook-intellectual-property-analysis-yahoo-inc-v-facebook-inc

    Erik Josefsson

    17 mars 2012 at 13:51

  2. #Erik
    Det om patentförslaget: Sökande har litet incitament för att göra en grundlig (och dyr) nyhetsundersökning. Om ansvaret för en undersökning hamnar hos dem, blir kvaliteten garanterat lidande. Då blir systemet ännu mer än nu en ”license to sue”, efetrsom den som sitter på ett patent har alla kort på hand gentemot den som utsätts för krav.

    Den privata nyhetsundersökningsmarknaden kan förstås regleras och certifieras för kvalitet. Men det innebär att små firmor inte kan spela med, det är dyrt att certifieras – ISO-regler är tämligen löjliga för stora kunskapstjänsteföretag, men rent omöjliga för små. Certifiering innebär också mätning av vissa mätbara faktorer. Det innebär en optimering av just dessa mätbara faktorer hos det fåtal stora undersökningsfirmor som blir kvar. Men här finns väsentliga faktorer som är svåra att mäta, och inte ens alla mätbara relevanta faktorer lär komma med – någonstans sätter kostnaderna stopp också för stora organisationer. Till och med för EPO, som väl har störst utbyggd kvalitetskontroll av alla i världen idag.

    Copyright-regler för patentansökningar är alldeles orimligt. Då skulle alla som vill ställa samman, eller rentav alla som författar en rapport efter en nyhetsgranskning kunna avkrävas pengar för att man använder copyrightkyddad text. Det är texten som måste vara fri, så detta går stick i stäv med all mening av alltihop. Det finns förstås en del kommersiella databaser som gärna skulle vilja förbjuda all vidareförmedling av dokument – som bara vill sälja sökning i databasen till slutanvändare, inte till sökfirmor – och de skulle förstås gnugga händerna om de kunde hävda copyright.

    Framförallt verkar förslaget helt bortse från tanken om Encyklopedin: Blir det någon meningsfull input, eller minskar ansökningarna och därmed fullständigheten? Vem betalar för en (konsekvent) klassning? Vem kvalitetskontrollerar formen, så att dokument går att hitta (är ”retrievable”) och är ”psykotekniskt” tillrättalagda för att man snabbt ska kunna ta till sig innehållet?

    Men här har vi olika syn helt enkelt.

    Det om yahoo mot Facebook: Detta gäller så kallade ”u-båtar” och, nej, de är en uteslutande amerikansk företeelse som följer av deras first-to-invent som de behållit möjligheten till för inhemska amerikanska ansökare. I resten av världen, och i USA för utländska ansökare och för inhemska som begär det, gäller publicering efter 18 månader, och kollision gäller inom den tiden och ”tidigare användning” räcker för att inte kunna drabbas av patentet i efterhand.

    Yahoos agerande är förstås utifrån positionen som döende elefant. Ungefär som USA:s vilda sluggande för att få in pirateri i alla internationella avtal nu för tiden.

    Affärsmetodpatent är förstås skit under alla omständigheter. Hur människor organiserar sig – ”vart människor går och varför” – bör hållas på avstånd från det patenterbara området. Då är sådana självorganiserande sajter som den som fanns om ”Social Inventions” helt överlägsna. Där har uppfinnandet intresse av att se sina idéer förverkligade och sprider dem självmant av den anledningen.

    viktualiebroder

    18 mars 2012 at 22:41

  3. Jag tror inte vi har olika syn, jag tror helt enkelt att du riktigt sett vad ”let polluters pay” går ut på.

    Det kostar att avgränsa ett ”patentobjekt” och bestämma dess unicitet.

    För texter kostar det inget. De är sin egen identitet.

    Men patentsystemets idé om att skapa en textuell representation av en teknisk uppfinning (själva patenthandlingen) innebär i sig en kostnad. Patenthandlingen ska skrivas och hålla en viss standard. Den ska jämföras på olika sätt med vad som tidigare är känt, och då inte enbart andra patenthandlingar utan med allt möjligt, på alla jordens språk.

    Det kostar!

    Vem ska betala?

    Efter granskningen tillkommer ytterligare kostnader för den osäkerhet som med nödvändighet granskningen har skapat. I vissa fall är den så stor att man måste göra en prövning av granskningen.

    Granskningen är alltså i praktiken en cyklisk process. Det går helt enkelt inte att uppfylla det absoluta och globala nyhetskravet, än mindre vara säker på att uppfinningshöjden inte stigit eller sjunkit i förhållande till granskarnas kompetens.

    Det säger sig självt att det metaforen ”polluter pays” är riktig – en patentägare kan ju verkligen förgifta tillvaron för andra. Och eftersom varje patentägare varje år betalar förnyelseavgifter så betalar dom ju redan något för nöjet.

    Varför inte låta dom betala för hela klabbet i en kontinuerlig utvärdering av patentet?

    Skillnaden mellan förslaget och som det funkar idag är inte så stor. Skillnaden är att kostnaderna inte externaliseras utan betalas där dom uppstår.

    ehj

    19 mars 2012 at 00:53


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s