Viktualiebrodern

Johan Linander i döda biskopars sällskap

leave a comment »

Nödda och tvungna – men till vad?

Centerpartisten Johan Linander citerar biskop Brask när han anser sig ”tvungen” att rösta för införandet av Datalagringsdirektivet: Härtill är jag nödd och tvungen. ”Vitesbeloppet har börjat löpa”.

Kjell Höglund sjöng om Hans Brask i ”Häxprocess

Biskop Brask var slug, han var en man för sej
en lapp i sigillet, och så klarade han sej

Thomas Simonsson

Mot det kan man ställa en annan biskop i svensk historia, Thomas Simonsson, som i sin ”frihetsvisaskrev

Vill du vara dig själver huld

så älska frihet mer än guld

Johan Linander verkar inte helt övertygad. En förklaring till det kanske ges i visans nästa rad

med frihet följer ära

Uno von Troil

Ett tredje biskopligt sätt att förhålla sig till besvärande krav från överheten, är ärkesbiskop Uno von Troils påhittiga, men just inte särskilt ärofulla sätt att slippa svika sin trohetsed mot Grundlagen när kung Gustav III krävde röststöd för sin grundlagsändring, ”Förenings- och Säkerhetsakten”, syftande till envälde. Han sjukskrev sig , och satt hemma med  en socka på foten till bevis för att han led av ”svår podager” (podager = gikt). Därmed kunde han hålla sig undan när ständernas respektive ordföranden skulle skriva på och slapp bryta sin trohetsed.

Abraham Angermannus

En helt annan inställning hade Abraham Angermannus. Då han inte ville svika sin trohetsed till kung Sigismund och stödja hertig Karls, sedermera kung Karl IX:s uppror, valde han, trots att han som bokstavstrogen lutheran inte hade något åsiktmässigt gemensamt med den katolske kung Sigismund,  att ändå vägra sanktionera upproret. Ett löfte är ett löfte. Avtal skall hållas. Också till dem, kanske speciellt till dem, man har en annan åsikt än.

För det fick han sitta åtta år i fängelse tills han dog.

(Angermannus var den som vid Uppsala möte 1593 låg bakom det åter aktuella grundlagskravet att svenska regenter skall ”vara av den rena evangeliska läran” enligt Augsburgska bekännelsen),

Thomas More

Thomas More är väl numera mest känd för att ha skrivit ”Utopia”. Men han var ärkebiskop i England när Henrik VIII krävde av honom att sanktionera hans skilsmässa och omgifte. Påven å andra sidan krävde att More skulle vägra.

More höll fast vid sin rätt att hålla sin åsikt för sig själv och vägrade att skriva på ett erkännande av att kungen var kyrkans överhuvud. Då blev han halshuggen av Henrik VIII för högförräderi. Hans sista ord till bödeln lär ha varit min nacke är mycket kort; akta dig därför så att du inte slår snett och förlorar din ära.

Slutord

Det var alltså historien om några biskopar. Alla såg de sig ”nödda och tvungna”, fast till olika saker.

CUF:s ordförande Hanna Wagenius efterlyste mera ryggrad. More menade alltså att det var i nacken det satt.

I slutändan är det nog ståndaktigheten som avgör. …said the actress to the bishop!

Annonser

Written by viktualiebroder

15 mars 2012 den 07:03

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s