Viktualiebrodern

Ljud som störning, terapi och diagnos

with 3 comments

Något om psykohistoria

Jeana Jarlsbo skriver intressant i Svenska Dagbladet om ljud. Hur ljud kommit att uppfattas olika förr och nu. Om ljudföroreningar i dagens stora städer. Om påverkan på människors hälsa.

Jag drar mig till minnes en artikel för någon vecka sedan om att forskare vid Lunds Universitet kommit fram till att vitt brus, det vill säga ljud utan något informationsinnehåll, kunde fungera som en lugnande faktor, en terapi, för olika beteendestörningar och faktiskt bidra till att förbättra koncentrationsförmågan för dessa grupper.

Ed: Höga toner förbättrar minne och matte, har brittiska forskare funnit, enligt svt.

Ed2: Och minskar fientlighet, irritation och stress, enligt en australiensisk rapport återgiven av svt – Västerbotten.

En patentskrift

När jag såg den artikeln drog jag mig en annan sak till minnes, nämligen ett japanskt patent från 1994, JP 8/019616, som tog upp just denna paradoxala effekt

In the modern society, it is a commonly sense that to get rid of stress, a person must hear a soft music to relax, and change the brain wave to alpha wave. However, it seems that under a condition where the head is disturbed and the stress grows worse, a modern person may recover more quickly by hearing a loud, violent music to tear to pieces the thinking circuit of his or her own head, than by hearing a soft music.

Uppfinnaren föreslår därför att man skall använda hypnos som behandling, där inte bara hörselsinnet utsätts för störningar, utan också synsinnet.

For the same reason, it seems that the suggestive effect is larger when both the vision and the sense of hearing are used to disturb the tired brain and spirit, than when the eyes are closed and the whole attention is concentrated to a suggestive person’s words.

Man kan också nämna Masaki Batohs BPM-maskin, som han själv anser bör kunna användas i ADHD-terapi.

Psykohistoria

Den historiska utveckling som Jarlsbo beskriver är förstås i första hand en följd av en teknisk utveckling som lett till ett allt större mänskligt energiutnyttjande. Ett energiutnyttjande som med nödvändighet får ett spill i form av rörelseenergi av omgivande luft, det vill säga ljud.

Men det kan också, vilket studien i Lund antyder, hänga ihop med en makropsykologisk utveckling. Allt fler människor lider av koncentrationssvårigheter och ”självmedicinerar” genom att, som Tage Danielsson skaldade, så fort det blir tyst fläska på med musik.

Eller också är det ljudnivåerna som bidragit till ökningen av koncentrationssvårigheterna? Hönan eller ägget igen…

Ordet ”psykohistoria”, psychohistory har jag lånat från Lloyd Demause som skapade en teori om hur historien kunde tolkas i psykologiska termer. Demause är dock lite väl optimistisk om framtiden mitt kynne, och lite väl ”flummig”.

Andrzej Łobaczewski och hans ”Political ponerology” om hur det går till när samhället ”patokratiseras”,  omvandlas i psykopatisk riktning, har jag nämnt ett antal gånger redan på den här bloggen.

Kanske kan man säga att vi nu befinner oss i ”ADHD-epoken”, farligt på väg in i ”sociopat/psykopat-epoken”.

Det där sista steget är det min övertygelse att det är en politisk uppgift att söka förhindra.

Och då kan man just inte vara tyst. Tiga är sångare brott. Silence like a cancer grows.

Se också en tidigare post om ”Ljudmiljöers affordans”.

Written by viktualiebroder

14 mars 2012 den 07:54

3 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Bättre utgångspunkt tycker jag är att byta ut ”jag” mot det jag gör nu, beskriver min handling, som visar att min åsikt är att man måste tala in sig själv i beskrivning av det man talar om, ”är jag särskilt ADHD-lik, är jag lik sociopaten, är jag månne normalitetens onormala måttstock, är jag en del i den epoken, det samhälle jag talar in-om diskursivt och subjektivt objektiverar genom den här beskrivning av att jag de är kul att läsa andras bekrivningar, även om jag inte alls känner igen mig i alla skådespels föreställningar, synpunkter, aspekter, för att nu glömma alla hörsägner” – slut citat.

    Nils Ivar Tenmann

    15 mars 2012 at 13:08

  2. #Nils-Ivar
    På något sätt talar jag väl alltid om jag…

    Men inte heller det skall man övertolka. Man (jag) har rätt att skriva utan att vara tvungen att relatera till sig (mig) själv. Det vore outhärdligt och fullständigt förlamande.

    ”Jagets” betydelse är dessutom överdriven. Ett bättre eller sämre filter mot alla bra eller dåliga impulser snabbare delar av hjärnan levererar.

    viktualiebroder

    15 mars 2012 at 21:21

  3. Ja, ja det blir lätt så, när jag envisas med att försöker visa ”utgångspunkten” som inte är ”jag” är jaget som säger något OM något, utan utgångspunkten är handlingen som skapar sitt ”jag” med beskrivningen av ADHD-epoken i vilken ”jag” känner igen mig i som ADHDare , narcissistisk eller rent av som en anormal normalist…. det jag talar OM i och med beskrivning är ”epoken” samtidigt som jag försöker visa på vilket sätt betecknaren betecknar ”Beteckningens” uttryckta anspråk på att vara ”som om” referenten (”epoken”)

    jag före slog alltså inte jagformen som utgångspunkt utan handlingen, så var det tänkt men uppenbart dåligt uttryckt.. detta om detta

    Nils Ivar Tenmann

    16 mars 2012 at 15:45


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s