Viktualiebrodern

Haschkoden förut känd – Hr. förre förrädaren Petzäll oskyldig

with 7 comments

Samt om riksdagsledamöters immunitet

Det finns en mångfacetterad politiker i Grönköpings politiska liv som går under namnet Hr. förre förrädaren Hildor Peterzon.

Efter denna dag av grönköpingsmässiga förhållanden på Twitter kan man kanske utnyttja den ortografiska likheten och kalla dramats (ofrivillige?) huvudperson Hr. f. förrädaren William Petzäll. I alla fall torde många inom Sverigedemokraterna se honom som en förrädare, så helt gripet ur luften är det ju inte.

Å Hr. f. förrädarens Twitterkonto skall alltså ett antal hash-koder ha publicerats, ur vilka ganska enkelt ett antal journalister och andras lösenord på bloggtoppen.se kunnat utläsas.

Som man kunde vänta har skämtarna inte kunnat undgå att förvränga det hela till ”haschkoder”, därmed anspelande på Hr. förre förrädarens missbruksproblem (som dock skall bestå mer i diverse piller).

Som av en händelse blev den riktiga ”haschkoden” nyligen känd, det vill säga genomet till cannabis sativa publicerades så sent som i augusti.

Mera seriöst väcker Mårten Schultz en intressant fråga rörande riksdagsledamöters immunitet i en debattartikel på Svt. Ett frihetsberövande av en ledamot av riksdagen är enligt grundlagen inte så enkel, och skälet är förstås att det inte skall gå att missbruka i politiskt syfte.

Men lagarna avseende tvångsvård faller inte under de grundlagsfästa begränsningarna. Men just ett påstått psykiskt sjukdomstillstånd användes ju flitigt i de gamla öststaterna för att eliminera oönskade dissidenter som regelmässigt fick diagnosen schizofreni. Schultz skriver

I diktaturer är det en välkänd strategi att låta tvångsomhänderta meningsmotståndare och dissidenter med stöd av socialrättsliga normer. Istället för att behöva ta den mödosamma vägen runt de domstolar som prövar åtal så finns det ofta möjlighet att genom myndighetsbeslut eller administrativa processer tvångsomhänderta människor under påstående om psykisk sjukdom, eller missbruk, eller liknande.

Här tror jag att Schultz hittat en lucka i lagen, och dessutom en knepig lucka att fylla igen, eftersom tvångsvården ju syftar till att rädda livet på någon. (Men se också Gunnel Gomérs kommentar på artikeln, om olika juridiska krav på olika tvångsåtgärder).Men det kan också missbrukas och jag håller med Schultz när han beklagar avsaknaden av debatt i grundlagsfrågor.

I den svenska debatten om demokratins grundvärderingar utgår vi fortfarande i hög grad från att staten vill oss väl. Vi inte behöver därmed inte heller bekymra oss så mycket för skyddet av maktbalansen mellan de samhällets maktcentra. Denna blåögdhet kommer att brytas ned vad det lider.

För egen del kan jag inte tolka den avsaknaden på något annat sätt, än att överheten mot vilka grundlagen skall skydda oss vanliga, inte tar grundlagen på allvar utan struntar, och avser att framgent strunta, i dess bestämmelser.

Fallet Hr. f. förrädaren W. Petzäll är därför intressant inte bara i Grönköping, utan också i den verkliga världen. Inte bara då för de femton personer som kryssade honom i Dalarna, de väljare som får anses närmast berörda, då det är dem han representerar som sittande på dalabänken i Riksdagen.

Ed: Jag önskar förstås Petzäll all framgång i det mentala tillfrisknandet. Ja, från drogberoendet också förstås. 

Written by viktualiebroder

25 oktober 2011 den 21:14

7 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. En mycket intressant vinkel på saken. Ur ett demokratiskt perspektiv kanske det inte är rimligt att tvångsvårda en riksdagsman, även om undlåtenhet att göra så leder till döden.

    Jacob Hallén

    26 oktober 2011 at 17:40

  2. Jag tror att man måste tvångsvårda för att rädda liv. Men man måste få in någon mekanism så att det inte kan missbrukas i politiskt syfte.

    Nu är, dessvärre, problemet på ett helt annat plan: Psykvården är sorgligt underförsörjd jämfört med behoven, och kommunernas socialförvaltningar har budgetkrav som gör att de tänker sig för tre gånger innan de skickar någon till (svindyr) tvångsvård eftersom det innebär ännu tuffare krav på andra hjälpsökande.

    Vilket för övrigt väcker frågan om inte Varbergs kommun kan kräva tillbaka kostnaderna från Petzäll i efterhand? Han har ju trots allt en månadslön på 57k utan krav på att uträtta något.

    viktualiebroder

    26 oktober 2011 at 20:58

  3. ”…Men man måste få in någon mekanism så att det inte kan missbrukas i politiskt syfte.”

    Jepp Viktualiebroder!
    Nu är LVM en hyggligt bra juridisk process (länsrätt, överklagande till kammarrätt). Men som alltid…den som utretts och föreslagits tvångsomhändertagen behöver assistans av folk utanför polis, socialutredning, medicinska utlåtanden.

    Familj, vänner, ev. frivilligorganisationsföreträdare…är det naturliga. Idag är det inte ovanligt att anhöriga skriver sin bild i yttranden till länsrätten, ofta krav på tvångsomhändertagande, motiveringar. Och att de deltar vid den korta förhandlingen i länsrätten, t o m begär ordet. Samma lekmannakraft, vittnesmål kan användas som skydd mot politiska övergrepp. Den maximala vårdtiden är sex månader.

    LPV, Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, är betydligt mer rättsosäker (tvåläkarintyg). En patient kan överklaga efter fyra veckor, två månader och fyra månader, men det finns (i praktiken) ingen bortre gräns för hur länge det kan pågå. Psykosläkemedel är också kraftig intellektuellt och emotionellt handikappande. Medan LVM fungerar i motsatt riktning, dvs. avgiftning, stopp på karusellen, klarnande huvud.

    Jag tror att det är LPV som är farlig ur politisk synpunkt.
    Allmänt sett är medikalisering av vårdarbete en kraft som är rättsosäker. Jämfört med ideologi och rättsliga rutiner inom socialt arbete.

    Gunnel Gomér

    27 oktober 2011 at 14:28

  4. #Gunnel
    Jag tror som sagt att problemet snarare är att för få tvångsvårdas än för många i dagsläget.

    Psykiatrin, och särskilt Rättspsyk, kan ju tydligen inte fort nog göra sig av med sina patienter. När de blir för farliga skickas de till häktet, som har sämre möjligheter att ta hand om psykiskt sjuka (och som det visade sig) farliga patienter än psykiatrin…

    Hoppas kunna skriva om häktena framöver. Ett riktigt härke och slasktratt som inte förbättrar sina klienter, men däremot försämrar sina anställda…

    viktualiebroder

    28 oktober 2011 at 14:56

  5. Ja, skriv om häktena Broder!

    Jag har ett förflutet som fångvaktare på Långholmen. Samtidigt som jag pluggade kriminologi på 70-talet. Det är lätt hänt att bli nästan idylliserande över gamla Långholmen – i jämförelse med Kronobergshäktet som är ett jävla ställe med klaustrofobiskt små celler. Ändå påstås Kronobergshäktet nuförtiden vara en familjär idyll, jämfört med Huddinge, där den unga vakten blev ihjälslagen. Detta enligt en kriminalkommissarie i Newsmill-debatten. På Huddinge är det mycket gles personal, mycket övervakningsteknik.

    På Långholmens kvinnohäkte och Rättspsyk för kvinnor var vi alltid tre. Två som öppnade/stängde celldörrar, en i bakgrunden. Den dödade vakten på Huddinge var ensam…och det är inte klokt!

    Ångestnivån på ett häkte är maximal. Högre än på Rättspsyk, där människorna bara är inlåsta på natten.

    Gunnel Gomér

    30 oktober 2011 at 12:17

  6. #Gunnel
    Kronoberg har relativt mera personal, framförallt mera erfaren personal. Den gamle chefen Pettersson, som avgick i protest mot den förda politiken, var vad jag förstår en förnuftig man. För förnuftiga människor finns litet plats i världen. Men nu byggs Kronoberg om, om jag har rätt för mig.

    Jag har inte örnkoll på (hemliga) uppgifter om rutiner, men tre i personal för att öppna celler tror jag inte ens att de är på avskildheten nu för tiden..?

    Häktena är intressanta, därför att filosofin att människor kan (och måste, därför att teknikkostnaderna (orsakade av splitting hos de som bestämmer – i detta fall först och främst Thomas Bodström) dränerar resurser och tvingar fram besparingar) ersättas av teknik är extrem där. Teknik som dessutom fungerar dåligt också för de närsynta syften den tagits fram för, som i det nya häktet i Göteborg. Sollentuna är ingen höjdare heller i det avseendet. Likaså blir konsekvenserna extrema, som i ”Flempan” (inte Huddinge), där vakten blev ihjälslagen. De nya gemensamhetshäktena är också intressanta, därför att de å ena sidan har potential att minska ångestnivåerna (genom gemenskap), men å andra sidan blir ett svepskäl för att ytterligare minska personalen och gör placeringarna av intagna ännu mer till ett ”15-spel” och ökar farorna för ”kamratfostran” och att svagare intagna (yngre, lågbegåvade, utvecklingsstörda) far illa.

    Vidare sker en sållning bland framförallt chefer, men också bland personalen, mot en lägre EQ. Högre EQ-individer bränner ut sig eller söker sig någon annanstans.

    En kultur färgad av skadade frontallober, i en miljö bland många människor med skadade frontallober, föder till slut ondska.

    Häktena är ett laboratorium som vi kan lära oss mycket av och förhoppningsvis kunna skapa en politik som står upp emot patokratin som (åter) skymtar vid horisonten.

    Här finns väldigt mycket att studera. Kan jag peka ut några saker på ytan får jag vara nöjd.

    viktualiebroder

    30 oktober 2011 at 14:43

  7. ”Jag har inte örnkoll på (hemliga) uppgifter om rutiner, men tre i personal för att öppna celler tror jag inte ens att de är på avskildheten nu för tiden..?”

    Två var det på Långholms-korridorerna…men tre om man räknar in den person som fanns i ett expeditionsrum tio-femton meter bort. Det var mest kvinnlig personal på kvinnohäktet, men alltid någon man av Goliat-typ i närheten. Om jag får överdriva storleken lite? Samma sak gällde Beckis tunga avdelningar förr. Det fanns långa, starka män i närheten. Vid behov. De flesta lugna, snälla karlar.

    Jag vill faktiskt slå ett slag för Goliat-typer🙂 Som en ingrediens i ett arbetslag. Naturligtvis inte enda ingrediens…det behövs både män & kvinnor, både unga och äldre i ett arbetslag för att kunna möta varje behov. Men Goliat har en märkvärdigt lugnande effekt. Förr i världen måste också poliser vara ståtliga karlar. Det kallar jag psykologiiiii.

    Ja, personal behövs också för uppgiften att dämpa maktstrider och pennalism mellan intagna. Ändå är/var t ex Rättspsyk en mycket ”normalare” plats att vistas på än de flesta föreställer sig. Mördare och barnmisshandlare är väldigt vanliga personer – ytligt sett. Det mest onormala var den grå instängdheten och tristessen, en miljö som också personal plågas av. Det var en befrielse att glatt vinkande gå ut ur Centralvakten…och känna att man faktiskt var FRI. Eller vinka av någon som gick fri.

    Det går inte alltid att sänka ångestnivåerna genom ”gemenskap”. En del har hårda restriktioner. Bara de mest personlighetsstörda (eller erfarna fångar) klarar av hårda restriktioner. Det är nedbrytande.

    Man bör också i möjligaste mån avstå från att boja människor. Situationen då man sätter på och tar av bojor är mycket laddad. Med mer personal kan man ha enkel boja, dvs bara låsa ihop en handled på fången, med vidhängande handleds-bojad fångvaktare. Dom använde mig till sånt vid transporter…jag var ung och oerfaren och blev alltid ”vidhängande”.

    -0-0-0-

    Ang. sänkning av EQ…det sker ja. De flesta blir nedslitna av jobb i tunga vårdmiljöer. Det är mänskligt! Jag vet inte hur det är nuförtiden i Holland, men förr hade de en genial bestämmelse. Ingen fick jobba mer än fem år i tunga vårdmiljöer, inte poliser i tung tjänst heller. De förflyttades automatiskt till lättare, ljusare, mer hoppingivande jobb efter senast fem år. Och sen tillbaka i tungt…

    När kunskap & beprövad erfarenhet får råda…

    Gunnel Gomér

    31 oktober 2011 at 00:21


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s