Viktualiebrodern

Att straffa brottsoffer

with 9 comments

Skamligt

Jag ser i Aftonbladet och i Borås Tidning att föräldrar till kriminella underåriga kan bli skadeståndskyldiga för barnens kriminalitet. Som jag tidigare skrivit är det i många fall så, att syskon, och ibland också föräldrar, till kriminella underåriga snarast är att  betrakta som brottsoffer. Den som är asocial och likgiltig för andra människor utanför hemmet, har sannolikt grundlagt det beteendet redan hemma, mot andra i familjen.

Vidare innebär skadeståndskrav på föräldrarna, att det blir den kriminelles  syskon som straffas en ytterligare gång, förutom att redan kanske ha utsatts för ett skräckvälde hemma, genom att familjens resurser minskas.

Vad är detta för signaler att sända ut till barn som, trots kanske svåra förhållanden, vill sköta sig, att det inte spelar någon roll vad de gör – de skall ändå straffas?

Man straffar inte oskyldiga. Man straffar ännu mindre brottsoffer. Men så är det alltså tänkt att fungera.

Detta är skamligt. En kinesisk rättsordning. Ett införande av ”operatörsansvar” för familjen som ett minsta rättssubjekt.

Written by viktualiebroder

09 juni 2011 den 10:36

9 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Vilket dravel…

    Sluta fokusera på vem det är synd om, och fundera i stället över vem som har ansvar för vad. Har föräldrar något ansvar för sina barn? I Sverige så är svaret ett otvetydigt JA, så länge barnet är under 18 år. Att föräldrar är ansvariga betyder just det – att de har ett ansvar för vad barnet gör och t.ex. kan bli skadeståndsskyldiga.

    Alternativet är att vi dömer barn på exakt samma kriterier som vuxna, och låter dem ta det fulla ansvaret för vad de själva gör. Normalt brukar inte det anses vara speciellt humanistiskt…

    Nu finns det naturligtvis nyanser, och det är inte självklart att det är rätt att straffa föräldrarna i det här specifika fallet – men att uttrycka sig så onyanserat att man pratar om ”kinesisk rättsordning” är bara korkat.

    Anonym

    09 juni 2011 at 13:28

  2. Jag är mera för att döma de skyldiga, även om de är barn i så fall, än att döma oskyldiga, speciellt om det också är barn.

    Vi ser en allmän tendens till ”operatörsansvar” inom juridiken. Internetoperatörer blir ansvariga för sina kunder, Banker blir ansvariga för sina kunders betalningar, fotbollsklubbar blir ansvariga för sin publik, gym blir ansvariga för de som tränar, bussbolag blir ansvariga för rån och syskon blir alltså då ansvariga för varandra.

    Att vara mot operatörsansvar är inte bara att ”fokusera på vem det är synd om”, utan en allvarlig oro för vart rättssystemet, de demokratiska fri- och rättigheterna och, ytterst, ekonomin är på väg.

    Operatörsansvar är både samhällsekonomiskt ineffektivt och inhumant.

    viktualiebroder

    09 juni 2011 at 15:26

  3. Tack Viktualiebroder!
    Du har rätt. Föräldrar och syskon ska inte straffas. De har – som du skriver – ofta svårt nog ändå. I synnerhet syskon.

    Vem har redskap att ta ansvar för vad? Föräldrar åläggs betydande ansvar och debatten fokuserar allt starkare på deras totala ansvar. Vilket kräver total närvaro! Samtidigt åläggs föräldrar att släppa ifrån sig barnen, t ex genom skolplikt. De åläggs också att försörja barnen, vilket ofta betyder 10-11 timmar borta med jobb och restid. Också kvälls-och nattjobb. Dessutom ställs förväntningar på att de ska stimulera barnen till sociala kontakter, idrott, hobbies utanför hemmet.

    Kriminella tonåringar kan vara mycket kraftfulla i sin frigörelsesträvan. Familjer tappar greppet, ett misslyckande alltså. Många har redan sökt och fått ”hjälp” för att komma tillrätta med problemen. Ska deras misslyckande bestraffas? Hur lång tid och hur mycket ansträngning ska föräldrar dokumenterat ha lagt ned innan de blir (ekonomiskt) ansvarsbefriade?

    Frågan är vad ”ansvar” innebär? Att underkasta sig straff? Eller att anstränga sig för att rätta till kaoset?

    För många, många år sedan hade jag en lillebror, som började sniffa och stjäla. Sedan kom övriga droger in i bilden. Han var bara 12-13 år. Ett familjekaos såklart, såriga kanter i kärlek och lojaliteter. Men min ensamstående mamma slog sig ihop med andra föräldrar, började vandra på kvällarna, samverka med skola, ungdomsgårdar, polis. Det var 1968 och Föräldraföreningen Mot Narkotika föddes just i Vällingby och min mamma satt i första styrelsen. De här fighter-mammorna tog sig t o m in i riksdagshuset, fick tid hos Olof Palme för att framföra sina tankar och behov. Men de klappades ofta på huvudet. Riksdagsmän sa: Putsa lite mindre på bilarna och bry er lite mer om barnen, så löser det sig nog.

    Vilka bilar?

    Gunnel Gomér

    09 juni 2011 at 15:37

  4. Jag är glad att du inte fick något straff för vad din lillebror ställde till med. De såriga kanterna och otryggheten räckte nog.

    Jag ser att i Borås Tidnings läsarundersökning tycker drygt 76 % av dryga 1200 röstande att du kom alltför lindrigt undan ditt syskonansvar.

    Eller också kanske de bara inte har för avsikt att ta något ansvar för konsekvenserna av vad de ”tycker”. Det blir ju lättare att tycka då om ”nån annan” får betala för att städa upp efteråt.

    viktualiebroder

    09 juni 2011 at 15:43

  5. Som det står om läser hela artikeln
    ”Det finns möjlighet att jämka kraven mot föräldrarna. Till exempel om de anses ha gjort vad de kunnat för att förhindra brott eller om de har dålig ekonomi.”
    Jag anser inte att familjen automatiskt skall straffas, men jag kan nog ändå tycka att det är bra att möjligheten finnes, då det tyvärr finns vissa föräldrar som bara rycker på axlarna och tycker att ”barn är väl barn, det behöver hitta sina egna gränser” eller likande attityder.

    Anonym

    09 juni 2011 at 18:21

  6. Hej Anonym!
    Med viss (yrkes)kunskap från familjer med knarkande, trasslande tonåringar kan jag säga

    1. Det finns föräldrar som inte ens har makt över sig själva, än mindre barnen. Missbruk, psykisk sjukdom, utmattning.
    2. Det finns familjer som kämpar som fan, verkligt bra människor
    3. Det finns familjer som inte är familjer, ingen har tid, de träffas knappt. Ofta välbärgade familjer

    Slutsatsen är väl att det är svårt att hitta en generell princip för ”ansvarsutkrävande” av föräldrarna?

    Gunnel Gomér

    10 juni 2011 at 01:34

  7. Över 60.000 i skadestånd Broder?
    .Det knäcker totalt en låginkomstfamilj för åratal framöver, hela familjen. Svider lite grann i en höginkomstfamilj.

    En fundra…I låginkomstfamiljen…Hur ska de såriga kanterna kunna helas om man varje månad blir påmind om vems fel det var att vi ingenting har råd med. Nya kläder, bio, pizza…det som gör livet glatt.

    Gunnel Gomér

    10 juni 2011 at 01:44

  8. Absolut inte synd om de föräldrar som blir drabbade.
    I Sverige blir man myndig vid 18 års ålder – innan dess är föräldrarna ansvarsskyldiga för sina barn

    snawitz

    10 juni 2011 at 10:05

  9. #Alla
    Som sagt tror jag inte på operatörsansvar för att minska brottsligheten, eftersom samhället inte är ett slutet system. Varje försök till att öka ordningen (dvs minska entropin) genom att kräva ordning innanför absoluta gränser (alltså operatörsansvar för någon annan att ”hålla efter” brottslingar/problem inom ”sitt” ansvarsområde), kommer att minska den totala ordningen i samhället (dvs öka entropin), då det som ligger utanför gränssnittet för vad någon har ansvar för kommer att få en större ökning av entropin (oordningen) än minskningen innanför.

    Eftersom det som ligger utanför inte kan isoleras från helheten (samhället är inget slutet system) kommer resultatet att bli negativt.

    En ökad entropi kan förstås på svenska som välfärdsförluster i form av bland annat ökad brottslighet, improduktiva investeringar i ”säkerhet”, minskad företagsamhet (till exempel verkar övervakning av oskyldiga demotiverande) etc etc. Allmän välfärdssänkning blir följden, då det nya ”samhällskontraktet” (sett som jämviktstillstånd i ett socialt spel) inte är lika effektivt (välståndsskapande) som tidigare.

    De som förespråkar rena gränssnitt (operatörsansvar) – ”någon annan” som på något avlägset sätt påstås kunna ta ansvar för ett problem (och framförallt i sin tur inte kan skicka det vidare) – gör det inte som rationellt tänkande, utan visar upp ett mentaliserande funktionshinder, där det blivit viktigare att hitta en ”ansvarig” än att angripa ett problem.

    Dessvärre har detta med operatörsansvar på senare år blivit en standardåtgärd i vår kultur.

    Skulle det då hjälpa med mera undervisning i termodynamikens lagar i skolorna? Jag tror inte det. Aktiv okunnighet kan inte informeras bort. Den kan bara försvinna genom att visa sig evolutionärt oduglig – dvs leder till mindre avkomma.

    Är detta dravel? Någon måste uttrycka det dravlet i så fall i en värld av så många ”kloka”.

    viktualiebroder

    10 juni 2011 at 12:31


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s