Viktualiebrodern

Lag, eller myndighetskrav, om personliga biljetter strider mot Regeringsformen

with 9 comments

Ingen får tvingas ge sin kulturella åskådning till känna

Kultur- och Idrottsminister Lena Adelsohn-Liljerot har flera gånger talat sig varm för krav på personliga biljetter vid större idrottsarrangemang som ett medel för att komma åt huliganproblem.

Emellertid framgår av Regeringsformen, kapitel 2 § 2, inledande stycket

Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende

Men om den som köper en biljett till en viss läktarsektion, avsedd för en viss supportergrupp, måste identifiera sig och uppge namn och personnummer, då innebär detta, om det är föreskrivet i lag eller på annat sätt av det allmänna, att vederbörande just ”tvingas att ge till känna sin åskådning i… …kulturellt… …hänseende”. Det är en sak att supportrar av egen fri vilja med sitt yttre, med åtbörder och tillrop, gärna avslöjar vilket lag de håller på (det vill säga, med lagens språkbruk, sin åskådning i kulturellt hänseende), en helt annan att tvinga dem koppla sitt namn och sitt personnummer till denna yttre manifestation av kulturell åskådning.

Det senare är alltså något som ”det allmänna”, inte heller ansvarig minister,  har rätt till enligt Regeringsformen.

Det hindrar inte att personliga biljetter införs som en ren avtalsfråga mellan arrangör och åskådare. Men som lag, förordning eller annat myndighetskrav är frågan död. Att tre företrädare för Folkpartiet i ett debattinlägg förespråkar personliga biljetter utan att inse att det i så fall först kräver en grundlagsändring… tja när man ser att Johan Pehrson är en av de tre blir man trots allt inte så förvånad. Citat från JP:s blogg

I regeringens arbete för tryggare idrottsarenor har FP några ytterligare några stenar som vi just nu vänder på.
Det gäller frågan om personliga biljetter. Hur mycket säkrare blir det om alla biljetter bär köparens namn? Eller i alla fall för ståplats. De verkar ju vara klart vanligast med Våld/brott på de supporterdedikerade sektionerna på våra arenor.

Johan Pehrson…  Grundlagarna är ”på riktigt”… Detta är inte Vitryssland...

Att Regeringsformen inte tillåter att det allmänna tvingar någon att ge sin klubbtillhörighet till känna, borde vad jag förstår också innebära att arrangörerna inte utan vidare kan överlämna besökslistor till polisen eller någon annan myndighet. Endast i konkreta motiverade fall kan ett sådant utlämnande komma ifråga.

Att personliga biljetter också innebär att klubbar och förbund måste investera i en helt annan säkerhetsstruktur för att förhindra läckor är förstås en annan sak. Men heller inget som förvånar. Data läcker alltid.

För övrigt är jag faktiskt för att personer som har misskött sig kan bli listade och avvisade vid ingångarna, förutsatt att ett sådant tillträdesförbud sker tidsbegränsat och på grunder som inte är godtyckliga.

Men de som sköter sig skall inte för det allmänna behöva uppge sin åskådning i kulturellt hänseende. Och Regeringsformens författare var av samma åsikt.

(Tack till frekar06, som indirekt gav mig tipset)

Advertisements

Written by viktualiebroder

28 maj 2011 den 21:34

9 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Varsågod. Bra inlägg för övrigt.

    Det händer annars saker vill jag lova på fronten med övervakning. Ekot kan nu avslöja att ett enigt KU (dvs. sannolikt också inkluderande MP och V, även om det är något oklart i artikeln) har ställt sig bakom kritik mot att datalagringen inte är införd i tid i Sverige. Så här skriver ekot:

    ”Ett enigt KU kritiserar också regeringen för att inte ha infört EU:s datalagringsdirektiv i tid. Det skulle enligt EU:s regler redan ha genomförts och EU-domstolen har fällt Sverige för förseningen så det är klart att reglerna inte följts.”

    Om det är så har MP och V ställt sig kritiska till sitt eget förslag om att skjuta upp datalagringen. Det är intressant, men vi får nog avvakta KU:s granskning innan vi drar slutsatser.

    http://frekar06.eu/?p=1741722
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4528362

    Frekar06

    frekar06

    29 maj 2011 at 09:31

  2. Även om jag i sak delar dina invändningar mot personliga biljetter, så är jag inte övertygad om att grundlagsresonemanget håller strikt juridiskt. Dels handlar RF 2:2 uttryckligen bara om direkt tillkännagivande, alltså att den enskilde uttryckligen tillfrågas om sin åskådning och anmodas att svara (till skillnad från indirekt tillkännagivande, att åskådningen med god tillförlitlighet kan utläsas ur den enskildes frivilliga agerande), dels är det bara det allmänna som är förhindrat att få del av informationen (grundlagen förbjuder inte ett privat företag eller en ideell förening att kräva dylika upplysningar som motprestation för vissa tjänster eller förmåner).

    RF 2:2 är nämligen inte begränsad till personer som uppger namn och personnummer; redan att anonymt köpa en biljett till en viss läktarsektion innebär i detta fall att man till biljettförsäljaren tillkännager vilket lag man håller på. Det är tillåtet, eftersom försäljaren inte fotograferar köparen och för informationen vidare till det allmänna (och det är ju strängt taget frivilligt att alls besöka matchen).

    Jämför med resten av RF 2:2 som även förbjuder tvång att delta i demonstrationer; det gäller också oavsett eventuella identitetsuppgifter. Det hjälper inte att du går med maskerat ansikte i demonstrationen och är okänd av arrangörerna; det strider likafullt mot grundlagen att tvinga dig att delta med din fysiska närvaro.

    Identitetsuppgifterna spelar däremot roll i RF 2:3, som förbjuder allmän registrering av någons åskådning, men den bestämmelsen är begränsad till politiska åskådningar. Den hindrar inte det allmänna från att föra register över vilka som tillhör ett visst fotbollslags supporterklubb (eller bara allmänt håller på laget), så länge laget inte har någon uttalat politisk profil.

    Uppdelningen av olika lags supportrar på olika läktare motiveras dels av krav på allmän ordning (att undvika slagsmål mellan åskådarna), dels av själva matchupplevelsen (det skall framgå vilket lag som publikens appeller och reaktioner avser). Det är ett privat arrangemang dit ingen tvingas gå, och genom att man köper biljett blir den frivilliga meningsyttringen ett faktum. Huruvida det står ett personnummer på biljetten saknar betydelse för RF 2:2.

    Får då staten kräva att en privat matcharrangör enbart säljer personliga biljetter, om staten själv inte får del av identitetsuppgifterna? Det är för mig en öppen fråga, men jag ser hur som helst inte att RF 2:2 utgör något egentligt hinder. Jag ser det snarare som ett ingrepp i mötesfriheten, om man nu betraktar en fotbollsmatch som en ”sammankomst för meningsyttring”, men då bör noteras att mötesfriheten enligt RF 2:24 får begränsas med hänvisning till just ordning och säkerhet vid sammankomsten. Huruvida den föreslagna åtgärden (personliga biljetter) verkligen är motiverad får därmed avgöras i enlighet med RF 2:21.

    Anders Andersson

    29 maj 2011 at 22:25

  3. Naturligtvis är det i viss mån en ”bekännelsehandling” redan att köpa biljett till en ”supporterdedikerad” läktarsektion. Men skillnaden att göra denna ”bekännelse” med sitt yttre och att tvingas göra det med namn och personnummer kopplat till det yttre – det hävdar jag är en väsentlig skillnad.

    Om den som kräver den kopplingen inte tillhör ”det allmänna”, så är det förstås en ren avtalsfråga. Och då gäller Avtalslagens §36 om oskäliga avtalsvillkor och Datainspektionens synpunkter på hur datan hanteras. Vilket närmast kan bortses ifrån. Konsumentverket och Datainspektionen har andra intressen.

    Skillnaden som jag ser den är om ”det allmänna” i lag eller genom myndighets påbud tvingar den som vill köpa biljett till en viss sektion därför att vederbörande stödjer ett visst lag (alltså hyser viss åskådning i kulturellt hänseende), att med sitt namn och personnummer ge denna sin åskådning till känna, likgiltigt för vem.

    Du invänder att frågan endast är indirekt genom att den gäller huruvida man vill vara på samma läktarsektion. Jag menar att den skillnaden inte är väsentlig, eftersom att i praktiken en i motståndarlagets färger klädd supporter inte kan ta sig in på hemmasupportrarnas läktarsektion, och omvänt. Jag skulle till och med tro att vederbörande blir omedelbart avvisad av ordningsvakter och polis.

    Jag har tittat på förarbetena till grundlagsändringen 2010. De nämner inte begreppet ”kulturell hänseende” utan tycks överta det utan några synpunkter. Förarbetena till 1974 års lag har jag inte tillgång till. Men min misstanke är, att ingen riktigt tänkt till om innebörden i begreppet.

    Och då skulle frågan om innebörden, genom ett eventuellt lagförslag/förordning/ordningsstadga/vitesföreläggande med krav på personliga biljetter, att bli aktuell för tolkning för allra första gången.

    Jag vidhåller min uppfattning. Ett sådant krav från ”det allmänna” är inte förenligt med Regeringsformen 2:2. Lagtexten säger bara ”tvingas att ge till känna” – om sedan ”det allmänna” för egen del inte är intresserat av den informationen, så är det oväsentligt. Något sådant villkor står inte, utan enbart ”tvingas att ge till känna”, likgiltigt för vem, om bara ”det allmänna” är den som tvingar.

    Mötesfriheten

    När det gäller mötesfriheten blir då en viktig fråga – vem är det egentligen som arrangerar mötet? Enligt gängse sätt att se är det arrangören av matchen. Jag hävdar ju att Mötet består av *såväl* matchen som av läktararrangemangen, och de senare har arrangören av matchen (till sin egna förtret förmodligen) ingen ”arrangerande” makt över. Ett eventuellt tifo som ”verk” är det till exempel då inte självklart att de har fri förfoganderätt över (till exempel får sälja till tv-bolag).

    Men det lär inte spela någon större roll vad jag anser om ”ägandet” av Mötet. Den förhärskande tolkningen är och kommer att vara att klubben/bolaget äger alltihop och är ensam mötesarrangör. Någon åskådarnas mötesfrihet finns därmed i realiteten inte. Därför tror jag inte det är någon meningsfull väg att angripa personliga biljetter med hänvisning till mötesfriheten.

    viktualiebroder

    29 maj 2011 at 23:05

  4. Jag håller med om att skillnaden mellan olika slags tillkännagivanden, med namn och personnummer eller med kroppslig närvaro, är väsentlig – för oss. Den är däremot inte väsentlig för tolkningen av RF 2:2.

    Om du menar att RF 2:2 gör en sådan åtskillnad, förklara då hur den skall tillämpas i fråga om paragrafens andra mening; skulle det vara tillåtet för det allmänna att tvinga någon att medverka i en demonstration till stöd för regeringen, bara för att vederbörande slipper uppge namn eller personnummer? ”Vi behöver massor av folk för att visa pressen att upprorsmakarna är i minoritet, men vi struntar i vad du heter; kom med här eller så får narkotikaspan prata med dig!”

    Jag har inte granskat förarbetena alls, utan har bara läst bestämmelsen som den är skriven, och jag invänder inte mot din tolkning av ”kulturellt hänseende”; det uttrycket kan gott och väl innefatta också hejaklacken på en fotbollsmatch (lagsport eller konsthantverk, kultur som kultur). Vår meningsskiljaktighet verkar i stället handla om tolkningen av ”tvingas att ge till känna”; för mig är det inte mer tvång att göra det med namn än att göra det kroppsligen.

    Jag tror du missförstår vad jag menar med ”indirekt”. Jag menar att ett sådant ”tillkännagivande” är en följd av den enskildes frivilliga agerande, i detta fall att köpa biljett till en offentlig sammankomst. Jämför med att gå på bio; vilken film jag väljer att se blir ett indirekt tillkännagivande av min filmsmak, vare sig mitt namn står på biljetten (och därmed i biografens kassaregister) eller ej, men det strider inte mot RF 2:2 eftersom jag inte är tvungen att gå på bio. Vad som däremot skulle strida mot RF 2:2 är att kulturministern efter föreställningen står vid utgången och kräver att jag talar om vad jag tyckte om filmen.

    Igen: Det är mycket möjligt att kravet på personliga biljetter strider mot grundlagen. Jag kan bara inte se att det följer av just RF 2:2, för den tolkningen får underliga konsekvenser i andra sammanhang (varav jag har nämnt ett ovan).

    Anders Andersson

    29 maj 2011 at 23:59

  5. Jag har i ärlighetens namn lite svårt att se hur del 1 och del 2 skulle kunna förklara varandra. Den första delen handlar om den enskildes rätt att slippa krav på insyn i sitt hjärta, utöver det yttre sken den enskilde redan frivilligt lagt fram för världen. I den andra handlar det om den enskildes rätt att slippa anta ett yttre sken, som kanske skiljer sig från den inre övertygelsen.

    I båda fallen är den absoluta gränsen, det ”rena gränssnittet” på den enskildes sida. Det är en rättighetsparagraf, inte något ömsesidigt förpliktigande.

    Om RF 2:2 inte skulle skilja på det yttre skenet och en explicit tvingande fråga om namn och personnummer, då förstår jag inte alls vad den syftar till. Det yttre skenet är självklart alltid öppet – också en heltäckande burka är ett öppet yttre sken om något. Men det är först när burkabäraren avkrävs namn och personnummer som åskådningen ges till känna för just den personen.

    Jag kan inte inse att det spelar någon som helst roll vem som frågar, det väsentliga är vem som tvingar mig att svara. Det står inte ”tvingar att ge till känna för det allmänna”, utan ”tvingar att ge till känna”, punkt. Det allmänna får inte heller ålägga någon annan att enbart ingå avtal med mig på villkor att jag ger min åskådning till känna. Åskådning knuten specifikt till min folkbokföringsperson , inte rent allmänt till min fysiska uppenbarelse.

    viktualiebroder

    30 maj 2011 at 01:04

  6. En bredvidfråga, men dock…

    Bör det finnas ”supporterdedikerade sektioner” och säljas biljetter dit…om det nu är i dessa sektioner extra mycket bråk uppstår?

    Jag antar, utan att veta, att dessa sektioner en gång skapades för att hålla isär bråkiga grabbar/supporters på billiga ståplatser? Tänk om man skulle ta och blanda friskt och avskaffa de rörliga ståplatserna?

    Gunnel Gomér

    31 maj 2011 at 20:35

  7. #Gunnel

    Roligt att du är tillbaka!
    På 70-talet fanns inga officiella supporterdedikerade sektioner utan det blandades friskt som du säger. Senare blev det hemmasupportrarna oftast som tog en bestämd läktarsektion för sig själv.
    Så uppdelningen började spontant, och jag tror du har rätt på så sätt, att våldet tog fart (det fanns gruff tidigare också) när man ”uppifrån” slog fast separationen. Apartheid förstärker alltid aggressioner.

    För övrigt är min tes att ståplatser i sig inte gör mera aggressiv, utan det är precis tvärtom. Att stå upp är ett första steg till att gå och vi vet ju hur mycket hälsosammare gå är än sitta.
    Stå gör mindre aggressiv, därför att det finns en rörelseaffordans och det finns en bättre blodcirkulation i hjärnan än på sittplats. Att publiken på ståplats ofta är stökigare beror på andra saker än kroppshållningen.

    Jag menar att skall några platser bort, så är det sittplatserna 😉 Fram för ”all-standers”!

    viktualiebroder

    01 juni 2011 at 08:05

  8. ”Fram för ”all-standers”!”

    Åhhh nej!
    Varenda lärare & lekparksfröken vet att om det gäller att ”domptera” grabbar som är upprörda av något ska man kommendera ”Sitt Ned!” (och hoppas att dom lyder, för annars börjar saken gå alla ur händerna samtidigt).

    😉

    Ärligt talat, jag vet inte! Men jag vet att när adrenalin pumpar, blir det som en dålig gas i själva luften som smittar av sig.

    Gunnel Gomér

    01 juni 2011 at 21:00

  9. […] grundlagens bestämmelser om mötesfrihet, och det är heller inte tillåtet enligt samma grundlag (menar jag) att tvinga någon att uppge sitt namn på en personlig biljett för att på så sätt ”ge […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s