Viktualiebrodern

Invändningar mot en lag om civilkurage

with 3 comments

Externalisering, spelteori, moralisk alienation och önskelagar

Jag ser i Dagens Nyheter att en utredning gjorts om en lag om civilkurage, det vill säga att förbipasserande under vissa omständigheter skall kunna straffas om de inte ingripit mot ett pågående brott, framförallt våldsbrott. Utredaren är visserligen tveksam, men känner sig nödd och tvungen att lägga fram ett lagförslag som ändå är ganska milt.

Jag har preliminärt fyra invändningar mot en lag som tvingar utomstående att ingripa. Utan någon rangordning:

Externalisering

Jag tror man skall se den politiska viljan bakom en sådan lag som ytterligare ett led i en medveten externalisering av brottsbekämpningen. Staten önskar abdikera från sin huvuduppgift att skapa lag och ordning. ”Nån annan” skall istället få notan översänd till sig. Skälen till det är förstås flera, dels en ambition att komma undan billigare, dels en ovilja att få en debatt om kriminalitetens orsaker och eventuella förebyggande åtgärder. Och den oviljan är till lika delar ideologiskt betingad – man vill markera avstånd mot 70-talets ”flum” – och en rädsla för att ”legitimera främlingsfientliga krafter”.

Men en externalisering av brottsbekämpningen är både orättfärdig – den drabbar oskyldiga – och samhällsekonomiskt ineffektiv. Ineffektiv därför att dels summan av alla privata insatser mot brottslighet slukar större resurser för samma resultat, jämfört med om insatserna sker i statens regi, dels därför att brottsbekämpningen då blir som att stoppa läckor i en gisten eka – täpper man till ett hål öppnar sig genast ett nytt någon annanstans. Brottsligheten hittar på nya sätt. En omöjlig kamp. En mera proaktiv strategi behövs istället för en reaktiv.

Spelteori

Kriminella är inte alltid intelligenta (då vore de inte kriminella). Men de kan vara ytterst förslagna. Och något som de snabbt lär sig är svagheter och inre konflikter hos potentiella offer.

Med en lag om civilkurage kommer vi alldeles säkert att se mera av en kriminalitet som söker ställa ett tilltänkt offer inför en situation som ser ut som en där offret enligt en sådan lag är skyldigt att ingripa. En fejkad trafikolycka på en enslig vägsträcka. En fejkad misshandel på en öde plats, där lagen tvingar ett annars kanske misstänksamt offer att ingripa för att själv bli rånad och misshandlad.

Lagar skall akta sig för att i onödan öppna för sådana möjligheter till brott.

Moralisk alienenering

Man kan tycka att en vilja att hjälpa till om man kan är en naturlig mänsklig drivkraft. En naturlig moral. Det har ju visat sig i takt med att städer blivit större att den drivkraften minskat högst väsentligt. Det finns många historier inte minst från New York där brottsoffer lämnats på trottoaren att dö, samtidigt som tusentals människor har gått förbi utan att bry sig. Eller pågående brott har varit publikevenenemang.

Men drivkraften att hjälpa i en konkret situation är inte borta. Tvärtom – ju mer den inte blir självklar, ju mer drivs den av en inre rättskänsla, en inre moral. Om det finns en känsla av solidaritet, så gäller den brottsoffret.

Men en lag som tvingar till ett ingripande, griper också in i den personliga rättskänslan och solidariteten. I medkänslan för offret blandas också in solidaritet för samhället, överheten och, ytterst, för sittande regering.

Men känslan av solidaritet med samhället, överheten och sittande regering skall inte spela in i avgörandet om man skall hjälpa någon eller inte. När en sådan inblandad solidaritet påverkar, så är det med säkerhet alltid en negativ påverkan.

Låt oss ta ett jordnära exempel: Om ett barn skall förmås att äta en sked mat till, så måste det vara för barnets egen skull. Inte för mammas, pappas, morfars, farmors eller kungens. Och om någon skall förmås att ingripa, så skall det inte vara för Göran Hägglunds eller Beatrice Asks skull.

Alltså, att ens avlägset blanda in överhetens bud och sittande regering i övervägandet om man skall ingripa eller ej, kan enbart påverka det avgörandet negativt.

Önskelagar

För att en lag skall få en praktisk betydelse krävs att den faktiskt kan dömas efter. Men en lag om civilkurage blir mycket svår att döma efter. Varje situation är unik, och man kan därför räkna med att åklagare ytterst ogärna kommer att vilja driva ett mål med små eller mycket osäkra utsikter att få någon fälld. Risken är mycket stor att en sådan lag hamnar i facket av tomma ”fossil” som så många andra lagparagrafer som inte används.

Önskelagar som inte kan användas är dåliga, om inte annat därför att de gör lagen svåröverskådlig. De ligger som ett brus som försvårar förståelsen. Och när lagar inte kan användas, öppnar de för krav på en skärpning, det har vi sett många gånger förut.  Det gör inte lagen eller moralen bättre, tvärtom. Ju fler lagar, desto mindre rättvisasummum ius, summa iniuria. Och lagar som inte kan användas med hot om låga straff, kan inte användas mer bara för att straffvärdet efter hand höjs.

Written by viktualiebroder

11 mars 2011 den 12:46

3 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Mycket bra tänk här…jag har inte upptäckt dig förrän nu.

    Gabrielle B

    23 mars 2011 at 15:55

  2. Välkommen! Mycket upp och ner, hellre intressant än bra.

    viktualiebroder

    23 mars 2011 at 16:50

  3. […] kritiserade i en post en föreslagen lag som skulle tvinga till civilkurage, bland annat med argumentet att det skulle […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s