Viktualiebrodern

Parrhesia och bruksortsmentalitet

with 6 comments

Konsekvensneutral publicering

Copyriot skriver intressant om hur wikileaks publicering vilar på en fundamentalistisk syn på journalistik. Publicering är allt, konsekvenserna ointressanta, eller åtminstone så svåra att förutse att de inte spelar någon praktisk roll för valet att publicera eller ej.

Först kommer jag att tänka på den grekiska föreställningen om parhessia, ett inre tvång att säga sanningen högt och öppet, utan tanke på konsekvenserna. Det begreppet ligger inte långt från (den nu utdöda?) bruksortsmentaliteten, som föreskrev att det som kunde sägas också skulle sägas. I synnerhet om det var negativt för personen det gällde.

Ed: Michel Foucault skrev om hur grekerna upplevde problemet med att förena parrhesia och demokrati.

Paradoxalt nog gällde bruksortsmentaliteten inte för lokalpressen. ”Vår man i Kråkvinkel” kunde just inte skriva om allt han visste om de lokala pamparna. Då hade hans dagar som journalist varit räknade. Jag talade en gång med en kille som praktiserat hos den lokale mannen på en mindre ort, där han mellan fotbollsmatchen och syföreningen fick sig en mängd mustiga historier till livs, alla åtföljda av ”men det kan jag inte skriva”.

Sedan kommer jag att tänka på en Duke of Wellington på 1800-talet som, när han blev utpressad under hot om att detaljer om hans utomäktenskapliga affär skulle publiceras, utbrast ”Publish and be damned!” Som gentleman kunde han inte ingå ett så nesligt avtal om tystnad, och inte heller kunde han utmana utpressarna på duell (det var dels kommit ur modet, dels något som enbart kunde ge ”satisfaction” mellan likar). Alltså återstod endast att nedkalla himlens förbannelse över ”uslingarna”.

Det i sin tur leder in på frågan vad alternativet är till att inte publicera det man vet. Debatten nu tycks helt vara inriktad på skadorna av att publicera, inte om skadorna av att tiga. ”Ty att tiga är hos en sångare brott”. Självklart kan man skada människor genom att föra vidare skvaller, och det är förstås en etisk fråga för den enskilde, såväl som för pressen som helhet. Även om de pressetiska reglerna blivit allt mera irrelevanta i takt med att kostnaden för att publicera sjunkit till att bli tillgängligt för nära på envar.

Men man kan också hävda att skadorna genom att sopa under mattan kan drabba ännu fler, som riskerar att fatta helt felaktiga beslut på bristfälligt beslutsunderlag. Gifta sig med fel person. Gå i borgen för fel person. Bilda företag med fel person. Missförhållanden och mänskligt lidande som får fortgå i det fördolda.

Ännu allvarligare som jag ser det är risken för utpressning, att utnyttja sitt informationsmässiga överläge till att pressa någon att göra saker som denne annars inte skulle ha gjort. Det skadar förutom dem som får fortsätta sväva i okunnighet och den som blir utpressad, också dem som blir utsatta för den utpressades kanske desperata handlande för att slippa ur greppet.

Utpressning är något som är mycket viktigt att studera och jag hoppas att jag får tillfälle till det.

Det är alltså inte den utförda handlingen som skadar så mycket, som hotet om att publicera. Om inte…

Slutligen, den okänslighet och hårdhet som Internet gjort möjlig, och som också ofta kritiseras, bland annat i samband med självmordet på Flashback för en tid sedan – man kan väl kalla det för  Nätets aspergiserande inverkan (?) – den kanske har ett värde genom att underlätta ett konsekvensneutralt tänkande? (Jag hoppas att ingen med aspergerdiagnos känner sig sårad, jag menar dels att konsekvensneutralitet är något i grunden bra, dels är jag övertygad om att människor med asperger verkligen inte är likgiltiga för om de skadar andra).

Jag lutar åt det när man väger för och emot. Wikileaks konsekvensneutrala publicering kan faktiskt ha den konsekvensen, att i framtiden verka återhållande för lusten att starta krig. Den naturliga spärren – oron för vad konsekvenserna blir för en själv samt nära och kära – tycks helt ha fallerat i efterdyningarna till 9/11. Den naturliga spärr som Herodotos en gång uttryckte så

Ingen människa är enfaldig nog att vilja ha krig hellre än fred, ty i fredstid begraver sönerna sina fäder, men i krigstid begraver fäderna sina söner (Herodotos)

Det systemet klickade uppenbarligen vid invasionerna av Irak och Afghanistan. I arbetet att finna nya, mera verkningsfulla, mekanismer tror jag att wikileaks kan spela en roll.

Även om wikileaks handlar konsekvensneutralt amoraliskt, så kan en utomstående bedömning av vad de gör vara positiv till sina konsekvenser. Och djupt moralisk. Då har konsekvensneutralitet i publicerande sammanhang ett överlevnadsvärde för människosläktet i sin helhet. Wikileaks kamp är ett ”war to end all wars”, som signaturen ”smen” uttryckte det i en kommentar.

Ed1: Torbjörn Tännsjö skriver faktiskt ganska bra på Newsmill om Benthams förbättringsförslag (fri press och öppen diplomati) till Kants idéer om hur man bevarar världsfreden.

Ed2: Artikeln ”How Social Norms Promote Misleading Social Feedback and Inaccurate Self-Assessment” kan vara intressant i sammanhanget.

Annonser

Written by viktualiebroder

30 november 2010 den 16:51

6 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Mahatma Gandhi sa att sanningen är gud. Är gud verkligen terrorist?

    Vad säger Wikkileaks om sitt syfte?
    Det stora målet är ”global rättvisa och yttrandefrihet”

    På vägen dit finns tre delmål:
    *fri press
    *att etablera ”rätt & fel” genom att avslöja övergrepp
    * skapa och bevara historiska data

    Alltså…det handlar om att ta ifrån krigshökar i hela världen deras tolkningsföreträde och möjligheter att skapa propagandalögner.

    Demokrati = folkens tolkningsföreträde och vilja 🙂

    Stå på Wikkileaks!

    Gunnel Gomér

    01 december 2010 at 18:17

  2. Mycket välskrivet som alltid!

    ”Ingen människa är enfaldig nog att vilja ha krig hellre än fred, ty i fredstid begraver sönerna sina fäder, men i krigstid begraver fäderna sina söner”

    Problemet med att applicera Herodotos klokhet på våra dagar ligger i att omständigheterna förändrats radikalt på maktnivå. Om jag inte misstolkat antiken och även många krigarkulturer så ansågs det självklart att de med makt och ledarskap även själv deltog i striderna. Antingen direkt, genom att själv delta, eller indirekt genom att (arvs)sonen aktivt deltog.

    Detta att stå upp för sitt ledarskap och aldrig anta en undanskymd position gav givetvis en legitimitet åt makten. Jämför detta med situationen i Sverige där Reinfeldt i det närmaste gjort sig känd som ”Skuggan”. Han är praktiskt taget oskyldig, sätter uppenbarligen en ära i aldrig ta tag i saker i offentlighetens ljus om så kan undvikas etc.

    Om vi kliver över den stora böljan blå till ”de frias land” så blir exemplet än värre. Sett till statistiken i vilka som deltar i striderna så är det extremt klassrelaterat. Yngre arbetarklass är klart dominerande för de som ligger bäst till att bli kanonföda. Att Dubya själv i unga år, genom pappas försyn, kom undan sina militära plikter blir givetvis bara lök på laxen…

    Kort och gott, när de som sörjer och dör är fäder eller söner man styr över men aldrig lever bland så underlättar det krigsinitiering. För övrigt kommer jag kanske inte helt osökt att associera detta till de banker och kapitalorgan som gjort sig kända för att spekulera bort andras pengar och när krisen slår till behöver de själva aldrig ta några konsekvenser.

    Mot ovanstående utläggning tycker jag man kan fundera över varför fokus på så många håll och kanter läggs på WikiLeaks konsekvensneutralitet istället för våra ledares konsekvenslöshet?

    En fri press inbillar jag mig till stor utsträckning måste vara konsekvensneutral så länge det man rapporterar inte är fabricerat/propagandaförvrängt (à la Fox News). Oinskränkt makt utan konsekvensansvar däremot är något riktigt obehagligt och en styggelse i den typ av samhälle som ser sig som fritt, öppet och demokratiskt.

    Thomas Tvivlaren

    04 december 2010 at 11:57

  3. Reinfeldt är naturligtvis inte oskyldig (som jag skrev) utan osynlig… *vart ställde jag kaffet*

    Thomas Tvivlaren

    04 december 2010 at 12:01

  4. Du har rätt i att ”de män som styr världens öden” lyckats frikoppla sig själva från alla konsekvenser av sina beslut. Demokrati är ju tänkt att fungera som korrektiv, men jag är ärligt talat ganska dyster i det avseendet. Därför gäller inte Herodotos metod längre, precis som du skriver. Och där kommer wikileaks och öppenheten in som kanske(?) ett bättre fungerande verktyg. Enligt Tännsjö var öppen diplomati en idé av Bentham.

    Skall man tala i helt ekonomiska termer, så har riskerna ”externaliserats”. Vi måste försöka internalisera dem igen.

    Håller förstås med om att konsekvensneutralitet utan ansvar är omöjlig och oetisk. Frihet kostar alltid. Apropå det får man väl räkna med att Assange inte kommer att uppnå pensionsåldern.

    viktualiebroder

    04 december 2010 at 12:17

  5. Säger som Christer Pettersson på frågan ”Men hörru, är du verkligen oskyldig?”

    Nja, oskyldig och oskyldig. Finns väl ingen som e oskyldig? 🙂

    viktualiebroder

    04 december 2010 at 12:18

  6. Precis, tolkningsföreträdesmonopolet bryts.

    Jag tror du börjar bli piratpartist… ”Fri Kunskap” 😉

    viktualiebroder

    04 december 2010 at 12:21


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s